TORE SANDVIK. Handelsagentur og andre mellommannsforhold i varehandelen. Oslo 1971. Grundt Tanum. 226 s.
När man läser danska och norska juridiska läroböcker, upphör man inte att förvåna sig över hur mycket mera av svårsmält kunskapsstoff våra grannländers studenter tycks tåla än våra egna.
Den här anmälda boken anges i förordet huvudsakligen vara avsedd som läromedel. Den ägnar drygt tvåhundra sidor åt att behandla varuhandelns mellanmanstyper, något som omfattar blott en del av hela det register Tibergs lärobok i Mellanmansrätt till trots för ett mindre sidantal omspänner. Det är i Sandviks bok nämligen hela tiden fråga enbart om handelsagentur, handelsresande och andra mellanmän, som faller inom kommissionslagens ram. Men sidomfånget är inte ensamt avgörande — hundra sidor kan erbjuda en lättläst resonerande framställning, medan femtio sidor kan utgöra ett svårgenomträngligt koncentrat av fakta. Även om studieanvisningarna i våra grannländer brukar innehålla ett avsevärt mått av "overspringelser", är det i Sandviks pedagogiskt långt ifrån insmickrande bok fråga om en imponerande tät kunskapsmassa, som studenten skall redovisa i tentamen.
Medan Tibergs framställning lägger huvudvikten vid mellanmannens partsbindande förmåga (det yttre förhållandet), är det för Sandvik främst det inre förhållandet mellan huvudman och mellanman som intresserar. Denna inriktning har varit desto mera motiverad, som förf. själv deltagit i det nordiska lagstiftningsarbete, som resulterat i förslag till ändringar av kommissionslagen rörande just det inre förhållandet. Han har därvid förvärvat särskilda insikter i de här mötande problemen. Den komparativa redogörelse för handelsrepresentanternas uppsägningsskydd, som han utarbetade i detta sammanhang, har rönt hedern att i oavkortat skick avtryc-
kas även i det svenska betänkandet (SOU 1970:69 s. 60—82). Att förf. är väl bevandrad inom hela det i boken behandlade rättsområdet avspeglas naturligt nog i den säkra framställningen.
Denna omfattar flera delar. Efter en allmän orientering om begrepp, rättskällor och själva uppdragsavtalet, följer en utförlig skildring av mellanmannens arbetsuppgifter och förpliktelser. En något mindre omfattande men ändå grundlig genomgång följer därefter av frågor rörande mellanmannens vederlag. Dessa båda avdelningar bildar tillsammans kärnan i boken. Slutligen har tillfogats en kort del om fullmaktsproblem och en del om upphörandet av mellanmansförhållandet.
Här skall inte diskuteras detaljfrågor, där man kan ha en avvikande uppfattning mot förf:s. Jag skall inskränka mig till att svara på den fråga om handelsresandes fullmakt, som förf. i direkt anslutning till ett uttalande av mig reser i ett sammanhang (s. 195 not 2). När en handelsresande av sin huvudman har försetts med slutsedelsblanketter, kan (mera har jag inte sagt) denna situation uppfattas som en ställningsfullmakt. Såsom ställningsgrundande verkar då själva innehavet av blanketterna. Omständigheter som stöder en sådan uppfattning har jag anfört på det av förf. citerade stället i min bok om Ställningsfullmakt och bulvanskap (s. 218—220). Om man anlägger denna helhetssyn, måste återkallelse givetvis ske genom att huvudmannen enligt 15 § avtalslagen avlägsnar blanketterna från handelsresandens besittning. Förf:s uttalade tvivel om hållbarheten av denna konsekvens står enligt min mening i klar strid mot det grundläggande synbarhetskriteriet. Avgörande för den särskilda fullmaktens uppkomst är, att handelsresanden har försetts med slutsedlar av viss beskaffenhet, och avgörande för återkallelsen måste därför också bli, att han berövas innehavet av samma slutsedlar. Om man i stället med förf. föredrar att uppfatta överlämnandet av slutsedelsblanketter till handelsresanden som en särskild typ av fullmaktsförklaring och på återkallandet vill tillämpa 16 § avtalslagen, blir det nödvändigt att för återkallelse kräva ett återtagande av sådana blanketter, som handelsresanden har kvar. Grundregeln är ju, att fullmakten skall återkallas i samma ordning som den har meddelats, och viljeförklaringen måste därför ta sig samma uttryck vid återkallelsen som vid stiftandet, nämligen en åtgärd beträffande slutsedelsblanketterna. Slutresultatet blir alltså detsamma, vilket lagrum man än tillämpar. Och båda lagrummen är möjliga att tillämpa.
Kurt Grönfors