Res iudicata och factum superveniens —några reflexioner1
av jur. kand. LENA SVENAEUS
Inledning
"Cum de hoc, an eadem res sit, quaeritur, haec spectanda sunt: personae, id ipsum de quo agitur, causa proxima actionis."2 Latinet är ett ordfattigt språk, så icke det svenska. Ändå innehåller rättskraftsregeln i RB 17: 11 samma vaga och mångtydiga term som den romerska, nämligen "saken". Vid spörsmål om avvisning skall ske på grund av res iudicata, är kärnfrågan, huruvida "saken" är densamma, som tidigare avgjorts. Särskilda rättskraftsproblem uppstår härvid, när ett krav, som naturligen kunnat framställas i ett och samma mål, göres gällande i flera processer.
Tre definitioner av "saken", Kallenbergs, Ekelöfs och Olivecronas, har givit tre skilda metoder att lösa spörsmålet om rättskraftens s. k. negativa funktion och den därmed sammanhängande verkan av förändrade omständigheter. I jämförande syfte skall dessa metoder testas på ett skadeståndsmål, NJA I 1965 s. 235, varvid följande fråga tjänar som utgångspunkt: Vilka realiteter finner man i en skadeståndsprocess?
Stämningsansökan, varur utläses det yrkande käranden framställer och "de omständigheter, varå han grundar sin talan", aktualiserar såväl ett skeende i det förflutna, en skadegörande handling, som de rättsregler vilka givits för parter och domstolar. Empiriskt kan konstateras en olyckshändelse vid viss tidpunkt, på en bestämd plats, betingad av en mångfald faktorer och med mer eller mindre preciserade verkningar. Mellan denna verklighet, olyckshändelsen, och en annan realitet, rättsreglerna, smider stämningsansökan en länk, genom att en rättsregels rekvisit och rättsföljd konkretiseras, när käranden på närmare angivna grunder framställer sitt yrkande. Vid spörsmålet om när domens rättskraft hindrar prövning av ny talan, har tolkningenav "saken" och "samma sak" koncentrerats stundom på den först skildrade av dessa realiteter, händelseförloppet, stundom på den andra, rättsreglerna, särskilt rättsföljderna, i ett tredje alternativ på bådadera i kombination.
Rättsfallet NJA I 1965 s. 235
Process nr 1
Till följd av en sprängningsolycka 21.12 1944 förde S talan mot Kronan om ersättning för sveda och värk, mistad arbetsförtjänst under återstående livstid samt lyte och stadigvarande men. I livränta begärdes ett belopp, beräknat efter en invaliditetsgrad om 66 2/3 %, enär S' arbetsförmåga var nedsatt med 66 2/3 %, vilket vitsordades av Kronan. Ersättningen för lyte och stadigvarande men avsåg nedsatt hörsel, minskad kraft och rörelseförmåga i höger arm samt psykiska förändringar på grund av skadan.
I RR:ns dom förpliktades Kronan att till S utge viss ersättning för sveda och värk samt lyte och stadigvarande men, dessutom livränta under S' återstående livstid.
Såväl S som Kronan sökte ändring. I Svea hovrätts dom 6.3 1952, som vann laga kraft, tillerkändes S 2 000 kronor i ersättning för sveda och värk, 12 000 kronor för lyte och stadigvarande men samt livränta under återstående livstid dock längst t. o. m. 25.2 1964 (pensioneringstidpunkten) med 66 2/3 % av vid varje tidpunkt relevant löneunderlag. S förbehölls rätt att framdeles i särskild rättegång föra talan om ersättning för förlorad arbetsförtjänst för tiden efter 25.2 1964.
Process nr 2
I anledning av samma olyckshändelse väckte S 24.2 1964 talan mot Kronan om dels livränta för tiden efter 25.2 1964, beräknad efter en invaliditetsgrad om 100 %, dels, utöver vad som utbetalats enligt domen 6.3 1952, livränta för tiden före 25.2 1964 med 33 1/3 % av i domen angivet löneunderlag. Dessutom yrkades 6 000 kronor i tilläggsersättning för lyte och stadigvarande men.
Beträffande talan om ytterligare livränta för tiden före 25.2 1964 och tilläggsersättningen för lyte och stadigvarande men invände Kronan, att saken blivit rättskraftigt avgjord genom domen 6.3 1952 och därför icke fick prövas.
Härtill anförde S, att domstolens prövning varit begränsad till vad som yrkats med hänsyn till en invaliditet om 66 2/3 %. I själva verket var invaliditeten 100 %, enär S efter olyckan varit arbetsoförmögen. Enligt läkarintyg 3.5 1963 hade S under de 12 senaste åren oförändrat varit 100 % invalidiserad. Emellertid kunde det enligt S icke uteslutas, att det efter den förra rättegången inträtt en försämring i hans psykiska tillstånd.
RR:n avvisade S' talan om ytterligare livränta för tiden före 25.2 1964 och tilläggsersättning för lyte och stadigvarande men. Såsom skäl anfördes, att saken avgjorts genom HovR:ns dom 6.3 1952. Talan i det tidigare målet kunde nämligen icke anses som anspråk på allenast en del av det skadestånd S kunde vara berättigad till i de hänseenden, som avsågs med nämnda talan.
S besvärade sig och anförde, att hans invaliditet, huvudsakligen bestående i hjärnskador med därav följande psykiska förändringar, till sin utveckling borde betraktas på samma sätt som när en förlamning i ett ben sedermera spritt sig till en arm. Alternativt vidhöll han, att talan i det äldre och i det nya målet gällde skilda kvotdelar av ifrågavarande skada. Att han i den första rättegången icke kände till den nu aktuella skadan kunde icke
läggas honom till last. Om något avstående var heller icke fråga.
Kronan genmälde, att S' tillstånd enligt läkarintyg varit oförändrat sedan februari 1951.
HovR:n fann ej skäl göra ändring i överklagade beslutet.
Efter prövningstillstånd fastställde HD HovR:ns beslut.
I rättsfallet reser svaranden som synes en invändning om res iudicata. Denna bemöts av käranden med huvudsakligen två alternativa argument: att talan i det nya och gamla målet gällde skilda kvotdelar av samma skada och att det uppkommit förändrade omständigheter efter domen i det första målet. Sistnämnda påstående om s. k. factum superveniens kommer att behandlas i ett särskilt avsnitt. Närmast skall rättskraftsinvändningen och S' argument om skilda kvotdelar analyseras. En bedömning är härvidlag beroende av tolkningen av RB 17: 11 st. 1 och 3.3
I processlagberedningens uttalande i motiven till lagrummet återfinns inga definitioner av de till synes inexakta termerna "talan" och "saken", vars innebörd är av vital betydelse för tolkningen av vår rättskraftsregel. Emellertid vittnar hela framställningen i motiven om den syn på dömandet och domens natur, som är res iudicataregelns rättsfilosofiska miljö. Jämväl Gärdes m. fl. kommentar till nya RB ger huvudsakligen endast en synopsis av den processrättsliga doktrin, vars trådar från den främste svenske representanten Kallenberg över Windscheid och Savigny löper ända till den romerska rättens res iudicatalära.
Den klassiska doktrinen
Enligt Kallenberg består en talan av två moment: kärandens rättspåstående, i. e. angivande av det rättsförhållande han begär skydd för, samt hans petitum, i. e. angivande av det skydd han kräver.4 Det är rättsförhållandet, som utgör processens
s. k. föremål. Då detta även benämns "huvudsaken", ligger det nära till hands att översätta "saken" i 17: 11 med rättsförhållande.5 Mot denna bakgrund skulle rättskraftsprövningen i S' fall avse, huruvida det rättsförhållande eller den rättighet, om vars bestånd domen 6.3 1952 träffat ett avgörande, är identisk med den rättighet, som påstås vara förhanden i S' nya talan.6 Härvid skall bedömningen av rättighetsenhet respektive
flerhet fungera som en vattendelare.
Hur förhåller det sig med rättighetens enhet i NJA I 1965 s. 235? I såväl den tidigare som den senare processen tvistas om rätt till skadestånd, således om anspråk. Denna kategori av rättigheter individualiseras enligt Kallenberg av partskonstellation, grunder och prestationskvalitet.7 En jämförelse mellan de båda målens skadeståndskrav utifrån nämnda individualiseringsmoment visar, att det endast är ett anspråk, icke flera. Emellertid påstås, att en uppdelning av skadeståndsanspråket skett efter olika kvotdelar av skadan, 66 2/3 % i den första rättegången, 33 1/3 % i den andra.
I den klassiska doktrinen sträcker sig vid s. k. egentliga delanspråk,8 exempelvis genom förfallodagar individualiserade delar av ett fordringsanspråk, rättskraften icke utöver prövningen av delen,9 medan en ogillande dom över en kvotdel av ett anspråk rättskraftigt avgör hela anspråket.10 Uppdelning av ett anspråk bör vidare skiljas från en blott kvantitativ utvidgning av tidigare till process fört krav. I samtliga fall kan diskuteras, huruvida det tidigare yrkandet genom sin begränsade omfattning skall anses innefatta ett avstående från resterande fordran.
Vilken typ av uppdelning har skett i rättsfallet? S' livränteanspråk är en fordran på periodiska prestationer under återstående livstid. Hans krav består såtillvida av individualiserade delar som Kronan förpliktas betala månatliga ersättningar för förlorad arbetsförtjänst. Påståendet om en uppdelning av anspråket avser emellertid icke skadeståndets karaktär av delkrav, relaterade till olika förfallotider. Det är istället fråga om en uppdelning av invaliditeten i en skala från 0 till 100 %, resulterande i en påstådd uppdelning av anspråket.
Enär livräntan bestäms som en produkt av å ena sidan invaliditetsgraden, å andra sidan det inkomstbelopp, som den skadade eljest skulle ha uppburit,11 kan en ny talan, som inriktas på ett annat procenttal av invaliditeten icke betecknas som ett delanspråk i tidigare angiven betydelse. Möjligen avser den nya talan en annan kvotdel av skadeståndsanspråket. Då ett krav på livränta icke genast i och med timad skada är fixerat till beloppet, måste i den första processen klart framgå, att käranden delat sitt anspråk. Eljest är i den nya talan fråga om en kvantitativ utvidgning.
En granskning utifrån referatet i NJA I 1965 s. 235 torde icke
lämna i tvivelsmål, att det beträffande livräntan företagits en kvantitativ utvidgning av tidigare prövat yrkande. I process nr 1 uppger nämligen S, att han fått sin arbetsförmåga "för det dåvarande och för framtiden" nedsatt med 66 2/3 %. I den andra processen anför han i RR:n à propos läkarintygen, att dessa icke gett honom underlag för krav på ersättning efter högre invaliditetsgrad än 66 2/3 % och därutöver i HovR:n: "Han kunde icke i det äldre målet hava bibragt någon den uppfattningen, att han avstode från att fordra ersättning för skador, som då icke vore för honom kända." Utformningen av S' talan i process nr 1 torde icke uttrycka en medveten uppdelning av livräntefordran. Kravet har från början framställts såsom 100 %-igt. Att detta fullständiga krav bygger på en 66 %-ig invaliditet skapar ingen kvotering av själva fordringen.
Invändningen om processhinder gäller även tilläggsersättningen för lyte och stadigvarande men. Beträffande detta skadestånd kan möjligen ifrågasättas en uppdelning av typ delanspråk. Gottgörelsen för lyte och stadigvarande men skulle då individualiseras av kroppens olika delar med psyket såsom en särskild del. Frånsett den medicinska synpunkten på en dylik uppdelning torde S med uppräkningen av sina skador endast ha avsett att ge underlaget för en fixering av invaliditetsgraden. En bedömning av den nya talan även såvitt gäller ersättning för lyte och stadigvarande men ger således till resultat, att S i det senare målet gör en kvantitativ utvidgning av i tidigare mål framställt och prövat yrkande.
Tillåtligheten av en dylik extension synes icke närmare utredd i Kallenbergs skrifter. Emellertid anför Gärde,12 att det följer av regeln i RB 13: 3 om inskränkning av talan såsom varande en icke-ändring, att en rent kvantitativ utvidgning av ett tidigare framställt och prövat yrkande icke kan göras till föremål för en ny rättegång. Fiktionen att genom en inskränkning icke sker en ändring av talan är blott ett uttryck för att det belopp, varmed inskränkningen gjorts, betraktas såsom ogillat. Detta faktum medför, att om en inskränkning av talan skett exempelvis från 10 000 till 8 000 kronor och sedermera i ny rättegång talan tilläts om ett utvidgat anspråk, 3 000 kronor, det belopp som ytterligare begärdes icke skulle kunna prövas i det bottenskikt, 2 000 kronor, som käranden tidigare avstått från genom sin inskränkning. Härutinnan har nämligen kravet ogillats. Regeln i RB 13: 3 skapar således en barriär mot kvantitativ utvidgning, vilket förhållande rimligen innebär ett generellt hinder mot sådan.
I process nr 2 (RR:n) gör svaranden följande påstående: "Särskilt
åberopades, att domen kunde ses som en stadfästelse av en mellan S och Kronan träffad överenskommelse om invaliditetsgraden ...". Det skulle m. a. o. föreligga ett civilrättsligt avstående av vad S ej yrkat att utbekomma vid detta tillfälle.13 Rättsfallsreferatet lämnar ej något stöd för uppfattningen, att ett avstående ägt rum. Visserligen menar Kallenberg,14 att ren passivitet kan tolkas som ett avstående, när fordrans belopp ej på förhand bestämts, men fiktionen förefaller onödig, om det fastslagits, att en kvantitativ utvidgning av tidigare prövat yrkande är otillåten.
Kritik av Kallenbergs lära
På vad sätt kan tesen att domen fastställer en individuell rättighets bestånd eller icke-bestånd15 harmoniera med dispositionsgrundsatsen i RB 17:3? Vad är f. ö. meningen med att fasthålla vid principen om anspråkens enhet eller flerhet vid rättskraftsfrågan, när man vid en uppdelning på flera rättegångar av ett enda anspråk icke låter rättskraften omfatta mer än den prövade delen? — Vad åsyftar egentligen begreppet uppdelning av anspråk?
Måhända kan dessa spörsmål besvaras eller åtminstone något förklaras med hjälp av Kallenbergs definition av det begrepp, som förmenas vara processföremål och domsföremål, d. v. s. rättsförhållandet. "Rättsförhållande är varje av den objektiva rätten reglerad relation emellan två personer eller emellan en person och en sak."16 I anslutning härtill definieras anspråk som "rättighet till prestation". Nu företer emellertid denna rättighet till prestation den logiska egendomligheten, att definiens återkommer i definiendum. En rättighet till prestation individualiseras nämligen bl. a. just av prestationen. Detta kan måhända förklaras av att tyngdpunkten i begreppet ligger på rättigheten, varför sambandet med prestationen någorlunda obemärkt kan återkomma som ett individualiserande moment i rättigheten.
I rättsfallet visar en jämförelse mellan domen i process nr 1 och den nya talan, att det beträffande det i och för sig enhetliga anspråket skett en differentiering med hänsyn till prestationens kvantitet. Den "uppdelning" som S påstår föreligga, hänför sig således icke till rättighetens kvalitet utan till prestationens kvantitet. Den begärda prestationen är emellertid ingenting annat än rättsskyddsanspråket, talans andra moment. Detta visar, att man vid en res iudicataprövning icke
enbart jämför rättigheter, den avdömda med den påstådda. Jämförelsen avser rättighet i förbindelse med rättsskyddsanspråk, ehuru det senare för en kryptisk tillvaro som individualiseringsmoment. För att harmoniera med Kallenbergs rättskraftsteser så som de tillämpas angående anspråken, måste således "saken" i RB 17: 11 betyda rättsförhållande jämte rättsskyddsanspråk.
Individualiseringsläran företer även andra brister. När en skadelidande begär ersättning för sveda och värk i en första process och för lyte och stadigvarande men i en andra, säges dessa anspråk vara tvenne skilda, emedan prestationerna "rättsligen bedömda" ej är lika.17 Man tvingas således överge de sedvanliga individualiseringsmomenten och lita till rättsreglernas skilda rättsföljder för att differentiera anspråken. Detta visar, att rättskraftsbedömningen involverar ett ställningstagande till rättsreglernas innehåll vad beträffar det rättsskyddsanspråk, i. e. prestationen, som ifråga om anspråken befunnits inneslutet i rättspåståendet. Rättsreglernas komposition synes vara ett sine qua non för res iudicatabedömningen.
För att man med tillförsikt skall våga laborera med rättigheter och rättsskyddsanspråk, måste systemets begrepp referera till något verkligt. Emellertid torde vid sökande efter skadeståndsrättighetens substans intet annat stå att finna än vissa regler i rättsordningen;18 regler som bjuder den enskilde att gälda ersättning för vållad skada och domstolen att förplikta honom härtill, såvida betalning icke sker frivilligt.19 I rättegången prövas således inga rättigheter. Där utfärdas i enlighet med en rättsregel ett imperativ.20 Den av Kallenberg omhuldade teorin,21 att domen, resultat av en syllogistisk operation, utgör ett omdöme om en rättighets existens, synes vara ohållbar.22
Ekelöfs teori: tillämpning och kritik
I ett flertal arbeten har Ekelöf gjort gällande, att avgörande för varuti "saken" består skulle vara den rättsföljd, som käranden begär, att domslutet skall innehålla.23 Rättsföljden skulle således kunna användas som ett kriterium på "sakens" identitet. En prövning av denna hypotes på det aktuella rättsfallet bör emellertid föregås av en definition av det icke entydiga begreppet rättsföljd i anslutning till Eke-
löfs framställning samt en deskription av det identitetskriterium, som enligt densamme skall tillämpas på rättsföljden. Med rättsföljd åsyftas den eftersats, som i en rättsregel anknyts till rättsfaktum eller rättsfakta i den s. k. försatsen.24 Den senare utgör en betingelse för det påbud eller förbud, som rättsföljdssatsen innehåller.
Beträffande identitetskriterier brukar inom doktrinen för processuella företeelser endast nyttjas sådana, som utgör ett element eller en inre egenskap hos exempelvis "saken" eller "talan".25 Ekelöf vill emellertid för rättsföljden söka identitetskriterierna utanför densamma, nämligen inom gällande civilrätt.26 Om den i det nya käromålet framställda rättsföljden är ekvivalent med den i en tidigare process avgjorda i den meningen, att svaranden icke enligt gällande civilrätt är skyldig att "satisfiera" mer än den redan framställda och avdömda rättsföljden, skall hans nya talan avvisas p. g. a. res iudicata. Kort sagt är "en rättsföljd ingenting annat än den juridiska betydelse, som enligt gällande rätt tillkommer ett sakförhållande".27
Således skall S' talan om ytterligare livränta och tilläggsersättning för lyte och stadigvarande men avvisas, såvida det är fråga om samma rättsföljd som i den tidigare processen. Ekelöf finner utan närmare motivering detta vara förhållandet.28 Samma åsikt förfäktas av Welamson, varvid anmärks, att man icke kan betrakta varje kronas ersättning för sveda och värk som en rättsföljd för sig; ej heller vore rimligt att göra en uppdelning på s. a. s. skilda sektorer av invaliditeten.29
Det kan omedelbart konstateras, att S' i berörda avseenden nya talan företer vissa olikheter i jämförelse med den tidigare, enär det föreligger en differens mellan kravens storlek. Vidare påstår käranden, att yrkandet hänför sig till en annan kvotdel av skadan, till följd varav även grunden skulle vara något modifierad såsom avseendeen annan sektor av invaliditeten. Då detta påstående endast torde dölja en kvantitativ utvidgning, skall närmast förhållandet mellan det kvantitativt förändrade yrkandet och rättsföljdens enhetlighet diskuteras.
Enligt Ekelöfs hypotes är avgörande, huruvida Kronan enligt civilrättsliga regler är skyldig att utöver den tidigare rättsföljden, varemot svarade livränteanspråket om 66 2/3 % av lönen etc., gälda resterande 33 1/3 % jämte 6 000 kronor för samma tid. Såvida icke ett
avstående av skadeståndsanspråket skett, skall, enligt tillämplig rättsregel, skadevållaren ersätta skadan i hela dess omfattning, varför en fullständig invaliditet, konstaterad i läkarintyg eller eljest, medför en utvidgad ersättningsskyldighet. I konsekvens med den sålunda förhandenvarande nya rättsföljden skulle processhinder icke föreligga. Emellertid förnekas denna konsekvens av Ekelöf, enär det alltför mycket skulle avvika från vanligt språkbruk att påstå en annan rättsföljd korrespondera med käromålet vid en ny och annorlunda värdering av samma skada.30 En sådan invändning reses emellertid icke vid kvantitativ avvikelse till följd av en uppdelning på individualiserade delanspråk.31 Överhuvudtaget medför en teoretiskt konsekvent tilllämpning av Ekelöfs satisfaktionskriterium ingen åtskillnad mellan en uppdelning av ett skadeståndsanspråk på individualiserade delar och på kvotdelar respektive en rent kvantitativ utvidgning i den senare talan.
Att rättsföljden används som kriterium på "sakens" identitet synes ändamålsenligt, när förändringen i den nya talan skett i yrkandet, kvantitativt eller kvalitativt. Mot yrkandet svarar nämligen rättsföljden i tillämplig rättsregel, och rätten är enligt RB 17: 3 bunden av kärandepartens yrkande till såväl kvalitet ("annat") som kvantitet（"eller mera än part i behörig ordning yrkat"). Det kan dock ifrågasättas, om métoden att genom satisfaktionskriteriet fastställa, huruvida "saken" redan avgjorts, är tillförlitlig. I vissa fall tvingas Ekelöf att använda ett konventionellt kriterium, rättsföljdernas formella överensstämmelse. Så har skett vid s. k. alternativa yrkanden och vid kvantitativ utvidgning av ett anspråk.32
Det ter sig mera tveksamt, om rättsföljden bör användas för att lösa spörsmål om rättskraftens omfattning, när det är grunden som undergått förändring, uteslutande eller jämte yrkandet. Mot det sakförhållande, som åberopas såsom grund, rättsfakta, svarar ju rekvisiten, icke rättsföljden, i tillämplig rättsregel. En undersökning om den nya grunden medför eller, med Ekelöfs term, satisfierar samma rättsföljd som i den tidigare processen fordrar, att domaren "översätter" i stämningsansökan åberopade grunder till rättsfakta, svarande mot rekvisit i en viss rättsregel.
Ekelöfs argument, att man med ett generellt utnyttjande av rättsföljden såsom kriterium på "sakens" identitet "slipper att ge sig i kast med det vanskliga spörsmålet om åberopandet av en ny omständighet
medför eller icke medför att det blir fråga om en annan grund",33 antyder den rättssäkerhetsrisk som hans resonemang torde implicera.
Rättsföljdens enhetlighet är heller icke beroende av ett visst samband i tid eller rum mellan processernas grunder. Att s. k. konkurrerande grunder (sådana har samma rättsföljd) tillhör samma saksammanhang är nämligen enligt Ekelöf icke alls nödvändigt.34 Sålunda är rättsföljden densamma och skall avvisning ske, om part gjort gällande bättre rätt till en fastighet på grunden testamente för att sedan, några år senare, framställa samma yrkande, åberopande gåva i testators livstid.35
Denna effekt av enhetlig rättsföljd vid olika äganderättstitlar kan måhända förklaras med att satisfaktionskriteriet bygger på definitionen av rättsföljden i en handlingsregel som uttrycker ett påbud eller ett förbud. En talan om bättre rätt korresponderar emellertid icke med en handlingsregel utan med en kvalifikationsregel. Talan går ut på att erhålla den rättsliga egenskapen ägare. Denna kvalitet, som av Ekelöf betecknas såsom ett komplex av rättsföljder,36 fungerar emellertid på ett sådant sätt i vårt rättssystem, att skilda grunder nödvändigt medför samma rättsföljd. Konsekvenserna av Ekelöfs teori synes knappast godtagbara då kvalifikationsregler skall tillämpas. Vår rättsordnings konstruktion av normer såsom handlings-, kvalifikations eller kompetensnormer kan icke förbises vid efterforskning av ett kriterium på "sakens" identitet.37
På anförda skäl synes rättsföljdsresonemanget böra reserveras för den del av käromålet, som korresponderar häremot, nämligen yrkandet. För en lösning av frågan när "saken" förändras till följd av en ändring i grunden torde någon annan metod böra tillämpas.
Olivecronas teori: tillämpning och kritik
Enär det speciella begreppet "saken" gått förlorat samtidigt med den klassiska åskådningen har Olivecrona substituerat "saken" med "yrkandet och det åberopade saksammanhanget i förening".38 Avgörande har härvid varit syftet bakom RB 17: 11, domars principiella orubblighet.39
Frågan om identitetskriterier för "saken" kommer i bakgrunden, och istället sker en jämförelse mellan domen i det första målet med hänsyn till vilket yrkande och vilka fakta, som här förelåg, och det nya yrkandet i förening med denna gång åberopat saksammanhang. Olivecronas ståndpunkt såväl i rättskraftsavseende som ifråga om ändring av talan är den följande：
1. Yrkandet förblir detsamma, när dess innehåll är oförändrat.40
2. Det åberopade saksammanhangets enhetlighet ändras icke av modifikationer i, tillägg till eller alternativa rekonstruktioner av detsamma.41 Ett fristående händelseförlopp, en ny grund, faller däremot icke inom "res iudicatacirkeln".
Hur utfaller från dessa premisser en jämförelse i rättsfallet mellan dom och ny talan? Den senare bör beskrivas som ett nytt yrkande i förening med samma saksammanhang som tidigare varit före, d. v. s.sprängningsolyckan. S' påstående, att hans talan i det äldre och det nya målet gällde skilda kvotdelar av den skada varom vore fråga, innebär icke att grunden, ehuru modifierad, blir en annan. Uppdelningen ger emellertid utslag för yrkandets del. Då S yrkar utbekommande av livränta, svarande mot 33 1/3 % invaliditet jämte ett tillägg för lyte och stadigvarande men i process nr 2, är detta förändrade yrkande enligt definitionen ett nytt sådant. Från den erbjudna utgångspunkten borde det därför vara probérbart. Domstolarna fann emellertid, att genom den tidigare domen avgjorts jämväl den sak, varom S nu väckt talan.
I RR:ns motivering avvisas den påstådda uppdelningen av skadeståndsanspråket. Krav på en större prestation under åberopande av samma grund godkännes synbarligen inte. Till stöd för ett sådant förbud mot kvantitativ utvidgning anför Olivecrona dels orubblighetsprincipen, dels argumentet om anpassning till reglerna om inskränkning av talan.42
Vilket resultat beträffande rättskraftens omfattning ger eljest det föreslagna substitutet för "saken" i RB 17: 11, då en fördelning av ett krav skett på flera rättegångar? En uppdelning på kvotdelar av en fordran, som icke framställts såsom total i den första processen, faller icke under förbudet mot kvantitativ utvidgning. I den nya processen skall därför det förändrade yrkandet， avseende en annan kvotdel, upptas till prövning. Vidare är det i praxis sedan länge godtaget att fördela ett anspråk på olika poster, vilka vilar på väsentligen samma grund.43 Härmed åsyftas sådana fall att en person, som i dom tiller-
känts livränta på grund av sviter efter en olyckshändelse, väcker ny talan om exempelvis ersättning för lyte och stadigvarande men, avseende nämnda sviter. Den nya talan skall prövas, ehuru den i likhet med S' avvisade livränteanspråk kan beskrivas som ett utvidgat krav på ersättning grundat på samma olyckshändelse. Trots den skilda rättskraftsomfattningen råder kongruens mellan dessa fall i flera avseenden. För det första framgår ej av talan i den första processen, att kravet icke är totalt. För det andra är liksom livränteanspråket ensamt de olika posterna livränta, lyte och stadigvarande men, sveda och värk etc. icke på förhand i och med den skadegörande handlingen fixerade till beloppet, noga taget ej ens till sin existens, förrän domstolen fällt sitt avgörande härom. För det tredje saknas i vartdera fallet någon relevant förändring i saksammanhanget， olyckshändelsen, från den ena till den andra processen.
Komplexet "yrkande i förening med saksammanhang" synes icke ge information om varför — med tanke på avvisningen i det aktuella rättsfallet — prövning av kravet på ersättning för lyte och stadigvarande men får äga rum utan att detta anses äventyra orubblighetsprincipen. Förklaringen torde finnas i den specifika rättsliga regleringen av skadeståndskrav. Utifrån den grundläggande regeln i strafflagen 6: 2 med dess olika typer av poster gäller, att mot ett krav på ersättning för lyte och stadigvarande men svarar en likalydande rättsföljd.
Utifrån dessa reflexioner uppställes här hypotesen, att konstellationen "rättsföljd i förening med ett visst saksammanhang" är den mest ändamålsenliga såsom ersättning för "saken" i RB 17: 11. Beträffande hypotesens första komponent, rättsföljden, skall denna sägas vara densamma, så länge den är oförändrad till sitt innehåll. En viss hänsyn måste emellertid tas till att part kan kamouflera i sak samma yrkande under annan rättslig rubricering, ehuru han i verkligheten gör samma rättsföljd gällande som varit före i det tidigare målet. Ett exempel på ett sådant fall är NJA I 1926 s. 637, där maskeringen av köpeskillingsfordran som ett skadeståndskrav icke kan anses förändra den ursprungliga rättsföljden.44 Att en civilrättslig valfrihet mellan olika alternativ stundom föreligger, t. ex. hävning eller actio quanti minoris, har emellertid endast den konsekvensen, att i den senare talan den tidigare domen lägges till grund för den senare. Rättsföljderna är i de tvenne processerna skilda. Beträffande den andra komponenten, saksammanhanget, är de riktlinjer för bedömning av dess enhet som Olivecrona framställt (tillägg, modifikationer, alternativa
rekonstruktioner) betydelsefulla för en begränsning av det värderande moment som i synnerhet i gränsfallen synes oundvikligt vid prövning om ett anfört saksammanhang är väsentligen detsamma som det tidigare bedömda. Ytterligare preciseringar synes emellertid önskvärda.
Ofta användes termen händelseförlopp såsom en synonym till "saksammanhang". Själva ordet innehåller en referens till tiden, och tidsfaktorn förefaller överhuvudtaget vara en oumbärlig kategori vid värdering av huruvida åberopade omständigheter hänför sig till samma händelseförlopp. Ett problem erbjuder härvid periodiskt förfallande förpliktelser. Kvartalshyror refererar till ett och samma rättsfaktum, ett hyreskontrakt, men avser olika tidrymder, skilda kvartal. Trots den gemensamma komponenten i grunden bör därför de samstämmiga yrkandena på kvartalshyra anses vila på skilda grunder, till följd varav rättskraften icke sträcker sig utöver varje delkrav. Detta ger en antydan om att bedömningen av ett saksammanhangs enhetlighet kan innehålla många komplikationer, ofta på det sättet att flera händelseförlopp är före i vardera processen.
Verkan av förändrade omständigheter
Tidsfaktorn synes även kunna utläsas ur begreppet factum superveniens, enligt Ekelöfs definition ett rättsfaktum, som uppkommit efter rättegången.45 Den svenska termen "förändrade omständigheter" ansluter sig dock icke till den latinska i detta avseende.
I process nr 2 anför S till RR:n, att det icke kunde uteslutas, att det efter år 1951 inträtt en försämring i hans psykiska tillstånd. I HovR:n uttrycker han sig mera utförligt och anför sin mening som ett alternativt argument till påståendet om skilda kvotdelar. Han nyttjar därvid den liknelsen, att hans talan borde vara underkastad samma regler som skulle ha gällt, om hans första talan avsett invaliditet på grund av förlamning i ett ben och han sedermera fordrat ytterligare ersättning för att förlamningen spritt sig till en arm. Försämringen för S' del avsåg psykiska förändringar, vilka under den i den första domen omfattande tidsperioden manifesterats i total arbetsoförmåga.46
Skall dessa förändrade omständigheter klassificeras som ett factum superveniens resulterande i att de såsom icke åsidosättande rättskraften skall föranleda prövning av den nya talan? Detta skulle nämligen enligt den klassiska doktrinen vara möjligt, om den förändrade om-
ständigheten avser ett väsentligt moment i det komplex av fakta som utgjort tidigare grund. RR:n har icke uppehållit sig vid frågan om en försämring av hälsotillståndet efter den första domen. Utifrån uppgifterna beträffande S' hälsa vid olika tidpunkter är den tolkningen näraliggande, att invaliditeten hela tiden varit oförändrad men att en faktisk prövning av arbetsförmågan och det nya läkarintyget givit S nya bevismedel i handen. Sådana är emellertid icke facta supervenientia.
Emellertid går doktrinens åsikter isär angående verkan i rättskraftsavseende av förändrade omständigheter såvitt gäller domar, vilka liksom den aktuella grundas på en framtidsbedömning. Å ena sidan hävdas, att domens karaktär av prognos kräver en vittgående jämkningsrätt vid alla typer av förändringar， som kommer de fastställda beloppen att framstå såsom för höga eller för låga.47 Å andra sidan påstås risken för förändringar vara ett moment i den "framtidsbedömande" domen. De särskilda skyddsbestämmelserna i GB 11: 28 och FB 7: 8 tas till intäkt för att i övriga fall ny talan, grundad på omständigheter som inkluderats i den tidigare bedömningen, skall avvisas.48
Generellt tjänar principen om factum superveniens som en påminnelse om att den civilrättsliga handlingsfriheten icke klavbindes av en dom, som reglerar rättsläget mellan exempelvis två parter i ett givet tidsmoment. Att en dom, vari uttalas att A och inte B äger en viss fastighet, inte hindrar B från att väcka ny talan om vindikation av denna, om han efter domen köpt den av A, är ett klassiskt exempel på ett factum superveniens.
En jämförelse mellan detta exempel och det aktuella målet kan måhända vara klargörande för frågan, om en efter domen försvårad invaliditet i ett mål om livränta någonsin bör betraktas som ett factum superveniens. I bägge fallen är tal om rättigheter, äganderätt respektive skadeståndsrätt. Verklighetsunderlaget till dessa är emellertid diametralt olika. Äganderätten är en rättslig kvalitet, som innesluter en kompetens att omkvalificera andra rättssubjekt till ägare.49 Det är detta förhållande som jämte andra faktorer grundar den s. k. civilrättsliga handlingsförmågan. Skadeståndsrätten däremot fungerar icke i något system av kvalifikations- och kompetensregler. Orden rätt och berättigad är blott en invertering av en handlingsregel, adresserad till skadevållaren och till rätten, som skall döma ut skadestånd.50 Skadeståndsrätten är i princip personlig och någon omkvalificering förekommer inte, bortsett från att en skadelidande under vissa
förutsättningar kan överlåta sitt krav på det försäkringsbolag som ersatt skadan. Facta supervenientia av den typ som förekommer vid sakrätter är således knappast aktuella vid tvist om en skadeståndsrätt.
Återstår att diskutera förändrade omständigheter, som icke berör existensen av den i domen fastslagna skadeståndsskyldigheten utan skäligheten av dess omfattning. Denna kan ifrågasättas, exempelvis på grund av minskad eller ökad invaliditet hos den berättigade eller förändringar i den skadeståndsskyldiges betalningsförmåga. Den sista faktorn är emellertid ännu så länge irrelevant vid beräkning av en skadelivränta.
Hur skall då det fallet bedömas, att en progression i invaliditeten inträder under löpande livränteperiod? Härvid måste observeras, att försämringen väl inträffar efter domen men dock hänför sig till en tidssfär, som innefattas i domens fastställelse av betalningsförpliktelsens utsträckning i tiden. En dylik prognos måste bygga på såväl säkra som osäkra premisser och kan icke få rubbas, endast därför att bedömningsunderlaget sedermera visar sig bristfälligt. Vid förändrade omständigheter av denna typ skall därför ny talan avvisas, såvida icke lagen stadgat undantag.51
Man torde jämföra med det tidigare diskuterade fallet, där utdömande av en kvartalshyra icke hindrar ny talan om beloppet för senare kvartal. Under antagande att det rör sig om förskottshyror avser den i domen uttalade betalningsförpliktelsen ett kvartal framöver. Endast för så lång tid har kravet rättskraftigt avgjorts och hindrar således icke talan om utfående av hyra för senare kvartal. Ehuru man icke är benägen att säga förändrade omständigheter vara förhanden i det sista fallet, klassificeras det som ett factum superveniensspörsmål av Ekelöf.52 Detta beror tydligen på att spörsmålet sammanfaller med frågan om rättskraftens begränsning till tiden. Härvid måste hänsyn tas till den tidpunkt vid vilken parterna i ett mål senast kunnat få nya omständigheter beaktade samt, i den mån domen, såsom i mål om livränta, innehåller en framtidsbedömning, prognosens temporala omfattning. Rättskraften bör nämligen sträcka sig lika långt. Redan av detta skäl kan förändrade omständigheter av typen försvårad invaliditet icke sägas utgöra ett factum superveniens.
Sammanfattning
Liksom en ändring av talan kan ske antingen genom en ändring av
yrkandet eller genom en ändring av grunden, kan "saken" i den nya talan vara en annan genom dessa två möjliga förändringar. Då grunden är innesluten i ett händelseförlopp och yrkandet avser att bringa en rättsregel i funktion, måste en definition av "saken" inbegripa såväl empiriska data som imperativ.
En granskning av Kallenbergs teser torde visa att såväl rättighet som rättsskyddsanspråk är involverade i rättskraftsprövningen.
Ekelöf använder rättsföljden för att lösa res iudicatafrågan såväl vid ändringar i yrkande som i grund. Det framstår såsom olämpligt att använda eftersatsen i en rättsregel i kombination med dess funktion i civilrätten för att fixera differenser mellan händelseförlopp.
Olivecronas metod att låta jämförelsen mellan "saken" i tidigare dom och ny talan avse "yrkande i förening med ett visst saksammanhang" tar hänsyn till tvistemålsprocessens bägge realiteter. Jämförelsen av händelseförloppen sker utan den fjärrstyrning som blir följden av att rättighets- och rättsföljdsbegreppet appliceras på vad som hänt i sinnevärlden.
För att nå en så nära anslutning som möjligt även till den andra realiteten, rättsreglerna, föreslås "saken" i RB 17: 11 avse rättsföljd i förening med ett visst saksammanhang. Konstellationen kan synas heterogen. Det måste den i detta sammanhang vara, därför att den beskriver tvistemålsprocessens paradoxala steg från det empiriska till ett imperativ. Huruvida denna definition av "saken" kan användas generellt vid rättskraftsprövning i tvistemål återstår att undersöka.