Ej mindre den fattige än den rike
Juridiken i snäv mening är en normativ verksamhet,1 som går ut på att tolka och tillämpa de lagar, de handlingsregler, vilka föreskrives för medborgarna antingen som ett påbud eller som ett handlingsalternativ (dispositiva regler). Handlingsmönstret kan också bestämmas genom förbud såsom i brottsbalken. Kriminologien ger lärdomar främst om brottets orsaker. Genom brottsstatistiken får man ett visst fastän mycket osäkert grepp om efterlevnaden av de handlingsregler som sanktioneras av straffbestämmelser. Ända till de sista decennierna har emellertid de lagstiftande och rättstilllämpande myndigheterna saknat fasta hållpunkter för att med någon säkerhet bedöma i vilken utsträckning allmänheten känner till lagarnas innehåll och söker efterleva dem. Professor Per Olof Ekelöf är en av de första som i Norden rekommenderat att samhällsvetenskaplig forskningsteknik skulle användas för att skaffa fram säkrare upplysningar om de faktiska förhållanden, som har juridiskt eller rättspolitiskt intresse. Bland samhällsvetenskaperna har i vårt land sociologien under de sista årtiondena trätt fram i centrum för intresset. Vissa sociologer och en del jurister har hävdat, att juridiken i framtiden måste röna inflytande av den empiriska samhällsforskning, som kännetecknar sociologien i Sverige.2 Det ligger i sakens natur, att kunskap om rådande faktiska förhållanden i samhället är av värde för den dömande verksamheten i åtskilliga fall. Men när det gäller det judiciella beslutsförfarandet lär nog, som Strömholm påpekar i SvJT 1970 s. 489, den juridiska modellen för besluts fattande — tolkningsmodellen — vara den bästa inom ett område, där rättssäkerheten och enskilda intressen står på spel. Vare sig man tillmäter sociologien större eller mindre betydelse för juridiken, så har sociologien kommit för att stanna och kan rätt utnyttjad utgöra en god hjälp för de dömande myndigheterna att få en allmän kunskap om de levnadsförhållanden, som rättsordningen avser att normera eller som eljest påverkas av rättsreglernas existens och tillämpning.
I domareden har den svenske domaren lovat att efter sitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike. Den eden innebär en skyldighet för domaren att behandla alla lika inför domstolen och att icke låta sitt dömande påverkas av sådana omständigheter som social grupptillhörighet, förmögenhetstillstånd etc. I fortsättningen kallas detta likhetsprincipen. Eden innebar ursprungligen också att samma påföljd borde drabba förövarna av identiskt lika brott. Men i och med tillkomsten av föreskriften i 1 kap. 7 § BrB knäsattes behandlingsprincipen, d. v. s. att särskilt avseende skall fästas vid att påföljden är ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället — dock med undantag för de fall då hänsyn till allmän laglydnad fordrar annan reaktion. Detta medför att förövarna av samma brott kan drabbas av helt skilda påföljder. Behandlingsprincipen har anammats av domarna, men på sista tiden har dess lämplighet ifrågasatts.3 I denna framställning bortser jag från den olikhet i straff-
mätningen, som behandlingsprincipen kan medföra.
Mot domstolarnas verksamhet har anmärkningar framförts den sista tiden från sociologiskt, främst rättssociologiskt håll. Man har gjort gällande, att personer med låg social status tenderar att få högre straff än personer med hög social status även för identiska brott.4 För att den kritiken skall kunna rätt bedömas måste först begreppet socialgrupp beröras. I vårt land räknar vi med tre socialgrupper. Gruppindelningen är i vissa fall oklar.5 Arbetarklassen hör till socialgrupp 3, medan medelklassen, d. v. s. flertalet bönder, köpmän, affärsbiträden och lägre tjänstemän och kontorsbiträden, anses tillhöra socialgrupp 2, trots att en del ibland inkomstmässigt är sämre ställda än de högsta inkomsttagarna i socialgrupp 3. Till socialgrupp 1 hör i allmänhet akademiskt utbildade, vidare officerare, direktörer, godsägare, högre tjänstemän och vissa fria yrken, oberoende av inkomst. I Norge tycks man räkna med nio i stället för tre socialgrupper. Detta framgår av de böcker som skrivits av professor Vilhelm Aubert i Oslo, som är den mest kände rättssociologen i Skandinavien och till vilken svenska rättssociologer med förkärlek hänvisar.
I boken Likhet og Rett (1969 års upplaga) granskar och kritiserar Aubert grundligt den norska strafflagstiftningen och straffrättskipningen. Han finner där en tudelning av befolkningen när det gäller registrerad brottslighet, varvid lägre socialgrupper har större belastning än högre.6 Som sannolik orsak till denna skillnad anger Aubert olikartad lockelse att begå de gärningar, som är belagda med straff. Han anger emellertid också som sannolik orsak skevheter i tillämpningen av samma straffbestämmelser gentemot olika socialgrupper. Han framhåller vidare att det straffrättsliga reaktionssystemet fortfarande är så beskaffat, att det hårdast drabbar den som redan är straffad av livet, samhället och sig själv.
Aubert har i boken intagit en tabell över tilltalades socialgrupptillhörighet och över straffreaktionen i procent. Enligt denna tabell är sannolikheten för frikännande 10 gånger så stor för socialgrupp 1 som för socialgrupp 9, och endast 2 procent i socialgrupp 1 får ovillkorligt frihetsstraff medan procentsiffran för socialgrupp 9 är 55. Som en huvudorsak till den sociala olikheten i tabellen anger Aubert, att olika socialgrupper åtalas för olika straffbara gärningar. Aubert anser emellertid mycket tala för att en icke likartad strafftillämpning medverkat till den bild tabellen ger av straffreaktionernas fördelning på olika socialgrupper. Dock påpekar Aubert, att bilden blir en annan om tabellmaterialet uppdelas. Vid en uppdelning efter lagbrott, återfall etc. förminskas det oerhört starka samband mellan socialgrupp och straff, som tabellen visar. Ja, Aubert gör t. o. m. ett tankeexperiment med fler och fler förfinade straffmätningskriterier, som skulle kunna leda till att man icke fann någon skillnad alls i samhällets reaktion mot olika socialgrupper. Visserligen säger sig Aubert icke tro på tankeexperimentets verklighetsförankring, men hans resonemang visar enligt min me-
ning, att den i boken intagna tabellen inte ger en rättvisande bild av straffrättskipningen i Norge.
Detta korta referat av boken Likhet og Rett ger vid handen, att Aubert ägnar olika problem en nyanserad prövning. Att sedan hans slutsatser i en del fall kan kritiseras med fog skall framgå i fortsättningen. Vissa personer har utnyttjat bokens uppgifter till kritik av det svenska rättsväsendet och därvid stundom på ett ofullständigt sätt citerat Aubert. I en intervjuartikel, Låg status ger hårdare straff, i Sydsvenska Dagbladet 16.6.1972 med f. d. rektorn för Socialhögskolan i Stockholm Bengt Börjeson har t. ex. den ovan nämnda tabellen i Likhet og Rett intagits, utan att man omnämner den ändrade bild som en uppdelning av tabellmaterialet medför. I en lärobok, Mundebo—Vejde, Socialkunskap för fackskolan, återgives en annan tabell ur Likhet og Rett, "social status och straff vid tjuvnad av män". Referatet fastslår, att enligt Aubert personer med "högre" social ställning får lindrigare straff i det norska samhället än personer med "lägre" social status. Genom att de ovan nämnda nyanserna uteslutits ger lärobokens korta referat — som jag ser det — icke en rättvisande bild av den norska straffrättskipningen ens enligt Auberts skildring.
Så snart man från sociologiskt håll kritiserar domstolarna, bygger man kritiken på Aubert. I exemplen med tidningsintervjun och läroboken har — såsom tidigare påpekats — Aubert citerats så ofullständigt, att intrycket av hans åsikter blir felaktigt. Men det finns andra fall, där kritiken baseras på en fullt rättvisande framställning av Auberts åsikter och det material han stöder sig på. Kritik kan vara nyttig, och man skall noggrant lyssna på kritikerna och bättra sig, om kritikerna har rätt. Men i den mån kritiken ger allmänheten den uppfattningen, att domarna i vårt land icke strävar efter att följa likhetsprincipen, är fara å färde. Auberts slutsatser baseras ofta på ett mycket begränsat och ofullständigt material. Att hans slutsatser kan vara tendentiösa skall nu visas. Aubert liksom en del svenska rättssociologer, t. ex. professor Per Stjernquist i Lund, är marxist eller i varje fall starkt påverkad av marxistiska tankegångar. Auberts professorstitel kan i allmänhetens ögon ge hans uttalanden ett starkare drag av objektivitet än de förtjänar. Begreppet vetenskapliga metoder bör därför närmare granskas.
Det är svårt att ge en uttömmande definition av begreppet vetenskap.7 Man har sagt, att vetenskapliga satser är sådana som kan verifieras genom experiment eller håller vid en logisk analys. Man har vidare sagt, att vetenskapliga problem måste ha viss svårighetsgrad, att vetenskaplig forskning skall bedrivas förutsättningslöst och helst vara så fri från värderingar som möjligt, alltså vara värdeneutral. Denna vetenskapsteori — den logiska empirismens vetenskapsteori — har man sökt tillämpa över hela fältet såväl i naturvetenskap som i humanistisk och social vetenskap. I motsats till denna kan man ställa en annan teori, som på sistone vunnit anhängare, nämligen den hermeneutisk-dialektiska vetenskapsteorien. Sistnämnda teori anser de humanistiska och sociologiska vetenskapernas uppgift vara tolkning och förståelse. Den är ej värdeneutral utan söker kritisera den tradition, på vilken den gängse kulturen bygger. Ändamålet med teorien uppges vara att ge möjlighet till mänsklig självkännedom och social och ideologisk
kritik.8 Den värdeneutrala sociologien brukar kallas deskriptiv, medan den icke-värdeneutrala brukar kallas kritisk eller engagerad.
För att återgå till den logiska empirismens teori — som närmast torde motsvara vad som vanligen menas med västerländsk vetenskapsteori, nämligen förutsättningslös forskning — så brukar man säga, att det är riskabelt för en vetenskapsman att i sina forskningar utgå från en a priori-inställning, t. ex. att Gud har skapat jorden. Vetenskapsmannen kan mycket väl ha en religiös tro, men den skall icke påverka forskningsarbetet. Man menar nämligen att en strängt religiös forskare — som icke gör boskillnad mellan tro och forskningsarbete — löper risken att inte pröva sina forskningsrön förutsättningslöst utan har benägenhet att se rönen som svar på Guds skapelseplan, som forskaren fattar den. Men denna risk för den strängt religiöse vetenskapsmannen är lika stor för en vetenskapsman med en övertygat marxistisk åskådning. Han lockas att se allting ur perspektivet kamp mellan olika klasser, mellan olika socialgrupper. Han fäster avgörande vikt vid ekonomiska faktorer och ser profitintressen överallt. Vidare anar han manipulering från dolda krafter och misstänker egentligen ärligheten hos alla, som inte är marxister. Mot denna bakgrund blir en del märkliga och överdrivna slutsatser av Aubert mer förståeliga fastän icke mer godtagbara.
I boken Likhet og Rett har ett kapitel s. 123—142 rubriken Krigsrettsdommene i militærnektersaker. På s. 134 förvånar sig Aubert över att det är lättare att bli frikänd — på grund av att militärtjänsten strider mot vederbörandes etiska övertygelse — för den som vägrar göra repetitionsövning och hemvärnstjänst än för den som skall göra sin första värnpliktstjänstgöring. Aubert anser skillnaden i praxis tyda på att domstolarna fäster avseende vid huru stor förlusten för försvarsmakten blir vid vägran att fullgöra olika former av militärtjänstgöring. Enligt Aubert är det vanskligt att finna en generell grund till att mer allvarlig etisk övertygelse förekommer hos dem som inkallas till repetitionsövning eller hemvärnstjänstgöring än hos dem som inkallas till sin första tjänstgöring. Enligt min mening är förklaringen till skillnaden i praxis ganska lätt att finna. Den som vägrar att fullgöra sin första tjänstgöring är omkring 20 år gammal och har ingen erfarenhet av militärtjänstgöring utan måste lita till uppgifter av andra. Den som vägrar att fullgöra repetitionsövning eller hemvärnsövning vet däremot i allmänhet av egen erfarenhet vad militärtjänst innebär och har kommit till en mera stadgad ålder. Det är därför helt naturligt att 20-åringens uppgift om att militärtjänst strider mot hans etiska övertygelse icke kan generellt förtjäna samma tilltro som den äldres uppgift. Sådana ekonomiska synpunkter som förlust eller vinst för försvarsmakten har säkerligen icke tillmätts någon betydelse vid domstolarnas övervägande.
Ett annat märkligt exempel på marxistiskt inflytande har jag funnit i en år 1972 utkommen bok, Kontroll av individer, i den av sociologen Nordal Åkerman redigerade bokserien Det Nya Samhället. I denna bok har Aubert skrivit en artikel med titeln Allmänpreventionen — teori eller ideologi. Där framför Aubert den uppfattningen (s. 250—251) att rådande stränga praxis mot rattfyllerister "kommer att hämma arbetet för att rädda liv och hälsa i trafiken genom att dölja de ansvarsförhållanden som är enk-
last att reglera, bara det politiska systemet vill". Enligt Aubert innebär det budskap som utgår från de stränga domarna för rattfylleri, att "människan är farlig men inte i första hand trafiken, vägarna, bilarna och självfallet inte bilhandlarna".
Häremot bör man ställa uppgiften i SOU 1971:81 — Den mänskliga faktorn i vägtrafiken — s. 93, att den stora majoriteten av olyckor inte orsakas enbart av den mänskliga faktorn utan är ett resultat av ett samspel mellan de tre olika komponenterna i trafiksystemet, nämligen föraren-fordonet-trafikmiljön. Mest väsentligt anses förhållandet mellan förare och trafikmiljö vara. Därefter följer brister i samspelet mellan förare, fordon och trafikmiljö. På tredje plats kommer den mänskliga faktorn ensam. Av detta framgår enligt min mening vilken stor betydelse den mänskliga faktorn har.
Ibland göres gällande, att en tilltalad från låg socialgrupp skulle vara i underläge därför att han eller hon inte förstår domarens språk och domaren inte förstår vad den tilltalade säger. Själv har jag en omfattande domarerfarenhet från åtskilliga häradsrätter och två rådhusrätter i Småland, från en häradshövdingetjänst ett decennium i Jämtland och nu senast som underrättsdomare i fyra år i Östergötland. Jag har alltid förstått språket hos dem som uppträtt inför rätten, och jag har inte något intryck av att de har svårt att förstå mitt språk. Om folkskoleundervisningen kunde bibringa eleverna sådana språkkunskaper, så skall väl den längre skolgången i grundskolan kunna bibringa eleverna tillräckliga färdigheter för att de skall kunna kommunicera, som det heter, med en domstol.
Mitt påstående är, att man inte visat att de svenska domarna åsidosatt likhetsprincipen, frånsett de avvikelser därifrån som den i brottsbalken fastslagna behandlingsprincipen kan medföra. Däremot kvarstår enligt min mening Auberts anmärkning, att det straffrättsliga reaktionssystemet hårdast drabbar den som redan är straffad av livet, samhället och sig själv. Men den anmärkningen gäller för alla politiska system vare sig de kallas kapitalistiska, blandekonomiska, socialistiska eller marxistiska.
Hittills har påstådda avvikelser till nackdel för låg socialgrupp berörts. För att få en balansering vill jag beröra en del fall där rättskipningen och lagstiftningen gynnar låginkomsttagare (i regel = socialgrupp 3 eller 2) i förhållande till högre inkomsttagare (ofta = socialgrupp 1).
1) Dagsbotssystemet innebär att samma gärning kan straffas exempelvis med 20 dagsböter om 10 kr. = 200 kr. för en person och 20 dagsböter om 30 kr. = 600 kr. för en annan. Åtskilliga domare ansåg vid dagsbotssystemets införande på 1930-talet detta strida mot den urgamla domarprincipen, att lika fall skall behandlas lika.
2) Om den bötfällde inte kan betala, förvandlas böterna i regel till ett villkorligt förvandlingsstraff. En utredning pågår för övrigt med uppgift att pröva frågan om helt borttagande av förvandlingsmöjligheten. Den som kan betala böterna måste däremot betala dem.
3) Den som har fått offentlig försvarare vid åtal för brott blir vid fällande dom i princip ålagd att återbetala statsverkets utgifter för försvararen. Men har den dömde t. ex. en dålig ekonomi, kan han slippa återbetalningsskyldighet.
4) Lagen om fri rättegång ger möjlighet till rättegångsbiträde på statens bekostnad, om parten har mindre god ekonomi.
5) Lönefordringar i en arbetsgivares konkurs har tidigare utgått med hög förmånsrätt. Numera är förmånsrätten lägre, men i gengäld har staten åtagit sig att förskottera dessa löner samtidigt som staten övertager löntagarens fordran mot arbetsgivaren och dennes konkursbo. Flertalet sådana löntagare tillhör socialgrupp 3. Den lille diversehandlaren, som tillhör socialgrupp 2 och har levererat varor på kredit till samme arbetsgivare, har däremot varken förmånsrätt för sin varufordran eller någon statlig garanti för betalningen.
Också en straffad person kan i vissa fall gynnas på bekostnad av den ostraffade. Enligt 1964 års lag om bidragsförskott kan vederbörande barnavårdsnämnd förskottera underhållsbidrag, som en bidragsskyldig fader eller moder underlåter att betala. Barnavårdsnämnden övertager då fordringsrätten mot den bidragsskyldige. Länsstyrelsen kan efterge det allmännas rätt om särskilda skäl är därtill (18 §). Enligt lagkommentar och länsstyrelsepraxis anses dålig ekonomi inte vara särskilt skäl. Men kan man därjämte åberopa rehabiliteringssynpunkter för den bidragsskyldige, blir det i regel eftergift. Ett annat område där den ostraffade i vissa fall får stå tillbaka är omskolningsverksamheten. Där kan en straffad ibland på grund av kvotering få en eftersökt kurs i konkurrens med ostraffade medsökande.
Sociologiskt grundad kritik mot domstolarna bör i sin tur bli föremål för kritisk granskning. Ibland kan nämligen ett för domstolen nedsättande resultat av t. ex. en sociologisk intervjuundersökning förlora i tyngd vid en uppspaltning på frågor och intervjupersoner. Mest känd är väl presidenten Urho Kekkonens kritik år 1970 mot domarna i Finland, där han förklarade, att domarna saknade allmänhetens förtroende.9 Enligt inhämtade upplysningar grundas den kritiken på en samma år publicerad intervjuundersökning med cirka 2 500 personer mellan 18 och 65 år om förtroendet för rättsväsendet. Undersökningen har utförts av sociologie doktorn Raimo Blom, Tammerfors, som är marxist. Av de tillfrågade personerna uttalade mer än 74 procent kritik mot domstolarna på det sätt att man sade sig tro social ställning och förmögenhet ha inverkan på domslutet. Alltså var majoriteten kritisk. Men granskar man undersökningsmaterialet närmare, finner man, att av intervjupersonerna och deras närmaste anhöriga endast cirka 10 procent haft kontakt med domstol såsom part i tvistemål eller åtalad i brottmål. Av dessa 10 procent hade flertalet inga anmärkningar att framställa. Såsom helt misslyckad eller nästan misslyckad ansåg av de tillfrågade 5,8 % länsstyrelsernas, 10,4 % domstolarnas, 24,7 % kyrkans, 24,9 % socialmyndigheternas och 29,3 % riksdagens verksamhet.10 Man frågar sig oroligt på vilka grunder de övriga kritiska personerna anmärkte på domstolarna i Finland. Är det likadant i Finland som i Sverige att massmedia kan överflöda med kritik mot rättskipningen och rättsväsendet över huvud taget utan att man från domarhåll gör något allvarligt försök att offentligen kommentera och bemöta kritiken? Det är tråkigt med kritik mot domstolarna, även om kritikerna bara är några få personer. Domarna skall självfallet undersöka om kritiken är berättigad och göra erforderliga rättelser. Kekkonens allmänna omdöme förlorar emellertid i skärpa, då det sociologiska undersökningsmaterialet fingranskas på sätt ovan skett.
Kriminalvetenskapliga institutet i Stockholm har undersökt straffmät-
ningen i 279 domar, som fälldes år 1967 i mål om trafikolycka med dödlig utgång.11 På det material, som förelåg, kunde undersökarna inte fastställa någon skillnad mellan domarnas sätt att behandla låg- och högstatuspersoner.
Det är inte bara i Finland som rättssociologisk forskning föranleder kritik mot domstolarna från regeringshåll. Justitieminister Lennart Geijer har hela tiden som chef för justitiedepartementet kommit med en kritik, som måste vara influerad av bl. a. Aubert. Visserligen betygar Geijer, att domstolarna i Sverige är så tillförlitliga man kan begära, men han anmärker på att så få domare kommer från socialgrupp 3.12 Han har anmärkt att domarkåren i allmänhet har konservativa värderingar och att dessa omedvetet kan påverka dömandet.13 Han har vidare upprepade gånger talat om att risk föreligger att domarna med det slutna rekryteringssystemet isoleras från de värderingar, som omfattas av befolkningen i övrigt.14 Också enligt min mening kommer för få domare från socialgrupp 3, men antalet sådana domare kommer att öka nu när tillgången på universitetsutbildning har underlättats för befolkningen i alla delar av vårt land. Det har inte visats, att den svaga rekryteringen från socialgrupp 3 varit till nackdel för tilltalade från sådan socialgrupp, helst som i brottmål tingsrätten sitter med nämnd, där nu för tiden socialgrupp 3 är rikt representerad. I de rättsliga avgöranden, som förekommer vid de allmänna domstolarna, är för övrigt skillnaden i bedömningsgrunder för folk från olika socialgrupper eller politiska partier minimal, ja kanske ingen alls i regel.
Det där med risken för isolering från gällande värderingar fordrar en närmare utläggning. I intervjun i Dagens Nyheter prisar Geijer de i departement tjänstgörande domstolsjuristerna till skillnad från andra domstolsjurister och säger följande: "De ser problemen från en annan sida än vad domstolsjuristen gör, står i ständig kontakt med riksdagen och organisationerna och tar intryck av deras värderingar." Mot Geijers uttalande vill jag ställa vad en man ur de djupa leden, dåvarande chefredaktören E. Ståhl för den socialdemokratiska tidningen Smålands Folkblad, skrev, när beslut fattats om inrättande av höstriksdag. Ståhl beklagade, att samhällsutvecklingen lett därhän att man måste hålla riksdag också på hösten. Det skulle enligt Ståhl medföra att alla riksdagsmän blev yrkespolitiker. Visserligen kunde det invändas, att yrkespolitiker funnits tidigare, t. ex. högermännen Ernst Trygger och Arvid Lindman, men enligt Ståhl var skillnaden väsentligen den, att Trygger och Lindman kunde tala med sina riksdagskolleger, om de ville veta vad det svenska folket tyckte och tänkte. Efter höstriksdagens genomförande fanns enligt Ståhl inte längre en sådan möjlighet, eftersom alla riksdagsmän var yrkespolitiker. Enligt min mening har underrättsdomarna genom sin kontakt med den rättssökande allmänheten och med nämndemännen och genom tillflödet av notarier från universiteten minst lika goda möjligheter som departementsjuristerna att få kännedom om gängse värderingar på gräsrotsnivå. Därtill kommer, att underrättsdomarna genom kommunala och kyrkliga uppdrag bättre når värderingarna
på gräsrotsnivå i olika delar av vårt land än vad departementsjuristerna kan göra.
Det talas om att vi lever i ett pluralistiskt samhälle, men jag tror, att motsättningarna i gängse värderingar ej är så stora hos människorna i gemen i varje fall när det gäller de grundläggande värderingarna. En av våra biskopar brukar kalla talet om pluralismen för den pluralistiska gojan. Enligt min mening är det mer som enar än som skiljer, när det gäller allmänhetens värderingar. Vilka värderingar kan man enas om? Ragnar Edenman talade som ecklesiastikminister om ett etiskt minimum, som man måste lära skolans elever, nämligen respekt för sanning, respekt för rätt, respekt för människans okränkbarhet och för människolivets integritet. Tio Guds bud innehåller åtskilligt som passar alla, oavsett om de är kristna eller ej: att ej dräpa, att ej begå äktenskapsbrott, att ej stjäla, att ej förtala sin nästa. T. o. m. det fjärde budet om att hedra fader och moder passar de flesta människor. Ett av de två kärnbuden i kristendomen, nämligen att älska sin nästa såsom sig själv, ingår också i de gemensamma värderingarna som ett eftersträvansvärt ideal. Den nutida satsningen på kollektiv i stället för individ är inte någon nyhet i vårt folks historia. Det gamla byalaget var ju i många stycken en kollektivhushållning.
Som en nyhet framställes i våra dagar att samhället ändras. Sett i ett större perspektiv har emellertid mänskligheten aldrig haft några orubbliga samhällsförhållanden. I alla tider har människorna levat i föränderlighetens värld, även om ändringarna förr många gånger försiggick så långsamt, att folk mer fäste sig vid vad som bestod än vad som ändrades. Ett ofta citerat tal med klander av ungdomen, som Sokrates enligt Platon höll för cirka 2 400 år sedan,15 skiljer sig inte så mycket från vad man i dag klandrar ungdomen för. En sådan genomgripande ändring av seder och bruk, som kristendomens införande medförde i vårt land, har vi icke upplevat sedan dess. Men den förändringen genomfördes icke på ett par decennier, utan det tog århundraden att mildra de hårda vikingasederna till något som mer överensstämde med "vite Krists lära".
Trots det ofta upprepade talet om pluralismens samhälle och föränderlighetens värld och snedrekryteringen av domarna ur socialgruppssynpunkt — vilket allt utgör beståndsdelar i det bakgrundsmaterial sociologerna har för bedömningen av sociologiska undersökningar — har enligt min mening något hållbart stöd ej framförts för påståendet att domarna i vårt land icke skulle tillämpa likhetsprincipen på ett fullt godtagbart sätt. Från följderna av behandlingsprincipen bortses i detta sammanhang.
I Finland är domarkarriären sluten liksom i Sverige, och vi har ju i många avseenden en rättsgemenskap sedan århundraden. En omfattande ny sociologisk undersökning som Raimo Blom företagit om de finländska domstolarnas opartiskhet i brottmål kan därför vara av intresse. I oktoberhäftet 1970 av Juristbladet (Lakimiesuutiset) har tidskriftens redaktion gjort en sammanfattning av den första rapport som avlämnats, och där anges att undersökningen är halvvägs. Blom har medtagit domar från två härads-
rätter och två rådhusrätter för åren 1949, 1959 och 1968 beträffande följande brottstyper: rattfylleri, vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada eller annans död, bedrägeri, förskingring och förfalskning. Av grundurvalet, vars hela storlek var 677 domar, togs en provgrupp omfattande cirka 350—400 domar. Enligt sammanfattningen är inverkan av socialgruppsfaktorer icke i något fall påfallande stor. Bland de resultat, vilka betecknas som signifikativa, återges här ur punkt 6: De lägre samhällsskikten erhåller i domstolarna för förskingring strängare domar än de högre samhällsskikten och/eller de lägre samhällsskiktens förskingringar är större än de högres. För övriga brottstypers del är sammanhanget mellan klasstillhörighet och dom oklarare och mindre påtagligt. Trenden för övriga brottstyper är t. ex. rattfylleri — lägre socialgrupp mildare domar och/eller ringare brott; vårdslöshet i trafik + vållande — de lägre grupperna lindrigare sanktioner och/eller ringare brott.
Att Geijer inte anser att vi har övervägande enhetliga värderingar i vårt land framgår av det tal han höll vid invigningen av de nya lokalerna för Kammarrätten i Göteborg 11.10.1972.16
Han yttrade därvid bl. a.:
Domstolarna är enligt den klassiska läran från 1700-talet självständiga från regeringsmakten. Regeringen får inte ge direktiv hur domstolar skall döma. Denna tankegång riktade på sin tid närmast sin udd mot kungamakt och feodalmakt. I dagens samhälle har den inte samma betydelse. I den nya regeringsform, som snart skall behandlas i riksdagen, sägs, att all offentlig makt i Sverige utgår från folket. Domstolarna är samhällsorgan som har att tillämpa de lagar som stiftas av regering och riksdag. Att tillämpa lag är ingen enkel uppgift. Hur omsorgsfull lagstiftaren än är, kan man inte i lagarna fånga in alla de situationer som uppstår i samhällslivet. Lagstiftaren måste laborera med uttryck som "skälig", "otillbörlig", "sanitär olägenhet" etc., uttryck som i det enskilda fallet ger utrymme för olika värderingar. Om domarpersonalen skall kunna fylla sin viktiga uppgift, är det betydelsefullt att domarna är väl införstådda med lagstiftarens värderingar.
Min kommentar är följande. Skillnaden i värderingar är som jag tidigare påstått mycket liten. Enligt hittillsvarande praxis har domstolarna visat sig väl införstådda med lagstiftarens värderingar. Om domstolarna gjort vissa justeringar, har det i regel berott på att de faktiska förhållandena och den närmare kontakten med gräsrotsnivån framtvingar ändringar, eftersom lagstiftaren ej kunnat förutse alla skiftande förhållanden.
En skarp protest vill jag inlägga mot påståendet att domstolarnas självständighet i förhållande till regeringsmakten inte skulle ha samma betydelse som förr. Man frågar oroligt om Geijer har ändrat uppfattning sedan han i tidskriften Justitiedepartementet informerar 1970: 1 s. 1 skrev: "De grundläggande krav man ställer på domstolarna i ett demokratiskt samhälle är självständighet gentemot statsmakterna och integritet i den dömande verksamheten".17 All offentlig makt utgår av folket, vare sig det står i regeringsformen eller inte. Men det säger de kommunistiska diktaturstaterna i öst också. Ja, diktaturstaten Jugoslaviens domar har som ingress "I folkets namn". För att en demokrati och en rättsstat skall föreligga krävs inte endast att lagarna antagits i demokratisk ordning utan också att lagarna innehållsmässigt inte innebär ett undertryckande av minoritetens rättigheter. Ett
exempel skall anföras på behovet av självständiga domare i vår demokratiska rättsstat. LO (Landsorganisationen) innehar en enorm maktställning i vårt land. Att lyssna på rörelsen innebär att regeringen hör på LO och följer LO:s råd. Med LO:s fackföreningsrörelse har den syndikalistiska fackföreningsrörelsen konkurrerat. Eftersom LO-förbunden var mycket starkare, lyckades de på många håll fram till 1940-talet genomdriva s. k. organisationsklausuler med arbetsgivarna, vilket innebar att endast arbetskraft tillhörande LO-förbunden skulle anställas. Detta föranledde en del arbetsgivare att avskeda anställda, som tillhörde en syndikalistisk fackförening och inte ville övergå till den LO-anslutna föreningen. När så dessa avskedade arbetare begärde skadestånd hos arbetsdomstolen, röstade domstolens arbetstagare = LO-representanter och arbetsgivarrepresentanter för avslag, och eftersom de utgjorde majoritet, så utgick inte något skadestånd. I samband med en JO-utredning på 1940-talet ändrades praxis så, att de avskedade i överensstämmelse med eljest gällande principer fick skadestånd för obefogat avskedande.18 Denna ändrade praxis har bestått. Men på de tre sista åren har LO ändrat sin principiella inställning till faktiskt inflytande över företagen. Hösten 1972 har förslag framlagts om obligatorisk arbetsförmedling för byggnadsarbetare, och hårda angrepp göres sedan ett par år tillbaka mot § 32 i SAF:s stadgar, d. v. s. rätten för arbetsgivaren att fritt anställa och avskeda arbetstagare. I farans riktning ligger, att LO-förbunden den vägen kan komma att monopolisera lediga arbeten för LO-anslutna och hindra syndikalister att få eller behålla anställning i sitt yrke. Om sådana frågor rörande följden av organisationstillhörighet på nytt blir föremål för arbetsdomstolens prövning, kan därvarande juristdomares självständighet i förhållande till regeringsmakten bli av lika grundväsentlig betydelse som juristdomarnas självständighet tidigare var i förhållande till kungamakt och feodalmakt. Veterligen har ingen påtryckning från regeringssidan hittills förekommit mot domstolarna, men Geijers resonemang om självständighetens avtagande betydelse kan leda till en utveckling, som varken regering eller domstolar eller vårt folk är betjänta av. Anmärkas bör, att vårt lands regering under det andra världskriget med tillfredsställelse kunde åberopa domstolarnas självständighet i förhållande till regeringsmakten, när främmande, krigförande stater sökte påverka utgången i mål som hade betydelse för den främmande staten, t. ex. målet om kvarstadsbåtarna (NJA 1942 s. 710).
Bertil Adèll