GUNNAR RUDSTEDT. Långholmen. Spinnhuset och fängelset under två sekler. Skrifter utg. av Institutet för rättshistorisk forskning, grundat av Gustav och Carin Olin. Ser. I, Rättshistoriskt bibliotek, Bd 18. Sthlm 1972. Kr. 38,00, inb. 45,00.
Fångvårdens och straffrättens historiska utveckling i vårt land tillhör de ämnesområden, som fortfarande till stora delar är helt outforskade. På grund härav är det med största tillfredsställelse man tar del av f. kriminalvårdsdirektören Gunnar Rudstedts arbete om Långholmsanstalten. Verket är en brett upplagd, deskriptiv skildring av Långholmens tillkomst och utveckling under mer än tvåhundra år. Förf. går i allmänhet icke närmare in på principfrågorna och därav föranledda diskussioner i olika instanser angående fångvårdens och straffens utformning under olika tidsskeden utan koncentrerar sin framställning till Långholmsanstaltens historia. Trots denna begränsning till en enda anstalts utveckling är Rudstedts arbete av största intresse ur såväl straffrättshistorisk som fångvårdshistorisk synpunkt. Ge-
nom den utförliga skildringen av spinnhusets och fängelsets historia, dess organisation och ledning, behandlingen av fångarna och livet innanför murarna får man nämligen en konkret framställning av fångvårdens utveckling under den nämnda tidsperioden. Väsentligt och värdefullt härvidlag är den omständigheten, att förf. genomgående bygger sin historik på omfattande och ingående arkivstudier och ständigt hänvisar till en mycket fyllig och noggrann notapparat, i vilken en mängd tidigare outforskat eller opublicerat källmaterial anföres.
Med de holländska och tyska rasp- och spinnhusen som förebilder skapade man spinnhuset i Stockholm i början av 1700-talet. Detta var dock icke det första arbetshus, som inrättades efter holländskt mönster. Redan 1624 hade man uppfört ett kombinerat tukt- och barnhus för skalkar och bovar, skökor och barn. 1698 utfärdade så Kungl. Maj:t en stadga om inrättande av ett rasp- och spinnhus i Stockholm. Man såg i en dylik inrättning ett lämpligt medel att bekämpa lösdriveri och tiggeri. Anledningen till att det dröjde ända fram till 1734, innan nämnda spinnhus förverkligades, var stadens och landets dåliga ekonomi. På 1600-talet hade man tänkt, att staden skulle vara den huvudansvariga för arbetshuset i fråga, men så ändrade man sig och gav uppdraget åt en statlig myndighet, nämligen kommerskollegiet. Nu var det ej längre stadens behov av arbetskraft för gaturenhållning samt stävjandet av lösdriveri och tiggeri inom stadsområdet som stod i centrum för intresset utan klädesfaktoriernas behov av arbetskraft.
Klientelet på spinnhuset kom att bestå av lösdrivare och småtjuvar av båda könen samt tiggare av olika åldrar, däribland även barn.
Ledningen av spinnhuset omhänderhades av tre föreståndare, även kallade direktörer, samt en spinnhusinspektor. Överordnade instanser var Riksens Ständers manufaktur- och handelsdeputation samt kommerskollegiet.
Redan efter några få år blev frågan om en utbyggnad av spinnhuset aktuell. Planerna fördröjdes åtskilligt, då ekonomiska resurser saknades. Rättshistoriskt intressant är emellertid ett yttrande, som avgavs i samband med dessa nybyggnadsplaner av stadsarkitekten J. E. Carlberg. Han framhöll nämligen redan år 1739, att syftet med spinnhuset var klientelets förbättring. Manufakturarbetet var att betrakta som ett underordnat medel. Likaså föreslog Carlberg en uppdelning av klientelet i olika klasser samt ett åtskiljande av kvinnor och män, ett reformförslag som kunde förverkligas först i och med nybyggnationen vid mitten av 1700-talet.
På 1740-talet upptogs frågan om lämpligheten av att utarrendera spinnhuset till någon fabrikör. Efter flera års diskussion förverkligades denna tanke 1754, då kommerskollegiets egen advokatfiskal Georg Hegardt antogs som arrendator. Denna administrationsform av spinnhuset bestod till 1766, då offentlig förvaltning återigen infördes.
Skildringen av spinnhusets historia under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet tilldrar sig ett speciellt intresse, emedan det var den tid, då förbättringstanken började göra sig starkare gällande och orden korrektion, korrektionsinrättning och korrektionist blev modeord.
En ny epok i Långholmens historia började vid mitten av 1820-talet. 1825 tillkom Fångvårdsstyrelsen, som fick överta ledningen av spinnhuset, och året därpå inrättades en ny korrektionsanstalt för män, varefter det gamla spinnhusets kvinnliga klientel överfördes till en ny anstalt på Norrmalm. Därmed blev Långholmen en anstalt enbart för män. Klientelet kom
att bestå av dels s. k. försvarslösa, d. v. s. "sysslolösa och vanartiga personer", och dels verkliga brottslingar. Samtidigt med denna förändring av Långholmens karaktär vidtogs också omfattande ombyggnader, bl. a. inrättades 127 celler.
1885 började Långholmsanstalten benämnas centralfängelse. Från mitten av 1800-talet hade den betecknats dels som straff- och arbetsfängelse och dels som allmänna arbetsfängelset beroende på vilken kategori av klientelet det var fråga om, fångarna eller de försvarslösa. Beteckningen centralfängelse bibehölls ända fram till 1946. Det var emellertid icke blott namnet, som ändrades på Långholmen på 1880-talet. Man kan säga att en ny epok då åter inträdde i Långholmens historia. Dels företogs en omfattande nybyggnation och dels avfördes alla de försvarslösa från anstalten. Med denna nybyggnad infördes en kombination av det s. k. Philadelphia-systemet och det s. k. Auburn-systemet, vilken blandform kom att väcka internationellt intresse.
Kring sekelskiftet fördes en rätt livlig debatt om cellstraffets för- och nackdelar. Märkligt nog medförde den, att man införde en väsentlig skärpning i cellstraffet. Under och strax efter första världskriget gjorde sig emellertid ett nytänkande gällande i fråga om den nämnda strafformen, och lättnader infördes. Definitivt avskaffades dock icke cellstraffet förrän 1946.
Det sista avsnittet av arbetet om Långholmen ägnar förf. tiden från mitten av 1920-talet till mitten av 1940-talet. Straffrättshistoriskt intressant är redogörelsen för de nya riktlinjer inom kriminalpolitiken, som började göra sig gällande på 1930-talet och vilka sedan alltmer kom att uppmärksammas och följas. En föregångsman härvid var dåvarande justitieministern Karl Schlyter. Som slutår för skildringen av Långholmen har Rudstedt satt 1946 dels på grund av den då ikraftträdande nya lagen om verkställighet av frihetsstraff och dels på grund av att tiden därefter synes förf. alltför närliggande, för att han skall kunna skildra den med önskvärd objektivitet. Förf. tecknar dock i en efterskrift de viktigaste huvuddragen av utvecklingen även efter 1946.
I alla tidsavsnitten ger förf. livfulla och intressanta skildringar av fängelsechefer, tjänstemän, en del mer kända fångar samt livet i stort innanför murarna. Tillståndet på Långholmsanstalten synes i äldre tider mången gång ha varit bedrövligt samtidigt som möjligheterna att ändra tingens ordning var mycket små på grund av bristande ekonomiska resurser.
Arbetet illustreras med ett omfattande och till vissa delar unikt bildmaterial. Till verkets övriga många förtjänster kommer, som ovan nämnts, en utomordentligt gedigen notapparat, dessutom ett fullständigt personregister och en mycket utförlig innehållsförteckning.
Göran Inger