PER JACOBSEN. Kollektiv arbejdsret. Kbhvn 1972. Juristforbundets forlag. 637 s. Dkr. 97,50.
Den nordiska arbetsrätten har till stora delar utvecklats i parallella banor. Något tidigare än i de andra nordiska länderna började emellertid de kollektiva grundmönstren att ta form i Danmark. Där kom också en central partssamverkan tidigast till uttryck. Den danska arbetsrätten vilar i utomordentligt stor utsträckning på avtalsgrund.
    Redan 1899, sju år före den svenska "decemberkompromissen", träffades ett avtal mellan den danska arbetsmarknadens huvudorganisationer, det s. k. septemberforliget. I denna uppgörelse erkändes arbetsgivarens rätt att fritt välja arbetskraft och att leda och fördela arbetet. Det gavs också bestämmelser om rätten till stridsåtgärder. Samtidigt upprättades en särskild skiljenämnd, Den permanente Voldgiftsret. Septemberforliget har ansetts förutsätta ett ömsesidigt erkännande av föreningsrätten; fortfarande finns ingen allmän lagreglering av denna. 1908 tillkom ytterligare regler för arbetsstriden, delvis av lagkaraktär. Från och med 1910 blev Voldgiftsretten omvandlad till en egentlig domstol under namn av Den faste Voldgiftsret; 1964 blev den omdöpt till Arbejdsretten. I princip dömer domstolen enbart i tvister om avtalsbrott, medan rena tolkningsfrågor har facklig skiljenämnd som sista instans. Denna behörighetsbegränsning har diskuterats mycket på senare tid.

 

Sten Edlund 511    Septemberforliget kom att bestå ända till 1960, då det avlöstes av ett nytt huvudavtal som dock inte innebar några större ändringar. 1968 uppsades det avtalet av Landsorganisationen.
    Vad som förekommit efter 1908 kan, bortsett från Arbejdsrettens praxis, knappast betecknas som mer än en konsolidering av det då grundlagda systemet. Det anser författaren till föreliggande arbete, lektorn vid Århus universitet Per Jacobsen. En del samarbetsavtal har upprättats som gett de anställda rätt till visst samråd och information. "Men", säger Jacobsen meden välgörande brist på veneration, "bortset herfra har tilstanden været ret statisk, og man kan ved et studium af udviklingen fristes til den opfattelse, at begge parter på arbejdsmarkedet bevidst har søgt at holde udviklingen i ave, ligesom man har et indtryk af, at man ikke har interesseret sig meget for omverdenen, men alene betragtet det arbejdsretlige regelsæt som hovedorganisationernes private domæne."
    En sådan karakteristik har måhända inte fullt samma berättigande för svenskt vidkommande. Klart är ju dock att hos oss såväl avtals- som domstolsinstrumenten i viktiga avseenden inte fungerat på ett sätt som kunnat tillgodose de krav som i växande utsträckning rests från arbetstagarhåll. Omfattande reformbehov har ackumulerats som till sist föranlett lagstiftaren att träda in på flera stora fält.
    Som Per Jacobsen understryker har emellertid också den danska arbetsmarknaden kommit in i en reformperiod. 1970 tillsattes en kommitté för översyn av arbejdsretsloven. I fjol höstas tog debatten om ekonomisk demokrati stark fart. I vintras lade regeringen som bekant fram ett förslag till en central fondbildning genom arbetsgivaravgifter som om det genomförs torde bli en reform av omvälvande betydelse för det danska närings- och arbetslivet.
    Just när denna anmälan skrivs rapporteras att LO och Dansk Arbejdsgiverforening äntligen, preliminärt, enats om ett nytt huvudavtal, avsett att träda i kraft den 1 juli 1973. Samtidigt har — med bägge de nämnda organisationernas tillstyrkan — lagts fram ett förslag till ändringar i arbejdsretsloven; detta har anmälaren endast haft tillfälle att ta del av via pressuppgifter.
    En viktig punkt i bägge aktstyckena gäller behandlingen av olovliga stridsåtgärder, vilka blivit ett väl så betydande problem i Danmark som hos oss. De danska arbetsgivarna har liksom de svenska vägrat förhandla under pågående olovlig konflikt. Under det senaste året har dock attityden mjukats upp. Och nu har det fastslagits som en förutsättning för talan vid Arbejdsretten att parterna under huvudorganisationernas medverkan omgående och senast på andra dagen efter utbrottet av en strejk haft ett "fællesmøde" för att klarlägga omständigheterna. Även om arbetsgivarna därmed inte velat ålägga sig en egentlig förhandlingsplikt, är det sannolikt att sammanträden av denna typ ofta kommer att inrymma förhandlingsinslag. LO hade helst velat avskaffa institutet med "bot" som rättslig påföljd vid olovlig stridsåtgärd; man har menat att förlusten av arbetsinkomst är sanktion nog. Så mycket har man emellertid uppnått, att när arbetet återupptagits före eller omedelbart efter det gemensamma partsmötet så skall någon bot inte kunna åläggas de strejkande om inte särskilt försvårande omständigheter föreligger. Dessutom har domstolen beretts ökad möjlighet att jämka eller befria från påföljd när arbetsgivaren har eget ansvar för konfliktens upp-

512 Anm. av Per Jacobsen: Kollektiv arbejdsretkomst. I praktiken torde de nya reglerna leda till att arbetsgivarna oftast avstår från att instämma spontana kortvariga strejker.
    I likhet med sin svenska motsvarighet har Arbejdsretten under de senaste åren blivit skarpt kritiserad från fackföreningsrörelsens sida för sin prejudikatsbundenhet. I det senast gällande huvudavtalet fanns en klausul som gav ett slags skydd åt det rådande rättstillståndet i den mån avtalsparterna inte uttryckligen åsyftat några förändringar. Denna klausul har utgått i det nya avtalsutkastet. LO synes mena att Arbejdsretten därmed givits fullmakt att revidera sin praxis. De kommentarer från arbetsgivarsidan som jag tagit del av är inte lika kategoriska. Det förefaller ändå klart att man också på den sidan är beredd på en viss omorientering av domstolens rättstillämpning, hur långtgående får framtiden utvisa.
    I dessa och andra avseenden är det givet att de danska lösningarna är av stort intresse för den svenska arbetsrättskommittén.
    Jacobsens bok är närmast skriven som lärobok i högskoleundervisningen men författarens förhoppning är att den också skall lämpa sig för praktiskt bruk. Bokens tillkomst motiveras med att Illums berömda "Den kollektive Arbejdsret" sedan länge är utgången ur bokhandeln. Författaren behövde inte vara så blygsam. Enligt min mening är detta ett tillskott till den arbetsrättsliga litteraturen av stort självständigt värde. Det är ett synnerligen rikhaltigt stoff som penetreras. Ingående behandlas de grundläggande funktionsbetingelserna på arbetsmarknaden: organisationsstrukturen, föreningsrätten, kollektivavtalsformen, instrumenten för konfliktlösning, arbetsledningsrätten, de fackliga funktionärernas ställning etc. Utförliga avsnitt ägnas också åt ämnen som lön, arbetstid och anställningsskydd.
    Framställningen är utformad på ett sätt som underlättar förståelsen av att det arbetsrättsliga systemet blivit som det blivit, något som enligt min erfarenhet är betydelsefullt för att detta system inte skall te sig svåröverskådligt och abstrakt. Bilden berikas också av att författaren så pass ofta redovisar egna värderingar och uppslag till reformer.
    En tillgång är vidare de många domscitaten. Synd bara att den löpande numreringen av Voldgiftsrettens (Arbejdsrettens) domar och frånvaron av tidsindikationer försvårar närmare överblick över utvecklingslinjerna och ett fullt utnyttjande av de talrika jämförelserna med svenska och norska förhållanden. Till de allmänna iakttagelser som man emellertid torde kunna göra hör att den svenska arbetsdomstolen i uppbyggnadsskedet av sin verksamhet inte så litet tagit efter Voldgiftsrettens praxis. Det förefallert. ex. sannolikt att de regler för avtalstolkning som utbildades så påfallande snabbt haft danska förebilder.
 

Sten Edlund