Förenklat förfarande i mindre tvistemål

 

 

 

 

En ny lag om förenklat förfarande i mindre tvistemål väntas komma att träda i kraft den 1 juli 1974. Proposition har avgivits till riksdagen, som sannolikt kommer att fatta sitt beslut under hösten 1973. Lagen blir av stor praktisk betydelse framför allt för domare och advokater men är värd att uppmärksammas också från mera principiella utgångspunkter, eftersom den i viktiga avseenden innefattar avvikelser från grundläggande regler om rättegångsförfarandet enligt rättegångsbalken. Professor Robert Boman har till redaktionen för SvJT sänt in en artikel, vari han på några punkter anför kritik mot den nya lagen. Efter inbjudan av redaktionen har hovrättsassessor Sigvard Holstad, som i justitiedepartementet medverkat i arbetet på den nya lagen, skrivit en artikel, vari han först redogör för huvudlinjerna i lagen och därefter gör några kommentarer till Bomans kritik. De båda artiklarna jämte en kort slutreplik av Boman återges i det följande.

 

Några reflexioner med anledning av den nya lagen1
    En av grundtankarna vid det lagstiftningsarbete, som resulterade i vår nu gällande rättegångsbalk, var att rättegången borde ordnas så, att möjligheterna att nå en materiellt riktig dom blev så stora som möjligt. I mål, där sakfrågan är tvistig, kommer det då an på att skapa en så god ordning för bevisningens förebringande, att domstolen genom bevisningen får en så trogen bild som möjligt av vad som hänt. Det gäller nu både i brottmål och i tvistemål, men i fortsättningen skall jag begränsa mig till tvistemålen.
    Efter moget övervägande kom rättegångsbalkens upphovsmän fram till den uppfattningen, att domstolen skulle få det säkraste underlaget för sin bevisvärdering, om den fick ta del av hela bevisningen direkt och i ett enda sammanhang. I motsats till det äldre systemet med en kedja av rättegångstillfällen skapade man en ordning med i princip en enda domsförhandling, där domstolen får ta del av parternas

 

1 Artikeln bygger på en installationsföreläsning i Uppsala den 9 mars 1973. Åhörarna utgjordes till avsevärd del av icke-jurister. Detta har, som synes, fått konsekvenser både innehållsmässigt och språkligt, eftersom föreläsningen rimligen borde vara begriplig för envar. Vissa för denna tidskrifts läsekrets onödiga förklaringar och omskrivningar har strukits här. I gengäld har tillagts ett —finstilt — avsnitt om värdegränsen vid incident och efterföljande kumulation samt om contumacialförfarandet.

480 Robert Bomanståndpunkter, bevisning och argumentering. Därefter skall domstolen avgöra målet på grundval av vad som kommit fram vid just denna huvudförhandling.
    Nu är det tydligt, att man inte kan hoppas att klara av målet vid en till ett tillfälle koncentrerad huvudförhandling, om inte målet dessförinnan förberetts ordentligt. Parternas ståndpunkter måste preciseras i förväg, det måste redas ut, vad som är ostridigt i målet och vad som behöver bevisas, och vilken bevisning som i så fall skall upptas. Om inte allt detta är klart före huvudförhandlingen, föreligger det ju en uppenbar risk för att part kan överraskas av att motparten då kommer med nya påståenden och bevis, så att parten måste begära uppskov för att få tillfälle att bemöta det nya. Därmed har ju den koncentrerade huvudförhandlingen spolierats. Och vidare — vet man inte i förväg vad som är ostridigt, är det risk för att man kommer med bevisning, som sedan visar sig vara onödig.
    Målet måste alltså förberedas, och det sker vanligen vid ett eller flera sammanträden inför rätten.
    Vad lagens fäder sålunda tänkte ut och föreskrev, har i stort sett visat sig fungera alldeles utmärkt i praktiken, och vi har fått en rättegångsordning i tvistemål, som trots att den nu är 30 år gammal alltjämt får betraktas som modern. I jämförelse med många andra länders processlagar är den, vågar jag säga, nära nog ovanligt ändamålsenlig.
    Men — nihil est ab omni parte beatum. Det finns en nackdel med rättegången i tvistemål och en allvarlig sådan. Rättegången blir dyr. Rättegångsbalken är visserligen skriven så, att part skall kunna processa själv, utan ombud. Men den som inte är jurist eller har vanan inne, den behöver i regel hjälp. Hittills har domstolarna inte velat lämna någon nämnvärd hjälp i sådana fall, där två parter står mot varandra. Parterna har därför varit hänvisade till hjälp främst av advokater. Och det måste kosta pengar.
    Anta nu, att en person anser sig ha 1 000 kronor att fordra av en annan. Det blir rättegång, och båda parterna har advokater. Vardera advokaten skall kanske ha 700 kronor i arvode. Den som förlorar målet får betala både sina egna och motpartens kostnader, alltså sammanlagt 1 400 kronor bara i advokatarvoden. Det är en stor kostnadsrisk, som man måste tänka på, innan man väcker talan, särskilt som man sällan kan vara absolut säker på att vinna ett tvistemål. Att sätta över 1 400 kronor på spel för att vinna 1 000 framstår ofta som alltför vågsamt. Man avstår därför från att processa.
    Men gör det något? Är det verkligen rimligt att sätta igång med hela rättegångsapparaten för att få ut mindre belopp, kanske bara ett

Förenklat förfarande i mindre tvistemål 481par hundra kronor? Ja, det kan visst vara rimligt. För den som har gott om pengar gör väl ett par hundra kronor varken från eller till. Men för den som har det dåligt ställt kan det vara desto kännbarare att behöva avstå från dem av kostnadsskäl. Och vad som är värre: om fordringen inte är så pass klar, att man kan tillgripa lagsökning eller betalningsföreläggande, så innebär borgenärens kostnadsrisk rent av en motsvarande vinstchans för gäldenären. Gäldenären kan resonera så här: jag struntar i att betala, ty min borgenär vågar ändå inte låta stämma mig, eftersom han då sätter ett avsevärt belopp på spel i form av rättegångskostnader. Det är inte någon god ordning, som bidrar till att gäldenärer inte gör rätt för sig frivilligt.
    Nu har det tagits både ett privat och ett statligt initiativ för att komma tillrätta med kostnadsproblemet. Det privata är rättsskyddsförsäkringen; ett exempel på att staten inte har monopol på reformer. Det statliga är rättshjälpen. Man får vara glad för bådadera. Men särskilt mot bakgrund av dagens konsumentskyddspolitik har det befunnits lämpligt att gå ett steg längre. Man har lagt fram ett förslag till en ny lag om rättegång i mindre tvistemål. Det är här fråga om dispositiva mål, där värdet av det, som man tvistar om, klart inte överstiger halva basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Till att börja med kan man räkna med en värdegräns vid 3 800 kronor. I vissa fall får beloppet vara större.
    Grundtanken bakom lagen är att skapa en billig process i småmål. Då måste man angripa den tyngsta kostnadsposten, ombudsarvodena. Det har man också gjort på ett radikalt sätt. Det blir visserligen inte förbjudet att ha ombud i småmålen, men ombudsarvodet blir — bortsett från arvodet för viss rådgivning — inte en ersättningsgill rättegångskostnad. Därmed har man lagt en effektiv press på parterna att processa själva, utan ombud. Men folk måste ju i regel ha hjälp? Ja, och den hjälpen skall de få i domstolen. Där skall det finnas en tjänsteman till hands för att i det inledande stadiet hjälpa parterna med att sätta upp erforderliga skrifter — stämningsansökan enligt tryckt formulär och svaromål — och för att ge dem upplysningar om vad de i övrigt bör företa sig, t. ex. ifråga om bevisning. Och när det blir förhandling, skall domaren vägleda parterna, så att tvistefrågorna blir preciserade och utredningen så fullständig, som det behövs.
    Ytterligare en metod att nedbringa rättegångskostnaderna har man tillgripit, nämligen att begränsa fullföljdsrätten. Part måste få prövningstillstånd för att få målet upptaget i hovrätt ungefär enligt de grunder, som nu gäller för prövningstillstånd till HD, dock med en viss ökning av dispensgrunderna.

 

31—733005. Svensk Juristtidning 1973

482 Robert Boman    Allt detta är utmärkt eller åtminstone bra. Man kan naturligtvis ha olika meningar om detaljerna. På andra punkter kan detaljregleringen vara mera diskutabel. En sådan gäller värdegränsens förhållande till reglerna om ändring av talan och kumulation, där lagen enligt min mening verkar illa genomtänkt.

 

    Det blir alltid lagstiftningstekniska svårigheter, om man bestämmer sig för en regel med en värdegräns, där en ordning skall gälla för vad som faller under gränsen, en annan för vad som faller över den. "Småmålslagen" stadgar, att mål under en viss gräns skall handläggas enligt den nya ordningen. Avgörande skall därvid vara det värde, som antas gälla vid tiden  för talans väckande. Och vilken är denna tid? Jo, det står i RB 13: 4. Det är den tid, då stämningsansökan inkom till rätten eller, om stämning ej behövs, då talan framställdes inför rätten.
    Nu antar vi, att käranden väckt talan om ett mindre belopp, och att målet alltså handläggs enligt "småmålslagen". Käranden utnyttjar därefter sin rätt enligt rättegångsbalken att framställa ett nytt yrkande på väsentligen samma grund (incident kumulation). Detta kan ske formlöst. Det nya yrkandet är emellertid så stort, att "småmålslagen" inte i och för sig är tillämplig. Här står vi inför tre möjligheter: 1/ målen kan inte handläggas i samma rättegång; 2/ båda målen skall handläggas i en rättegång enligt "småmålslagen"; 3/ båda målen skall handläggas i en rättegång enligt rättegångsbalken.
    Det vill synas av motiveringen, som om man i departementet tänkt sig, att den sista möjligheten skulle vara den rätta. Därom vore nu intet att säga, om det blott funnits lagstöd för uppfattningen. Men detta saknas.
I motiveringen till "småmålslagen"2 söker man konstruera ett sådant lagstöd genom en hänvisning till stadgandet i RB 13: 4 om tidpunkten för talans väckande. Men nu säger 13: 4 ingenting annat än att därigenom fastställs den tidpunkt, när varje talan för sig skall anses väckt. Talan står här i betydelsen yrkande. Det är ju uppenbart, att om käranden framställer ett nytt yrkande, detta inte kan medföra, att tidpunkten för en tidigare väckt talan ändras. Och ej heller kan man resonera på följande sätt: Nytt yrkande på samma grund är icke ändring av talan utan samma talan. Talan skall anses väckt, när stämningsansökan inkom till rätten. Följaktligen är talan vid incident kumulation väckt, redan när den första talan väcktes. Bortsett från att nytt yrkande på samma grund är ett fall av tillåten ändring av talan, strider det nämligen inte bara mot förnuftet, att ett yrkande skall kunna anses väckt, innan det framställts, utan direkt mot RB:s motiv. RB 13: 4 säger därför ingenting alls om att man i en viss situation kan fästa sig blott vid tidpunkten för det senare väckta yrkandet eller blott vid tidpunkten för det första. Alldeles på samma sätt förhåller det sig med det anförda stadgandet i "småmålslagen". Där tycks det rent av strida mot lagens formulering att fästa avseende vid något värde, som uppkommer genom addering av nya yrkanden efter det att talan ursprungligen väckts.
    Nå, men anta då, att man bortser från lagens till synes osammanhängande motivering och säger, att sådana ändringar i värdet av det omtvistade

 

2 Se senast prop. 1973: 87 s. 176.

Förenklat förfarande i mindre tvistemål 483saknar betydelse, vilka inträffat efter det en talan första gången väckts, även om ändringen tillkommit genom incident kumulation. Därmed skulle "småmålslagen" bli tillämplig även på det senare väckta yrkandet om det större beloppet. Men då ställs man inför följande komplikation: Anta, att käranden, i okunnighet om att talan om det nya beloppet kan väckas formlöst, skriver en ny stämningsansökan för det nya yrkandet, som alltjämt förutsätts ligga över värdegränsen. Då måste målen handläggas var för sig med den fördyring, som det kan innebära med två fristående rättegångar, där t. ex. gemensam bevisning måste upptas två gånger. En bestämmelse i RB 14: 7 hindrar nämligen, att målen förenas i en rättegång, eftersom där stadgas, att samma rättegångsform skall vara tillämplig på båda målen. Och det är otvivelaktigt så, att "småmålslagen" är tillämplig på den först väckta talan, som ju redan börjat handläggas enligt denna lag. Intet stadgande finns i lagen om att tillämpligheten kan upphöra i ett fall som detta, lika litet som lagens ordalydelse ger utrymme för att ett så stort yrkande kan handläggas som småmål, om inte parterna är ense om det och rätten finner det lämpligt. Därmed får man en helt irrationell skillnad mellan det fall, då käranden begagnar sig av ändring av talan för att framställa det nya yrkandet, och det då han väljer ny stämningsansökan.
    Vill man ha den ordning, som förordas i motiveringen, och som i och för sig är rimlig, får man enligt min mening bekväma sig att lagstifta därom.
    En annan detalj, som jag känner tveksamhet inför, rör contumacialförfarandet. Vid ena partens utevaro skall det som vanligt kunna ges tredskodom, men stundom kan i stället dom med fullständig materiell prövning ifrågakomma. Vid båda dessa äventyr kan domstolen kalla, om särskildaskäl föreligger, och i motiveringen anförs, att bestämmelsen i denna del bör tillämpas huvudsakligen, om målet redan tidigare handlagts vid sammanträde eller av reklamationsorgan. Såtillvida har bestämmelsen viss motsvarighet i RB 43: 11 st. 3, jfr RB 44: 4 st. 2. Min tveksamhet beror därpå, att den tillstädeskomna parten kan komma att begära fullständig materiell prövning i okunnighet om att han därmed kan förlora ett mål, som han skulle ha vunnit genom tredskodom. Vid den fullständiga materiella prövningen kan han ju befinnas icke ha fullgjort sin bevisbörda. Det är väl tveksamt, om man bör ha en sådan ordning, när parter beräknas processa utan ombud, och när fullföljdsrätten är begränsad. Och att domstolen skulle föregripa sin bevisvärdering genom att kalla någon vid båda äventyren blott när motparten antas ha fullgjort eller komma att fullgöra sin bevisbörda, synes ej heller lyckligt. Kanske skulle bestämmelsen kunna tillämpas utan nackdel i mål, där bara rättsfrågan är tvistig. Men i sådana mål torde en återvinningstalan inte ställa till mycket ohägn.

 

    Om vi nu återgår till grundlinjerna i den nya lagen, så är politikernas syfte med lagen gott och förtjänar instämmande. Men jag är rädd för att deras jurister i departementet på två viktiga punkter gjort svåra felbedömningar. Den ena är enligt min mening så allvarlig, att den kan tänkas hota syftet med hela lagen.
    Det förhåller sig nämligen så, att man ända till den slutgiltiga ver-

484 Robert Bomansionen av lagen utgått från att målen regelmässigt skall kunna avgöras efter ett enda sammanträde. Skillnaden mellan sammanträde för förberedelse och för huvudförhandling avskaffas i dessa mål, och båda delarna flyter ihop till ett. Det vill synas, som om man i departementet föreställer sig, att småmål i regel också skulle vara lättutredda mål. Säkerligen kommer det att visa sig, att så ofta inte är fallet. Man bör observera, att lagen vanligen kommer att tillämpas på typiskt sett tvistiga mål. För otvistiga kravmål finns ju redan ett snabbt och enkelt förfarande i lagsökning och betalningsföreläggande. Och rena konsumentmål, där sakfrågan är otvistig, kan i stor utsträckning klaras av hos allmänna reklamationsnämnden.
    I åtskilliga fall torde tvisten bli att hänföra till sakfrågan. Var det fel på den köpta klänningen eller inte? När uppkom felet? Garanterade säljaren, att klänningen var felfri eller gjorde han det inte? Lämnade han rent av vilseledande uppgifter? Har köparen reklamerat i tid eller inte?
    Om parterna är oense om vad som faktiskt inträffat, måste bevisningen ge utslaget i domstolen. Och då gäller det att se till, att rättegången ordnas så, att parterna också får en rimlig chans att dels bli på det klara med vad de behöver bevisa och dels prestera den erforderliga bevisningen. Man måste ordna rättegången så, att parterna varken infinner sig med för litet eller för mycket bevisning. Det förra kan ju innebära, att part förlorar målet, därför att han inte kunnat fullgöra sin bevisbörda, och det senare att parten ådrar sig en helt onödig kostnad.
    Jag kan inte finna annat än att någon form av förberedelse är oundgängligen erforderlig. Eljest riskerar man antingen uppskov eller att målet avgörs på ofullständig bevisning. Det senare kan lika väl gå utöver konsumenten som över säljaren. Men konsumenten är inte betjänt av en rättegång, som han förlorar på grund av att han inte fått tillfälle att prestera sin bevisning.
    Jag upprepar, att någon form av förberedelse är erforderlig. Det räcker inte med en stämningsansökan, ett skriftligt svaromål och bevisuppgifter. Men här möter vi ett hinder i den ursprungliga tanken på att man inte annat än i undantagsfall skulle ha mer än ett enda sammanträde. Därefter skulle målet i regel avgöras. Det blir förstås billigast så, även om kostnadsvinsten inte blir särskilt stor, om parterna bor i samma stad, där domstolen ligger, och särskilt inte om domstolen har kvällsöppet, så att folk slipper förlora arbetsförtjänst.
    Nu har emellertid lagen mjukats upp beträffande antalet sammanträden. Även om man fortfarande eftersträvar ett enda, skall det dock få vara två, utan att några extraordinära omständigheter behöver

Förenklat förfarande i mindre tvistemål 485föreligga. Man hade då väntat sig, att lagstiftaren dragit konsekvensen därav och i princip anslagit det första sammanträdet till förberedelse med bevarande och eventuellt utökande av den nuvarandebmöjligheten till huvudförhandling i omedelbar anslutning till förberedelsen. Men icke så. Man framhärdar i reaktion tillbaka till gamla rättegångsbalken med likvärdiga sammanträden. Detta kan bli förödande för bevisvärderingen. Bevisning kan ju upptas vid båda sammanträdena, och avsevärd tid kan förflyta mellan dem, även om så inte kan förutsättas bli regel.3 Men part kan t. ex. bli sjuk en månad eller två efter det första sammanträdet, ett vittne kan ha rest på semester eller det kan ta tid att få fram ett sakkunnigutlåtande. Avsevärd tid kan alltså mycket väl förflyta mellan bevisupptagningen och den tid, då bevisningen skall värderas. Ingen bestämmelse finns om att den tidigare upptagna bevisningen skall återupptas, och dåkommer nog domstolarna inte att ta på sig det besväret. Men även domare glömmer, och vid bevisvärderingen har domaren kanske bara fragmentariska minnen från den första bevisupptagningen. Då får han precis som på gamla rättegångsbalkens tid lita till vad som står i protokollet från bevisupptagningen. Därmed har man på en av de väsentligaste punkterna i realiteten avskaffat rättegångsreformen och återgått till det gamla. Ingen reform utan reaktion. Detta är, tvärtemot vad departementet säger, att överge grundläggande rättssäkerhetsgarantier i RB.
    Det är stor skada. Ty detta med förberedelsens nödvändighet och ett enda sammanträde behöver inte nödvändigtvis vara oförenliga tankar. Jag befarar, att departementet inte följt med riktigt i den tekniska utvecklingen. Under året kommer televerket med en konferenstelefon i standardutförande. Den fungerar så, att domaren kan samtidigt tala med båda parterna i deras bostäder och alla tre hör allt vad som sägs.
    Mitt förslag är, att alla tingsrätter bör utrustas med sådan konferenstelefon. Kostnaden lär vara tämligen blygsam. Sedan kan man komma överens med parterna om telefontid, hålla en ordentlig förberedelse i telefon och bena upp och reda ut målet så, att det kan avgöras vid ett enda sammanträde. Värre är det faktiskt inte.
    Med ett sådant system behöver man inte som i förslaget slopa den utpräglat ändamålsenliga indelningen av rättegången i förberedelse och huvudförhandling. Man förlorar kanske något i möjligheterna att förlika parterna. Det blir väl något svårare att förlikas per telefon än

 

3 I motiveringen framförs den åsikten, att den tidsfrist, varom stadgas i RB 43: 11 och 42: 20, bör normalt kunna hållas. Som argument förefaller detta egendomligt, eftersom dessa stadganden inte skall gälla i det förenklade förfarandet.

486 Robert Bomanvid sammanträde. Men det tycker jag inte gör så mycket. Det är nämligen inte bara fördelar med förlikning, det finns en nackdel också. Den hårdaste tjänar i regel mest på förlikning, den som har de kallaste nerverna och det bästa affärssinnet, den alltså som kan få till stånd förlikning med minsta möjliga eftergifter. Det är nog typiskt sett inte konsumenten.
    Den andra felbedömningen, som jag anser att man gjort i departementet, är att man i så stor utsträckning slopat formföreskrifterna för förfarandet. Domstolen skall vanligen få gå tillväga som den finner lämpligast. Det kan man ju tycka låter rimligt, och formföreskrifter har ju ingen god klang. De är helt enkelt impopulära. Formföreskrifter för part uppfattas ofta som fällor. Man stupar över föreskriften och tappar målet. Men formföreskrifterna är avsedda som skydd.det här sammanhanget är formaliteten vanligtvis ett skydd för en part gentemot motparten eller gentemot domstolen. Och det sista är viktigt. Det är farligt att låta domstolen få fria händer. Domaren kan välja det bekvämaste tillvägagångssättet utan att tänka på eller bry sig om att detta kan medföra risk eller nackdel för part. Kanske inte första tiden efter lagens införande. Men med åren kan en för domstolen lättsam praxis utvecklas steg för steg.
    Man avskaffar t. ex. alla formföreskrifter om vad svaromål skall innehålla. Detta kan medföra att, när käranden kommer till sammanträde, han är nästan helt okunnig om svarandens inställning.4 Så kan det vara enligt rättegångsbalken också, om parterna kallas till muntlig förberedelse utan föregående skriftligt svaromål. Men då vet käranden, att det bara är förberedelse det är fråga om. Enligt "småmålslagen" kan det mycket väl hända, att målet kan komma att avdömas vid sammanträdet, och att domen inte kan överprövas. En sådan ordning kan knappast tänkas förbilliga förfarandet, ty då kan käranden för säkerhets skull föra med sig en mängd bevisning för att bemöta sådana förutsedda invändningar från svaranden, som sedan aldrig framställs. Inte befordrar det snabbheten i förfarandet heller, att käranden är okunnig om svarandens inställning.
    Nej, formföreskrifter för svaromålet bör finnas, helst också en blankett härför, som bifogas stämningen, och där svaranden får på ett enkelt sätt pricka för om han medger eller bestrider yrkandet och om han erkänner eller förnekar de omständigheter, som käranden åbero-

 

4 Domstolen kan i brist på formföreskrift tänkas godta ett så allmänt hållet svaromål, att det är nära nog innehållslöst. Svaranden kan väl också tänkas vägra att precisera sig med hänvisning till att någon sådan skyldighet inte föreligger enligt lag, varpå domstolen kan tänkas resignera och kalla till sammanträde. — Har man för resten tänkt på att RB 18: 6 förlorar en avsevärd del av sin slagkraft, när rättegångskostnaderna hålls nere?

Förenklat förfarande i mindre tvistemål 487pat, och som domstolen fört in på blanketten i tabellform. Vidare får svaranden på blanketten ange, vilka omständigheter och bevis, som han å sin sida vill åberopa. Därmed får både käranden och domstolen en rimlig uppfattning om svarandens inställning.
Man avskaffar även de bestämmelser i RB 43: 10, som avser att skydda part mot att motparten håller inne med ett påstående eller bevis till allra sista minuten för att då överrumpla parten.5
Nej, formföreskrifter behövs för att skydda parterna mot varandra och mot domstolens felbedömningar och dess eventuella benägenhet för godtycke och lättja. Men självfallet bör sådana föreskrifter inte få fungera som fällor för parterna. I den mån parts handlande berörs av en formföreskrift, är dess farlighet ur vägen, om man bara gör parten uppmärksam på den. Om man säger till parten: se upp, här är ett formellt hinder, det är så och så beskaffat, och det tjänar det och det ändamålet, så tror jag parten förstår och utan tandagnisslan rättar sig därefter. Folk är vana vid sådant. Även utanför domstolarna är livet fullt av formaliteter.

 

Robert Boman

 

5 Ett bibehållande av RB 43: 10 skulle visserligen inte utgöra något särskilt effektivt skydd. När parter processar utan ombud, kan man trots kraftfull materiell processledning inte räkna med annat än att rättsfakta och bevis åberopas om varandra hela rättegången igenom. Något otillbörligt syfte behöver inte alls föreligga därvid. Men det är väl också sannolikt, att en och annan part, som inte hålls tillbaka av en advokat, försöker vinna fördelar med mindre tillbörliga metoder. Att part söker förhala rättegången eller överrumpla motparten genom åberopanden av nya omständigheter och bevis kommer nogatt bli vanligare i småmålen än det är nu. Det kunde därför vara bra, om domstolen hade en regel som 43: 10 att visa upp för den ojuste parten, och om domstolen därefter kunde dra en gräns och säga honom: fortsätter ni därefter med att förhala och överrumpla, så lämnar vi vad ni då säger utan avseende. Något effektivt skydd mot förhalning genom nya åberopanden och bevis torde nämligen inte stå att finna i bestämmelserna i 18 § om antalet sammanträden. Anta t. ex., att det i ett mål om fel i köpt vara hållits två sammanträden, och att säljaren strax före avslutandet av det senare kommer med det helt nya påståendet att köparen inte har reklamerat i tid. Om köparen då säger sig vilja styrka reklamation med ett vittne, som inte är tillstädes, måste väl detta utgöra ett synnerligt skäl för att hålla ett tredje sammanträde. Därvid kan ytterligare någon omständighet åberopas, som behöver bevisas o. s. v.