Thorwald Bergquist †
När den unge borgmästaren i Västerås Thorwald Bergquist år 1936, vid 36 års ålder, som justitie-minister inträdde i Pehrsson-Bramstorps s. k. sommarregering, stack han inte under stol med att upphöjelsen kommit som en överraskning. Härtill torde inte minst ha bidragit att han — bondeförbundsledaren ovetande? — redan tidigare accepterat att vid det stundande riksdagsmannavalet bli folkpartiets huvudkandidat för Västmanlands län. Under höstens valrörelse valtalade i varje fall den sittande bondeförbundsregeringens justitieminister för folkpartiet. Denna föga uppmärksammade satsning på mittensamverkan tog dock snart en ände med förskräckelse ty valet banade i stället väg för den röd-gröna fronten. Det blev socialdemokrater och bönder som gick samman i regeringsställning. Men Thorwald Bergquist blev invald i andra kammaren som representant för folkpartiet.
    Till justitiedepartementet hade Thorwald Bergquist fört med sig en atmosfär av värme och humor som kontrasterade mot dynamiken kring hans impulsive företrädare Karl Schlyter. Man fick en känsla av att han med stilla förundran iakttog sina regeringskolleger och de begivenheter som sysselsatte dem. Med road uppsyn lyssnade han till tjänstemännens försök att ge djupdimension åt de administrativa bagateller som handlades i t.f. regering. I sådana ting lät han dem helst hållas, men gällde det frågor med mänskliga aspekter hände det att han med lågmäld vänlighet grep in. Skeptisk mot alltför formella värderingar tvekade han inte att i sådana fall låta generositet och medkänsla ta över.
    När sommarregeringens saga var all och han på hösten lämnade departementet, var tomrummet efter honom påtagligt. Bakom den mjuka attityden av blyg jovialitet hade omisskännligt börjat avteckna sig konturerna av en människa med stark vilja och inre resning. Under de år som följde manifesterade sig dessa egenskaper då han som ledamot av andra kammaren och vice ordförande i första lagutskottet tillvaratog justitiedepartementets intressen i riksdagen.
    I krigsårens samlingsregering var Thorwald Bergquists plats given. De första åren var han konsult, åren 1943—45 på nytt chef för justitiedepartementet. Hade han förra gången kontrasterat mot sin företrädare på departementschefsposten, så gjorde han det inte mindre som efterträdare till den raljante dialektikern K. G. Westman. Dennes skeptiska, stundom överlägsna attityd hade gjort honom omstridd. Förhållandena under de skickelsedigra första krigsåren hade givit spelrum för handlingsmänniskor av mera extraordinär typ och K. G. Westman hade trivts med möjligheterna. I krigets slutskede blev Thorwald Bergquist en idealisk avlösare på departementschefsposten. De

gångna åren hade gett honom en skarpare profil. Den yttre attityden var väl densamma som tidigare. Men dragen av lättsam godmodighet kunde inte förta intrycket av auktoritativ tyngd, intellektuell skärpa och mänsklig bredd.
    Det var en upplevelse att få vara med då Thorwald Bergquist spelade ut sina kort i viktiga sammanhang. Så skedde exempelvis vid de stora budgetberedningarna, då finansministern, fackministern, konsulterna och deras chefstjänstemän i det avgörande budgetskedet konfronterade sina ambitioner. Den debattnivå som vid sådana tillfällen kunde presteras av konstellationen Ernst Wigforss, Thorwald Bergquist och Dag Hammarskjöld förefaller det uteslutet att man på nytt får uppleva.
    I departementsarbetet spillde man inte längre tid på bagateller. För en underordnad tjänsteman kunde det vara stimulerande att i en principfråga försöka sig på att driva en egen linje även om den till äventyrs inte var opportun. Sådant väckte ofelbart justitieministerns intresse men i frågor där han var personligt engagerad kunde man få erfara hans temperament. Den normala fryntligheten kunde hastigt förmörkas och med lågmäld skärpa kunde han ge sig på argumentens hållbarhet. Men hur mycket han än ogillade den framförda uppfattningen i sak, satte han obetingat värde på ett vettigt uppsåt bakom. Även ett envist motstånd hade då hans gillande. Den tidens justitieministrar hade — hur olika de än var till läggning och uppfattning — en gemensam nämnare som skulle kunna karakteriseras med en voltairesk sentens: "Jag gillar inte ett ord av vad Ni säger, men jag ville ge mitt liv för Er rätt att säga det". I botten låg en aktning för svensk ämbetsmannatradition som gav stimulans åt de hårda villkor varunder statsdepartementens karriärister hade att slå sig fram före fackföreningstänkandets tid.
    Ett av Thorwald Bergquists största intressen gällde kriminalpolitiken, särskilt kriminalvården. Han arbetade inte bara på att förverkliga Karl Schlyters idéer utan han gjorde också betydande egna insatser. Den kriminalpolitiska utvecklingen under 30- och 40-talen bar bådas prägel. Redan som borgmästare hade Bergquist exempelvis gått i spetsen för den domstolspraxis som från början vidgade tillämpningsområdet för det på Schlyters förslag införda institutet ungdomsfängelse till att omfatta inte bara de med lagstiftningen avsedda "raske drenge" utan också de mera problematiska ungdomarna. Schlyter, som vid lagstiftningens genomförande hävdat en annan mening, ändrade sig och gav sin välsignelse. Sedan Bergquist år 1943 blivit justitieminister i samlingsregeringen, vidtog något av ett växelspel mellan honom som chef för justitiedepartementet och Schlyter som ordförande i första lagutskottet, vilket satte sin prägel inom flera lagstiftningsområden.
    Framför allt var Thorwald Bergquist jämte Schlyter den drivande kraften bakom den största kriminalvårdsreformen i mannaminne — 1945 års straffverkställighetsreform som gjorde rent hus med det hundraåriga cellfängelsetänkandet. Dessvärre blev denna reform i brist på resurser länge en reform på papperet. När åtskilliga år hade gått efter ikraftträdandet utan att något hände och samtidigt fångantalet oförutsett visade stark stegring, tvekade inte Thorwald Bergquist att själv, i samarbete med dåtidens mest radikale fångvårdsreformator Torsten Eriksson, axla det närmaste ansvaret för den omdaning av kriminalvårdens anstaltssystem som verkställighetsreformen förutsatte. Trots sin stora arbetsbörda som landshövding i Kronobergs län och i andra offentliga värv tog han på sig ordförandeskapet i det ena planeringsorganet efter det andra, sist fångvårdens byggnadskommitté. Under hans led-

ning planerades det starkt differentierade fångvårdsbyggandet under 50- och 60-talen — "ett skiftande galleri av vårdinstitutioner, från strängt slutna till helt öppna, från mycket komplicerade specialanstalter för svårbehandlat och särpräglat klientel till enkla institutioner för ett klientel som kan lämnas stor frihet att sköta sig själv". Att denna planering utifrån dagens nya värderingar till en del utsatts för kritik förringar inte värdet av Thorwald Bergquists märkliga insats för kriminalvården.
    År 1945 lämnade Thorwald Bergquist regeringen och justitiedepartementet för landshövdingposten i Kronobergs län. Därmed öppnades nya verksamhetsfält. Hans personliga utstrålning i förening med hans småländska ursprung förskaffade honom en kontakt med sina länsbor som torde ha varit få av hans kolleger förunnad. Från en skogs- och lantbruksutställning i Värendsbygdens Braås bevarar jag ett färgrikt minne av Thorwald Bergquist som en småländsk inkarnation av Dickens' ljusbringande Pickwickgestalt. Hans insatser utanför justitiedepartementets verksamhetsområde faller dock utom ramen för dessa minnesord. En blick i uppslagsböckerna ger den fascinerande bilden av en person som i sin ovanliga mångsidighet för tanken till kulturbärare från en annan tid än vår.
    I alla sammanhang hade Thorwald Bergquist representerat det bästa i svensk ämbetsmannatradition. Men det personliga var det högsta. Klok, godhjärtad, generös och hjälpsam inspirerade han till ambition och arbetsglädje. Slutvinjetten på sin långa och arbetsfyllda ämbetsmannagärning har han, med typisk pregnans, själv formulerat: "Mödan min glädje".
 

Tage Evers

 

 

Thorwald Erik Natanael Bergquist avled 3 dec. 1972. Han var född i Nävelsjö, Jönköpings län, 1 dec. 1899. Han avlade stud.ex. 1917 samt fil. kand.ex. 1919 och jur. kand. ex. 1922 i Lund. Efter tingstjänstgöring och inträde i Svea hovrätt, där han blev assessor 1930, blev han 1931 sekreterare i riksdagens andra lagutskott. Han var borgmästare i Västerås 1931—39, generaldirektör och chef för socialstyrelsen 1939—46 samt från sistnämnda år till avgång med pension 1964 landshövding i Kronobergs län. Sommaren 1936 var han statsråd och chef för justitiedepartementet, åren 1939—43 konsultativt statsråd och från augusti 1943 till juli 1945 åter chef för justitiedepartementet. Han representerade folkpartiet i riksdagens andra kammare 1937—42 och i första kammaren 1943—47. Han var genom åren ordförande i en lång rad statliga utredningar, bland annat på polis- och domstolsväsendenas samt kriminalvårdens områden, liksom i ett stort antal sammanslutningar på skilda verksamhetsområden. Han var ledamot av Krigsvetenskapsakademien och av Skogs- och lantbruksakademien, i vilken senare han var preses från 1964.