NAN HELLERSTRÖM.Nämndeman. Uddevalla 1972. Zindermans. 244 s. Kr. 25,00.

 

Hur fungerar våra tingsrätter? Hur går det till vid överläggningarna och hur fungerar samarbetet mellan juristdomare och nämndemän? Allmänheten vet väl inte så mycket om det, även om de fingerade TV-rättegångar, som varit seriöst upplagda och genomförda och återkommit tid efter annan, givit en del information. Det är därför en intressant händelse när en nämndeman tar till orda och skildrar sina erfarenheter av domstolsarbetet. Ett studium av Nan Hellerströms bok gör dock den initierade läsaren besviken, och det är inte att förvåna att hon skarpt kritiserats av nämndemän vid olika tingsrätter.
    Det skall genast sägas att förf. alls inte velat informera allmänheten om hur underrätterna arbetar. Det är en debattbok, i vilken hon går till angrepp mot det rådande samhällssystemet, en enligt hennes mening alltför långsamt förnyad lagstiftning, rättsväsendets funktion, underrätternas sammansättning och arbetsformer och mycket annat. Läsaren möter en med stor frenesi skrivande f. d. nämndledamot, som trots att hon passerat sjuttioårsstrecket är både vital och rebellisk. Det är att beklaga att när förf. gjort sig mödan att befordra till trycket sina reflexioner efter en fyraårig nämndemannatid hon inte försökt ge en nyanserad skildring av domstolsarbetet. Tyvärr ligger nog förklaringen härtill i att hon själv inte upplevt något samarbete i rätten, och det beror främst på henne själv.
    Det är nämligen så att förf. inte kan acceptera de grundläggande normer domstolarna har att följa i sin verksamhet. Hon vill inte se nämndemännen som medborgarrepresentanter, liksom juristdomaren bundna av

K.-E. Skarvall 411lagens bestämmelser, utan vill använda domstolen som plattform i en kamp för att nå politiska mål. Ett agerande efter sådana linjer inte bara ställer henne utanför domstolsgemenskapen, det måste också resultera i mottryck och försämra atmosfären i rätten och bli en påfrestning för meddomarna. Den bild av arbetsförhållandena i våra tingsrätter som boken förmedlar är därför inte rättvisande.
    Hur förf. agerat i rätten må belysas av hennes inställning till förvisningsdomar och fängelsedomar. Hon säger att hon velat reservera sig mot alla sådana domar. Hon gör emellertid undantag för narkotikasmugglare, som hon vill ge långa interneringsstraff. Inte heller kan hon tänka sig att reservera sig mot fängelsedomar för värnpliktsvägrare, eftersom dessa domar gagnar de dömdas önskan att sprida budskapet att vägra döda.
    Förf. motiverar sin syn på rättsväsendet med att det skall vara, icke samhällsbevarande utan samhällsbyggande. Hon stannar där och talar inte om vad det är för ett samhälle hon vill bygga. Man vill helst tro att det inte rör sig om en medveten strävan att underminera vårt demokratiska samhälle. Förklaringen är kanske främst att söka på det personliga planet. Hon säger nämligen öppenhjärtigt att reservationen mot fängelsedomar inte grundas på någon genomtänkt uppfattning om allmän- eller individualpreventionen utan snarast är ett försök att fly bort från en situation, i vilken hon som domare kan skada en människa. Men hon tog inte den konsekvensen av sitt principiella ställningstagande att hon omprövade sitt uppdrag som nämndeman. I stället sökte hon påverka sina tre partikamrater att göra gemensam sak. En fick hon med sig, medan de två andra "var mer för att alltid segt pressa strafftiden på någon månad, om inte annat var möjligt".
    Det är givet att med förf:s syn på domstolsverksamheten blir det många avvikande meningar antecknade i protokollen. Förf. har gått igenom brottmålsakterna för år 1970 och 1971 vid den tingsrätt där hon var verksam. Hon redovisar sammanlagt 64 avvikande meningar 1970 och 88 det andra året. När den avvikande meningen avsett påföljdsfrågan har förf. funnit att nämndemän 1970 i 12 fall röstat för skärpning av domen och i 49 fall velat mildra den. Motsvarande siffror för 1971 är 19 resp. 55. Siffrorna ger belägg för förf:s omdöme att nämndemän som representerar "de socialistiska partierna" nästan undantagslöst reserverar sig för en mildrad dom. Nämnden tycks ha bestämt rättens avgörande 10 gånger 1970 och 21 gånger 1971.
    Det är troligt att en motsvarande genomgång av domstolsakter vid andra tingsrätter skulle ge till resultat en betydligt lägre frekvens av skiljaktiga meningar och s. k. nämnddomar. (Beteckningen "nämnddom" är ju föga adekvat, eftersom de 1971 antagna omröstningsreglerna givit nämndemännen ökat inflytande och närmast innebär individuell rösträtt i valet mellan två meningar.) Diskussionerna under överläggningarna i påföljdsfrågor leder ju i allmänhet vid våra tingsrätter till att alla kan ena sig om en mening, och det bör därför framhållas att antalet skiljaktiga meningar inte är något mått på nämndemännens aktivitet. Förf:s statistik belyser att lekmännens deltagande i rättsskipningen övervägande verkat i riktning mot mildare brottmålsdomar, och det gäller säkert ofta även om domsöverläggningarna inte resulterar i olika meningar.
    Förf. förklarar uttryckligen att hon inte med sin bok vänder sig till ju-

412 Anm. av N. Hellerström: Nämndemanrister. I första hand är adressaterna tingsrätternas nämndemän, till vilka hon ställer frågorna: vad vill du,  vad gör du? Själv uppfattade hon sig under de två första nämndemannaåren som ett slags medborgarvittne vid rättegångarna; hon skulle lyssna och om någonting blev förbigånget framföra det vid överläggningen. Först när efter två år en ny nämndeman avlade domareden, gick det upp för förf. att hon satt i rätten som domare! I fortsättningen knöt hon förhoppningar till nämndemännens reservationsrätt. Hon vill ge nämndemännen oinskränkt sådan rätt mot varje dom utan skyldighet att döma efter lagen, varigenom såsom hon uttrycker det skapas en direkt väg från folket till domstolen. Hon hesiterar tydligen inte inför tanken att tillskapa folkdomstolar och bryr sig med sina utgångspunkter inte om att söka gendriva de tungt vägande skäl som brukar anföras mot sådana domstolar.
    Trots att det rör sig om en debattbok är det i hög grad en bok om förf. själv. Det bör därför tilläggas att hon inte enbart framstår som aggressiv och måhända besviken och alltför snar att döma och fördöma. Hon kan också vara avväpnande ödmjuk i tonen. Samtidigt som hennes synsätt präglas av en radikal inställning sammanhänger hennes ställningstaganden säkerligen också med ömsinthet och medmänsklighet. Man anar ångest bakom hennes krav på en obegränsad reservationsrätt, i vilken hon skulle se en frisedel, varigenom hon slapp att bli kränkt i sin livsnerv, såsom hon uttrycker det. Med hennes läggning är det förklarligt att de inom kriminalpolitiken dominerande vårdtankarna i henne har en försvarare ända dithän att hon principiellt tar avstånd från fängelse såsom brottspåföljd, trots att vi inte kan undvara den påföljden för samhällsskyddets skull.
 

K.-E. Skarvall