Behövs det nya grepp i tolkningsläran?
Anders Victorin har i SvJT 1973 s. 56 ff ägnat min uppsats i SvJT 1972 s. 625 ff. om tvetydigheter i avtal en smickrande uppmärksamhet genom en lång kommentar. Han redogör först för huvudpunkterna i min uppsats och karakteriserar den av mig föreslagna "tolkningsmodellen". Därefter behandlar han avgränsningen av kontexten och vägningen av tolkningsdata och diskuterar i detta sammanhang två av mig anförda rättsfall. Han diskuterar också utförligt vilka rättspolitiska synpunkter som kan ligga bakom mina synpunkter. Jag vill gärna i min tur kommentera Victorins inlägg. Detaljer — den obefintliga ackordsprislistan i AD 1934 nr 7, tidpunkten för Schmidts och Karlgrens senaste åsiktsutbyte i dissensfrågorna, författa-

Carl Martin Roos 153re som kritiserat den arbetsrättsliga culparegeln etc. — lämnar jag av utrymmesskäl åsido.
    Victorin har gjort sig åtskillig möda med att karakterisera och beskriva mina tankegångar i uppsatsen. Jag skulle enligt Victorin rikta "rekommendationer till domarkåren" genom att förespråka en "objektiv tolkningsmodell" som skulle bygga både på intuition och en strävan att nå "den objektiva sanningen om parternas gemensamma kontext". Modellen skulle vara "sympatisk". På samma gång som den innebär att bekvämlighetssynpunkter ges företräde (armchair law) bereder den "en mängd svårigheter". Karakteristiken får stå för Victorins egen räkning.
    Jag måste medge att uppsatsen bitvis är så komprimerad att den inbjuder till missförstånd. Texten ger kanske inte tillräckligt klart vid handen att uppsatsen enbart är ett tankeexperiment "de lege ferenda". Meningen är snarare att antyda en tänkbar utvecklingslinje än att presentera en tolkningsmodell som är färdig att tas i bruk. (Med denna begränsade målsättning kan man väl knappast pretendera på att bli tagen på allvar?)
    Mot denna bakgrund är det utomordentligt värdefullt att Victorin pekar på de svårigheter som med mitt angreppssätt uppstår när det gäller avgränsning av kontexten och den inbördes viktningen av tolkningsdata. Svårigheterna är för övrigt typiska för avtalstolkning. De uppkommer också med det sätt att angripa problemen som domstolarna valt i de av mig anförda fallen.
    I min uppsats föreslog jag att "empiriskt verifierbara fakta" borde kunna vara de enda tolkningsdata man behövde beakta. Uttrycket är kanske dåligt valt. Min ambition var bara att undvika den bland jurister vedertagna termen "objektiv", som jag tror kan leda vilse.
    Victorin frågar sig hur bakgrundsfakta av typen "kastningssjuka i trakten" eller "texten i föregående kollektivavtal" kommer in i bilden med mitt angreppssätt. Han menar att sådana fakta måste föras in genom ett resonemang utifrån parternas förutsättningar. Själv kan jag utan vidare tänka mig flera andra alternativ: bakgrundsfakta beaktas inte alls, bakgrundsfakta beaktas men endast i andra hand, bakgrundsfakta beaktas på linje med avtalstext och beteende i avtalssituationen — för att bara nämna de mest okomplicerade möjligheterna. Vilken lösning som är mest lämplig är en annan fråga.
    Frågan om lämpligheten i det angreppssätt som jag skisserar är den andra principfrågan som Victorin tar upp. Jag medger villigt att mitt uppslag till ett annorlunda grepp på dissensfrågor delvis hänger i luften om inte de bakomliggande "rättspolitiska" värderingarna redovisas. Jag skall göra ett försök till en sådan redovisning, kortfattat och punktvis; av utrymmesskäl avstår jag från litteraturhänvisningar och närmare diskussion:

1. De nuvarande reglerna har vissa svagheter, främst för att de bygger på föreställningar — eller i vart fall uttryckssätt — som inte är ägnade att övertyga personer med semantisk skolning om riktigheten i ett avgörande. Alltfler personer i vårt land får sådan skolning. Det går inte att få dem att acceptera att uttryck i avtal har någon innebörd "i och för sig". Inte heller kan man övertyga dem om att de haft avsikter som de själva står främmande inför.

2. Det borde vara en fördel om ett språkligt meddelande tolkades på ett likartat sätt i rättstvister som i varje annat sammanhang. Ett exempel: När

154 Behövs det nya grepp i tolkningsläran?man ser varningsskylten "passera ej banan när tåg höres eller synes" tolkar man den snarare som ett förbud att gå över en järnväg än som ett förbud att mosa (passera) bananfrukter. Detta sätt att uppfatta saken grundar man inte på en undersökning av skyltförfattarens avsikter eller på en efterforskning av ordens innebörd "i och för sig" utan främst på skyltens placering vid en järnväg och en intuitiv uppfattning att det i regel är ofarligt att mosa bananer.

3. Skillnaderna mellan arbetsrätt och handelsrätt, de områden där komplicerade tolkningsspörsmål brukar komma upp, är inte så stor att det behövs olika regler. I bägge fallen torde det vara önskvärt med ett gott förhandlingsklimat och på bägge områdena är det väsentligt att avtalsförhållandena inte upplöses vid avtalsstörningar.

4. I varje fall när det gäller kommersiella avtal tror jag det är viktigare med regler som möjliggör snabba och smidiga lösningar än regler som tillgodoser säkerheten i omsättningen. (Som framgår av min uppsats och däri anförd litteratur utesluter inte heller nu tillämpade regler att det uppstår betydande svårigheter när det gäller att förutse utgången av en tolkningstvist.)

5. När det gäller att fastställa normer för tolkning av avtal måste man enligt Victorin beakta interaktionen mellan parterna och de civilrättsliga och processrättsliga reglernas inverkan på parternas beteende. Från sin utgångspunkt finner Victorin det sannolikt att man med hänsyn till sådana överväganden måste välja ett tillitsteoretiskt betraktelsesätt.
    Dessa frågor är komplicerade och svårbedömda. Jag har inte ägnat dem någon uppmärksamhet i uppsatsen; de tål att tänka på. Utan att närmare ha penetrerat problemen vågar jag emellertid anta att några överväganden om vad ena parten bort förstå beträffande den andres utgångspunkt inte är strängt nödvändiga om parterna är någorlunda jämbördiga och uppträder hederligt i avtalssituationen. Om parterna har olika skyddsbehov eller om endera uppträder ohederligt borde man enligt min mening kunna klara sig ganska långt med de jämknings- och ogiltighetsregler som är avsedda för just sådana situationer. Jag tror det blir klarare linjer om man håller sådana avvägningar utanför de egentliga tolkningsreglerna.
    Därmed är jag färdig med mina kommentarer till Victorins inlägg. Jag vill dock avslutningsvis återge ett par av hans uttalanden som jag finner anmärkningsvärda:
    "Möjligheterna att få ett kollektivavtal hävt eller förklarat för nullitet är som Roos kanske känner till avsevärt mindre än vid t. ex. köp."
    "Ty vad menar man med att en lösning är bättre än en annan? Att den motsvarar vad Carl Martin Roos tycker är bra?"
    "Hur många gånger har jag inte under min studietid funnit att mina talanger i avtalstolkning vida överstigit HD:s och AD:s. Härvid har jag tillämpat metoder liknande dem som Roos förespråkar ..."
    Jag vill naturligtvis inte förmena Victorin att använda en ton som kanske ligger naturligt till för honom. Var och en får väl välja det skrivsätt som bereder honom den största tillfredsställelsen. Personligen föredrar jag att endast diskutera själva sakfrågorna.
 

Carl Martin Roos