Nordiska rådet
Tvärtemot vad som framgått av tidningarna har Nordiska rådets möte i februari i Oslo haft ett ganska omfattande innehåll. Nyhetsmässigt var sessionen kanske inte så givande och häri ligger väl förklaringen till den bild som pressen förmedlat. Inte minst lagstiftningsfrågorna bidrog till att ge sessionen innehåll.
    Den centrala frågan gällde det nordiska lagstiftningssamarbetets vara eller inte vara eller kanske snarare behovet av förändringar när det gäller samarbetets utformning. I SvJT 1973 s. 273 ff återfinns en artikel av statsrådet Carl Lidbom som i huvudsak återger ett inlägg i Nordiska rådets generaldebatt. Statsrådet Lidbom har tidigare i olika nordiska sammanhang talat om behovet av förnyelse inom det nordiska lagstiftningssamarbetet och i inlägget på Nordiska rådets session har hans uppfattning kanske fått sitt hittills mest klarläggande uttryck. Utan att gå in på detaljer i inlägget kan här nämnas att Lidboms huvudpunkt är att nordisk rättsenhet i den ambitiösa meningen av enhetliga lagar inte längre är ett realistiskt mål att sträva mot. En större flexibilitet än tidigare när det gäller samarbetets mål och former är en förutsättning för att samarbetet skall kunna ha den bredd och dynamik som kännetecknar det idag. Lidbom pekar på att förutsättningarna för lagstiftningssamarbetet väsentligt förändrats och att man numera mer medvetet än tidigare kommit att använda lagstiftningen som ett medel för att nå politiska mål till gagn för människorna. Däremot var Lidbom övertygad om att nordiskt lagstiftningssamarbete i obundna former och utan i förväg uppställda krav på harmonisering är ett nödvändigt inslag i vår gemensamma strävan att på olika områden värna om nordiska intressen och stärka samhörigheten i Norden.
    Till sessionen hade Nordiska ministerrådet i sin berättelse rörande det nordiska samarbetet framlagt ett program för samarbetet på lagstiftnings-

området. Detta program omfattar äktenskapslagstiftning, konsument- och köplagstiftning, allmänna skadeståndsrättsliga frågor, integritetsskydd， transporträtt, processrätt och straffrätt. Under konsument- och köplagstiftningen är avsikten att ta upp skydd mot otillbörliga marknadsföringsmetoder, missförhållanden i fråga om bruket av avtalsklausuler i standardformulär, särskilda köprättsliga regler till konsumenternas skydd, den allmänna köplagstiftningen, översyn av avbetalningsköpslagarna, civilrättslig lagstiftning till konsumenternas skydd på serviceområdet och tillverkares och säljares ansvar för skadebringande egenskaper hos försålt gods. På skadeståndsområdet rådde enighet om att samarbetet i fråga om revision skulle fortsätta och inriktas på skadelidandes medverkan, skada vållad av flera och försäkringsgivares regressrätt. Inom integritetsskyddet är avsikten att ta upp skydd mot otillbörlig avlyssning och fotografering, integritetsskydd i samband med automatisk databehandling (ADB) av personorienterad information och kreditupplysningsverksamhet. Lagstiftningsprogrammet har redan varit föremål för ett par överläggningar mellan de nordiska justitieministrarna och Nordiska rådets juridiska utskott i vilket från svensk sida för närvarande ingår riksdagsmännen Erik Adamsson， C.-H. Hermansson och Allan Hernelius. Utskottet har beslutat fortsätta behandlingen av lagstiftningsprogrammet och framlägga resultatet av sina överväganden till Nordiska rådets höstmöte den 25—27 oktober 1973 i Stockholm. Den debatt som utspann sig på Nordiska rådets februarimöte om det nordiska lagstiftningssamarbetet kommer att bli en av de faktorer som utskottet har att beakta vid behandlingen av ministerrådets förslag.
    Det kan här inskjutas att Nordiska rådets juridiska utskott i ett betänkande som godkändes i december 1972 med tillfredsställelse konstaterade att Nordiska ministerrådet anser det som en viktig uppgift att fortsätta och vidareutveckla lagstiftningssamarbetet. Utskottet fann vidare att det enligt Helsingforsavtalet, särskilt artiklarna 2—7, var en grundläggande princip att man eftersträvar allt större rättslikhet mellan de nordiska länderna, inte endast i lagstiftningen utan också i domstolarnas och administrationens praxis. Utskottet underströk också att önskemålet om rättslikhet som ett principiellt mål inte behövde hindra att man under förberedelsen av konkreta lagstiftningsärenden arbetar individuellt i vart och ett av länderna. Förutsatt att man håller behövlig kontakt även på detta stadium kunde en större frihet under förberedelsearbetet, eventuellt kombinerad med arbetsfördelning, verka inspirerande och fördjupa åsiktsutbytet. Däremot menade juridiska utskottet att det var väsentligt att man när utredningsarbetet avslutats företar en samordning med tanke på lagstiftningsinitiativ som ligger så nära varandra som möjligt. Utskottet lägger också till att man är inställd på att positivt medverka i lagstiftningssamarbetet och stödja ministrarnas arbete med att främja nordisk rättsenhet. Så långt juridiska utskottet.
    Lidboms uttalanden fick inte stå oemotsagda. Huvudinlägget kom från stortingsrepresentant Helge Seip, Folkepartiet nye venstre, som menade att det nordiska lagstiftningsprogrammet var en direkt besvikelse. Seip efterlyste ett försök till principvärdering från statsrådet Lidboms sida när det gäller den grundläggande hållningen i lagstiftningssamarbetet. Han menade att det som skett i praktiskt lagstiftningssamarbete i Norden under de senaste åren var att målsättningen skruvats ned. Vi måste bestämma

oss om vi vill ha harmonisering av lagstiftningen i Norden, om detta skall vara ett mål eller om vi skall slå in på separatistiska vägar, sade Seip och ansåg att i så fall borde man i alla händelser ändra Helsingforsavtalet som slår fast lagharmoniseringsprincipen. Om vi vacklar i fråga om riktpunkten: större rättslig likhet i Norden, kan vi lätt undergräva något väsentligt i de grundvalar som nu bidrar till att göra nordiskt samarbete till en levande realitet, inte bara för oss som träffas på nordiska möten utan för vanliga människor. Det kan lätt hända att man vaknar en dag till ett ganska problemfyllt Norden om man överger harmoniseringslinjen som en grundhållning till vårt lagstiftningssamarbete.
    Folkpartiledaren Gunnar Helén menade att det alltjämt bör vara möjligt att hålla lagstiftningssamarbetets målsättning högt och något högre än vad statsrådet Lidbom antytt. Man kunde inte sätta likhetstecken mellan skandinavismen på 1800-talet och den målsättning för lagstiftningssamarbetet i Norden som gällde ännu för några år sedan. Helén hänvisade till en folkpartimotion i riksdagen i vilken framföres åsikten att den diskussion om det nordiska lagstiftningssamarbetet som förts på senare tid närmast inneburit en nedtrappning av mål som tidigare allmänt omfattats i alla nordiska länder.
    Juridiska utskottets ordförande, förutvarande justitieministern i Danmark Knud Thestrup, konservativa folkepartiet, talade om behovet av intensifiering och koordinering av det rättsliga samarbetet i Norden med indragande i större utsträckning av den nordiska rättsvetenskapens institutioner och sammanslutningar. Påverkan utifrån av det rättsliga området växer allt starkare. Det europeiska och internationella samarbetet kommer att ställa stora krav på Norden om Norden skall kunna utöva något inflytande på utvecklingen i Europa och världen. Thestrup hänvisade härvid till uttalanden av professor von Eyben.
    Härtill kan fogas kommentaren att det är naturligt att man har behov av att se över formerna för lagstiftningssamarbetet på grund av den omfattning som både det nationella och internationella lagstiftningsarbetet har. Denna fråga får Nordiska rådets juridiska utskott och ministerrådet ägna ökad uppmärksamhet i det framtida arbetet. Vidare kan väl sägas att man utan att ens behöva gå in på frågan om lagharmonisering och nordisk rättslikhet som självändamål bör vara öppen för att det finns områden där det är ett intresse av att lagarna, även om de inte är exakt lika, i alla händelser innehåller samma juridiska lösningar. Att många nordiska politiker uttalat sig för en fortsatt harmonisering av t. ex. äktenskapslagarna bottnar väl i övertygelsen att det finns ett faktiskt behov av en så stor rättslikhet som möjligt på just det här området.
    Äktenskapslagstiftningen har ju blivit "test case" för frågan om harmonisering eller inte. Detta stod klart redan när medlemsförslaget om nordisk äktenskapsrätt väcktes under 1969 efter det att svenska regeringens numera smått berömda direktiv för familjelagssakkunnigas arbete blivit kända. På Nordiska rådets session för två år sedan sattes förslaget under allmän debatt, som i stort sett kom att gälla ett ställningstagande för eller emot de svenska utredningsdirektiven.
    Situationen i övriga länder när det gäller revision av äktenskapslagarna är följande. I Danmark tillsattes en kommitté 1969 med uppgift att överväga i vilken omfattning man mot bakgrund av de ändrade samhällsförhål-

landena, ändringar av kvinnans ställning i samhället och därav följande förändringar i uppfattningen av äktenskapsinstitutionen finns behov av revision av reglerna om äktenskaps ingående och upplösning, bl. a. reglerna om separation och skilsmässa, vidare reglerna om äktenskapets rättsverkningar och barnens rättsställning. Den danska kommittén väntas avge ett eller flera kortfattade principbetänkanden under 1973. I Finland har en kommitté arbetat sedan slutet av 1970 med uppgift att i "nödigbefunna delar" och med beaktande av reformarbetet beträffande äktenskapslagstiftningen i Danmark och Sverige utarbeta förslag till ändringar i äktenskapslagen. Kommittén har nyligen avgivit ett principbetänkande med ett stort antal reservanter. Från norsk sida följde först en observatör arbetet i de övriga länderna men 1971 tillsattes även i Norge en kommitté för att utreda och eventuellt framlägga förslag om revision av äktenskapslagstiftningen. Från isländsk sida följer man arbetet med äktenskapslagstiftningen.
    Det betänkande som majoriteten i juridiska utskottet formulerat om äktenskapslagstiftningen är ett av de skarpaste i Nordiska rådets historia. Enligt utskottets uppfattning kan det svårligen förenas med den nordiska samarbetsöverenskommelsens klara målsättning att man i ett enskilt land ensidigt söker genomföra principiella ändringar av äktenskapslagstiftningen, som genom många år varit ansedd som en av de väsentligaste delarna i den nordiska rättsgemenskapen. Utskottet menade att förslagen att avskaffa hemskillnaden och ändra skilsmässogrunderna är av central karaktär men att också en rad av de övriga förslagen har stor betydelse. Utskottet kunde svårligen föreställa sig att samhällsutvecklingen och den allmänna synen på äktenskapet som institution skulle vara så olika mellan de nordiska länderna att man här kunde finna stöd för att ändringar i ett enda land nödvändigtvis måste genomföras omedelbart.
    En huvudfråga blev om det fanns några utsikter att uppnå enighet mellan länderna om en reform. Under sådana omständigheter hade man från svensk sida varit beredd att pröva frågan på nytt. Ministerrådet hade konstaterat att det för närvarande inte syntes vara praktiskt möjligt att uppnå ensartade regler för samtliga länder om äktenskaps ingående och upplösning. Enligt juridiska utskottets majoritet borde det ändå företas en vidaregående undersökning av möjligheterna att bevara rättsenheten innan lagförslag framläggs i något av länderna. En förutsättning skulle då dock vara att man från alla sidor var villig att söka nå fram till gemensamma riktlinjer för utformningen av lagreglerna. Mot bakgrund av denna ståndpunkt föreslog majoriteten en rekommendation till regeringarna att eftersträva en utbyggnad av en ensartad nordisk äktenskapslagstiftning och undersöka alla möjligheter att finna en gemensam tillfredsställande lösning.
    Det förslag från minoritetens sida som Nordiska rådet hade att ta ställning till mynnade ut i samma förslag till rekommendation men hade en helt annan motivering. Reservanterna anförde att man med beklagande måste konstatera att översynen av äktenskapslagstiftningen för närvarande inte syntes kunna leda till enhetliga nya regler om äktenskaps ingående och upplösning. Man ansåg att alla ansträngningar borde göras för att i framtiden knyta samman rättsenheten på detta område. De praktiska olägenheter för de nordiska ländernas medborgare som kan vållas av att skilda rättsregler åtminstone tills vidare kommer att gälla i de olika länderna borde överbryggas genom ändringar i den nordiska familjerättskonventionen. När det

gäller äktenskapets ekonomiska rättsverkningar menade man att det föreligger betydligt större möjligheter att finna samlande lösningar som kan godtas av alla länderna ungefär samtidigt. Särskilt för det stora antal nordiska medborgare som är bosatta i annat nordiskt land är rättslikheten på detta område av stor praktisk betydelse och man hälsade därför med tillfredsställelse att samarbetet på detta område fortsätter med syfte att uppnå en så stor rättslikhet som möjligt. Denna reservation var undertecknad av socialdemokraterna i juridiska utskottet. Dessutom fanns en mera långtgående reservation från vänsterpartierna.
    Eftersom Nordiska rådet med nuvarande regler inte kan rösta om motiveringar bifölls förslaget till rekommendation med stor majoritet. I den livliga debatt som föregick beslutet skedde en uppdelning efter partilinjer och rådsmedlemmarna markerade vem som stödde den ena eller den andra motiveringen. Med få undantag stöddes majoritetens kritiska motivering av borgerliga representanter medan reservanternas skrivning fick stöd från socialdemokratiskt håll och vänsterhåll.
    Röstförklaringarna i denna fråga markerar genombrottet för en tendens under senare år till partimässig gruppering i Nordiska rådet. Hittills har parlamentarikerna i största utsträckning uppträtt som medlemmar av respektive lands delegation. Numera äger regelrätta partimöten rum mellan socialdemokrater, centerpartister, medlemmar av vänsterpartierna och medlemmar av moderata—konservativa partier. Man har markerat intresse för en sammansättning av Nordiska rådets presidium mera efter partilinjer och den frågan skall utredas av en särskild kommitté till Nordiska rådets höstsamling.
    Bland övriga juridiska ärenden vid rådssessionen kan nämnas att man antog en rekommendation till regeringarna att genomföra en utlänningslagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med förslag som framlagts i ett betänkande om nordisk utlänningspolitik och utlänningslagstiftning. Den långdragna frågan om nordiskt patentsamarbete har avgjorts vid denna session. Juridiska utskottet konstaterar att kapitel 3 om nordiska patentansökningar i de nordiska likalydande patentlagarna inte längre är praktisk politik och förmodligen aldrig kommer att sättas i kraft. En rekommendation godkändes innehållande att regeringarna under arbetet med de europeiska patentkonventionerna och realiserandet av PCT-planen skall fortsätta samarbetet och den ömsesidiga informationen om utvecklingen på patentområdet för att i största möjliga utsträckning bevara den likartade nordiska patentlagstiftningen. Ett förslag om att på nordiskt plan inleda utredningsarbete syftande till att bibehålla den nordiska rättsenheten på köp- och avtalsrättens centrala områden och att därvid inom denna lagstiftnings ram tillgodose behovet av regler som skyddar köparen-konsumenten i rimlig omfattning blev avslaget. I motiveringen hänvisades bl. a. till att ministerrådet tagit upp frågan om köp- och avtalslagstiftningen i sitt program, för vilket redogjorts ovan.
    Nordiska rådets för närvarande äldsta förslag från 1962 om ny renbeteskonvention mellan Norge och Sverige kunde av rådet vid detta möte läggas till handlingarna sedan en ny konvention slutits mellan Norge och Sverige. Den tidigare konventionen av 1919 ersattes av en ny konvention som trädde i kraft 1972. Enligt denna fortsätter de svenska och norska samerna att ha tillgång till bete i grannlandet. För de svenska samernas del gäller dock att

de disponibla betesområdena i Norge reducerats ganska betydligt, dock inte så mycket att man behöver minska renantalet.
    Bland de förslag som uppskjuts till senare behandling kan nämnas dennordiska aktiebolagslagstiftningen och ett finskt regeringsförslag om nordisk kommunal rösträtt och valbarhet.
 

Pär Kettis