GÖRAN MELANDER. Flyktingar och asyl. Sthlm 1972. Norstedts. 282 s. Kr. 95,00.

 

I en doktorsavhandling betitlad "Flyktingar och asyl" har Göran Melander framlagt resultaten av en jämförelse mellan 1951 års Genèvekonvention angående flyktingars rättsliga ställning och 1954 års utlänningslag samt av en granskning av de svenska utlänningsmyndigheternas praxis på området; i det senare hänseendet har Melander gått igenom 1 000 ärenden, som under tiden 1954—71 varit föremål för handläggning i statens utlänningskommission/statens invandrarverk och i utlänningsnämnden.
    Avhandlingen är såvitt känt den första systematiska genomgången av utlänningsmyndigheternas praxis efter tillkomsten av 1954 års lag och erbjuder därför ett ej ringa intresse för belysning av frågor, som i vissa enstaka ärenden väckt mycken och ibland upprörd debatt särskilt under åren 1944—1969, då statens utlänningskommission var central utlänningsmyndighet. Den verksamhet, som intill 1944 bedrevs av socialstyrelsen och UD:s passbyrå, blev — som den minnesgode läsaren måhända erinrar sig — föremål för en av Richard Sandler ledd parlamentarisk undersökning vilken resulterade i två officiella betänkanden (SOU 1946: 36 och 1946: 93): dessa undersökningar föranleddes bl. a. av vissa läckage rörande från Nazi-tyskland flyktade judar, som en tjänsteman i socialstyrelsen gjort sig skyldig till, samt av vissa uppseendeväckande avvisningar till Finland av desertörer från tyska armén.
    Vad som efter tillkomsten av 1954 års lag särskilt tilldragit sig intresse i press och andra massmedia har varit politiska flyktingars och likartade gruppers ställning i Sverige, framförallt deras rätt att bedriva politisk verksamhet på lika villkor som svenska medborgare samt deras rätt att få kvarstanna i Sverige. Detta intresse har haft som bakgrund händelserna i Algeriet under 50-talets senare hälft, i Grekland 1967 och i Vietnam men även annorstädes såsom i Ungern 1956 och i Tjeckoslovakien 1968.
    Avhandlingen innehåller inledningsvis en översikt av traktat- och lagstiftningsmaterialet. Därefter följer redogörelser för samt diskussion av olika centrala frågeställningar i ämnet. Sålunda behandlas begreppet politisk

flykting, formerna för prövning av politiskt flyktingskap, resedokument för politisk flykting, förverkande av asyl och upphörande av flyktingskap.
    Här skall blott göras några randanmärkningar av närmast folk- och traktaträttslig art. Författaren gör gällande (s. 20, mom. 20) att, eftersom Sverige utan reservation anslöt sig till 1967 års protokoll rörande flyktingars rättsliga ställning, det kan ifrågasättas om ej Sverige numera är bundet av huvudkonventionen från 1951 utan de förbehåll som Sverige på sin tid gjort mot denna. I en fotnot citeras Finlands förklaring vid dess anslutning till protokollet sannolikt som ett exempel på hur Sverige hade bort förfara. Härtill bör anmärkas att 1967 års protokoll uttryckligen i artikel VII: 2 stadgar att förbehåll som gjorts mot konventionen skall gälla även protokollet, att lydelsen av Finlands förklaring torde ha sin grund i att Finland vid samma tidpunkt anslöt sig till såväl konventionen som protokollet (10.10.68) samt att FN:s flyktingkommissarie ej torde hävda annan mening; sålunda har denne ej vid mottagandet 5.3.70 av svenska regeringens återtagande av tidigare gjort förbehåll mot vissa av konventionens artiklar ansett dessa återtaganden överflödiga, vilket skulle ha varit fallet om han hävdat den av Melander förfäktade åsikten; tvärtom har han senare förhört sig om möjligheterna att återkalla de fortfarande kvarstående förbehållen.
    Melander gör sig vidare (s. 26) till tolk för åsikten att Kungl. Maj:t "synes ha överskridit sina befogenheter att ingå avtal med främmande makt så som dessa befogenheter har reglerats i RF 12 §", då Kungl. Maj:t beslöt tillträda 1967 års protokoll utan att höra riksdagen.
    Hans huvudinvändning synes vara att folkrättsligt har Kungl. Maj:t genom tillträdet till protokollet förpliktat Sverige att tillämpa protokollets flyktingbegrepp (dvs. ett flyktingbegrepp, som — i motsats till 1951 års konventions — ej innehåller någon tidsmässig eller geografisk begränsning) utan att detta fått någon omedelbar förankring i intern rätt, oaktat redan 1954 års utlänningslag innehåller ett flyktingbegrepp utan sagda begränsningar. Utlänningslagen kan nämligen "när som helst — — — bli föremål för en ändring av inskränkande natur". Skulle Melanders tes vara riktig skulle den innebära kompetensöverskridande av Kungl. Maj:t och internrättslig ogiltighet för en hel mängd traktater, som Sverige tillträtt utan att desamma underställts riksdagen bl. a. sedan det konstaterats att svensk lag vid tidpunkten för tillträdet redan uppfyllde de krav vederbörande traktat ställde på lagstiftningen.
    Melanders tes medför att så snart en traktat på någon punkt innehåller en bestämmelse, som rör ett område fallande under riksdagens uteslutande eller med Kungl. Maj:t gemensamma kompetensområde, denna punkt skall underställas riksdagen, ej blott om lagstiftning är nödvändig för uppfyllandet av traktatförpliktelsen utan även om lagstiftning redan föreligger som innebär täckning för åtagandet, enär det eljest skulle kunna inträffa att en dylik lag ändrades utan hänsyn till det folkrättsliga åtagandet. I och för sig kan den senare situationen väl tänkas inträffa. Man får väl dock förutsätta att den uppmärksammas t. ex. på så sätt att traktaten uppsäges och bindningen upphör, varigenom lagändringen kan genomföras.
    Om hela detta resonemang kan emellertid anmärkas att Kungl. Maj:ts beslut 25.8.67 i ärendet torde ha varit föremål för konstitutionsutskottets granskning och såvitt känt har någon anmärkning ej riktats mot detta beslut av utskottet. Formellt internrättsligt torde därför Melanders tes knap-

past vara hållbar.
    Beträffande arbetets innehåll i övrigt skall här ej anläggas några synpunkter. Det är vanskligt att med ledning av författarens korta referat av ärenden handlagda hos utlänningskommissionen/invandrarverket och utan tillgång till grundmaterialet ge sig in på en bedömning av hans slutsatser. Det kan i sammanhanget erinras om att Melander biträtt Utlänningsutredningen i dess arbete, i det att hans praxisgenomgång tryckts som SOU 1972: 85 "Asyl" i anslutning till utredningens slutbetänkande SOU 1972: 84 "Flyktingskap". Utredningens sistnämnda betänkande skall utgöra utgångspunkten för en översyn av den svenska lagstiftningen på området och Melanders arbete kommer därvid att bli av betydelse för ställningstaganden till en eventuell ändring av lagstiftning och praxis.
 

Love Kellberg