Några anteckningar vid nedre justitierevisionens upphörande
Av revisionssekreteraren SARA FALK
När högsta domstolen instiftades år 1789, fanns redan en för domstolens verksamhet erforderlig kansliorganisation med uppgift att bereda och föredraga på KMts prövning ankommande mål och ärenden samt att sörja för expediering av den tidens domar och beslut. Med i stort sett oförändrade uppgifter har detta särskilda verk kommit att bestå som en i förhållande till högsta domstolen självständig berednings- och expedieringsmyndighet under namnet Kungl. Maj:ts nedre justitierevision. Högsta domstolen som sådan har i organisatoriskt avseende bestått av dess ledamöter och inga andra. Till senare års förändringar inom domstolsväsendet hör nu även att nedre justitierevisionen med utgången av juni månad 1972 upphört som självständig myndighet och att dess uppgifter från och med den 1 juli samma år övertagits av ett samtidigt i själva högsta domstolen inordnat kansli (jämför SvJT 1972 s. 812).
Det grundlagsenliga underlaget för nedre justitierevisionen och dess verksamhet utgjorde vid tiden för verkets upphörande 24 § regeringsformen. Där stadgades, att ärenden, vilkas prövning och avgörande ankom på högsta domstolen, skulle för sådant ändamål beredas i nedre justitierevisionen. Enligt rättegångsbalken ankom på KMt att bestämma i vilken omfattning åtgärd, som avsåg allenast målsberedande, fick vidtagas av nedre revisionen eller av någon dess tjänsteman (3 kap. 6 § andra stycket). För måls beredande till behandling i högsta domstolen skulle i nedre revisionen finnas lagfarna revisionssekreterare ävensom kansli för högsta domstolen; och KMt hade att meddela närmare bestämmelser om nedre revisionens organisation och verksamhet (3 kap. 8 §). Revisionssekreterare skulle utnämnas eller förordnas av KMt (4 kap. 2 §).
KMts bestämmelser om nedre justitierevisionens organisation och verksamhet meddelades i arbetsordning för verket av den 26 juni 1948. Med tillämpning härav och enligt vedertagen ordning gällde i nämnda avseenden i huvudsak följande. Nedre revisionen bestod, liksom en kollegial domstol, av revisionssekreterare som ledamöter samt omfattade i övrigt justitierevisionsexpeditionen, som var högsta domstolens och nedre revisionens kansli. Revisionssekreterarna var 35 till antal; en av dem var nedre revisionens ordförande och verkschef,
övriga ledamöter var föredragande revisionssekreterare och innehade envar sin rotel. Kansliet stod under omedelbar ledning av en förste protokollssekreterare och där arbetade i övrigt ett 60-tal tjänstemän, varav ytterligare några med juridisk utbildning. Kansliexpeditionen mottog handlingar och akter samt sörjde för expedieringen i på högsta domstolens prövning ankommande mål och ärenden, oavsett om dessa var fullföljda till eller omedelbart anhängiggjorda i högsta domstolen. För fullföljande av nedre revisionens uppgifter med avseende å högsta domstolens dömande verksamhet fördelade ordföranden målen mellan rotlarna, och vad här sägs om mål gällde även ärenden. Ett tiotal specialrotlar erhöll företrädesvis mål av viss typ, specialmål: skiftesmål, vattenmål, expropriationsmål, sjörättsmål och patentmål. Föredragande revisionssekreterare hade att bereda roteln tilldelade mål för prövning och avgörande i högsta domstolen och att föredra dem inför domstolen. Förberedande åtgärder i målen ankom antingen på rotelinnehavaren eller på ett kollegium, sammansatt av denne och ytterligare två revisionssekreterare, eller enligt ordförandens förordnande på administrativ tjänsteman. Föredragning ägde rum enligt ordförandens i förväg bestämda ordning mellan rotlarna, dock att vissa mål, såsom då i målet någon hölls häktad, skulle handläggas skyndsamt och vissa andra målgrupper skulle handläggas med förtur. Beträffande föredragningen skedde ingen ändring genom 1971 års lagstiftning med nya bestämmelser om fullföljd av talan till högsta domstolen. Fråga om prövningstillstånd i fullföljt mål liksom slutlig prövning av sådant mål som avgjordes på handlingarna föregicks sålunda alltid av revisionssekreterarens föredragning av målet. Föredragningen skedde med ledning av minnesanteckningar, som skulle innefatta en ordnad och fullständig redogörelse för vad handlingarna innehöll av betydelse för prövningen. Minnesanteckningarna eller, med den gängse benämningen, föredragningspromemorian undertecknades av revisionssekreteraren, och efter målets slutförande blev promemorian jämte en avskrift därav arkiverade i akten. I fullföljt mål som avgjordes på handlingarna avgav revisionssekreteraren betänkande med förslag till beslut i målet. Mål föredrogs och betänkande avgavs i underdånighet. Vid föredragningen var revisionssekreterarens plats vid domarbordets huvudände; betänkande föredrogs stående. Revisionssekreteraren hade vidare att förbereda och närvara vid huvudförhandling i högsta domstolen liksom att på anmodan närvara vid domstolens överläggning såväl efter huvudförhandlingsom eljes för att tillhandagå med upplysningar angående målet. Därmed avsågs inte endast upplysningar om faktiska omständigheter utan även, till ledning för det rättsliga bedömandet, upplysningar om till-
lämplig lagstiftning, litteratur och praxis. Vid föredragning och huvudförhandling förelåg ett av revisionssekreteraren undertecknat förslag till rubrik i målet. Avskrift härav tillställdes domstolens ledamöter i förväg och var då i lämplig omfattning försedd med anteckningar om tillämplig lagstiftning etc. Avskrift av dom och annat sådant skriftligt material i målet som domstolens ledamöter borde äga tillgång till vid föredragning eller huvudförhandling iordningställdes likaledes av revisionssekreteraren och tillställdes domstolens ledamöter i förväg. Vid huvudförhandling förelåg en av revisionssekreteraren upprättad promemoria med förslag till förhandlingsordning, vilken även i förväg tillställdes parterna, och enligt högsta domstolens bestämmande biträdde revisionssekreteraren med föredragning av muntlig bevisning, sakkunnigutlåtanden etc. KMts utgående expeditioner i målen kontrasignerades av revisionssekreteraren. Den administrativa verksamheten omfattade, förutom verkets egna angelägenheter, remissärenden och den ekonomiska förvaltningen för högsta domstolen. Administrativa ärenden avgjordes i plenum eller av ordföranden ensam.
Nedre revisionen som en från högsta domstolen organisatoriskt sett skild kanslimyndighet med förhållandevis omfattande befogenheter med avseende å domstolens dömande verksamhet utgjorde ett egenartat inslag i det processuella systemet. Dess historia är lång och må, i samband med verkets upphörande, försvara en, låt vara rapsodisk, återblick även utanför arbetsordningens ram.
Sedan i äldre medeltid kungadömet fått varaktig stad i de centrala delarna av landet, började kungen personligen ingripa i rättskipningen. Detta skedde enligt vad rättskällorna berättar redan på 800-talet. Dömandet ingick i kungens skyldighet att tillse att frid hölls i landet. Än dömde kungen i sitt hov och än anordnades i landsorten särskilda ting, vid vilka domsmakten utövades av kungen personligen eller av särskilt utsedda företrädare för denne. Den kungliga domsrätten utvecklades här i samklang med tidens statsbildande strömningar på kontinenten, men huruvida den utgjorde blott ett reellt utflöde av den världsliga makt som kungen förstod att samla kring sin person eller om den, som enligt kanonisk åskådning, åtföljde kungavärdigheten sua sponte, därom synes råda delade meningar. Eftersom den kungliga rättskipningen var mindre formalistisk än den som utövades vid de redan erkända lands- och häradstingen och även i övrigt ansåg sig obunden av de olika landskapens rättssystem, kunde genom kungens dom vinnas större materiell rättvisa än vad som eljes alltid var möjligt. Belägg finns också för att medeltidslagarnas ofta
omänskliga straff vid den kungliga omprövningen tidigt ersattes av mindre horribla påföljder. Kungen hade också en betydande makt att sörja för en effektiv exekution av sina domar och stärkte därigenom sin auktoritet som domare. Skilda omständigheter samverkade sålunda till att kungens domsrätt kom att aktas som överordnad den som utövades vid de folkliga tingen. När så tid blev, kom också kungens domsrätt att gynnas av kyrkan, vilken hos kungen kunde vinna bättre gehör för sina ekonomiska anspråk än vad fallet alltid var annorstädes, och kungamakten och kyrkan kom därför att finna med sina intressen förenligt att ömsesidigt stödja varandra. Brytning skedde först då den kyrkliga egendomen erhållit sådan omfattning, att Gustaf I därav föranleddes att vid 1527 års riksdag i Västerås till kronan överföra en del av kyrkogodsen.
När kungen fann riksstyrets behov så kräva samlade han tidigt kring sig för rådslag en växlande krets besuttna eller annorledes maktägande män från olika landsdelar, ofta utvalda med det praktiska syftet att de kunde garantera att kungliga beslut blev verkställda. Ur sådana stormannamöten framträdde efter hand en mindre krets herremän med egna anspråk på att ta del i riksstyrelsen. Åter blev fråga om ett beroende och gynnande, ett givande och tagande, avhängiga av varandra, här i förhållandet kung och stormän. Representationsformerna för det världsliga styret utvecklade sig emellertid långsammare och mer splittrade än vad fallet var inom kyrkan, som redan vid sitt inträde i den svenska statsbilden i boet medförde ett utbildat fast styrelseskick. Ur landsting, möten och församlingar av skiftande former föddes så kungens och rikets råd med medlemmar hämtade från stormanna- och biskopskretsar, från vänners och fränders lag. Frälseprivilegierna tog form vid det möte som omkring 1280 hölls på kungsgården Alsnö hus i Adelsö socken, och inte långt senare, i 1319 års frihetsbrev, som utfärdades vid det kungaval på Mora äng i Lagga socken som hade den treårige Magnus Eriksson till huvudperson, bekräftades privilegierna samtidigt med att garantier skapades mot godtycklig beskattning från kungens sida. Rådsställning och privilegier gav makt i fråga om rikets styrelse. Synen av utländska män vid kungens sida ville man inte se upprepad. Såväl i Magnus Erikssons landslag (1347—1352) som i den senare variant därav som är känd som Kristoffers landslag (1442) förstod man också att, i kamp mot kungamakten, säkerställa sin ensamrätt som kungliga rådgivare: Enligt kungabalken skulle kungen styra riket med inländska män. Detta är det första verkliga försöket att fastställa kungadömets statsrättsliga ställning, och det vann bestående framgång såtillvida att det formellt sattes ur kraft först genom ingressen till 1809 års
regeringsform. Rådet började sålunda medverka i hovets rättskipning liksom det blev rådgivande i andra rikets angelägenheter. Under tiden för Kalmarunionen (1389—1434) eller eljes då regerande kung inte fanns tillstädes i den huvudstad som fått fäste i sundet mellan Mälare och Saltsjö, framträdde rådet, om än av egen drift eller därtill bemyndigat, som utövare av den högsta domsmakten. Det kungliga procederet tog under tiden allt fastare former såsom i 1413 års förordning om de svenska räfstetingen och i kungabalkens stadganden om rättarting två gånger om året i skilda delar av landet. I Finland blev utvecklingen en annan. Eftersom kungen — det var i Erik av Pommerns regeringstid 1396—1439 — för riksens angelägenheters skull sällan kunde komma så avlägset, instiftades 1411 Åbo landsrätt, som när kungen inte var tillstädes ägde i dennes ställe döma inom hertigdömet. Åbo landsrätt var med sina begränsningar vår första från konung och råd frigjorda högsta domstol och verkade som sådan till medeltidens slut.
Väl är det en processrättslig truism att rättsskyddet bäst tillgodoses i ett instanssystem med domstolar av lägre och högre ordning. Utvecklandet av hovets rättskipning var dock härför inte tillfyllest. Motsättningarna var stora mellan de folkliga domstolarna, vuxna på landskaplig grund, och den kungliga och högsta instansen. Sedvänja och rättstradition inom härad, hundare och skeppslag, inom landskap och lagsaga behöll förtroendet hos bygdens folk och hävdade sig mot en dömande riksstyrelse i frälsets och kyrkans hägn. När Gustav Vasa tillträdde styrelsen möttes han inom hovet av redan hävdvunna former för kunglig rättskipning, men den bristande samordningen med lägre instanser på både det organisatoriska och det rättsliga planet ledde till kännbar regellöshet. Femton år förgick, fyllda av andra göromål, men därefter fann kungen tillfälle att försöka för framtiden inordna den kungliga domsmakten i en från hovet skild högsta instans. På 1540-talet och även senare under Gustaf I verkade sålunda Konungens höga regemente som högsta domstol för landet, och samma ställning ägde under Erik XIV Konungens höga nämnd. Dessa domstolar stannade emellertid i 1500-talets rättshistoria. Både som hertig och som kung tog också Karl IX initiativ i samma syfte. Förslaget att samla lagkloka män till en överdomstol i samband med Distingen blev dock lika resultatlöst som förslaget att organisera en särskild hovrättegång vid hovet. Vid 1600-talets början fortlevde därför, utan att närmare föreskrifter därom fanns, medeltida ordning, att kungens dom meddelades än av kungen ensam, än av eller under medverkan av rådets medlemmar och än i det kungliga hovet, än i landsorten.
Sålunda fick Gustaf Adolf efter far och farfar i arv olösta problem rörande den högsta domsmaktens anordnande. Redan tidigt befästes på nytt hovets ställning. I sin kungaförsäkran den 31 december 1611 förband sig kungen att besätta rikets höga ämbeten med adelsmän. Därmed blev det frälset förbehållet att medverka i den kungliga rättskipningen, och privilegiet kom att gälla okränkt till 1789 och hävdes helt först av 1844—1845 års riksdag. På rådsmötet i Västerås i december 1613 klagade kungen över att allehanda oskick och oordningar inrotat sig så, att han besvärades med oändeligt bekymmer. Människors fejder och bekymmer blev honom också delgivna. Liksom sin nära samtida, Frankrikes folkkäre Henrik IV, var Gustaf Adolf aldrig obenägen att själv lyssna på klagomål av rättssökande som vände sig direkt till honom. Och vid gynnsamma omständigheter skipades rätt utan bekymmer för instansordning och procedur. Sysslorna var emellertid mångahanda och annat måste gå före. Med Svea hovrätts instiftande genom rättegångsordinantien den 10 februari 1614 avsåg Gustaf Adolf att ge bestående form för utövandet av den högsta domsrätten. Hovrätten gavs makt och myndighet att döma kungens dom. Från hovrätten skulle vad inte vara tillåtet, något som i och för sig var naturligt med hänsyn till då rådande uppfattning, att vadet innefattade en anklagelse mot domaren för oriktig dom. Med hovrättens tillkomst avstod kungen emellertid inte från sin personliga domsrätt, och alla grövre brottmål skulle normalt underställas honom. I fullmakten för hovrätten av den 16 samma månad föreskrevs, att svåra hals- och livssaker fick avgöras av hovrätten endast om kungen var fjärran frånvarande. Ytterligare förbehåll till förmån för det kungliga prerogativet skedde följande år i rättegångsprocessen den 23 juni 1615, genom vilken hovrättens dömande verksamhet närmare reglerades. Där medgavs uttryckligen den som var missnöjd med hovrättens dom att hos kungen njuta beneficium revisionis. Hovrätten utövade väl alltjämt kungens domsrätt, men realiter hade den därmed förlorat sin tilltänkta ställning som sista instans och ett nytt rättsmedel, revisionsinstitutet, var infört för talan mot dess dom. För beteckningen revision, som här möter första gången och som behållit hemortsrätt i fullföljdsförfarandet, fanns i dåtidens jurisprudens förebilder i både Tyskland och Frankrike. Innebörden var till en början, att parterna hos kungen inte ägde åberopa nya skäl utan att kungen endast skulle överse, revidere, redan föreliggande omständigheter. Så länge Gustaf Adolf vistades inom riket, svarade han ensam för styrelsen. Rådet deltog inte i handläggningen av de ständigt återkommande regeringsärendena och sammanträdde inte oftare än när dess medverkan påkallades. Ingen åt-
skillnad hölls mellan revisionssaker och övriga regeringsärenden, och handläggningen blev i båda fallen densamma. Gustaf Adolf prövade själv revisionsmålen, och endast på särskild kallelse biträdde som rådgivare riksdrotsen och rådsherrar som var ledamöter av hovrätten. De senare eller från hovrätten tillkallade assessorer refererade målen för kungen, och till ordningen hörde att de begagnade tillfället att försvara hovrättens dom. Hovrättens auktoritet hävdades. Nu prövades formalia noga och kungen skred inte lätteligen till revision. Sakligt sett vidgades efter hand revisionsförfarandets gränser: nya omständigheter fick åberopas, och därinom rymdes även yrkanden om återbrytande av dom, om resning och om nullitetsförklaring. Vid muntlig handläggning utvecklade sig förfarandet med hovrättens rättegångsprocess som förebild, med den avvikelsen att för saken tillkallade bisittare hade endast rådgivande uppgift. Kungen förde själv ordet och utfrågade parter och vittnen.
I det längsta försökte Gustaf Adolf undvika att överlämna revisionssakerna till rådet, något som var en självklar följd av att hovrätten, oavsett revisionsförfarandet, alltjämt ansågs anförtrodd den kungliga domsrätten. Fälttågen skapade emellertid problem som måste lösas. Innan kungen avreste till Livland för att återuppta kriget mot Polen, föreskrev han väl i instruktion den 16 juli 1621 för riksstyrelsen i hemlandet, att mål vari revision söktes skulle anstå till hans hemkomst. Rådsprotokoll i justitieärenden föreligger en suite först från 1694. Huruvida saknade protokoll förstörts i slottsbranden eller annorledes lär vara outrett. Emellertid framgår av protokoll som står till buds, att kungen själv frångick instruktionen och efter hand uppdrog åt rådet att i hans frånvaro upptaga och pröva åtminstone vissa bestämda revisionsmål. Såsom utövare av den högsta domsmakten framträdde nu rådet in corpore under benämningen revisionsrätt. Målen föredrogs av rådsherrarna själva med biträde av kansliets tjänstemän. Sedan kungen i ny instruktion för rådet av den 30 maj 1630 ordnat rikets angelägenheter och därvid bemyndigat rådet att upptaga och revidera alla lagligen sökta revisionssaker, avseglade han försommaren 1630 från Älvsnabben på sin sista färd från fosterlandet. Instruktionen uteslöt inte att beneficium revisionis alltjämt i enstaka fall utverkades utom riket hos kungen personligen, men därmed är också i vårt land det regelmässiga kungliga ensamdömandet i stort sett ett avslutat kapitel.
Allt var nu inte väl beställt. Ovisshet rådde i skilda instanser om gällande rätt. Landslagarna och den samtida stadslagen (1349— 1357), vilka utgivits för att tillgodose det medeltida samhällets behov och som skulle komma att uppleva nära 400 år som de främsta
urkunderna på privaträttens område, svarade redan nu dåligt mot gängse normer och värderingar. Klagomål lät också höra sig om rättsosäkerhet ute i landet och om övergrepp från adelns sida gentemot allmogen. Härvid var dock, som Munktell klargjort bland annat i anledning av skildringen från 1600-talets mitt i Vilhelm Mobergs roman Rid i natt, fråga mer om frälsets sociala och ekonomiska övermakt i förhållande till en bondebefolkning i tidens hårda villkor än om direkta rättskränkningar. Vid bygdens egna domstolar kunde bönderna i allmänhet räkna med skydd för sina rättmätiga intressen. Från kontinenten invandrade adelsmän hade emellertid svårt att respektera den svenska allmogens fria ställning. Och adelns forum privilegiatum i hovrätt medförde förvisso ett processuellt överläge i förhållande till befolkningen i gemen. Liksom i tidigare skede påkallade förhållandena på andra sidan Bottenhavet särskilda åtgärder. Väsentligen med ändamål att förbättra den finska allmogens rättsliga ställning instiftades så Åbo hovrätt 1623, och därefter följde, likaledes för tillgodoseende av rättssäkerheten utanför huvudstaden, hovrätten i Dorpat 1630 och hovrätten i Jönköping 1634 — namnet Göta hovrätt möter första gången 1646. Tillkomsten av nya hovrätter kom emellertid inte, som avsett var, att verka återhållande i fråga om talan mot hovrätts dom. Revisionssökandet stimulerades snarare därav och treinstanssystemet befästes. Detta ledde till att rådet emellanåt fann sig böra arbeta på två avdelningar, av vilka den ena prövade revisionsmålen och den andra handlade övriga riksstyrelsens ärenden, och därmed föreligger en första början till den specialisering som fullföljdes i kommande tid. Förslag under 1630- och 1640-talen att uppdraga rådets dömande funktioner till en utanför hovet verksam revisionsrätt eller ett revisionskollegium hade lika litet framgång som Vasakungarnas strävanden i samma syfte. Genom hovrätternas tillkomst blev dock det rättsliga läget i landet avsevärt förbättrat. Det var inte endast så, att hovrätternas domar, liksom KMts egen rättskipning, skapade rättstrygghet i det enskilda fallet. Av mer allmän betydelse var att i en den otillräckliga och bristfälliga lagstiftningens tid rättspraxis, och framför allt hovrätternas avgöranden, spreds i olika rättsfallssamlingar och gav ledning för beteende och skick i handel och vandel. Även om barbariska straffbud alltjämt var gällande rätt, hade de genom sin blotta existens väsentligen fyllt ändamålet att verka som avskräckningsmedel. De lokala domstolarna var väl skyldiga att döma "stricte efter lag", men enligt rättegångsordningen skulle alla grövre brottmål underställas hovrätten liksom KMt, och båda tillkom leuterationsrätt. Särskilt hovrätterna förstod att begagna sig därav på ett sätt som verksamt bidrog till straffrät-
tens humanisering, givetvis mätt med tidens mått.
Väl förekom att drottning Margareta var närvarande vid räfsteting under de år, 1389—1396, hennes spira sträcktes över svenskt land, men själv satt hon här aldrig till doms. När i december 1644 Kristina intog sin plats i riksrådet som 18-årig regerande drottning, blev hon därför också som första kvinna rikets högsta domare. Hon instruerades till en början noga av kanslern, som även i justitiesakerna förstod att dominera supremus regni justitiarius, drotsen Per Brahe den yngre (1602—1680), och, under förebärande, att drotsen på grund av jäv vore hindrad att deltaga i sådana mål som han tidigare prövat i sin egen hovrätt, vid lägliga tillfällen fick denne att lämna överläggningarna i rådskammaren. Sålunda möter här för första gången den uppfattningen, att överrättsdomare lämpligen inte bör ompröva mål som han själv avgjort i lägre instans. Detta och annat tyder på att stämningen kring rådsbordet inte var den angenämaste, men det oaktat, eller just därför, tilltog snart drottningens egen vilja och förmåga beträffande justitiesakernas avgörande, och, på sätt Almquist med omisskännlig förtjusning har skildrat, tvekade hon inte att göra bruk därav. Detta skedde väl under rådets medverkan så som föreskrevs i den av henne ringaktade regeringsform, som tillkom den 29 juli 1634 efter två riksdagars fäktande mellan kanslern och rikets ständer. Rättegångsproceduren förenklades dock genom drottningens tilltagande benägenhet att votera först, varefter inte mycket återstod att säga för alltjämt närvarande rådsherrar. Parterna argumenterade i skrifter, men bereddes, liksom under faderns tid, vid behov tillfälle att komma personligen tillstädes.
Och det var nu, med början under Kristinas förmyndarstyrelse och från 1641 under Per Brahes befäl, som inom det kungliga kansliet ordningen för justitiesakernas beredande till slutligt avgörande i rådet tog allt fastare form. I rådsprotokoll den 5 december 1633 omtalas, att handlingarna i domstolarnas akter förelagts rådet i ett inom kansliet utarbetat extrakt, och däri har det framtida promemorieskrivandet i högsta instans sitt äldsta kända ursprung. Det förekom också, att revisionsmålen åtföljdes av i hovrätten färdigställt extrakt, som rådets ledamöter själva föredrog. Inom kansliet utvecklades det processuella förfarandet, och i samband därmed anförtroddes beredningen av justitiesakerna, till en början mer tillfälligt genom instruktion den 26 augusti 1644, åt två för uppgiften särskilt tillsatta sekreterare. Själva föredragningen synes alltjämt en tid ha ombesörjts inom rådet. Sedan sekreterartjänsterna blivit fasta, bemyndigades innehavarna därav i 1651 års kansliordning att även föredraga målen inför KMt, och senare i tiden ålägges "sekreteraren av revisio-
nen" att till ledning för föredragningen författa en relation eller redogörelse för innehållet i handlingarna. Efter hand kom sekreterarens verksamhet att inordnas i en egen avdelning av kansliet. Enligt instruktion den 10 april 1661 för riksdrotsen skulle sekreteraren med honom underlydande betjänter vara drotsen till biträde, föredraga justitiemålen, extrahera revisionsakterna, utfärda domarna samt ha tillträde till rådet, då justitieärendena där förehades. Därmed är också grund lagd och riktlinjer uppdragna för det domarkansli som slutade sin verksamhet den 30 juni 1972.
På grund av krigshändelser och andra olägenheter hopades målen i revisionskansliet i sådan myckenhet, att de svårligen kunde avgöras utan stort dröjsmål för parterna. Särskilda åtgärder blev därför nödvändiga. Till lättnad för rådskammarens ledamöter anförtroddes sålunda föredragandena alltfler uppgifter. Hit hör beslut om kommunikation och remiss och om avvisande, desertförklaring och förlikning. Under det förberedande förfarandet kunde också både parter och vittnen höras. Eftersom förhör ägde rum även inför rådet, förekom att parter och vittnen hade att inställa sig till dubbla förhör i sista instans. Genom instruktion den 17 juli 1663 uppdrogs åt fem särskilt utsedda deputerade att överse de justitiesaker som borde refereras för KMt och att däröver avge betänkande eller förslag till decision. Det visade sig, enligt vad KMt själv anförde, att anordningen kraftigt bidrog till bättre avhjälpande av justitiesakerna, och därmed torde förstås inte endast att målbalansen nedbringades. Deputationen blev därför stadigvarande genom instruktion den 30 oktober 1669 och fick då som ledamöter tre hovråd, vilka som ett slags förinstans till rådet var verksamma en tid framöver. Närmare sekelskiftet har dock deputationen försvunnit.
Vid det kungliga hovet liksom annorstädes inom landets gränser där högre rätts dom skulle meddelas rådde brist på lärda jurister. Behandlingen av de från Riga och Reval överklagade målen krävde ingående kunskaper i tysk-romersk rätt, och sådana stod sällan till buds. Johan Skytte (1577—1645) studerade juridik vid universitetet i Marburg och utnyttjade sina grundliga insikter i den aldrig fullbordade kommentar till stadslagen, som han efter hemkomsten skrev 1608 för att bland annat användas som lärobok av hans höge discipel, den 14-årige tronföljaren. Lärdomen kom också först rådet och därefter hovrätten i Jönköping till godo, när Skytte sedermera blev dess förste president. På sina håll försökte man — tendens därtill föreligger även hos Skytte — att på deduktiv väg skapa en ny rätt genom att integrera inhemsk rätt i den romerska rätten. Emellertid hävdade sig gott en mer självständig svensk linje som syftade till en
utveckling på grund som lagts av landets egna lagar, och denna fann sin förste förespråkare i Olaus Petri. Tidigt och förutseende i jämförelse med hur förhållandet var i andra länder förordnade Gustaf Adolf 1620, att av Uppsala universitets två professorer i rättsvetenskap, den ene skulle föreläsa i svensk rätt. Till den vetenskapliga uppbyggnaden härav bidrog namn som Johan Loccenius och Johan Stiernhöök. Loccenius (1598—1677), som var född i Holstein och utbildad vid tyskt universitet, gjorde som juris professor i Uppsala och i andra lärda befattningar i vårt land aktningsvärda försök att systematisera och kommentera den inhemska rätten, men han lyckades väl inte helt avbörda sig äldre läsefrukter av tysk-romersk doktrin. Som introduktör av servitutsinstitutet lever han alltjämt i praktisk svensk juridik.
Bättre naturliga förutsättningar att förstå, beskriva och utveckla den svenska rättens särart än Loccenius hade den två år äldre kaplansonen från Rättvik, som föddes den 27 februari 1596 och först gjorde sig känd under namnet Johan Olofsson Dalecarlus. Som snart framgår är det dock inte i första hand lärdomsmeriterna som här ihågkommes. Rudbeckius blev uppmärksam på den tidigt faderlöse Johan Olofsson i gymnasiet i Västerås, och beskyddad av Rudbeckius och av Oxenstierna gick Johan Olofsson den fortsatta vägen till lärdomssäten på kontinenten och i England. Gustaf Adolf blev informerad om att här fanns förtjänst och skicklighet som kunde vara till gagn i de förestående affärerna på utrikes ort. Efter återkomsten till hemlandet blev Johan Olofsson därför 1630 erbjuden tjänst som referendarie för utrikes ärendena i det kungliga kansliet, och meningen var att han i den ställningen skulle åtfölja kungen under fälttåget som dennes personlige rådgivare i lämpliga utomsvenska frågor. Johan Olofsson avböjde kallelsen till glans och ära, och han föredrog att se sig förordnad till assessor i Åbo hovrätt. Några år senare efterträdde han Johan Skytte som domare i norra lagsagan i Finland, och 1640 blev han professor i lagfarenhet vid Åbo samma år instiftade akademi. Han kallades också till Stockholm för att ingå i den lagberedning som här verkade under namnet Consilium Assessorum. Långa och många Stockholmsvistelser gjorde att professuren inte sköttes som den borde — så menar man i Finland — och 1647 lämnade han Åbo för gott för kungl. kansliet i huvudstaden. Där krävde justitiesakernas handläggning en man av hans insikter och pålitlighet, och vad förut flera kanslisekreterare bestritt borde nu Johan Olofsson kunna ombesörja. På drotsens hemställan anförtroddes honom uppgiften i Kristinas brev den 31 maj 1647: "Eftersom Vi finne nödigt och nyttigt, Johan Olofsson, att förordna Eder till Sekreterare i Vårt
land, att hafva alla Revisionssaker under Edra händer till extrahera, referera och göra godt besked före; — — —." Sålunda blev Johan Olofsson, med en formulering som är giltig än i dag, utsedd till den förste revisionssekreteraren, och i den tjänsten verkade han i nära tjugu år. Med befordran följde adligt stånd, och Hökbacken invid Rättviks kyrka där fattigkaplanen bodde fick gå igen i det nya namnet Stiernhöök. "Min Dalastierna" sa Kristina, och de två orden äger en märklig förmåga att låta dem båda träda levande fram ur föreställningens skuggspel. Hennes förtroende var stort, och andra uppgifter följde: det var 1653 års straffordning som skulle skrivas, det var det första collegiet för beredandet av ny kyrkoordning, där bekymren hopade sig, och det var den grannlaga uppgiften att vara aktor i rättegången mot riksrådet Bengt Skytte som var anklagad för delaktighet i Messeniernas komplott. När sedan kronan kändes alltför stor och manteln alltför tung och drottning Kerstins sinne vändes från fäders karga land, blev det uppdrag att förhandla med kusin Karl Gustaf, som i väntans tider tog sin tillflykt till Bråborg, om omständigheter i samband med tronens avstående. Och vid det smärtfyllda avskedet vid Flottsund i slättens första bleka gryningstimma av den första dagen utan krona, den 7 juni 1654, försummade drottningen inte att anbefalla revisionssekreteraren Johan Stiernhöök i sin nykrönte efterträdares bevågenhet. Den vittre biskopen i Härnösand Frans Michael Franzén har i sin minnesteckning 200 år efter Stiernhööks födelse berättat om detta och om mycket annat. Karl Gustaf var inte den som svek vare sig fosterland eller givna löften, och Stiernhöök utsågs att under polska fälttåget 1655—1657 sitta i själva rådet i alla justitieärenden. För en ögonsjukdom sökte han förgäves bot i Holland, och från 1658 var han helt blind. Men uppgifterna måste fullföljas. En son förordnades att inom kansliet läsa högt för fadern som lärde sig vad som fordrades, och så fortgick föredragningen i rådet och allehanda andra göromål under lång följd av år. "Om svears och göters urgamla rätt" är det vetenskapliga arbetets svenska namn. Det färdigställdes till stor del redan under Åbotiden, men först 1672, sedan Karl XI tillträtt styrelsen, gavs möjlighet att utge verket. Den 25 juli 1675 dog Johan Stiernhöök, och 1896 restes minnesstenen på Hökbacken.
Arbetsbördan inom justitien var stor samtidigt med att delningen av rådet var ett problem. Enligt Per Brahes utläggningar därom vid möte i rådet i tiden efter Karl Gustafs oväntade bortgång den 13 februari 1660 borde ingen kunna tvingas "till ett sådant åsnearbete och ledsamt verk som vid justitien är". Huruvida detta var ett uttryck för skämtan eller för den slitne domarens erfarenhet förmäles
inte; greve Per fick i allt fall finna sig i ödet att vara Svea rikes råd i femtio och dess drots i nära fyrtio år. I additamentet den 3 november samma år till regeringsformen, som nu under förmyndarstyrelsen åter kom till heders, befanns nödigt stadga, att i kungens frånvaro revisionsmålen skulle handläggas av riksdrotsen, som därvid företrädde kungen, jämte samtliga rikets råd. Detta lät sig dock inte länge göras. Redan under de närmast följande åren överlämnas i viss utsträckning revisionssakerna till ett färre antal medlemmar av rådet, och i instruktion den 12 juli 1670 uppdrages de till en avdelning av rådskammaren, kallad justitiedivisionen. Rådet i dess helhet prövar dock tills vidare de viktigaste målen. Revisionskansliet såg nya föredragande komma och fara. Sålunda anlände bland andra från hovrätten i Dorpat den mångkunnige assessorn och vicepresidenten Georg Stiernhielm (1598—1672), som under kort tid i slutet av 1650-talet i sin ständiga kamp för livets nödtorft lät justitieärendenas beredande ersätta besjungandet av Fru Lusta och Fru Dygd.
Protokoll omvittnar hurusom Karl XI, sedan han 1672 vid myndig ålder intog sin plats i justitiedivisionen, där ofta dag efter dag, vecka efter vecka personligen ledde arbetet och med en landsfaders nitälskan och inlevelse lade sig vinn om parternas väl och ve. Den mening som företräddes av flertalet rådsherrar fick dock fälla utslaget, detta oaktat att kungen liksom eljes i rådet ensam ägde beslutanderätten. Justitien framstod i själva verket som den fasta kärnan av rådet, eftersom rådets verksamhet i övrigt var starkt kringskuren. Därmed förhöll sig sålunda. Tidigare skedes grundlag, då under namn av regeringsordning, avsåg primärt att reglera riksstyrelsens angelägenheter endast under tid då kungen på grund av minderårighet eller av annan orsak var ur stånd att själv ombesörja desamma. Så var meningen redan med Skänninge stadga 1284, som ordnade styrelsen under den tid tronföljaren Birger Magnusson växte upp för att deltaga i Håtunalek och bjuda bröder på blodigt gästabud. Och så hade därefter förblivit. Regerande kung var av ingen grundlag bunden. I varje fall inte av annan än kungabalken, och den var inte mycket att räkna med. Väl har Gustaf Adolfs kungaförsäkran viss prägel av medveten maktfördelning, men 1634 års regeringsform är vår första grundlag som nämnes regeringsform och som också gör skäl för namnet. Det oaktat kom även denna författning om rikets styrelse att, i enlighet med äldre åskådning, betraktas som en blott minderårighetsstadga. Kommen till myndig ålder aktade Kristina den föga. Efter Karl Gustafs bortgång blev den, försedd med additamentet, följdriktigt åter respekterad under förmyndarstyrelsen. Men när sedan Karl XI i sitt åttonde regeringsår, med den ansvarskänsla som var
hans, önskade få klarlagt huruvida grundlagsgränser förelåg för hans myndighet, erhöll han därom besked genom ständernas gemensamma förklaring den 9 december 1680: Regeringsformen är dödad genom majestätets anträde till regementet, och kungen är till ingen regeringsform förbunden utan endast skyldig att efterfölja gällande lag. Därmed hade stormaktstidens regeringsform spelat ut sin roll, och enväldet hade fått sin konstitutionella välsignelse. — Kungen höll själv noga reda på förtjänster och fel hos ämbetsmän och sekreterare i kollegier och verk, och han visste väl vilka han valde ut för tjänstgöring i sitt kansli. Vid tiden för hans bortgång den 5 april 1697 föredrog där som revisionssekreterare Jakob Wattrang, som utnämnts därtill redan 1686, och Johan Ehrenhielm. Båda avled i tjänsten inte långt därefter.
Om Karl XII:s verksamhet på Dess höga justitietron, för att använda ett uttryck hämtat från rådsprotokollet, kan av Wedbergs undersökning i ämnet utläsas, att kungen under den tid han residerade i huvudstaden eller från december 1697 till april 1700 som ordförande höll 157 sessioner i justitieärenden och att han endast sällan dömde utan rådets medverkan. Han var femton år vid periodens början och aderton vid dess slut. Ingen kungaed var svuren, och för hans makt fanns inga gränser i denna värld. Kungars domarkaraktär är vanskligt att bedöma, men det tycks som om utrymmet nu blir mindre för mildhet och nåd. Liksom tidigare av Gustaf Adolf prövas processualia noga. Nya revisionssekreterare tillträder, båda födda finländare 1655 och utbildade vid Åbo akademi. Den ene är Henrik Heerdhielm, tidigare advokatfiskal i kammar- och kommerskollegiet och, i sinom tid, i januari 1702 utnämnd till vicepresident i Svea hovrätt. Den andra är Johan Lillienstedt. På deras föredragning ankom också de krigsrättsmål som hörde till amiralitetet. I den obrutna följd av utförliga protokoll som här berättar ersättes äldre benämningar med justitierevisionen, som från 1698 får anses vara det vedertagna namnet på rådets dömande avdelning. Den korta formen revisionen vinner gehör och stannar kvar i protokoll och dagligt tal. Här möter också en antydan till den långt senare i tiden för revisionskansliet gängse benämningen nedre revisionen. På fråga av kungen vid sessionen den 19 augusti 1699 om svaranden i målet avgivit förklaring, uppgav föredraganden, att så inte skett men att denne kommit till konferens "nere i revision". Konferensen bör ha ägt rum i det palats som additamentets författare, den älskvärde och i förtid bortryckte diplomaten och överståthållaren Schering Rosenhane (1609—1663) ägt och efterlämnat på Riddarholmen och som låg så lätt tillgängligt för uppvaktning hos Hans Majestät, som efter den ödeläggande våda-
elden den 7 maj 1697 och den därpå följande angenäma sommarvistelsen på Karlbergs slott, då ännu okrönt, med sitt hov dragit in i framlidne fältmarskalken Carl Gustaf Wrangels palats näst intill. Enligt planritning samma år fick revisionskansliet, som också av samma orsak måste söka sig annat hemvist, sig tilldelat sex rum i Rosenhaneska palatset. Man var där så trångbodd, att klagomål framfördes över att den muntliga kollationeringen av KMts blivande domar och utslag inte kunde ske utan risk för att åhöras av de rättssökande. Men bort med slikt tal om lokalbekymmer och småtterier för här stundar snart annan logering. Och kriget kallade på rådskammarens dömande finlemmade yngling i allongeperuk, spetskrås och guldbroderad sammetsjacka. Genom kungl. förordning den 13 april 1700 blev domsmaktens utövning under kungens frånvaro i fält uppdragen åt en avdelning inom rådet bestående av sex rådsherrar. Såsom ofta var fallet, var gränserna för behörighet och organisation tämligen svävande. Annat var däremot noga uträknat. Innan han drog in i sitt sista residens, skulle han ha styrt sitt arma rike tjuguett år och en dag.
Ur Klagan över Iris avresa
Men, himmel, när skall dock den dagen lysa,
Att jag en gång får Iris åter se?
När skall hon mig igen de ögon visa,
Dem utan, ej de mina nånsin le.
Så täckt skaldade den lycklige vitterlekaren Johan Paulinus, innan han adlad med namnet Lillienstedt övergav sin sångmö för att ägna sig åt rådskammarens justitieärenden och fortsatt karriär i rikets tjänst. Avsked skulle komma som var svårare än från ungdomens Iris. Efter några diplomatiska uppdrag utsågs den med sin förfinade klassiska bildning enkle och anspråkslöse Johan Lillienstedt den 2 januari 1714 att i då nyinrättad tjänst som ombudsråd vara kungens personlige kontaktman med kanslikollegiet i fråga om utrikesärendena, och i den sysslan åtföljde han därefter kungen under ännu återstående resor och fälttåg. På honom föll sedan det bittra uppdraget att som svensk representant den 30 augusti 1721 avsluta det dyrköpta fredsfördraget i Nystad, genom vilket större delen av Karelen med Viborg och Kexholm skildes från hans älskade finska jord. I sina sista år var han president i den svenska överdomstolen för de tyska besittningarna, vilken känd som Wismarska tribunalet verkade mellan åren 1653 och 1802.
Söndagskvällens tysta drama i löpgraven vid Tistedalsälven banade väg för en konstitutionalismens blomstringstid även för justitieärende-
nas handläggning. Den vardagens dugliga och av hävderna förbisedda 31-åriga prinsessa, som utan framgång krävde arvsrätt till Sveriges krona, fick däremot den 23 januari 1719 se sig vald att vara landets regent i nederlagets bistra år. Hon fick också se sig i förväg bunden av en regeringsform dikterad av ständerna ensamma. De kungliga råd som fadern och brodern själva valt ersattes av ett rådskollegium, vars sammansättning inte var henne anförtrodd utan bestämd av ständerna. Vår första rättsligt giltiga regeringsform, för framtiden förbindande utan avseende å regent och styrelse, den som drottningen skrev under den 21 februari 1719, blev emellertid inte äldre än ett år och några månader. Det snara tronskiftet till förmån för gemålen Fredrik ansågs böra föranleda en ny upplaga av den 2 maj 1720 med än knappare villkor för egna önskemåls tillfredsställande. Efter förebild av Kristoffers textversion av kungabalken skulle nu i den nya tiden riket styras med råds råde. Och efter mönster av tingmålabalkens föreskrift om att nämnden i vissa fall ägde föreslå innehavare av lagmans- och häradshövdingetjänst, gav sig ständerna rätt att upprätta förslag å dem de ville se som kungligt råd. Först nu grundlagsfästes också rådet som sista dömande instans i rättegångsmål enligt vad därom närmare stadgades. Rådet bildade sålunda två divisioner, av vilka den ena alltid sammanträdde för handläggning av utrikes- och justitieärendena. Vid handläggning av justitieärendena sammanträdde ledamöterna under namnet justitierevisionen. Ärende, som föredragits inför division, ansågs dock vara föredraget inför rådet i dess helhet. Fördelningen ändrades 1727 så att justitieärendena förenades på den ena divisionen med civilärendena. Nu blir också för första gången regentens rösträtt i rådet reglerad. Kungen tillkommer två röster och utslagsröst vid paria vota. Omröstningsstadgandet var förvisso en väl genomtänkt dolkstöt mot kungligt envälde, men dolkens spets var inte riktad mot påstått eller förment maktmissbruk av kungens domsrätt i rådet utan innebar beträffande justitieärendenas avgörande inte annat än att praxis, sådan denna sedan länge i stort sett tillämpats då regent funnits tillstädes, lagfästes. Syftet med den kringskurna rösträtten var i stället och framför allt att beskära förutsättningarna för kungliga insatser inom politik och administration. Inom ständerna tillsattes också representativa deputationer för granskning av verksamheten hos råd och förvaltning. Inte ens justitierevisionen var undantagen, och makt fanns att ändra dess domar och utslag. Därmed tillade sig ständerna en suveränitet som gick längre än den som utövats av enväldets kungar.
Granskningsmakten gav ständerna förut oanade tillfällen till insyn bakom rättens stängda dörrar. Oaktat anstalter vidtagits för att ut-
nämningarna i rådet skulle ske på betryggande sätt, var man inte helt tillfreds, och beträffande rådets dömande ledamöter menade man till och med, att det brast i fråga om både juridisk sakkunskap och oväld. Upprepade förslag framlades också till en förbättrad ordning för justitieärendenas handläggning. Föga förståelse fanns sålunda för bisysslors utförande på tjänstetid, och därför reglementerades i ständernas skrivelse den 17 juni 1731, att föredragningen skulle börja klockan 8 på morgonen och fortgå utan avbrott till dess dagens pensum fullbordats. Vid 1738 års riksdag föreslogs, att verksamheten vid nedre revisionen skulle i huvudsak upphöra och i stället i själva justitierevisionen skulle, jämte råden, som dömande ledamöter ingå justitieråd, vilka senare även skulle bereda och föredraga målen. Men därav blev intet. Anspråk väcktes tidigt på att parterna i revisionsmålen skulle ha inflytande på det material som föredrogs i rådskammaren. Därför infördes först den ordningen, att revisionskäranden, sedan prestanda fullgjorts, hade att inkomma med en deduction över de omständigheter och bevis i akterna som han önskade åberopa, mot vilken skulle svara en contradeduction av motparten. Föreskrifter härom fanns såväl i placat den 31 augusti 1682 som i kansliordningen den 14 juni 1720. Över det sålunda samlade materialet satte föredraganden samman en berättelse eller relation, vilken delgavs parterna för påminnelser och underskrift. Relationen bildade underlag för statum questionis som förelades rådet i samband med att både akthandlingarna och relationen föredrogs. I rättegångsbalken, vilken liksom lagen i övrigt trädde i kraft den 1 september 1736, förenklades förfarandet därhän, att föredraganden, utan hjälp av deductioner, skulle uppsätta en skriftlig berättelse om sakens beskaffenhet och vari tvisten egentligen bestod och låta parterna skriva under den (30 kap. 13 §). Även med denna ordning följde långa handläggningstider, och även annan olägenhet kan tänkas ha föranlett ständerna att i brev den 14 augusti 1741 rekommendera, att sakernas utarbetande och föredragande skulle inrättas på en redigare fot så att inte så mycken tid behövdes med vidlyftiga och ofta onödiga skrifters uppläsande, varjämte anbefalldes skyndsamhet, drift och försiktighet vid expedieringen efter sakens slutförande. På ständernas förslag ökades samma år antalet revisionssekreterare från två till fyra, ett antal som snart visade sig vara otillräckligt.
Den ständernas frihet, som gav närmast förfluten tid dess namn, tog slut med regeringsformen den 21 augusti 1772. Gustaf insatte då i rådet minst sjutton medlemmar och det fulltaliga rådet bildade under hans ordförandeskap kabinettet. För tiden mer än rimliga anspråk på ordningen för justitieärendenas handläggning tillgodosågs i förut
okända former. Enligt kungl. reglemente den 8 september 1772 delas göromålen väl som förut mellan två divisioner, av vilka den ena utgör justitierevisionen eller övre revisionen. Denna skall emellertid bestå av minst sju råd som helt sysselsättes med justitieärendena. För första gången kräves också fackutbildning i det att ledamöterna skall ha varit brukade i domarevärv och tillika vara kända som rättvisa och lagfarna män. Beträffande Gustafs ställning då han själv deltar i prövningen av justitieärendena sker ingen ändring. Honom tillkommer alltjämt endast två röster och utslagsröst. Om kungen inte varit närvarande vid föredragningen, överlämnades rådsprotokollet i undertecknat och justerat skick till honom för hans slutdom. I andra kabinettsärenden äger kungen votum decisivum, och därför tillhör nu friheten och makten inom politik och administration honom allena och ingen annan. Enligt Westman är Gustafs insatser 1772 till förmån för rättskipningen i sista instans inte nog uppskattade. Med övre revisionens från kungamakten oberoende ställning och med anspråken på dess kvaliteter i övrigt togs ett betydelsefullt steg i riktning mot sådan skilsmässa mellan riksstyrelse och rättskipning som krävdes av den maktdelningslära som sedan århundradets mitt spreds på kontinenten och som var känd för Gustaf. Händelserna sjutton år senare innebar endast en naturlig utveckling av den självständiga position högsta domsmakten redan nu intar. Ständernas kontrollmakt är också försvunnen, och enligt Gustafs egna ord i rådet ett par år senare eller 1774 har justitierevisionen nu över sig Gud allenast.
Skildringen av 1789 års maktspel, vars i detta sammanhang mest betydande resultat utgör högsta domstolens instiftande, hör i och för sig inte hemma i dessa anteckningar. Därom har framför allt Wedberg i sitt stora arbete om domstolens femtiofem första år lämnat en ingående berättelse, och denna utgör det självskrivna underlaget för allt sysslande med hithörande frågor. Emellertid har Westman på delvis senare anträffat material givit en något annorlunda version av händelserna, och han har även mer än Wedberg betraktat dem i kontinuitetens perspektiv. Där ägnas även nedre revisionen en, om än blygsam, uppmärksamhet, något som må rättfärdiga att händelseförloppet här återges i sina huvuddrag med i första hand Westmans redogörelse som bakgrund. Gustafs första krig med Ryssland inleddes med att han den 23 juni 1788 avseglade med hären till Finland, varefter hären den 12 juli överskred Kymmene älv, som nu efter freden i Åbo 1743 utgjorde rikets gräns mot öster. De svenska och ryska flottorna drabbade sedan samman den 17 juli vid den stora kala granitön mitt i Finska viken som bar namnet Hogland. Slaget blev oavgjort men det kom att förhindra ett svenskt angrepp på Petersburg. I detta läge
slog sig svenska officerare i Finland ihop i det den 13 augusti bildade Anjalaförbundet i syfte att enskilt söka verka för fred med Ryssland. Saken blev känd och väckte oerhörd uppmärksamhet, och krav restes på att ständerna skulle inkallas. Begäran därom framfördes även av rådet i brev till kungen den 22 augusti. Återkommen till hemlandet företog Gustaf nu en rundresa i landsorten för att vädja till folkets nationella känslor, och efter att ha bevistat högmässan i Mora kyrka söndag den 14 september talade han där från kyrkvallen. Däremot önskade han inte vid denna tid konfronteras med ständerna av det skälet, att han redan var i färd att planera det förnyade angrepp på Ryssland, vilket sedan kom att inledas i juni 1789 och få ett för svenskarna olyckligt slut genom det första slaget vid Svensksund utanför Kotka den 24 augusti samma år. En utväg att för framtiden undvika besvärande remonstrationer från rådets sida vore att tysta rådet, och denna fråga fångade under hösten 1788 alltmer Gustafs intresse. Den följande aktionen mot rådet var således, det understryker Westman ,rent politiskt motiverad och inte dikterad av animositet mot adeln i och för sig och än mindre mot justitierevisionen. Gustafs känslor för gudinnan Themis' företrädare på jorden var väl aldrig särskilt varma, och med dem förenade sig misstankar om formalism och bristande oväld. Vid räfsten 1785 med ledamöter av Göta hovrätt satt kungen själv som den för ändamålet särskilt sammansatta domstolens ordförande, och detta skedde inte av omtanke om de åtalade. Emellertid hade under gångna år samarbetet med justitierevisionen i det stora hela varit mer friktionsfritt än med rådet i övrigt. Väl hade konflikter förekommit, mest i fråga om ansvar för ämbetsmäns fel och försummelser, men detta var i ett tidigare skede, och någon särskild anledning att nu komma åt justitierevisionen eller dess ledamöter förelåg inte. Detta hade för övrigt kunnat ske på enklare sätt.
Mot slutet av år 1788 hade det utrikespolitiska läget stabiliserats så att Gustaf kände sig stark nog att inkalla ständerna, vilka sammanträdde den 2 februari 1789. För att uppnå politisk handlingsfrihet gentemot rådet och en med detta samarbetande adelsopposition, inte endast reellt, ty sådan ägde han redan, utan även i fråga om opinionsyttringar och annan inblandning i hans egna angelägenheter, fann han det vara nödvändigt att tillgodose starka önskemål som låg i tiden om ökad likställdhet mellan adeln och de ofrälse stånden. Den 17 februari samlade han ständerna till plenum plenorum på Rikssalen och, sedan adeln efter att ha åhört Gustafs särskilt till den riktade tal, avlägsnat sig, vände han sig till de ofrälse stånden med löfte om utjämning av ståndsprivilegierna. Efter överläggningar under de närmast följande dagarna med representanter för de ofrälse stånden
framlade så Gustaf den 21 februari, som ett tillägg till 1772 års regeringsform, sin nya grundlag, förenings- och säkerhetsakten. Denna undertecknades utan dröjsmål av de ofrälse stånden och, efter strider som inte hör hemma här, mer än en månad senare av rikets första stånd. Medlet för l'abolition du Sénat var aktens 2 §, vilken, skenbart oskyldigt, inledes med en eftergift för upplysningstidens aktuella egalitetskrav: Eftersom alla är lika fria undersåtar och bör njuta lika rätt, bör också högsta domstolen bestå av både frälse och ofrälse män, "i anseende vartill" — slutar texten — antalet riksens råd hädanefter ankommer på KMts eget nådiga gottfinnande. Situationen hade därmed blivit den, att dels, enligt den lakoniska lydelsen av stadgandets sista bisats, Gustaf ensam förfogade över rådens antal och dels, som en konsekvens av att detta antal förvisso inte skulle komma att bli högre än vad Gustaf fann politiskt lämpligt, justitierevisionen inte längre kunde fungera som sista instans i rättegångsmål och ofördröjligen måste ersättas av en nybildad högsta domstol. Också den nya domstolens paritetiska sammansättning var realpolitiskt motiverad: För att vinna de ofrälse stånden på sin sida var det nödvändigt att även bereda dem plats i domstolen. Det till synes enklaste sättet för att vid kungen binda ofrälse präster, borgare och bönder, nämligen att erbjuda dem plats i rådet, var vid denna tid fullkomligt otänkbart.
Inga förberedelser var vidtagna för den nya domstolen, frånsett att en av kungens kontakter, justitieborgmästaren i Karlskrona lagman Anders Håkansson (1749—1813) redan hösten 1788 på kungens uppdrag utarbetat en promemoria i ämnet. Utvecklingen gick nu fort. Akten stadfästes den 3 april 1789, och riksdagen avblåstes den 27 samma månad och upplöstes följande dag. Därefter slutade rådet på kungens befallning att ta befattning med justitieärendena. Valborgsmässoaftonen 1789 föredrogs sista gången inför den gamla justitierevisionen, som därmed upphörde att finnas till. En verkan av åtgärderna, som kanske inte var helt förutsedd men som snart visade sig, var att Gustaf fann en stor del av det gamla styrets främsta män vara borta ur hans närhet. Rådet fungerade inte längre, och regeringsärendena kom därför att behandlas av kungen med en växlande krets rådgivare, som mer eller mindre tillfälligt utvaldes och till vilka hörde politiska förmågor och ämbetsmän av annat slag än dem han tidigare samarbetat med. Det var dels lycksökare som förstod att slå in på vägar till monarken vilka oväntat öppnade sig och dels andra, lojala ämbetsmän och rojalister, som nu fann sig vara tagna i anspråk mer än tidigare. Till denna senare kategori hörde de två personer, vilka av Wedberg framför andra framhäves som kungens rådgivare i domstols-
frågan. Den ene var ledamoten av prästeståndet, biskopen i Växjö stift Olof Wallquist, som snabbt och utan omständlighet gjorde sig hemmastadd inom rättsväsendet. Den andre var revisionssekreteraren Herman af Låstbom, vilken även tidigare ägt kungens förtroende i vissa juridiska frågor och som, adlad 1786, vid denna tid var biträde åt riksdrotsen greve Carl Axel Wachtmeister i förvaltningen av justitiekanslersämbetet. Westman menar, att Wedberg i någon mån överskattat Wallquists och Låstboms insatser och nämner som kungens förtrogna även andra, däribland främst och självfallet drotsen men också den snarfyndige och driftige Anders Håkansson, som under riksdagen verksamt bidrog till att akten blev undertecknad och som i sinom tid, under andra stjärnors konstellation, även blev med ett sitt eget förslag en av 1809 års grundlagsfäder.
Tidigare hade övre revisionens kompetens i förhållande till rådets befogenheter i övrigt grundats på intern fördelning av rättegångsmål och allmänna rådsärenden, och denna utskiftning hade inte vållat större problem. Men nu stod tidigt klart, att med en från regeringsmakten skild högsta domstol fick kompetensfrågan en helt annan betydelse, och därför infordrades, som en första åtgärd den 4 maj, från justitierevisionsexpeditionen och från det kungliga kansliets övriga expeditioner listor över rådsärendenas dittills vanliga fördelning. I alltjämt föreliggande promemorior och anteckningar, främst av Wallquist, vilka växlades mellan kungen och andra förtrogna, tog därefter planerna på den nya domstolen fast form. Efter spektaklet på kvällen onsdag den 13 maj inställde sig Wallquist hos kungen och blev av denne anmodad att följande dag lämna ett betänkande i saken. Så skedde, och torsdagkväll den 14 maj var Wallquist ensam hos kungen på Haga för överläggning. Betänkandet innehöll rörande högsta domstolen, att denna skulle i allt svara mot dittillsvarande övre revision eller justitierevision. Efter ytterligare förslag rörande domstolens organisation med mera anföres i en sista punkt 5), att referenter och betjäning bibehålles ur nedre revision, som fortfar i sina sysslor alldeles som tillförne. Vid enskilt sammanträde på Haga följande dag, drottningens namnsdag fredag den 15 maj, till vilket bland andra drotsen på kallelse infann sig, meddelade kungen sitt förordnande för högsta domstolen. Detta är undertecknat av kungen med af Låstbom som kontrasignant. Förordnandet meddelades alltså inte, som Wedberg uppger, i konselj. Den enkla formen visar också hur ensam kungen stod med sitt beslut och hur fritt från andras inflytande det var. Därmed avslutade han också ensam seklers långa serie av åtgärder för den kungliga domsmaktens utbyggnad och inordnande i det processuella systemet. I en promemoria samma den 15 maj till drotsen
med uppgifter om domstolens sammansättning med mera anför kungen till sist, att beträffande föredragningen i högsta domstolen "förhålles efter förra vanligheten på justitiesidan". Utan att i övrigt ord spillts på frågan om högsta domstolens kansliorganisation kom sålunda nedre revisionen, dess föredragande sekreterare och dess expedition att fortsätta sin verksamhet som berednings- och expedieringsmyndighet för den högsta dömande instansen. Tisdag den 19 maj 1789 eller på dagen 175 år efter det att Svea hovrätt inlett sin verksamhet höll högsta domstolen utan all ceremoni sitt första sammanträde. Protokollet berättar, att tillstädesvarande revisionssekreterare tillsades att skyndsamt till domstolen inkomma med förteckningar över anhängiga justitiemål, och därefter fortsatte verksamheten i nedre revisionen "alldeles som tillförne".
Den ömtåliga och svårlösta kompetensfrågan var ännu inte helt klar och föranledde ytterligare överläggningar mellan kungen och, jämte andra, af Låstbom, som bör ha varit väl förtrogen med problematiken. Kompetensdragningen löstes sedan i stort sett sålunda, att den ansågs primärt utgöra allenast en expeditionsangelägenhet. Enligt kungl. brev som togs till nedre revisionens protokoll den 18 juli 1789 anvisades nedre revisionen att inte längre befatta sig med vissa, tidigare på justitierevisionen ankommande ärenden i huvudsak av militär och ecklesiastik natur. De uteslutna ärendena skulle i stället upptagas av rikets allmänna ärendens beredning, vilken nu bildades på mönster av nedre revisionen och fick till uppgift att bereda de allmänna ärenden som tidigare avgjorts av rådet. Beredningen kom att verka längre än kungaväldet och upplöstes först genom 1840 års departementalreform. De omständigheter vilka föranledde att nedre revisionen kom att bestå, nu som högsta domstolens kanslimyndighet, är veterligen inte mer utredda än vad som framgår av det föregående. Om än orsaken var att nedre revisionen fungerade tillfredsställande och förväntades att fortsätta därmed under sin nye huvudman eller att tiden inte räckte till för en ny konstruktion, är uppenbart, att nedre revisionen under de närmast följande åren bidrog till att rättstradition och praxis fortlevde och kunde anammas av den nya domstolen samt att kontinuitet på expeditionssidan vidmakthölls i lämplig omfattning. En samtida minnestecknare, den blivande justitiestatsministern Mattias Rosenblad, som 1785 blott 27-årig utnämndes till revisionssekreterare och som i denna egenskap föredrog även i högsta domstolen, omvittnar, att den esprit av heder och oväld, som alltid utmärkt nedre revisionen, bibehöll sig även efter högsta domstolens instiftande.
Olof Wallquist föddes 1755 och utnämndes 1787 till biskop i Växjö stift. Vid 1789 års riksdag blev han en av kungens starkaste medhjäl-
pare inom prästeståndet. Svårare än annat är att tolka personliga relationer mellan historiens marionetter i långt förflutna dar, men här finns något som tyder på att han, förutom sin duglighet, kunde erbjuda kungen en avsaknad av förställning och beräkning, som denne kanske inte alltid kunde glädja sig åt i sin omgivning. Han blev också 1789 överhovpredikant och kungens biktfader och hade i sinom tid att bereda honom för den dödens stilla frid som kom den 29 mars tre år senare. Efter 1789 års riksdag belönades han med chefskapet för ecklesiastikexpeditionen i allmänna beredningen. Följdriktigt blev han i augusti 1792 entledigad av förmyndarstyrelsen, och han återvände då till Östrabo. I minnesanteckningar berättar han om de oförglömliga timmarna i majkvällen 1789 då han ensam var hos kungen på Haga: Kungen låste dörren och tog in nyckeln. Sent omsider i samband med 1800 års riksdag i Norrköping kröntes den 3 april misslyckandets olycklige kung, och i slutet av samma månad under alltjämt pågående riksdag avled Wallquist. Även revisionssekreteraren Herman af Låstbom (1742—1811) äger, i likhet med de flesta människor, ett värde över det genomsnitt som sällan skådas. Han förordnades 1789 till generalauditör och biträdande justitiekansler samt blev 1791 ledamot av högsta domstolen, varvid han i då vanlig ordning kvarstod som biträdande kansler. I den sysslan hade han att svara för arresteringarna efter kungamordet, och vid rannsakningen i hovrätten under drotsens ordförandeskap var han aktor. Den 7 april avgav han slutpåståendet mot Anckarström och den 11 föll hovrättens dom. Eftersom även han var obekväm för den nya regimen, tillhölls han att lämna Stockholm före 1792 års utgång, något som verkställdes på det sätt att han befordrades till landshövding i Kymmenegårds län med säte i Heinola, inte så särdeles långt från riksgränsen. År 1802 kom han åter till högsta domstolen, då samtidigt som president för kammarrätten. Den klarögde af Låstbom har ansetts vara en typisk och hängiven gustavian: Kungen är död, skrev han den 2 april, det är allt jag kan säga utan att fukta dessa rader med mina tårar. Westman menar, att han inom sin krets är en av de främsta och personligen värdigaste. Hans mod att mer än en gång fritt säga kungen sin mening — så skedde exempelvis i kompetensfrågan — höjer honom från redskap till rådgivare, låt vara av blygsamt mått. Han intar även en annan och låt vara än mer blygsam plats i sin samtids periferi, i det att han var bror till Erik Gustaf Geijers farmor. Geijer berättar i brev från Stockholmsvistelsen 1808 till föräldrahemmet i Ransäter, hur han flera gånger gästat landshövding Låstbom, som verkligen visat honom godhet. Och annat var väl inte heller att vänta. Sitt egentliga hemvist hade af Låstbom på sin fäderneärvda egendom Niklasdam utanför
Kristinehamn, där han i sinom tid blev nästan granne och tillika avlägset befryndad med Georg Adlersparre som residerade på Gustafsvik nära samma stad. Den gamle Gustafsvännen och 1809 års revolutionsledare uppskattade varandra inte särdeles mycket, och det kan man ju förstå.
Äventyret tog slut på operamaskeraden. Efter den finns inte mycket mer att berätta. Nedre revisionens organisatoriska samband med kungl. kansliet bröts vid kansliets ombildning 1801, och revisionen inrättades då som en särskild myndighet under riksdrotsens ordförandeskap. Instruktionen den 17 februari samma år ger föreskrifter för dess verksamhet i både processuella och administrativa frågor samt anbefaller slutligen revisionens ämbetsmän och betjänte, om så var av nöden eller inte är här okänt, att med tålamod och beskedlighet bemöta parter och rättssökande, sättandes till deras ändamål, näst Guds ära, KMts och rikets nytta, heder och välfärd. I samband med att högsta domstolen 1809 lämnade sitt gustavianska skede grundlagsfästes nedre revisionen genom stadgandet i 24 § regeringsformen, att där justitiemålen skulle beredas till föredragning i domstolen. Att även föredragningen skulle ske av revisionens sekreterare framgår av den nya instruktionen den 3 augusti 1809. Chefskapet för nedre revisionen anförtroddes nu justitiekanslern, och det kom sedermera att i sin mån spela med i en segdragen kompetensstrid mellan denne och justitiestatsministern. Striden slutade i denna del till den senares förmån i det att justitiestatsministern vid departementalreformen 1840 blev chef för nedre revisionen och därmed erhöll önskat underlag för närmare kontakt med högsta domstolen. Genom instruktion den 30 december 1876 ändrades nedre revisionen till ett kollegialt verk med revisionssekreterarna som ledamöter. Antalet föredragande revisionssekreterare har under hela verkets tid oavlåtligt varit föremål för omprövning, varvid mot varandra vägts den tillåtna omfattningen av balanserade mål i högsta domstolen, å ena, och fiskaliska hänsyn, å andra sidan.
Någon riktigt fast stad hade aldrig nedre revisionen. Flyttningarna var flera. Någon tid var lokaler upplåtna i Strömsborg på dess grönskande holme i Stockholms ström. Därifrån flyttade verket 1926 till ett par våningar i den sydöstra delen av det ståtliga Rosenbad i kvarteret med samma namn vid strömmens norra strand. Och till sist gick färden 1953 till det hus, som riksrådet och amiralen Erik Eriksson Ryning vid 1640-talets början lät uppföra åt sig i kvarteret Atomena. Och nu, i det år då 325 år förrunnit sedan Johan Stiernhöök förordnades att bereda justitiesakerna i det kungliga kansliet; och här, i den lejongula trevåningsflygeln mot Munkbron mellan Riddarhustorget
i norr och Stora Gråmunkegränd i söder, med dess prång och vita valv, dess branta trappor och sköna plenisal, under det svarta taket, brutet av vindskupor och frontespis, och med utblick över Riddarholmskanalens krympta vatten, fullföljde och fullbordade KMts nedre justitierevision sin gärning.
Litteratur:
Jan Eric Almquist, Johan Stiernhöök och den yttre laghistorien. Uppsala Universitetet Årsskrift 1934.
Dme, Johan Stiernhöök, vår förste rättshistoriker. Rättshistoriska studier. Lund 1957.
Axel Brissman, Sveriges inre styrelse under Gustaf IV Adolfs förmyndareregering. Lund 1888.
Frans Michael Franzén, Minne av Hofrådet Johan Stiernhöök. Svenska Akademiens Handlingar ifrån år 1796. Sthlm 1841.
Nils Herlitz, Svenska statsrättens grunder. Sthlm 1956.
Dme, Grunddragen av det svenska statsskickets historia. Sthlm 1964.
Fredrik Lagerroth, Frihetstidens författning. Sthlm 1915.
Dme, 1809 års regeringsform. Sthlm 1942.
K. R. Melander, Drag ur Åbo hovrätts äldre historia och ur rättslivet i Finland under förra hälften av 1600-talet. Helsingfors 1936.
Birger Wedberg, Konungens Högsta Domstol. Sthlm 1922 (1789—1809) och 1940 (1809—1844).
Dme, Gustaf III och Högsta Domstolen. Svensk Tidskrift 1922.
Dme, Karl XII på justitietronen. Sthlm 1944.
B. Gottfr. W. Westling, Om svenska riksrådets ställning efter statsvälvningen 1772. Uppsala 1872.
Karl Gustaf Westman, Svenska rådets historia till år 1306. Uppsala 1904.
Dme, Konung och landskapliga myndigheter i den äldsta svenska rättegången. Historiska studier tillägnade Harald Hjärne. Uppsala 1908.
Dme, Den gustavianska Högsta Domstolen och dess hävdatecknare. Historisk Tidskrift 1924.
Dme, De svenska rättskällornas historia (komp.). Uppsala 1941.
KMts Nedre Justitierevision förr och nu. Skrift utarbetad av ledamöter i nämnda ämbetsverk. Sthlm 1905.
Därtill kommer studier m. m. i Minnesskrift ägnad 1734 års lag, Sthlm 1934, och i Svea hovrätt — studier till 350-årsminnet, Sthlm 1964, ävensom uppsatser m. m. i SvJT, bland vilka senare märkes
Nils Ahnlund 1934 s. 437.
Almquist 1941 s. 49 och s. 818; 1943 s. 193.
Gunnar Bendz 1935 s. 523.
Lagerroth 1947 s. 641.
Henrik Munktell 1943 s. 421; 1947 s. 595.
Sture Petrén 1964 s. 673.