H. W. R. WADE. Administrative Law. Third edition. Oxford 1971. Clarendon Press: Oxford University Press. 363 s. £ 1.75.

 

Boken utgör ett av standardverken om engelsk förvaltningsrätt. Vid sidan av Griffith and Street, Principles of Administrative Law, och Garner, Administrative Law, intar den en ledande ställning inom litteraturen på området. Fråga är om ett verk som avhandlar den allmänna förvaltningsrätten, dvs. grunddragen och de allmänna principerna. Om den engelska förvaltningsrättens materiella innehåll och de olika institut, beslutstyper, tvångsmedel osv. som utbildats finns föga att läsa i boken. Denna inleds med en kortfattad redogörelse för den grundläggande syn på förvaltningsrätten man har inom det engelska rättssystemet och för den offentliga förvaltningens organisation. Under rubriken Control of administration finner man också några sidor om The Parliamentary Commissioner for Administration, Englands JO, som Wade skildrar med positivt intresse.
    Större delen av boken ägnas som engelsk tradition bjuder åt domstolskontrollen över förvaltningen. Wade uttalar att rättigheter är beroende av rättsmedel och att Englands rättshistoria är rik på exempel på allmänna rättsregler som utkristalliserats från rättsmedelssystemet allteftersom rättsmedlen utsträckts från en typ av mål till en annan. Detta uttalande ger den engelska förvaltningsrätten i ett nötskal. För en svensk läsare ter det sig dock något egenartat att rättigheter och skyldigheter kan studeras endast såsom i en spegel. Samtidigt måste dock erkännas att den rättsliga logiken är bländande och att det är ett anslående rättsligt system man ställs inför. Från rättsskyddssynpunkt lär dock talan vid allmän domstol mot förvaltningsavgöranden inte kunna spela någon stor roll. Det är processen alltför dyr för. Det förefaller därför snarast som om talemöjlighetens främsta betydelse ligger på det prejudikat- och rättsbildande planet.
    I medvetande om domstolstalans svagheter i rättsskyddshänseende har på några områden inrättats ett slags förvaltningsdomstolar. Dessa skildras också liksom olika former av skadeståndstalan mot kronan. Boken avslutas med ett kapitel om "delegated legislation", som ungefärligen motsvarar Konungens ekonomiska lagstiftning enligt vår nuvarande regeringsform och som får en mera direkt motsvarighet enligt grundlagberedningens förslag till regeringsform, där enligt 7: 5 riksdagen skall genom lag kunna bemyndiga regeringen att meddela vissa slags förordningar.
    Hur främmande engelsk förvaltningsrätt än kan te sig för en svensk läsare har den ändå mycket att ge i fråga om fin rättslig kultur och tradition. Det som framför allt imponerar är den stadga det rättsliga systemet tycks ha. Så grundmurade principer som engelsk förvaltningsrätt kan uppvisa har aldrig kunnat utbildas i det svenska systemets hägn. Ett studium av engelsk förvaltningsrätt stämmer därför den svenske läsaren till allvarlig eftertanke på åtskilliga punkter. Ett sådant studium är därför väl använd tid.
 

B. W.

 

 

NIELS EILSCHOU HOLM. Offentlighetsloven. Kbhvn 1971. Juristforbundets Forlag.

 

Den 1 januari 1971 trädde lov om offentlighed i forvaltningen i kraft i Danmark. Lagen har två kapitel, ett om den allmänna handlingsoffentligheten,

som närmast för svenskt vidkommande motsvarar 2 kap. tryckfrihetsförordningen jämte sekretesslagen, och ett om "Særlige regler for parterne i en forvaltningssag", som närmast kan sägas svara mot 14 § förvaltningslagen. Holm, som intog en nyckelställning under lagstiftningsarbetets slutskeden, har skrivit en ovanligt klargörande och föredömligt väldisponerad kommentar till den nya lagstiftningen. Kommentaren är uppställd paragrafvis och bestämmelserna behandlas stycke för stycke, mening för mening, begrepp för begrepp, med rikliga hänvisningar till förarbeten och litteratur. Ett utförligt sakregister underlättar ytterligare användningen.
    Danskarna har naturligt nog utnyttjat våra svenska erfarenheter och uppläggningen av lagen följer i sina huvuddrag den svenska lagstiftningen om allmänna handlingars offentlighet. Det finns dock flera avgörande skillnader, bl. a. den att sekretessreglerna inte utformats efter enumerationsmetoden utan med hjälp av generalklausuler. Beträffande personsekretessen sägs t. ex. att offentligheten inte omfattar handlingar som innehåller upplysning om enskilda personers personliga och ekonomiska förhållanden. Holms kommentar till denna sekretesspunkt är mycket kortfattad vilket är synd då det skulle varit intressant att få synpunkter på tillämpningen. Betyder regeln att också de mest perifera persondata gör handlingen hemlig? Med tanke på det stora intresse som "privatlivets fred" tilldrar sig och på angelägenheten av nordisk rättsenhetlighet i denna fråga är den förtjänt av särskild uppmärksamhet.
    Danskarna har emellertid lärt inte bara av våra goda erfarenheter utan också av våra misstag. Den danska lagstiftningen ligger därför på flera punkter framom den svenska och det finns all anledning att studera den danska ordningen vid den reform som stundar sedan offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén lagt fram sina förslag. Holms bok kan då bli till påtaglig nytta också för oss här i Sverige. Dessförinnan kan vi avnjuta den som angenäm stimulus till komparativa nordiska rättsstudier.
 

B.W.