OLE WESTERBERG. Allmän förvaltningsrätt. Sthlm 1971. Norstedts. 184 s. Kr. 39,00.

 

Prof. Westerbergs nya bok bygger på hans 1969 publicerade arbete "Förfarandet i förvaltningen" — med jämkningar och utvidgningar, föranledda av bl. a. 1971 års förvaltningsreform. Det kan naturligtvis ifrågasättas, om ej denna omfattande nyordning bort föranleda en helt ny uppläggning av arbetet — med behandling i huvudsak av de tre stora förvaltningslagarna för sig och det där ej reglerade i särskilda avsnitt. Efter studium av den nya boken är det dock anm:s intryck att det varit försvarligt att i huvudsak behålla den gamla uppställningen — 1971 års lagar reglerar ju många viktiga ämnen men utelämnar också mycket, varför den gamla systematiken kanske alltjämt är den lämpligaste. Men skulle det inte vara en idé att, så länge hittillsvarande uppställning behålls, underlätta läsarnas tillägnelse av de tre centrala lagarna genom att ha deras lagtexter som bilaga, gärna med sidhänvisningar till vederbörliga ställen i den föregående framställningen (enl. modellen "code annoté")?
    Allmänt kan om det nya arbetet sägas att det inte blott ger en korrekt redogörelse för väsentliga ting — gammalt och nytt — utan även vittnar om förf:s goda praktiska omdöme. Möjligen kan man fråga sig — i betraktande av förvaltningens växande betydelse och de ständigt ökande friktionsytorna myndigheter och medborgare emellan — om en framställning på 180 sidor ger ens de studerande tillräckligt kunskapsunderlag och allmänledning på förvaltningens område.1 Man bör minnas, att av de juris kandidater, som genom Westerbergs bok anses få sitt quantum satis av centralt administrativt vetande, inte blott de blivande stats- och kommunaltjänstemännen — den stora majoriteten — utan också ett betydande antal advokater och organisations jurister har ett starkt praktiskt behov av orientering på området. Hur svåra dessa ämnen ter sig för just advokaterna märker man ej sällan i regeringsrättsmålen.
    Den frågan tränger sig också på — trots att det gäller en lärobok för juridisk examen — om icke arbetet i läsarnas intresse borde innehålla mer av rent förvaltningskunskapligt vetande, av vad som i anglosaxisk värld kallas "public administration" och i Frankrike "science administrative". Det gäller t. ex. hur centralförvaltningen är uppbyggd, hur funktionsfördelningen mellan departement, centrala verk och lokala myndigheter är ordnad, hur länsstyrelserna — på vilka så mycket hänger — numera är organiserade (se Westerbergs korta notis s. 20). Det förbises inte, att en del sådant väl hör till den del av ämnet offentlig rätt, som motsvarar det gamla ämnet statsrätt, men även här dominerar efter allt att döma det rent juridiska nästan fullständigt. Ägnat att väcka eftertanke är att de samhällsvetare, vilka tänker sig till allmän tjänst, ofta har läst — utom annat —

 

1 För liknande tankegångar jfr anm. av H. Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, SvJT 1963 s. 356.

224 Kurt HolmgrenMolin—Månsson—Strömbergs massiva "Offentlig förvaltning" (3 uppl. 1969, 383 s.).
    Förf. säger sig ha varit i tidsnöd, då han skulle sätta samman boken — som behövdes till hösten 1971, efter förvaltningsreformens antagande — och ställer i utsikt kompletteringar i en ev. ny upplaga. Här skulle anm. vilja peka på rättskraftskapitlet, där en något bredare framställning nog vore på sin plats. Även om de juris studerande läser förvaltningsrätt efter processrätt och alltså inom ramen för processrätten lärt sig en del allmänt om rättskraft, skulle det säkert öka läsbarheten, om Westerbergs kap. V i inledningen försågs med en mera generell redogörelse för innebörden av hithörande begrepp. Vad angår det i kapitlet behandlade spörsmålet om återkallelse av gynnande beslut har tillkommit ett nytt rättsfall, ägnat att stödja förf:s mot den gynnades trygghetskrav förstående hållning, nämligen RÅ 1972: 2.
    Förf. har ett kort, mycket välbetänkt uttalande (s. 32) om vikten att undvika dröjsmål i förvaltningen. Här har som bekant ej minst förvaltningsdomstolarna syndat. Det vill synas som om både departement och riksdag, både domare, advokater och organisationer är väl överseende med sådant; för departementsjuristernas och domarnas del är det säkert ibland fråga om en sorts déformation professionnelle — man är så van vid balanser och dröjsmål att man inte längre blir chockad ens i grova fall; man tänker inte på att både domstolar och förvaltning, ej minst vid jämförelse med näringslivet, får sitt anseende ramponerat genom sin oförmåga att så ordna arbetet att parterna i tid får besked. Uppgifterna om redan uppkomna stockningar i länsrätter och kammarrätter är här oroande.
    Med avseende på processbehörighet har Westerberg några riktiga påpekanden i kap. Anhängiggörande av talan (s. 18). Här skulle i en kommande upplaga kunna göras en hänvisning till en diskussionspunkt i den aktuella rättshjälpspropositionen (prop. 1972: 132 s. 315) — där departementschefen i anledning av ett uttalande i lagrådet av regeringsrådet Klackenberg klargjort, att ett förordnat biträde i ett mål om administrativt frihetsberövande enligt barnavårdslagen framför allt skall ha i sikte barnets intresse (alltså ej vårdnadshavarens emellanåt rätt prestigebetonade motståndsattityd). — Beträffande bevisbördan i förvaltningen och dess process har Westerberg (s. 43) en väl avvägd översikt. Ej minst noterar man med tillfredsställelse — efter alla lamentationer om påstådd dålig rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövanden — hans uttalande att då ett sådant ingrepp enligt barnavårdslagen ifrågakommer beviskraven ej alltid får ställas lika högt som i brottmål.
    Westerberg talar med stort engagemang om myndighets plikt att lämna motivering (s. 50 ff). Anm. vill ogärna motsäga förf:s önskemål och är angelägen framhålla, att för speciellt regeringsrättens och kammarrättens del en förbättring varit påkallad och även inträtt under de sista två decennierna. Erinras må dock om att det vore på flera sätt orealistiskt att tänka sig att förvaltningsdomstolarna skulle närma sig de allmänna domstolarnas vidlyftiga skrivsätt; så länge balanser och stockningar alltjämt är för handen hos administrativa domstolar eller hos myndigheter, är en relativt snäv tillämpning av motiveringsplikten (i 17 § förvaltningslagen, 30 § 2 st. förvaltningsprocesslagen) säkert att föredraga framför fortsatt långrotning med ärendenas avgörande.

Anm. av Ole Westerberg: Allmän förvaltningsrätt 225    Under kap. Tvångsmedel för Westerberg ett välbalanserat resonemang (s. 67—68) rörande spörsmålet om vites utdömande vid för sent fullgörande samt HD:s och Regeringsrättens olika ståndpunkter i denna fråga. Här kan det vara skäl att i nästa upplaga anmärka, att år 1971 taxeringsförordningen, en i sammanhanget ytterst praktisk författning, ändrats på ett sätt som innebär en sorts kompromiss. Det heter ju (124 § 2 st.) först att om, då fråga uppkommer om vites utdömande, ändamålet med vitet finns hava förfallit, vitet ej får utdömas. Men i nästa mening uttalas, att om föreläggandet iakttagits först efter det taxeringsintendentens anmälan (för utdömande) inkommit, ändamålet med vitet icke skall anses hava därigenom förfallit.
    I ett nytt kapitel, Allmän domstols prövning av administrativa beslut, uttalar Westerberg (s. 170), att när både den administrativa besvärsregeln och vägen till allmän domstol står öppen, det är utan betydelse för domstols behörighet, huruvida den administrativa besvärsmöjligheten först anlitats eller icke. Här är emellertid numera att observera 3 kap. 4 § i nya skadeståndslagen, enligt vilken den, som lidit skada vid ett felaktigt beslut vid myndighetsutövning, kan bli utan ersättning, om han utan giltig anledning underlåtit att föra talan om rättelse eller att använda särskilt rättsmedel.
    De små påpekanden, som här gjorts, illustrerar både hur mycket nytt som lagstiftas fram på förvaltningsrättens område och hur rörlig praxis på grund av omständigheterna måste bli. Det vilar då ett betydande ansvar på de få akademiska lärare, vilka har att bevaka facket. Deras uppgift blir inte lättare genom att förvaltningsdomstolarna av flera skäl kommit att bli tämligen försiktiga, när det gällt att ge ifrån sig verkligt vägledande avgöranden. I detta läge är det glädjande att konstatera hur pass mycket som ändock kommer fram, både i form av läroböcker och såsom kommentarer och monografier. Westerbergs arbete fyller väl sin plats i denna välkomna nyproduktion.
 

Kurt Holmgren