Den amerikanska strafflagsreformen
Den amerikanska federala strafflagstiftningen är sedan ett antal år tillbaka föremål för översyn, för första gången sedan 1790. Kongressen tillsatte redan 1966 en speciell kommitté, National Commission on Reform of Federal Criminal Laws under ordförandeskap av guvernören Edmund G. Brown från Californien. Denna kommitté framlade en rapport för kongressen för två år sedan. I anslutning därtill har senatorn John McClellan (demokrat från Arkansas), som är ordförande i senatens underkommitté för "criminal law", framlagt ett lagförslag. Även om McClellans förslag bygger direkt på Brown-kommissionens, innehåller det ett antal väsentliga avvikelser. McClellan förordar sålunda dödsstraff för mord och förräderi och motsätter sig förbud mot vapenhandel eller registrering av vapeninnehav, medan Brown på samtliga dessa punkter rekommenderar motsatt förfarande. McClellans lagförslag framlades för kongressen i januari 1973. Optimister räknade då med att förslaget, om än i reviderad form, skulle komma att godkännas av senaten mot slutet av året och av representanthuset nästa år. Man avvaktade dock presidentens förslag, som nu kommer att framläggas inom kort efter två års förberedelsearbete inom justitiedepartementet.
    Innehållet i presidentens förslag till ny federal strafflagstiftning blev i sina huvuddrag känt först genom "State of the Union Message on Crime and Drugs", hans radiotal den 14 mars, och den pressdebatt som följt på detta. De mest uppseendeväckande punkterna var hans avsikt att återinföra dödsstraffet för vissa specificerade brott samt att kraftigt höja minimistraffen för narkotikabrott.
    När president Nixon redogjorde för sin avsikt att modernisera den federala strafflagstiftningen underströk han att han inte menade "to be soft on crime". "I mean exactly the opposite", sade han. Han betonade, att förutsättningen för att invånarna i USA skall kunna utnyttja de friheter som författningen tillerkänner dem är, att de kommer i åtnjutande av ytterligare en frihet, nämligen "freedom from the fear of crime". Han vände sig mot den vad han kallade "permissive philosophy" som hävdade att samhället var ansvarigt för den enskildes brott. "Society is guilty of crime only when we fail to bring the criminal to justice", underströk presidenten.
    Som Nixon framhöll i sitt "State of the Union Message" faller en stor del av brottsligheten utanför den federala jurisdiktionen. Det federala bidraget till att bekämpa dessa brott blir i stället ökat finansiellt bistånd till delstaternas verksamhet på detta område. Till följd härav föreslår Nixon att det federala bidraget till "local law enforcement" under nästa budgetår ökas till drygt 1,2 miljarder dollar, mot drygt 100 miljoner dollar för fyra år sedan.
    Återinförandet av dödsstraffet föreslogs av presidenten i en separat proposition till kongressen under hänvisning till att det fanns ett omedelbart behov av detta straff. Dödsstraff skall enligt förslaget kunna utdömas i fråga om mord, som faller inom den federala jurisdiktionen (kapning, kidnapping, angrepp på fängelsepersonal och polis m. m.), vid spionage samt

Inger Wihammar 423vid förräderi och andra krigsrelaterade brott. Presidenten motiverade sitt förslag på denna punkt med straffets avskräckningseffekt. I presentationen av sitt lagförslag framhöll Nixon att de brott, för vilka dödsstraff nu föreslås, inte är "crimes of passion" utan kräver omsorgsfull planering. Det gällde därför att göra motivationen mot brott starkare än motivationen för dessa. Samhället måste dessutom åter ägna större omsorg åt offren för våldsbrotten än åt dem som begår dessa brott, detta för att samhället inte till slut skall befinna sig "at the mercy of criminals".
    Högsta Domstolen förklarade i juni 1972 att dödsstraffet i den form det dittills tillämpats stred mot konstitutionen. Domstolen fattade emellertid sitt beslut med minsta möjliga marginal, d. v. s. med 5 röster mot 4. Av de fem, som vid detta tillfälle förklarade sig vara emot dödsstraffet, motiverade två sitt ställningstagande med att de motsatte sig straffets dittills godtyckliga tillämpning. Högsta Domstolens ordförande Warren Burger förklarade, att dödsstraffet kunde anses stå i överensstämmelse med författningen under förutsättning att tillämpningsföreskrifterna specificerade förutsättningarna för straffet eller om de angav obligatorisk tillämpning av straffet för vissa angivna brott. Man kan således inte helt bortse från möjligheten att Högsta Domstolen kan ge sitt samtycke åt en preciserad formulering av dödsstraffets tillämpning, och därigenom åter göra det "lagligt". Det kan i sammanhanget nämnas, att mer än hälften av USA:s delstater för närvarande överväger att återinföra dödsstraffet. Någon avrättning har inte ägt rum sedan juni 1967, men det finns enligt uppgift 631 dödsdömda i 32 delstater.
    Enligt Nixons förslag skall dödsstraffet kunna utdömas i en tvåstegsprocess, varvid en jury först tar ställning till skuldfrågan och därefter i en följande omgång avgör om förmildrande omständigheter varit för handen eller om brottet varit speciellt grymt. Som förmildrande omständigheter skulle betraktas låg ålder (under 18 år), det mentala tillståndet hos förövaren eller att brottet begåtts under hot. Försvårande omständigheter skulle vara bl. a. allvarligt hot mot den nationella säkerheten eller mot annan persons liv. Om inga förmildrande omständigheter kan påvisas, utan i stället motsatsen, skall dödsstraffet vara obligatoriskt. Möjligheten att appellera till Högsta Domstolen kvarstår dock även i dessa fall.
    Nixon har vid flera tillfällen karakteriserat narkotikamissbruket som "the public enemy number one" i USA. Hans recept att komma till rätta med detta problem är bl. a. väsentligt skärpta straff för olaglig narkotikaförsäljning. Sålunda föreslår han 5—15 års fängelse för försäljning av upp till fyra uns (= 113,4 g) narkotika med inslag av heroin; överstiger mängden fyra uns skall straffet ökas till mellan 10 års och livstids fängelse. Detta gäller vid förstagångsbrott. Är det fråga om upprepad handling skall den senare straffsatsen gälla för försäljning av upp till fyra uns; för mängder därutöver vid upprepad förseelse skall straffet vara livstids fängelse utan möjlighet till tidigare frigivning. För att garantera att domarna verkligen tillämpar dessa straffsatser avser Nixon bl. a. att förbjuda villkorlig dom i dessa fall. Dessutom skall stor restriktivitet iakttagas med att frige häktade narkotikabrottslingar mot borgen i avvaktan på rättegången.
    För att understryka, att de skärpta straffen främst riktar sig mot den olagliga försäljningen av narkotika och inte direkt mot missbrukarna, föreslår Nixon mindre drastiska straff för enbart innehav av narkotika.

424 Den amerikanska strafflagsreformen    För nästa budgetår har anslagits cirka 785 miljoner dollar för narkotikabekämpning, avseende såväl rättskipning på detta område som förebyggande och rehabiliterande åtgärder. För närvarande kan 100 000 narkotikamissbrukare få behandling, bekostad av federala medel. Nixon uppgav i sitt budskap till kongressen, att ekonomiska resurser finns för att utvidga denna behandling till att omfatta 250 000 personer.
    I pressdebatten om presidentens strafflagsreform har ibland ifrågasatts om en begränsning av möjligheterna till frisläppande i avvaktan på rättegången inte vore att vrida klockan tillbaka för mycket. År 1966 tillkom den s. k. "Bail Reform Act", som skulle ge alla åtalade möjlighet att avvakta rättegången i frihet utan hänsyn till ekonomiska resurser att ställa garanti.
    Denna lag ser man nu upphävd om Nixons förslag accepteras av kongressen. Som stöd för sin uppfattning framhåller förespråkarna för "Bail Reform Act" att ingen skall hållas i häkte så länge han inte befunnits skyldig till något brott, utan i stället åtnjuta "the presumption of innocence". Nixon motiverar sitt förslag med att personer som åtalats för narkotikabrott ingalunda avbryter sin verksamhet i avvaktan på rättegång om de befinner sig i frihet.
    En tredje punkt där Nixons reformförslag väckt viss uppmärksamhet gäller avskaffandet av "insanity defense", d. v. s. möjligheten till straffrihet på grund av mentalt svaghetstillstånd, såvitt den anklagade inte "lacked the state of mind required as an element of the offense charged". Även i detta fall hänvisar Nixon till konkreta "missbruk", men justitieministeriet har haft mycket få konkreta fall att anföra när man i debatten begärt specificering. Förslaget torde därför främst få betraktas som ett bland många exempel på Nixons allmänt hårda strafflinje.
    Experter tror inte att avskaffandet av "insanity defense" kommer att medföra alltför stora förändringar vid rättegångar, även om större betoning kommer att läggas på den åtalades förmåga att planera ett brott och hans avsikt med brottet. Om den åtalade kan påvisas vara helt ur stånd att planlägga och genomföra ett brott skall fortfarande "insanity defense" gälla, ty då anses han "lack the state of mind required". I praktiken torde det komma att röra sig om ett mycket litet antal fall.
    Man torde sammanfattningsvis få konstatera, att Nixon inte funnit så värst många punkter där strafflindring var befogad när den federala strafflagen systematiseras för första gången på över 180 år. Personer, som noggrant studerat hittills gällande lag och gjort jämförelser med Nixons förslag, har dock funnit, att det inte längre kommer att betraktas som ett federalt brott att hindra en amerikansk brevduva i dess "yrkesutövning".
 

Inger Wihammar