Sovjetunionen och folkrätten — några aspekter
Av docenten BO JOHNSON1
1. Utrikespolitik och folkrätt
För observatörer som följt den sovjetiska utrikespolitikens skiftningar lovar 1970-talet att innebära något nytt. De frostiga tecknen från Kreml under det kalla krigets epok har bytts ut mot trevare om ökat samförstånd och samarbete med västvärlden. Vid sidan härav löper starka kraftfält mellan Sovjetunionen och länder i den s. k. tredje världen, områden inom vilka sovjetstaten antingen söker konsolidera eller öka sitt inflytande. Som yttre tecken på periodens inledningsskede står uppmärksammade politiska fördrag, vari Sovjetunionen ingått i konkret partsförhållande med andra länder. Man kan peka på det s. k. Moskvafördraget av år 1970 mellan Förbundsrepubliken Tyskland och Sovjetunionen. Detta fördrag har som bekant kommit att utgöra bas för den fortsatta västtyska östpolitiken och Berlinfrågans reglering. Vidare, det allmänt uppmärksammade SALT-av-
talet mellan Sovjetunionen och Förenta Staterna. Ej heller bör man förglömma fördragen mellan Sovjetunionen och Indien av år 1971, mellan Sovjetunionen och Egypten samma år och mellan Sovjetunionen och Irak år 1972.
Om de innersta anledningarna till att Sovjetunionen synes sätta rent politiska fördrag i främsta rummet har många spekulationer och teorier framlagts. Detta är inte platsen att analysera varför. Det må emellertid vara tillåtet att peka på intressanta teorier framförda bl. a. av den västtyske professorn Richard Löwenthal: Bonns accepterande av status quo i Europa, i grunden en följd av den tjeckiska krisen med brustna illusioner i västvärlden om reformering av de kommunistiska statsbildningarna inifrån, vidare vad som benämnes Sovjetunionens "internationella överengagemang", som medför att den egna befolkningens konsumtionskrav ej kan tillgodoses i tillbörlig grad och sist, men kanske viktigast, den tripolära världsbild som är under formande i och med Kinas allt viktigare roll i världspolitiken och de amerikansk-kinesiska närmandena. Dessa faktorer samverkar — om vi nu accepterar dem — i Kremls beslut om nya signaler mot väst. Dessa politiska basfakta utgör en viktig bakgrund. Man observerar emellertid också en annan aspekt, som är viktig och intressant i sammanhanget, nämligen Sovjetunionens önskan att i detalj reglera sina förhållanden till berörda motparter, att i traktatmässiga former binda fast vad som skall vara gällande. Avspänningssträvandena är inte av enbart allmänkaraktär utan preciseras i folkrättsligt bindande fördrag. Strävan är — vilket exempelvis de sovjetiska propåerna om en europeisk säkerhetskonferens visar — att överhuvudtaget få med så många länder som möjligt i ett konkret avtalsbundet samarbete — ett samarbete kristalliserat i sina detaljer. Vi rör här vid det egentligt folkrättsliga elementet i den sovjetiska utrikespolitiken; fördragens och traktaternas roll som folkrättens bärare i det internationella systemet. Detta för oss vidare till en närmare granskning av Sovjetunionens folkrättsuppfattning, ett ämnesområde som synes mig ha intresse inte minst för grannlandet Sverige. Det är helt givet att på den korta tid som står till buds jag får begränsa mig till vissa aspekter som jag själv finner det angeläget att peka på.
Fördrag, avtal, traktater, främst bilaterala, har sedan sovjetstatens uppkomst år 1917 spelat en grundläggande roll. Genom ett bilateralt partsförhållande — kompromissernas sammansmältning — tvingade sig den unga genom revolutionen uppkomna sovjetstaten till ett mer explicit erkännande från motpartens sida. Några siffror är belysande för den vikt som tillmätts traktaternas existens: under perioden 1917—1957, d. v. s. under fyrtioett år, avslutades från sovjetisk sida 2 586
kända fördrag, varav 500 pluri- eller multilaterala. Årsmedeltalet låg under denna period, om man undantar året 1917, på 63 fördrag. Jämför man sedan med perioden 1958—1961 gäller att totalt 870 fördrag slutfördes, vilket innebär att årsmedeltalet kom att ligga på 217,5 fördrag. Ökningen per år ligger vid en jämförelse med den föregående 41-årsperioden på 246 procent. En annan intressant omständighet är att de bilaterala överenskommelserna dominerar, exempelvis under perioden 1958—1961 var förhållandet mellan ingångna bi- och multilaterala fördrag 10 till 1, en siffra som inte synes ha undergått nämnvärd ändring sedan dess. Under tidigare skeden i sovjetstatens historia dominerade fördrag och avtal med grannländer, exempelvis under perioden 1917—1957 låg Finland på första plats bland Sovjetunionens avtalspartners. De senare åren visar emellertid en bild där avtalen sluts mer efter en ideologisk-funktionell linje, där istället länder som Nordvietnam, Indien, Kina, Nordkorea, Cuba, Egypten rycker fram i tabellerna. Parentetiskt kan nämnas, att Finland, från sin första plats under perioden 1917—1957, flyttats ned till 14:e plats under perioden 1958—1961. Siffror som belyser de sista årens utveckling har tyvärr ej stått att få.
Avtalens karaktär ändrar form allt i takt med växlingarna i den sovjetiska utrikespolitiken. Under den långa perioden 1917—1957 dominerar utan tvekan fördrag av politisk och militärpolitisk karaktär, vänskaps- och biståndsavtal. Under 50-talets sista år och fram till 70-talets början sker uppenbarligen en viss omläggning i fördragens karaktär: här dominerar handels- och kommersiella överenskommelser, avtal om tekniskt bistånd etc. Och under de sista åren synes pendeln åter svänga till förmån för fördrag av rent politisk karaktär.
Vi har här med konkreta siffror visat fördragens-traktaternas förankring och vikt i den sovjetiska utrikespolitiken. Och det kan därefter befinnas lämpligt att övergå till sovjetdoktrinens mer teoretiska uppfattning om folkrättens väsen och natur.
En viktig aspekt måste från början stå klar: Sovjetunionens folkrättssyn och dess utrikespolitik hänger intimt samman. Politikens mål och ideologin tjänar som bas för folkrätten, överhuvud för den sovjetiska rätten som sådan.
2. Den sovjetiska folkrättslärans utveckling
Enligt den dialektiska eller materialistiska historieuppfattningen är som bekant målet för marxismen-leninismen att i grund förändra den bestående samhällsordningen byggd på individualistisk bas, likaväl som den ekonomiska ordningen i samhället. När detta tillstånd uppnåtts finnes det egentligen ingen plats för begreppet staten och ej
heller för rätten, och därför är dessa institutioner dömda att försvinna. I den marxistiska teorin gäller detta såväl för den interna rätten som för folkrätten. I dagarnas fullbordan har — i teorin — världsrevolutionen segrat och nationalstaterna nedbrutits till ett klasslöst samhälle, där istället marxismen-leninismens lära ger normerna. Härav följer att rätten som sådan i sig själv blir ointressant, rätten som bärare av vissa på förhand givna normer. Den tjänar endast som ett medel att förverkliga det kommunistiska samhället. "Klassrätten'' deklareras öppet som en helt naturlig sak i sovjetisk doktrin. Rätten är sammanfattningen av de normer, vilka ger uttryck åt den härskande klassens vilja, sade Vyshinsky i en definition av begreppet rätt. Härmed menas innerst inne inte att rätten skulle vara "partisk" individer emellan, utan helt enkelt att den återspeglar det politiska och ekonomiska system som råder i staten — f. ö. i varje stat. Men denna rättsrelativism påverkar också folkrättsuppfattningen. Även på detta område bör rätten tjäna marxismen-leninismens yttersta mål: det kommunistiska världssamhället. Detta är det yttersta målet men frågan är hur detta bäst uppnås. Här rör vi vid en kärnfråga i den sovjetiska folkrättsuppfattningen. Är det överhuvudtaget möjligt för en socialistisk stat att samarbeta med den övriga världen — är samförstånd möjligt mellan diametralt motsatta ideologier? Kan ett samarbete ideologiskt försvaras? Är det inte istället så att det kommunistiska systemet — åtminstone i ortodox tappning — bygger på en revolutionär grund? Hur dessa frågor besvaras är viktigt. Är ett samarbete ideologiskt ej möjligt behövs ju heller ingen folkrätt — en mellanstatlig rätt som reglerar relationer mellan stater. Bilden kännetecknas då istället av en permanent kamp mellan de båda världssystemen. Enligt Lenin, vid tiden efter första världskrigets slut, kunde endast en strid utan kompromisser ifrågakomma. Om å andra sidan ett samarbete är möjligt fyller folkrätten en faktisk funktion — även från kommunistisk synpunkt sett — och då måste de folkrättsliga reglerna konkretiseras så att de passar in i det ideologiska mönstret, ja inte enbart folkrättens regler utan överhuvudtaget folkrätten som begrepp och väsen.
Hur har då den sovjetiska doktrinen sett på folkrätten och frågan om folkrättens källor, d. v. s. den grund ur vilken folkrätten hämtar sin bindande kraft. Man brukar vanligtvis när denna fråga kommer på tal tillåta sig en tidsmässig indelning, även om en sådan kanske inte är riktigt helt relevant.
Under den första perioden — åren 1917—1923 — existerade ännu ingen marxistisk särpräglad folkrätt. I stort erkändes den allmänna folkrättens principer som gällande, med vissa markanta undantag
som berörde Sovjetunionens egna förpliktelser ingångna under den tsaristiska regimen.
Den andra perioden — åren 1924—1937 — får sin prägel genom professor A. E. Korovins verk om "Övergångstidens folkrätt", utkommet år 1924. Korovin är den förste teoretiker som söker skapa en i ideologiskt hänseende marxistiskt "ren" folkrätt, en folkrätt som kunde förenas med ideologin. Visserligen hade revolutionen segrat i Sovjetunionen och skulle också — enligt läran — utbreda sig. Men å andra sidan bestod omvärlden vid denna tid av icke-kommunistiska stater, helt enkelt nödvändiggörande vissa förbindelser mellan sovjetstaten och övriga länder. Motsatsen hade blivit en total isolering på alla områden. Korovin förnekar för den skull inte folkrätten som väsen men — säger han — den är bara interimistisk — en övergångsordning — som försvinner den dag världsrevolutionen segrat och folkrätten ersatts av en inter-sovjetisk rätt, med särpräglade drag. De två systemen — kapitalism och kommunism — har emellertid inte alls någon gemensam grund att stå på. Från ideologisk synpunkt kunde därför den allmänna folkrätten, d. v. s. i första hand sedvanerätten, inte erkännas som rättskälla, f. ö. ej heller folkrättens s. k. allmänna rättsgrundsatser. Vad som kallas sedvanerätt hade nämligen främst utvecklats ur ett system som i grunden vore fientligt inställt till sovjetstaten och dess nya idéer och istället typiskt för den s. k. bourgeoisiens folkrätt. Endast genom traktater —"the vehicle of compromise" — kunde de båda systemen tala med varandra och utforma bindande förpliktelser, menade Korovin, detta desto viktigare som sovjetstaten omgavs av länder med en i grunden fientlig inställning. Under den s. k. övergångstiden — d. v. s. under tiden innan den borgerliga folkrätten sammansmälts med den socialistiska — vore i princip endast traktater, främst bilaterala, att anse som en direkt och primär folkrättslig källa. Förpliktelserna — relationerna — mellan stater hämtar således sin rättsliga grund i ett kontraktuellt förhållande mellan två eller möjligen flera helt suveräna stater.
Men den revolutionära perioden i Ryssland började sjunka undan .Landet utvecklas till en stark nationalstat — en diktatur med en omfattande och djupgående byråkrati. Landets utrikespolitiska förbindelser med en icke-kommunistisk omvärld utökas. Landet blir medlem i FN och intar sin plats i statsförbundet som en jämbördig medlem. Teorin om "övergångstidens folkrätt" och traktater som folkrättens enda och exklusiva källa går inte längre att strikt upprätthålla och Korovin får kapitulera. Det blir Pashukanis som år 1935 häftigt utdömer Korovins teser. Den borgerliga folkrätten och den nya socialistiska kan överhuvudtaget inte materiellt smälta samman.
En sådan tes är en irrlära, ett avsteg från den rena marxistiska linjen. Pashukanis introducerar istället en rättsformalism, som stundom närmar sig Kelsens rättsteori, men som inte ter sig särskilt logiskt underbyggd. Folkrätten är endast en formell rätt, menar han, procedurregler för relationer mellan stater helt utan materiellt innehåll. Det är f. ö. signifikant att det nu är statsbegreppet som står i centrum. Bakom staten står i sin tur proletariatets diktatur och därmed folket. I takt med sovjetstatens allt starkare ställning intar således suveränitetsdogmen en allt centralare ställning i den sovjetiska folkrättsuppfattningen, på bekostnad av uppfattningen om en kompromissrätt mellan systemen. I denna krets av folkrättsliga subjekt — statssamfundet — råder emellertid en kamp mellan två politiska och ekonomiska system, men dessa system kan utnyttja samma folkrätt för sina syften. Även folkrätten blir sålunda ett vapen i det socialistiska systemets kamp mot kapitalismen. I Pashukanis' formalistiska folkrättsuppfattning är det inte längre förenat med större svårigheter av ideologisk art att också erkänna sedvänjan som en folkrättslig källa, ehuru av sekundär karaktär. Inte ens s. k. allmänna rättsgrundsatser i folkrätten borde saklöst förkastas, hävdade Pashukanis. Sovjetstatens alltmer komplicerade förbindelser med omvärlden kunde således i dessa teser hämta rättsgrunder både i traktater och i internationell sedvänja. Till den tidpunkt då det socialistiska systemet utbrett sig till andra delar av världen och därmed fått övertaget över bourgeoisiens folkrätt. I detta tillstånd behöver ingen folkrätt överhuvudtaget existera. Pashukanis förser emellertid användandet av sedvanerätten med ett öppet och signifikant förbehåll: internationell sedvänja kunde användas och godtas som folkrättslig källa endast så länge den inte motsade principen om proletariatets diktatur och ändamålet med den sovjetiska utrikespolitiken. Förhållandet mellan folkrätt och vad som för stunden gällde inom den sovjetiska utrikespolitiken framstår därmed i bjärt belysning. Vad beträffar traktaternas rättsliga kraft, menade Pashukanis, att det bindande elementet erhölls genom de klassintressen som står bakom varje traktat, låt vara att det är statsorganen som formellt står i partsförhållande. Så länge dessa intressen kvarstår är traktaten bindande, men ej längre, d. v. s. ändrade politiska förhållanden av signifikant karaktär kunde medföra rätt att ändra traktatförpliktelser. Man berör här rebus sic stantibus-läran, d. v. s. läran om oförändrade förhållanden som förutsättning för ett fördrags bestånd. Denna är intressant i sovjetisk doktrin, ehuru jag ej här kan lämna den större utrymme. Låt mig endast konstatera, att man ofta i sovjetisk rättsdoktrin möter uppfattningen att ingångna fördrag i princip måste hållas. Man tar avstånd från den som man
säger kapitalistiska ovanan med uppsägning av fördrag och de kapitalistiska staternas svaghet för s. k. unequal treaties, ojämlika avtal.
I en politisk kastvind förklarades Pashukanis år 1937 av Andrej Vyshinsky — Stalinepokens mest kände jurist — för en folkets fiende, skyldig till att ha underminerat sovjetstatens grund. En ny period i den sovjetiska folkrättslärans utveckling inträder därmed. I en artikel — Uppsatser i internationell rätt — publicerad i Sovetskoe gosadarstvo år 1938 söker tidskriften — bakom vilken Vyshinsky stod som redaktör — att ersätta både Korovins och Pashukanis' teorier om folkrätten. Korovin, säger artikeln, med dennes idéer om kompromissernas folkrätt och hans uppfattning om staten som något sekundärt, hade endast klätt sina meningar i marxistisk fraseologi. Pashukanis, som i grunden menade att en folkrätt kunde användas av de båda systemen, beskylles för en trotskistisk kontrarevolutionär folkrättsuppfattning. Uppsatsen är till sin konsistens mycket vag och det är inte helt lätt att förstå på vilka grunder de båda föregående författarna utdömes. Uppenbarligen är det deras antydningar — på helt olika grunder — om sammansmältning av bourgeoisiens och socialismens folkrätt som bedömdes som irrlärig. I den mån man kan dra några slutsatser av Vyshinskys dogmatiskt färgade angrepp, är det att den rena linjen istället måste vara konstruerandet av en exklusiv sovjetisk teori om folkrättens innebörd och väsen, lämpad för leninismen-stalinismens utrikespolitiska principer. Det mest angelägna målet vore sålunda att upprätta ett sådant rättsligt system som i varje stund kunde tjäna den sovjetiska politikens syften. Existensen av en allmän universell folkrätt förnekades således, ehuru Vyshinsky inte förnekade möjligheterna att via traktater samarbeta även med borgerliga stater. Den nya sovjetiska teorin om folkrättens väsen och dess grundprinciper skulle överta så mycket av den allmänna folkrätten som ansågs tjäna det kommunistiska systemets ändamål. I Vyshinskys rättsuppfattning ingår två element: kamp och samverkan mellan staterna. Det första implicerar sålunda det nödvändiga i att upprätta en artskild socialistisk folkrätt, det sistnämnda — samverkan — nödvändiggör ändå en elementär folkrätt mellan kapitalistiska och socialistiska stater, finnande källorna och grundprinciperna främst i traktater slutna mellan suveräna stater.
Det synes mig viktigt att hålla Vyshinskys teser i minnet: dessa är en hybrid mellan marxistisk-leninistisk, och varför ej tillägga stalinistisk, ideologi-dialektik och insikten av att sovjetstaten måste acceptera vissa grundläggande folkrättsliga regler i samarbetet och umgänget med den icke-kommunistiska världen. Är det inte hit den sovjetiska doktrinen måhända återvänt, när man i våra dagar å ena
sidan hävdar den "fredliga samexistensens politik" med länder av annat politiskt och ekonomiskt system, medan man samtidigt i rättsteorin söker förankra "den begränsade suveränitetens princip", den s. k. Breshnev-doktrinen, embryot till en ny tendens i den socialistiska folkrätten? Är det ej kanske så att två artskilda folkrättsuppfattningar vinner insteg i sovjeträtten, till synes i motsatsförhållande till varandra? Jag vill ställa frågan redan nu för att belysa den historiska parallelliteten. Men jag skall ej föregripa denna sak utan först avsluta tankarna kring den sovjetiska uppfattningen om folkrättens väsen och folkrättens källor, något som ju berör dess vara eller icke vara, i den socialistiska rättsteorin.
Omkring år 1950 inledes åter en ny fas: man möter nu begrepp som samexistens mellan de artskilda politiska systemen, något längre fram knäsättes principen om den permanenta fredliga samexistensen. Dessa grundläggande omvärderingar i den sovjetiska politiken — ersättande tesen om världsrevolutionen som något absolut indispensabelt — medförde nödvändigtvis också en revision i den folkrättsuppfattning som i så strikta former ventilerats av Vyshinsky. Stalin hävdade som bekant, att det vore möjligt med kommunism i en stat, medan andra stater hade ett annat samhälleligt system. Vad det i grunden rör sig om när man mot denna bakgrund talar om folkrätt är sålunda relationer mellan suveräna stater, dessa relationer helt oberoende av den rådande samhällsordningen i varje stat. Enligt vad den finske juristen Tauno Suontausta underströk i ett föredrag år 1956 förnekade man i sovjetisk litteratur vid denna tidpunkt, att det skulle existera något sådant som en socialistisk folkrätt. Det existerade inte två system utan endast för varje stat typiska strävanden inom ramen för en och samma folkrätt, d. v. s. samma språkdräkt som mött hos Pashukanis och i grunden även hos Korovin. Den sistnämnde återkom år 1951 med en revision av sina tidigare teser. Visst finns det en allmän för alla stater bindande folkrätt, oavsett dessa staters interna samhällsordning, vissa allmänna grundnormer i de internationella relationerna. Ingen kompromissrätt — halvt borgerlig, halvt socialistisk — utan en internationell grundordning som gäller för alla stater. Denna rätt har gemensamt byggts upp av länder med olika interna ordningar — rättens bas är inte enhetlig, den stammar ur olika system, men dess överbyggnad — normerna — är gällande för alla. "Verschiedene Basen aber ein einheitlicher Überbau", detta är konstruktionen enligt Korovins nya teser.
Den i ideologiskt hänseende viktiga 20:e partikongressen år 1956, då principen om den "fredliga samexistensen" antogs som kommunistpartiets generallinje i relationerna med länder av annat politiskt
system, leder oss åter in i en ny sovjetisk rättsteori, som fortfarande i huvudsak äger giltighet, ehuru man onekligen konsterneras av de teorier som under de sista åren hävdat den s. k. begränsade suveränitetens princip och de långsiktiga verkningarna av denna doktrin.
Den sovjetjurist som varit tongivande för denna period får sägas vara Grigory Tunkin, professor i Moskva, ledare för många sovjetiska delegationer i internationella sammanhang, tidigare också rådgivare i ryska utrikesdepartementet. Under devisen "Den fredliga samexistensen och folkrätten", en artikel först publicerad i tidskriften Sovetskoe gosadarstvo i pravo år 1956, och därefter i Recueil des Cours 1958, analyserar Tunkin den fredliga samexistensens rättsnatur. Tunkin, som den realist han är, inser ganska klart vad som erfordras av sovjetisk rättsteori i den fredliga samexistensens era. Samexistens bygger ju även på samarbete och förutsätter i själva verket ett klart rättsligt relationssystem mellan socialistiska och borgerliga stater. Yttermera, man kan inte förvänta att den fredliga samexistensens politik skulle utöva någon lockelse på en västvärld, endast alltför väl medveten om den sovjetiska doktrinens förnekande av den allmänna folkrätten och dess principer. Hur kan man — i tillspetsad form — ingå i relationer med ett land som ej i viktiga stycken erkänner förpliktelsernas giltighet? Skillnader i ideologiskt hänseende har alltid funnits, menar Tunkin. Den kommunistiska och den borgerliga ideologin går inte att förena. Men när stater kommer överens om att erkänna en regel som internationellrättslig norm, kommer man överens om just detta — inte om ideologiska värderingar. Tunkin säger i sina Haag-föreläsningar, att det är mer "rules of conduct" — uppföranderegler mellan stater. Även om man strider om rättens väsen och dess källor, så finnes ändå rätten där. Även om stater inte alls kan komma överens om de internationella normernas rättsnatur så går det ändå att genom överenskommelser uppnå dessa normer. I fyrtio år, framhåller Tunkin, har det varit möjligt med en de facto-samlevnad mellan kommunistiska och kapitalistiska stater. Livet självt bejakar sålunda existensen och möjligheten av en allmän folkrätt, gällande för alla stater. Jag vill här parentetiskt inskjuta, att oavsett den marxistisk-leninistiska rättsteorins bannstråle mot normer stående i någon som helst relation till moral, högre bud eller varför ej naturrätt, åberopas ofta "livet självt" som en källa för vissa ovedersägliga normer i mellanstatliga sammanhang. Denna term förekommer esomoftast när det logiska bandet på något sätt brister i argumenteringen och man önskar "lappa över" denna lucka i logiken. Exempelvis Moskvafördraget sades sålunda av Kosygin vara "dikterat av livet självt". Tunkin gisslar den sovjetiska rättsdoktrinen och säger att dess läror
om folkrätten gett grundad anledning för teoretiker i väst att dra just de slutsatser de gjort — nämligen att i Sovjetunionen en allmän folkrätt förnekas. Men i själva verket, menar Tunkin, och söker ett historiskt tillrättaläggande, har många, ja rent av de flesta sovjetjurister, aldrig omfattat dessa läror. Dessa har istället starkt kritiserats. I den sovjetiska rättsdoktrinens tidigare inställning till folkrätten ser Tunkin — intressant nog — en anledning till "styrkepolitik" och "kallt krig" mellan systemen. Om ej någon rätt finnes som reglerar förhållandet mellan stater, återstår ju endast en konfrontationsteori. Men så har egentligen aldrig varit fallet, menar Tunkin med kraft, och söker åter vrida in den sovjetiska rättsteorin över tiden i rätt fålla. Det är visserligen sant att Sovjetunionen vid sin tillkomst frånsade sig vissa normer i den allmänna folkrätten, men existensen av denna rätt förnekades aldrig. De normer som man frånsade sig var endast i den allmänna folkrätten nedlagda "reaktionära normer", såsom exempelvis kolonialism och förtryck. Alla demokratiska grundsatser i folkrätten har Sovjetunionen aldrig frånsagt sig. Tunkin besvarar dock ej den intressanta frågan vad som är "reaktionärt" och vad som är "demokratiskt". Vem avgör detta? Trots att författaren i det internationella samarbetets och samförståndets namn i viss mån återupprättar den allmänna folkrättens giltighet även i marxistisk rättsteori har han uppenbara svårigheter att förlika denna med ideologins krav. Vad är allmän folkrätt, allmänna internationellrättsliga normer? Han pekar på logiska svårigheter med opinio jurisbegreppet, det fundamentala elementet i sedvanerätten. Alltnog, utan att fördjupa oss mer i teorin kan vi fastslå att hos Tunkin traktater och fördrag fortfarande kvarstår som en primär folkrättslig källa, sedvanerätten som en viktig men ändå sekundär källa för internationell rätt. Vad beträffar s. k. allmänna rättsgrundsatsers ställning som folkrättslig källa är detta ett mycket intressant kapitel i sovjetisk rättsteori. Frågan varifrån de allmänna rättsgrundsatserna får sin bindande kraft har sysselsatt sovjetiska teoretiker. Vi uppehåller oss inte närmare härvid utan konstaterar, att den sovjetiska rättsteorin erkänner vissa "demokratiska" allmänna rättsgrundsatser i folkrätten, exempelvis principerna om staternas suveränitet och integritet, likhet, självbestämmanderätt, yttermera förpliktelser att icke tillgripa angreppshandlingar samt att icke blanda sig i en stats inre angelägenheter. En allmän mening i sovjetisk doktrin är också att principen om fredlig samexistens är en allmän rättsgrundsats, i rang stående över alla andra principer. Allmänna i folkrätten nedlagda rättsgrundsatser skulle sålunda också erkännas som väsentliga beståndsdelar även i sovjetisk rättsteori, t. o. m. — som vi skall se — i den socialistis-
ka folkrätt, som Breshnev-doktrinen tydligt indikerar. Men, och detta är viktigt: rent optiskt och verbalt erkännes sagda grundprinciper, man talar om dem, man bekänner sig till dem och man tror nog på dem, men dessa principers innehåll — materian — har ändrat sig. Man menar således inte samma sak när väst och öst talar om icke-inblandning, suveränitet, integritet etc. I den inter-socialistiska folkrätten förlorar dessa allmänna begrepp sin traditionella mening.
Den sovjetiska rättsdoktrinens inställning till andra folkrättsliga källor, internationella domstolars utslag, säkerhetsrådets beslut etc. fördjupar vi oss ej i, utan konstaterar att vi med det som sagts om folkrättens natur bundit ihop framställningen med inledningens översikt över traktaternas dominerande funktion i den sovjetiska utrikespolitiken. Internationell sedvänja, allmänna rättsgrundsatser erkännes ,som vi också sett, men med vissa förbehåll. Sedan länge har emellertid Sovjetunionen i internationella sammanhang fört fram förslag om konkretisering och kodifiering av sådana allmänna men mer lösliga internationella rättsnormer. På så sätt får även dessa normer en mer reell bakgrund. De suveräna staterna sätter sina sigill under ett dokument och bekräftar de allmänna principernas existens och giltighet. Sådana inbördes förhandlingar mellan statssamfundets medlemmar ger de socialistiska staterna vissa möjligheter att forma allmänna principer i folkrätten i linje med marxismen-leninismens ideologiska och dogmatiska krav. I varje fall ges möjligheter att framföra sådana uppfattningar och påverka slutresultatet. Sålunda har Sovjetunionen intagit en ledande plats i de förhandlingar som i FN förts om "friendly relations" — knäsättande av principer för vänskapliga förbindelser och samarbete mellan stater — samt i arbetet om definition av begreppet aggression — omnämnt i FN-stadgan, berörande grundvalarna för självförsvarsrätten och även krigsbegreppet.
3. Fredlig samexistens och principen om den socialistiska internationalismen
Begreppet fredlig samexistens — en devis vilken Sovjetunionen sedan den 20:e partikongressen år 1956 gärna åsatt sina långsiktiga utrikespolitiska strävanden — har sedan 1958 även diskuterats i mellanfolkliga sammanhang, nämligen i International Law Association, senare i FN:s International Law Commission samt i generalförsamlingen och dess utskott, men där under det mer neutrala begreppet "vänskapliga förbindelser och samarbete mellan stater i enlighet med FN:s stadga". Termen fredlig samexistens vållar semantiska problem. I väst gav den suggestioner av ett läge där i grunden fientliga krafter i själva verket endast tillfälligtvis avhöll sig från väpnade konfrontatio-
ner med varandra — "an armed truce". Vad som istället borde vara vägledande vore aktiva strävanden mot en permanent fred och vänskap. Alltnog, efter långvariga förhandlingar antogs vid FN:s 25:e generalförsamlings jubileumssession hösten 1970 med acklamation en deklaration innehållande principer om vänskapliga förbindelser etc. mellan stater (res. nr 2625). Häri knäsättes alltså — med aktiv medverkan från socialistiska stater — sju principer som skall vara grundläggande i det internationella umgänget och samarbetet:
1. Principen att stater i sina internationella förbindelser skall avhålla sig från hot om eller bruk av våld,
2. Principen att stater skall lösa sina internationella tvister med fredliga medel,
3. Principen om icke-inblandning i inre angelägenheter,
4. Principen om staters skyldighet att samarbeta med varandra i enlighet med FN:s stadga,
5. Principen om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt,
6. Principen om staters suveräna likställdhet,
7. Principen att stater ärligt skall fullgöra de förpliktelser de åtagit sig enligt FN-stadgan.
Detta är allmänna grundsatser som i katalogform ytterligare konkretiserats, sålunda säges principen om staters suveräna likställdhet innebära skyldighet att respektera andra staters territoriella integritet och politiska oberoende, vidare att varje stat har frihet att fritt välja och utveckla politiskt, socialt, ekonomiskt och kulturellt system.
Den i östvärlden programmatiska statsidén om fredlig samexistens mellan stater av skilda politiska system tillskrives ursprungligen Lenin, ehuru det är osäkert om Lenin verkligen avsett vad som tillskrives honom. 1919 förklarade han att samexistens mellan Sovjetunionen och kapitalistiska stater under en längre tid vore otänkbar. 1920 är han ej längre så kategorisk: en fredlig samexistens mellan socialism och andra staters folk, med bönder och arbetare vore möjlig. En klar distinktion mellan folk och stat. Mellan åren 1923 och 1938 företrädde Stalin den temporära samexistensens idé. Vid femte partikongressen år 1928 förklarade han dock att något som fredlig samexistens endast kunde fortgå till en tidpunkt då revolutionära strävanden i omvärlden och i den koloniala världen blev påtagliga. 1936 menar Stalin att både Sovjetunionen och Förenta Staterna — företrädare för skilda politiska och ekonomiska system — kan leva sida vid sida. Det skulle dröja till år 1946 innan Stalin lanserade sin teori om en mer permanent samexistens och året därpå framlade han inför den besökande amerikanske republikanske politikern Harold Stassen sin tanke om att det inte alls vore en absolut nöd-
vändighet att alla nationer hade samma politiska och ekonomiska system och att man måste respektera det system som varje stat valt, om man önskade samarbete. Samma dag som Stalin gravsattes bekräftade Malenkov — som han sade — Lenins och Stalins princip om en varaktig samexistens. Och år 1956 fastlägges — som jag tidigare erinrat om — den fredliga samexistensens politik som kommunistpartiets utrikespolitiska generallinje. Principen återfinnes därefter knäsatt i samtliga politiska bilaterala fördrag Sovjetunionen ingått. Parterna förklarar sig i dessa ämna följa och verka för den fredliga samexistensens politik. Denna klausul finnes även intagen i de bilaterala fördrag som existerar mellan Sovjetunionen och de östeuropeiska i Warszawapakten ingående länderna.
Alldeles nyss lämnades en redogörelse för de principer som antagits av FN:s generalförsamling som tillämpliga i den fredliga samexistensen mellan stater. Detta är ofta allmänfraser, som tyvärr saknar närmare konkret innebörd. Man ålägger sig därför att söka leta efter en definition av begreppet i sovjetisk rättsdoktrin, men man vinner vid sådana försök ingen större klarhet om vad begreppet egentligen och innerst inne betyder. 1959 sade Krustjov att termens innebörd vore "att krig ej är tillåtet att lösa internationella meningsmotsättningar". Men ungefär samtidigt lanseras i den marxistiska dialektiken termen "competitive co-existence", samexistens under konkurrens. Vad man förstår härmed är främst en ekonomisk och försörjningsmässig konkurrens — tävlan — ja t. o. m. kamp mellan de politiska systemen. Den ekonomiska kampen skulle således i den fredliga samexistensens era ersätta de väpnade konfrontationerna, kriget, mellan systemen. Denna tolkning skriver Krustjov själv under i ett tal den 14 oktober 1959: den fredliga samexistensen måste förstås korrekt. Den utgör fortsättningen på de två samhällssystemens kamp, en vetenskaplig, ekonomisk, politisk och ideologisk kamp, men inget direkt krig. Underförstått: marxismen-leninismens yttersta mål, det kommunistiska världssamhället har ej uppgivits. Detta vore en allvarlig brytning med de krav dogmerna uppställer. Några andra, senare definitioner — som skulle kunna vederlägga denna uppfattning — har ej stått att finna.
Jag har tidigare tillåtit mig ställa frågan huruvida ej två — tillsynes motsatta — folkrättsuppfattningar under de sista åren vunnit insteg i den sovjetiska rättsteorin. Å ena sidan har Sovjetunionen instämt i FN:s deklaration om vänskapliga förbindelser etc. mellan stater — vilken deklaration ej gör skillnad mellan socialistiska och kapitalistiska stater. Principerna gäller alla länder. Å andra sidan talar Sovjetunionen konsekvent om fredlig samexistens mellan stater
av skilda politiska och sociala system. Principen skulle således ej vara tillämplig i Sovjetunionens relationer till övriga socialistiska stater. Här menar man uppenbarligen i sovjetisk rättsteori att en särskild inter-socialistisk folkrätt skulle vara förhärskande. Den allmänna folkrättens rättsgrundsatser sättes i största utsträckning realiter ur kraft — om man tolkar dem i traditionell västerländsk mening — när det gäller de interna förbindelserna mellan medlemmarna i den socialistiska gemenskapen — "the Socialist Commonwealth". Detta bör enligt min mening indikera något av en återgång till äldre rättsteorier, i vilka folkrättens universella natur ifrågasattes. Tillämpas de facto olika principer i umgänget med borgerliga contra socialistiska stater torde man ej på särskilt goda grunder kunna hävda tesen om folkrättens universella och allmängiltiga prägel. Också Tunkin med sina teser om en "allomfattande" folkrätt har måst vika och i väsentliga delar revidera sin tidigare uppfattning.
Det grundläggande elementet i den, kan vi säga, socialistiska folkrätten utgöres av begreppen "den proletära internationalismen" och den "socialistiska internationalismen", stundom säger man helt enkelt den "proletära-socialistiska internationalismen". Detta är en princip som i rang står över alla andra grundsatser när det gäller intersocialistiska relationer. Termen återfinnes f. ö. som en fundamental sats i samtliga bilaterala politiska fördrag som Sovjetunionen ingått med övriga Warszawapakts-stater. Även i de sovjetiska förbindelserna utanför denna krets. Begreppet den socialistiska internationalismen spelade en huvudroll vid den sovjetiska interventionen i Tjeckoslovakien år 1968 och har därefter identifierats med den s. k. Breshnevdoktrinen, en vidräkning med läran om "olika vägar" till kommunism. Från början förstod man med termen den proletära internationalismen särskilda band mellan kommunistpartierna i skilda stater, proletariatets samarbete över gränserna, proletariatets ömsesidiga hjälp och lojalitet. Den socialistiska internationalismen lägger samma aspekter på relationerna mellan statsorganen i de kommunistiska länderna. Enligt sovjetisk uppfattning har Sovjetunionen en särskilt ledande roll i den proletära-socialistiska internationalismen. Det sovjetiska kommunistpartiet har en ledande roll som centrum för den kommunistiska världsrörelsen. Samtidigt behärskar partiet staten och därav följer att staten Sovjetunionen enligt sin egen uppfattning har en ledande roll i den strukturella omvandlingen mot ett världssocialistiskt statssystem. Här berör vi läran om det monolitiska contra polycentriska draget i världskommunismen. Men — och detta bör man ej glömma bort — begreppet den proletära-socialistiska internationalismen tjänar också som grund för staten Sovjetunionens rent
nationella intressen, hegemonin över andra stater. Termen innefattar i sig flera delelement:
1. arbetarklassens solidaritet och slutenhet i kampen för socialismens och kommunismens seger,
2. den broderliga vänskapen och det ömsesidiga biståndet,
3. den broderliga ömsesidiga hjälpen mellan socialistiska länder inom ramen för det socialistiska världssystemet,
4. de socialistiska ländernas enhet,
5. det gemensamma broderliga försvaret av socialismens landvinningar i varje land.
Ofta ser man i sovjetisk doktrin även lojaliteten med Sovjetunionen — det första kommunistiska landet och kommunismens försvarare — som en väsentlig del i själva begreppet den socialistiska internationalismen. Under Stalin-epoken var denna lojalitet en "prövosten" huruvida ett visst land uppfyllde begreppets fordringar. Om vi accepterar dessa teser som grundläggande i den socialistiska folkrätten innebär det att de socialistiska staterna utgör en enda enhet, inom vilken socialismens landvinningar måste försvaras gemensamt av de i denna gemenskap ingående staterna. Detta är vad som i den sovjetiskadia lektiken kallas den "broderliga hjälpen", som varje enskild medlemsstat också har förbundit sig att acceptera, därest så blir aktuellt.
4. Avslutning
Framtiden får utvisa huruvida den inter-socialistiska folkrätten kommer att vidareutvecklas på grundval av en ortodox monolitisk marxism-leninism, i sovjetisk tappning, eller om andra kommunistiska staters — och partiers — negativa, för att inte säga fördömande hållning gentemot Breshnev-doktrinen, kan medföra att den i vardande socialistiska folkrätten utvecklas i riktning bort från sin nuvarande karaktär av subordination under ett land. För dagen kan man avslutningsvis endast konstatera en dualism i den sovjetiska folkrättsuppfattningen: läran om den permanenta fredliga samexistensen, som förutsätter en allmän universell folkrätt, måste t. v. samsas med läran om den från denna folkrätt så väsensskilda inter-socialistiska folkrätten.