GRO HILLESTAD THUNE & ANDRES BRATHOLM. Heleri. En undersøkelse av to års helerikriminalitet i Norge. Oslo-Bergen-Tromsø 1972. Universitetsforlaget. 160 s. Nkr. 18,00.

 

I flera hänseenden är skillnaderna mellan de olika formerna av brott stora. Det är därför när allt kommer omkring tämligen litet som kan sägas generellt om kriminaliteten. Avsikten med föreliggande undersökning är också att mer i detalj kartlägga en speciell brottstyp, nämligen den kriminalitetsform som vi kallar häleri. Boken får ses som ännu ett exempel på den sedan en tid tillbaka pågående "atomiseringen" av kriminalvetenskapen — en inriktning som har sin grund i den till för kort tid sedan nästan totala avsaknaden av närmare kännedom om de särskilda brottstyperna och de lagbrytare som begår samma slags straffbara handling. Det behöver därför knappast sägas att föreliggande undersökning känns angelägen och i hög grad välkommen.
    Att undersökningen har Norge som ursprungsland är knappast ägnat att förvåna. Redan en titt på den officiella kriminalstatistiken visar att antalet lagförda för häleri är förvånande ringa medan samtidigt ett mycket stort antal personer döms för stöldbrott. Detta förhållande väcker misstankar att den norske lagstiftarens ställningstagande mot kriminalisering av culpöst häleri i samband med ändringarna i straffeloven 1951 måhända inte var särskilt väl grundat. När nu lagstiftaren återigen tar upp frågan till behandling är det anledning att förmoda att föreliggande undersökning skall medverka till ett bättre underlag för bedömningen.
    Bokens huvuddel, avsnitten rörande hälerihandlingen och hälaren, är en intensivundersökning av samtliga ärenden rörande häleri som den norska polisen utrett åren 1966 och 1967. Undersökningen visar bl.a. att en mycket stor del av häleriärendena rör trivial småkriminalitet. Stöldgodsuppköparen och den som tillfälligtvis köper av en okänd på gatan är endast i ringa utsträckning representerad i materialet. Den populära föreställningen om hälaren som en något äldre person som försiktigtvis håller sig i bakgrunden bekräftas ej av materialet. Undersökningen ger tvärtom vid handen att de registrerade hälarna åldersmässigt inte skiljer sig från andra grupper av lagöverträdare.
    Det framstår knappast som någon överraskning då författarna hävdar att vi på häleriområdet har att göra med en osedvanligt stor icke registrerad kriminalitet. Med hänsyn härtill och även till de svårigheter som synes föreligga att få hälare dömda även om graverande bevis föreligger reses spörsmålet om lagstiftningen är tillfredsställande. På denna fråga svarar författarna nej. Vad de vänder sig mot är utformningen av skuldkravet i den norska häleribestämmelsen. Samtidigt som berättigad kritik riktas mot den formulering uppsåtskravet fått i nämnda bestämmelse, föreslår författarna att norsk rätt bringas i överensstämmelse med övriga nordiska länders hälerilagstiftning såtillvida att jämväl oaktsamt häleri kriminaliseras. Förutom den preventiva effekt en dylik bestämmelse kan väntas få finns enligt författarna ett behov av att i likhet med vad som gäller beträffande skattebedrägeri komma tillrätta med ett omfattande "dolt" uppsåt.
 

G. E.