HENRIK HOLST HINDENBURG ANDRUP. Om ægteskab og underhold. Sydjysk universitetsforlag. Ribe 1971. XX + 365 s.

 

En fylkesman i Norge lär tillämpa följande tillvägagångssätt när han skall avgöra om en hustru efter äktenskapets upplösning skall tillerkännas underhållsbidrag eller ej. Först tar han reda på om det finns barn i äktenskapet. Finns det barn, undersöker han om det är fött inom nio månader från vigseln eller senare. Är barnet fött senare, får hustrun i regel bidrag. Är barnet däremot fött inom nio månader från vigseln, går hon miste om underhållet. Enligt fylkesmannens mening är det rättvist och lämpligt att hustrun får bidrag om barnet kan sägas vara en frukt av äktenskapet men inte om äktenskapet framstår som en frukt av barnet.
    Andrup, som fått uppgifterna direkt från källan, anför i sitt arbete Om ægteskab og underhold fylkesmannens exempel för att belysa riskerna med att den enskilde juristen känner sig manad att ställa upp sina privata so-

ciala och moraliska föreställningar såsom ledtråd. Fylkesmannen lär, enligt vad förf. försäkrar, inte ha stora utsikter att vinna efterföljd i Danmark ehuru bristen på vägledning från lagstiftarens sida när det gäller tillämpningen av underhållsinstitutet där är i princip lika stor. Inte utan fog liknar förf. de myndighetspersoner som fastställer underhållsbidragen med deltagarna i en traditionell kultisk dans, vilka anstränger sig för att i minsta detalj följa de nedärvda reglerna för dansen utan att hysa annat än rätt oklara föreställningar om varför de dansar som de gör och vad dansens alla turer egentligen skall betyda.
    Den nordiska läsekretsen har därför all anledning att hysa tacksamhet mot förf. när han i hela dess vidd tagit upp frågan om det äktenskapliga underhållet. Också föräldrars och barns ömsesidiga underhållsplikt behandlas av förf. men tyngdpunkten ligger på frågan om bidrag till make. Förf. angriper därvid problemen inte enbart från en snävt privaträttslig utgångspunkt utan sätter in dem i ett vidare sammanhang, där också underhållsreglernas beroende av socialrätten och dess olika till den enskilde utgående förmåner blir klart belyst. Greppet är för den nordiska läsekretsen inte nytt. Tidigare har Jacob Sundberg i arbetet Familjerätt i omvandling (anm. av Gunvor Wallin i SvJT 1971 s. 469 ff) för svensk rätts del skildrat hur familjerätten utvecklats för sig och socialsystemet för sig därför att någon överprövning av hela fältet aldrig kommit till stånd. Förhållandet synes vara enahanda i Danmark. Den överprövning som måste till förutsätter givetvis att politikerna tagit ställning till frågan vilket syfte underhållsreglerna skall tjäna. När så skett kan det bedömas om det finns behov av såväl familjerättsligt underhåll som socialförmån. Liksom Sundberg efterlyser Andrup ett politiskt beslut i frågan.
    Under det att Sundberg diskuterar olika principer för samordningen av de två rättssystemen visar Andrup inom den ram som en monografisk framställning av underhållsreglerna ger hur socialförmånerna faktiskt påverkar resp. bör påverka dessa. Andrup har ett bestämt syfte med sin bok, nämligen att framlägga ett bidrag till debatten om underhållsreglernas framtida utformning. Arbetet har följaktligen tillägnats den sittande danska kommittén för översyn av familjerätten. Förf., som i många år sysslat med familjerätt dels som praktiserande jurist dels som amtmand vid en overøvrighed, delar med sig av sin rika erfarenhet. Det är svårt att finna någon infallsvinkel på problemen som inte alls blivit beaktad.
    Förf. har velat markera en skillnad mellan bokens förra del och den senare, bestående av de sista två kapitlen. I den förra delen redogör förf. för gällande rätt, i den senare drar han upp riktlinjerna för framtiden. För att objektiviteten i den förra delen inte skall sättas i fråga till följd av den med nödvändighet mer personligt färgade framställningen i den senare delen, har förf. valt att ge denna rubriken Efterskrift.
    I den förra delen, som omfångsmässigt utgör bokens huvuddel, tar förf. i skilda kapitel upp frågan om makars underhållsplikt under samlevnad och om föräldrars och barns ömsesidiga underhållsförpliktelser. Han beskriver vidare dansk praxis i fråga om underhåll när makarna inte sammanlever — härunder inbegripet frånskilda — samt analyserar underhållsinstitutets problematik. En kort utblick över underhållsreglerna i några främmande länder finns också med.
    Den danska regeln om underhåll efter skilsmässa bygger liksom den

svenska på ena makens behov av underhållsbidrag, å ena, och andra makens förmåga att utge sådant bidrag, å andra sidan. I Danmark gäller emellertid i processuellt hänseende att avgörandet av tvist om underhåll normalt är uppdelat på två olika instanser. Först avgör domstol om underhållsbidrag skall utgå eller ej. Skall bidrag utgå bestämmer därefter administrativ myndighet — overøvrigheden — bidragets storlek.
    Någon traditionell genomgång av praxis gör förf. inte. Han motiverar detta i det inledande kapitlet bl. a. med svårigheten — för att inte säga omöjligheten — att ur det befintliga materialet draga bestämda slutsatser. I synnerhet overøvrighedens avgöranden, som normalt inte förses med någon redovisning av skälen, gäckar varje försök till analys. I stället för förf. ett principiellt resonemang om de synpunkter och faktorer som i gällande rätt påverkar underhållsfrågans bedömning.
    Såvitt avser frågan om underhåll överhuvudtaget skall utdömas redovisar förf. de angivna synpunkterna och faktorerna systematiserade efter de motstående intressen — parternas, tredje mans (barnens), samhällets — som här gör sig gällande. Den utförliga genomgången av de syften med ett familjerättsligt underhåll som från samhällelig synpunkt kan nås visar hur de sociala förmånerna påverkat bilden. Utsikten att förlora ett framtida underhåll till följd av klandervärt uppträdande är ju betydelselös om motsvarande eller högre belopp alltid kan påräknas som socialförmån. Den maktbalans mellan makarna som underhållsreglerna har avsetts ge — särskilt i långvariga äktenskap — kommer i takt med den ökade kvinnliga förvärvsintensiteten att nås på annat sätt. Detsamma gäller i den mån underhållet betraktas som en pensionsförmån. Förf. förefaller positiv till utvecklingen mot större ekonomisk självständighet för hustrun, dock på något i förstone överraskande grunder: möjligheten att hustrun utan vidare kan ta sina saker och gå kan leda till att männen kommer, som något ganska normalt, att behandla sina hustrur som riktiga människor, vilket vore att notera som "århundredets væsentligste, måske eneste relevante, kulturelle fremskridt".
    När det gäller overøvrighedernas fastställelse av storleken av underhållsbidragen lämnar förf. en sakkunnig och intressant inblick. Till att börja med lämnar han den upplysningen att uträkningen av beloppen är densamma vare sig det gäller blott faktiskt särlevande makar, hemskilda eller frånskilda. De principer som tillämpas i praxis är i huvudsak följande. Den grundläggande regeln är "fjärdedelsregeln" som i korthet innebär att hustrun — om bidrag till mannen är det i praxis knappast tal — tillerkänns en fjärdedel av det belopp varmed mannens månatliga bruttoinkomst överstiger hustruns månatliga bruttoinkomst. Mannens bruttoinkomst kan emellertid reduceras och reduceras regelmässigt om han har barn att försörja, in natura eller genom utgivna bidrag. Motsvarande reduktion görs dock inte av hustruns bruttoinkomst oavsett formen för eller storleken av hennes försörjningsbörda. Att man alltså inte ens beaktar hennes utgifter för barn, om vilka hon har vårdnaden, förklarar förf. med att en jämställdhet härvidlag skulle innebära en risk för att man måste räkna med negativa tal, vilket några skulle finna svårt. Man är böjd för att instämma i förf:s kommentar att detta inte är någon förnuftig förklaring.
    Den angivna fjärdedelsregeln kan ytterligare begränsas genom "tredjedelsregeln", som innebär att mannen genom att åläggas utge bidrag till

hustruns underhåll i vart fall inte får belastas till mer än en tredjedel av bruttoinkomsten. Regeln får betydelse när mannen har bidragsplikt också mot barn och ev. tidigare hustrur. Förekomsten av barn kan alltså på flera sätt komma att nagga hustruns bidrag i kanten.
    Fjärdedelsregeln ger anledning till en intressant aspekt på underhållsinstitutets nutida betydelse. Enligt förf. utgår i Danmark socialförmån med upp till 800—900 kr i månaden, vilket utgör det socialrättsliga existensminimum. Det motsvarar i underhåll en bruttoinkomst hos mannen om 3 200—3 600 kr i månaden, förutsatt dessutom att han inte har barn att försörja. Först i högre inkomstlägen blir underhållet av exklusiv betydelse. Därtill kommer, såvitt avser män i lägre inkomstlägen, att gäldenären normalt åtnjuter ett beneficium på 1 400—1 500 kr i månaden som inte är åtkomligt för indrivning. För stora grupper lågavlönade blir det familjerättsliga underhållet därför enbart ett beslut på papperet.
    Man kan fundera över det berättigade i det tillämpade beräkningssättet och det inger ingen större förvåning när förf. meddelar att folk har svårt att inse den bakomliggande visdomen. För många parter dras bidragen fram liksom trollkonstnären "trækker kaniner ud af den høje hat". Det är vidare givet att socialförmånernas betydelse måste uppmärksammas vid en reform av underhållsreglerna.
    Stort intresse för en svensk läsare har den senare delen av boken, främst det kapitel där förf. debatterar framtidens underhållsinstitut. Han hyser goda förhoppningar om att äktenskapet som rättsligt institut med en framsynt lagstiftares hjälp ännu skall kunna ges en lång livstid. Han uttalar dock en viss svaghet för tanken att knyta äktenskapets rättsverkningar till faktisk samlevnad av viss varaktighet och en viss grad av ekonomisk gemenskap. Varken parternas vigsellöften eller blotta samlevnad bör emellertid enligt förf:s mening kunna grunda rätt till underhåll. Förf. kommer efter en ingående diskussion om målsättningen fram till att avgörande för bidragsinstitutets fortbestånd och ledande för dess utformning bör vara att gottgöra de ekonomiska skadeverkningarna av samlevnaden. Förf. diskuterar de kategorier av skador som härvid kan komma i blickpunkten.
    En första kategori utgör de s. k. övergångsskadorna, som uppstår vid en plötslig och oförberedd statusändring för en make som är ekonomiskt beroende av andra maken. Fråga är om att täcka det inkomstmässiga tomrum som uppstår till dess maken skaffat sig inkomster på annat sätt. Det ekonomiska behovet som här avses är kortvarigt (2—3 månader).
    Nästa kategori utgör invaliditetsskadorna, d. v. s. de skador som uppstår när en makes förvärvsmöjligheter blivit beskurna till följd av mångårigt arbete i hemmet. Prototypen utgör den unga, välutbildade kvinnan som gifter sig omedelbart efter examen och sedan ägnar sig helt åt hemmet till dess hon i 50-årsåldern står inför en skilsmässa.
    En tredje kategori kallar förf. tillvänjningsskador. Härmed menas att en make under äktenskapet vant sig vid att hålla en hög ekonomisk standard. Skadan kan drabba även en yrkesarbetande hustru, såvida hon gjort av med mera pengar än hon själv förtjänat.
    Som en fjärde kategori uppställs pensions- eller försäkringsskador, som uppkommer därigenom att en hemmavarande make inte kunnat skaffa sig någon egen pension på samma sätt som om vederbörande förvärvsarbetat.
    Som en femte, något speciell kategori nämner förf. samlevnadssjukdomar.

När parterna skiljs kan deras förvärvsförmåga vara nedsatt till följd av de fysiska och, framför allt, psykiska skador de vållat varandra.
    Vid den närmare genomgången av de olika skadetyperna och deras ersättande försöker förf. avväga samhällets och samlevnadsparternas respektive bidrag. Såvitt avser övergångsskadorna tänker han sig att dessa skall ersättas av andra maken — "hovederhververen" — men att det allmänna skall förskottera beloppet. De övriga skadetyperna, som ofta är kombinerade med varandra, diskuterar förf. med utgångspunkt i några exempel. Det mest extrema är här fallet med maximal invaliditet kombinerad med maximal tillvänjning (minst 25 års samlevnad). Den behövande maken bör enligt förf. först tillerkännas en invalidpension från det allmänna om 10 000 kr om året. Härefter bör man tillämpa i stället för den nuvarande fjärdedelsregeln en hälftenregel, varvid såsom den behövande makens bruttoinkomst upptas invalidpensionen och från den bidragspliktige makens bruttoinkomst dras av 10 % för förvärvskostnader.
    Är invaliditeten bara partiell bör enligt förf:s förslag invalidpensionen bortfalla men den behövande maken bör då ingå i beräkningarna med sin förvärvsinkomst. När båda förvärvsarbetar anser han att något avdrag för kostnader inte bör göras. Förf. diskuterar vidare om inte det allmänna bör kunna förskottera belopp, t. ex. omskolningsbidrag, som kan återbetalas under en längre period även såvitt det skall slutligen stanna på bidragspliktig make. Vid partiella tillvänjningsskador, slutligen, tänker sig förf. att man kan ge den behövande maken mindre än hälften av inkomstskillnaden, för handlingsfrihetens skull en andel uttryckt i procent.
    Förf:s förslag till nydaning av underhållsinstitutet är intressant. Tanken att vad som skall ersättas genom underhåll från make bör vara endast en i förhållande till samlevnaden kausal ekonomisk skada har skäl för sig. Ett försök i den riktningen utgör för övrigt det västtyska reformförslaget av år 1970, enligt vilket vardera maken i princip skall svara för sitt eget underhåll efter skilsmässa men där möjlighet finns att vid vissa behovssituationer utdöma underhåll. Bland dessa situationer nämns exempelvis att make behöver bidrag under en övergångstid innan vederbörande funnit ett passande arbete, att make vill fortsätta en på grund av äktenskapet avbruten yrkesutbildning samt att make vill vidareutbilda eller omskola sig för att kompensera yrkesmässiga nackdelar av äktenskapet. Ett kausalresonemang av den typ förf. för innebär bl. a. att enbart den omständigheten att hustrun vid skilsmässan är sjuklig eller gammal inte berättigar henne till underhåll av mannen med mindre hennes avsaknad av egen inkomst beror på att hon till följd av äktenskapet inte kunnat bygga upp någon egen rätt till sjuk- eller ålderspension. Som jämförelse kan nämnas att det västtyska förslaget tar upp såväl sjukdom som ålder som underhållsberättigande faktorer utan närmare kvalifikation, synbarligen utgående ifrån att förvärvsoförmågan i sådana fall typiskt sett är att tillskriva samlevnaden. I stället innehåller förslaget en allmän jämkningsregel när äktenskapet varit kortvarigt.
    Vad förf. anför till stöd för sina ersättningsgilla skadetyper kan i en del fall diskuteras. Särskilt de s. k. tillvänjningsskadorna synes tveksamma. Varför skall i ett av förf. anfört exempel med en välavlönad högre statstjänsteman (120 000 kr/år) den frånskilda hustrun kunna åberopa också att hon haft det ekonomiskt bra till stöd för ett krav på att intill enderas död få leva på lika standard som sin förutvarande make? Enligt fjärde-

delsregeln blir hon försatt på samma nivå som "ældre kontordamer og unge håndværkssvende", vilket förf. finner betänkligt. Det är visserligen riktigt att man alltför lätt anpassar sig till en hög ekonomisk standard men det kan ifrågasättas om enbart den omständigheten att anpassningen skett i hägnet av äktenskapets regelsystem bör ge en privat försäkring mot framtida inkomstbortfall. Resonemanget förefaller dessutom något cyniskt mot den hustru som av sin välavlönade men snåle man hållits på eller invid svältgränsen och som därför undgått att "skadas".
    Större fog för sig har invaliditetsskadorna och de härmed intimt förbundna pensionsskadorna. Härunder faller frågan om kompensation till den make som enligt makarnas åsämjande varit verksam i hemmet. Förf. återkommer gång på gång i boken till den brännbara hemmafrufrågan och efterlyser ett politiskt ställningstagande. Om samhället intar en likgiltig hållning till denna fråga är förf. böjd att rekommendera att de makar som valt hemmafrumodellen får själva bära skadan och att denna alltså skall kompenseras med makebidrag.
    När man tar del av förf:s modell för fastställande av bidragens storlek ställer man sig något undrande. Det visar sig t. ex. att i det återgivna exemplet med maximal invaliditet och tillvänjning den föreslagna hälftenregeln vid normala inkomstlägen leder till ungefär samma resultat som den i bokens förra del starkt kritiserade fjärdedelsregeln. Skillnaden ligger i den invalidpension som enligt förf:s förslag skall utgå vid sidan av underhållet. Men detta må vara ett internt danskt problem. För en svensk läsare faller det emellertid i ögonen att förf. ägnat väl litet uppmärksamhet åt skatteproblemen. När den med bruttoinkomster arbetande fjärdedelsregeln sägs leda till att hustrun får leva på en levnadsstandard som uppgår till 33 1/3 % av mannens så bortses från marginalskatternas inverkan.
    I det sista kapitlet tar förf. upp tre korta debattinlägg avseende handläggningen av skillnadsmål, förmögenhetsordningen samt införandet av individuella samlevnadskontrakt. I fråga om förmögenhetsordningen delar förf. upp tillgångarna i egentliga kapitaltillgångar, å ena, och sådana dagliga brukstillgångar som gemensamt hem och bohag, bil, sommarstuga och båt, å andra sidan. De senare tillgångarna ligger enligt förf. närmare till att omfattas av giftorätten än de förra.
    Slutligen några ord om den formella dräkten. Förf. skriver rätt ordrikt och utförligt, vilket leder till upprepningar och försvårar läsarens möjlighet till överblick. Boken blir på så sätt väl omfångsrik. Redan innehållsförteckningen möter med 14 sidor i stor oktav. Den läsare som inte låter sig nedslås därav får emellertid sin lön. Ordrikedomen hänger nämligen samman med förf:s framställningskonst, som i sig förenar en oräddhet i gisslandet av misshagliga företeelser i samhället med ett danskt gemyt och en bitvis mustig, underhållande berättarglädje.
 

Lars Tottie