Ett rättsfall om patent på grävskopor

 

Patenträttsliga frågor har under 1972 tilldragit sig ett icke föraktligt intresse i Svensk Juristtidning. I marsnumret tar Åke von Zweigbergk till orda

252 Sven Beckmanunder rubriken "Kravet på uppfinningshöjd; rättelse och försvar", och i ett senare nummer anmäler Göran Borggård utförligt (s. 471—476) ett nyutkommet danskt arbete. Till stöd för sin från den danske författarens mening skiljaktiga uppfattning om patentkravets ställning och betydelse hänvisar Borggård till några avgöranden ur den ganska sparsamma praxis, som finns att uppvisa, och däribland till den hovrättsdom 31.7.1970, som till följd av Högsta domstolens beslut 1.4.1971 nr SB 425 skulle stå fast. Detta mål gällde talan om ansvar och skadestånd för intrång i svenska patentet 213 733, "Brunnsgrävningsapparat". Målet finns refererat i tidskriften Nordiskt Immateriellt Rättsskydd 1971 s. 453—463 som ett exempel på patentintrång genom ekvivalens, det vill säga i detta fall genom tillverkning och användande av en brunnsgrävningsapparat, som visserligen inte kan anses falla in under ordalydelsen i den skyddade uppfinningens patentkrav men som har tillgodogjort sig det värdefulla i uppfinningen genom ett utförande, som endast i sakligt sett betydelselösa eller nära nog betydelselösa hänseenden skiljer sig från utförande enligt patentkravet.
    Det nämnda referatet får nog betraktas som en tämligen svårsmält läsning, sammansatt som det är av ett okommenterat återgivande av rådhusrättens och hovrättens i geometriska termer klädda analys av något i grund och botten så jordnära och även för tekniskt okunniga personer så lättfattligt som skopan till en grävmaskin i två något olika utföranden. En genomläsning av handlingarna i domstolarnas akter ger däremot en levande bild av hur en uppfinning, som i och för sig innebär en nyhet och fyller ett påtagligt behov, kan av olika anledningar vara synnerligen svår att fånga i ett patentanspråks formelmässiga beskrivning. Berodde detta på att uppfinningshöjden var otillräcklig, trots att svarandena i målet först genom studium av patentet hade kommit till klarhet om att en apparat av ifrågavarande art var tekniskt möjlig och praktiskt lämplig? Berodde svårigheterna på att, såsom en skiljaktig ledamot i hovrätten ansåg, det värdefulla i uppfinningen rätteligen skulle ha omfattats av ett metodpatent avseende något så vidsträckt som brunnsgrävning, utförd på visst sätt?
    Fakta i målet var följande.
    Då man gräver en brunn, måste väggarna i brunnen säkras mot ras, vilket kan ske genom murning eller, vilket är vanligare, genom att man anbringar cementringar, som successivt får sjunka ned mot brunnens botten allteftersom grävningen fortskrider. På byggnadsplatser finns det ofta anledning att gräva långa serier "brunnar", vari sedan de för grundförstärkning avsedda pålarna eller stöden skall nedföras. Före svenska patentet 213 733 har synbarligen, enligt vad som omvittnades i målet, grävning av dylika brunnar varit i påfallande ringa utsträckning mekaniserad. Vanliga grävmaskiner med rörliga hävarmar har av lätt insedda skäl en mycket begränsad användbarhet. Mer funktionsdugliga är de olika typer av grävskopor i vertikal upphängning, som man kan se i arbete med uppmuddring i vattendrag och med lastning av kol och dylikt material. De före det omstridda patentet kända typerna av sådana skopor hade alla sina bestämda olägenheter vid användning för brunnsgrävning. De skopor, som uppvisade rektangulär grundform, fordrade om brunnen inte skulle göras onödigt vid att man i stället för de praktiska ringarna använde plank för att säkra väggarna mot ras. Skopor av den typ, som öppnar sig ungefär som klyftorna i en skalad apelsin ("orange peel grab excavators"), kunde

Patent på grävskopor 253visserligen gräva inom ringförsedda schakt men uppvisade andra nackdelar. Teknikens dåvarande ståndpunkt illustrerades i viss mån av det svenska patent, nr 163 983, som svarandena i målet erhöll 8.5.1958, och som förutom annat bestod i att de för brunnsgrävning begagnade ringarna invändigt var försedda med klättersteg. Uppfinningstanken bestod alltså bland annat i något så pass primitivt som att de på botten av brunnsschaktet sysselsatta arbetarna skulle kunna använda dessa klättersteg i stället för lös stege, och uppfordring av utgrävt material förutsattes ske med hjälp av ämbar och hiss.
    Det omstridda patentet bestod nu i all sin enkelhet av följande. På en vertikal axel anbringas en skopa, bestående av två identiskt lika skopdelar. I stängt läge skall skopan, för att kunna föras ned genom det ringförsedda schaktet, i horisontalsektionen uppvisa cirkelform. I öppet läge skall skopan kunna gräva ett så stort cirkulärt hål, som erfordras för att ringarna skall kunna intaga sin plats allteftersom grävningen fortskrider. Den patenterade skopan öppnar sig därför, icke till en komplett cirkel, vilket vore en omöjlighet, utan till en geometrisk figur, som för lekmannen kan beskrivas enligt följande. a. Grundformen är en cirkel, som är något större än skopans omfång i horisontalplanet i stängt läge. b. Vid de båda axeltapparna, på vilka skopdelarna i sidled är upphängda, begränsas skopan i öppet läge av raka linjer.
    Uppfinnaren påstod att hans uppfinning utgjorde ett väsentligt tekniskt framsteg vid brunnsgrävning. "En brunn, som av två vana brunnsgrävare färdigställes på cirka två dagar, färdigställes på lika många timmar med denna apparat, som skötes av endast en man. Vidare kan man med hjälp av apparaten både nedsänka och upplyfta de stödringar, som användas vid detta slag av grävningsarbeten." Uppfinnarens självmedvetna uppfattning om uppfinningens betydelse kan sägas ha vunnit bekräftelse av det faktiska händelseförloppet. Den brunnsgrävningsfirma, som sedermera stod som kärande i målet, förvärvade nämligen uppfinningen och lät patentera den, och då uppfinningen utställdes vid en mässa och togs i bruk på arbetsplatser efterbildades den genast av den brunnsgrävningsfirma, som innehade patentet 163 983 ("brunnsringar med klättersteg") och vars innehavare sedan stod som svarande i målet. Att ett rent plagiat från dessas sida förelåg, förefaller att ej ha varit bestritt i målet. "Under tiden som (A.) utförde ett grävningsarbete på (angiven adress) med en av sina maskiner, iakttog arbetarna en man i närheten, som med skissblock i handen ritade av maskinen." Svarandena anförde visserligen, i och för sig något motsägelsefullt med hänsyn till det nyss sagda, att uppfinningen uppvisade otillräcklig uppfinningshöjd i förhållande till vad som redan var känt i fråga om apparatur för brunnsgrävning och således aldrig borde ha erhållit patentskydd, men deras invändning i målet utgjordes av ett påstående, att deras egen skopa så mycket skilde sig i utformning från den patenterade, att patentintrång inte förelåg. En av svarandena i ett efterföljande mål om resning anlitad patentsakkunnig gjorde till och med gällande, att svarandenas skopa till sin funktion var så mycket sämre, att den ej utgjorde patentintrång.
    Vad skilde då patentskopan från svarandenas skopa? Under det att patentskopan öppnade sig 180 grader öppnade sig svarandenas skopa ej fullt lika mycket utan uppvisade i öppet läge och från sidan sett v-form

254 Sven Beckmanmed en mycket trubbig vinkel. Vidare uppvisade skopan i öppet läge uppifrån sett inte formen av två cirkelbågar (grävkanterna) och två raka linjer utan en form, som snarast kan betecknas som oval.
    Domstolarna hade i målet att besvara frågan, om verkligen svarandenas skopa omfattades av den patenterade skopans patentomfång eller ej. För bedömningen av patentomfånget har det emellertid intresse att se, hur patentanspråkets utformning har vuxit fram.
    Patentanspråk nr 1 i den första ansökningen, ingiven 27.9.1960, hade följande lydelse: "Brunnsgrävningsapparat för grävmaskiner av konventionellt slag, kännetecknad av en symmetrisk delad skopa av griptyp, som är anordnad vid den nedre änden av en vertikal stång, vilken är axiellt förskjutbar i en på grävmaskinsbommen anbringbar styrning." Denna formulering var så allmänt hållen, att den, vilket granskaren inom patentverket också påpekade, skulle ha omfattat ett flertal kända grävskopor av den ovan nämnda typ, som används för uppfordring av kol och dylikt. Vad värre var, den skulle, något som granskaren däremot icke uppmärksammade, ha omfattat även den "brunns- och kloakrensare", som patenterades i Sverige 9.3.1939 och som består av två halvklotformade skopdelar och är så allmänt förekommande, att ett exemplar helt utan orsakssammanhang med målet kunde iakttagas stå på Högsta domstolens förgård under föredragningen av den ovan nämnda resningsansökningen. I anledning av granskarens påpekande ändrades patentanspråket, granskaren gjorde förnyade påpekanden, anspråket ändrades, och detta förfarande upprepades ett flertal gånger, till dess att slutligen patent 213 733 beviljades 26.1.1967. Då hade patentanspråket fått en utformning, som klart och tydligt skilde patentet från alla tidigare kända skoptyper. "Meningslösa överbestämningar" kunde man ingalunda mot denna bakgrund beteckna patentanspråkets uppräkning av olika geometriska termer som, men man bör ha klart för sig, att de redan kända skoporna utan undantag hade andra verksamhetsområden än brunnsgrävning. Beskrivningen tog alltså mera sikte på att tala om vad skopan inte var (nämligen skopa av apelsinklyftetyp et cetera) än vad den för egen del verkligen hade för väsentliga kännetecken. Detta förde med sig, att den firma, som sedermera blev svarande i målet, kunde konstruera en skopa, som i ett flertal hänseenden helt avvek från de noggranna bestämningarna i patentanspråket enligt patent 213 733 men ändå uppvisade samma goda effekt vid brunnsgrävning som detta.
    Svarandena gjorde, som ovan nämnts, gällande att patentet på grund av bristande uppfinningshöjd egentligen aldrig borde ha beviljats men avstod, med hänvisning till 61 § andra stycket patentlagen, från att framställa yrkande om ogiltigförklaring. Däremot hävdade de, att patentkravet med hänsyn därtill borde tolkas snävt och patentomfånget anses vara ringa. Rådhusrätten fann ej anledning att ingå i bedömning av de tidigare patentskrifternas innehåll. Man skulle ha väntat sig, att rådhusrätten med denna utgångspunkt vid den fortsatta bedömningen av målet skulle ha hållit sig tämligen strikt till en tolkning av enbart själva patentanspråket, men så blev ej fallet. Man undersökte i stället vad som kunde anses vara "uppfinningstanken" enligt patentet och fann — vilket är ägnat att förvåna — att uppfinningstanken skulle anses bestå i den patenterade skopans användning i dess mest fördelaktiga (och patenterade) utformning, varemot svarandenas såsom ett plagiat utförda och något mindre fördelaktiga utformning ansågs

Patent på grävskopor 255icke motsvara "uppfinningstanken" och av denna anledning falla utanför patentomfånget. Rådhusrätten lämnade sålunda, trots att man överskred de råmärken som patentkravet utstakade, utan beaktande att såväl patentets som intrångsföremålets "uppfinningstanke" utgjorde en nyhet i förhållande till teknikens dessförinnan rådande ståndpunkt. Domen blev också, såsom framgår av referatet i Nordiskt Immateriellt Rättsskydd, ändrad i hovrätten. Kanske kan det vara berättigat att på rättsfallet, utöver de mera doktrinära synpunkterna, tillämpa den satsen, att den som uppenbarligen först genom den patentskyddade uppfinningen har fått underlag för sin egen anordning bör åtminstone i bevisbördehänseende bedömas enligt något strängare normer än en blott oaktsam eller godtroende förövare av påstått intrång i patent.
 

Sven Beckman