En långsamt arbetande rättsordning med en eftersläpande handläggning av målen, i synnerhet brottmålen, tillgodoser inte berättigade krav på rättssäkerhet. Olägenheter vållas såväl allmänheten som personalen hos de rättsvårdande organen. Det kan sägas föreligga en viss tendens i vår lagstiftning att på betydande områden ersätta det konventionella bötesstraffet med en ekonomisk sanktion som utmäts av administrativ myndighet. Hela det väldiga komplexet av skattetillägg och förseningsavgifter på skattestraffrättens område utgör ett exempel härpå. Anledningen till denna övergång från straffrättsliga påföljder till ett administrativt sanktionssystem är uppenbarligen en strävan att åstadkomma större snabbhet och effektivitet i myndigheternas arbete.
    En annan tanke i syfte att åstadkomma snabbare domstolsavgöranden är att tillskapa särskilda jourdomstolar, där handläggningen skulle äga rum mycket kort tid efter gärningens begående. Denna tanke är i hög grad intresseväckande. En betydande grupp av mål som synes speciellt lämpa sig för avgörande vid jourdomstol är trafikmål av olika slag, givetvis med undantag för sådana mål som avgörs genom ordningsföreläggande och strafföreläggande.
    Vid Stockholms tingsrätts trafikmålsavdelning — som ju är landets största trafikdomstol — har målbalansen varit och är alltjämt besvärande hög. Detta gäller främst de s. k. bötesmålen, d. v. s. mål för vilka inte är stadgat svårare straff än böter. I praktiken är det framförallt fråga om olaga parkering och fylleri. Handläggningsmässigt har det förekommit misslyckade ordningsförelägganden och strafförelägganden, innan målet hamnat hos domstolen. Balansen av huvudsakligen sådana mål uppgår för närvarande till 13 500. Vid huvudförhandling visar det sig snarare som regel än som undantag, att ett flertal av de utsatta målen preskriberats. Förseelserna ligger alltså i åtskilliga fall mer än två år tillbaka i tiden. Nästan undantagslöst gäller, att de åtalade gärningarna begåtts mer än ett år innan målet förekommer till handläggning vid domstolen. Det ligger i öppen dag att en eftersläpning i handläggningen av den omfattning som här ifrågakommer är helt otillfredsställande.
    Vad angår stora grupper av övriga trafikmål däremot — vårdslöshet i trafik, olovlig körning, rattfylleri och rattonykterhet — är balanssituationen bättre. Arbetskapaciteten på avdelningen och genomströmningstakten av dylika mål är för närvarande sådan, att inkomna mål i allmänhet kan avdömas 4—5 månader efter anhängiggörandet och 6—8 månader efter gärningstillfället.
    Vad bötesmålen beträffar utgörs de, som nämnts, av sådana mål som av skilda orsaker inte kunnat avgöras genom ordningsföreläggande och straffföreläggande. Domstolen har en kapacitet som medger handläggning av ca 500 sådana mål i veckan. Med dessa mål är 4 domare sysselsatta och varje domare har 3 sessioner i veckan. Denna i och för sig höga avverkningstakt medger dock inte en tillfredsställande minskning av balansen.

Vad man här i första hand måste eftersträva är reformer av typen avkriminalisering av fylleribrottet och införande av ett (kommunalt) avgiftssystem i stället för bötesstraff vid olaga parkering. Utrymme för handläggning vid jourdomstol föreligger i sådana fall då gärningen bestrids — ganska vanligt förekommande t. ex. vid hastighetsöverträdelse.
    Vad angår trafikbrotten torde exempelvis olovlig körning, rattonykterhet och rattfylleri lämpa sig för snabbhandläggning. Olovlig körning förnekas sällan av den tilltalade. Trafikonykterhetsbrotten fordrar ofta endast skriftlig bevisning i form av läkarprotokoll och analysbevis avseende blodprov. I den mån muntlig bevisning är erforderlig i sistnämnda mål utgöres bevisningen ofta av polisvittnen, som ingripit mot den tilltalade och är lätta att inkalla till rättegången. Ur allmänpreventiv synpunkt är ett snabbt avgörande av dessa mål betydelsefullt. Härigenom skulle säkerligen en upprepning av brottsligheten i stor utsträckning motverkas. Med nuvarande förfarande förekommer ofta flera trafikonykterhetsbrott till prövning samtidigt. Ej sällan förekommer långa serier av olovlig körning till bedömning. Även ur den tilltalades egen synpunkt är ett snabbt avgörande av trafikonykterhetsmålen betydelsefullt, enär påföljden ofta utgöres av fängelse och den tilltalades ovisshet om påföljden därför många gånger utgör en stor psykisk påfrestning under väntetiden.
    Däremot synes mera tveksamt om vårdslöshet i trafik är ägnat att bli föremål för snabbehandling. Numera åtalas icke trafikovarsamhet i samma utsträckning som tidigare. Endast då oaktsamheten är av allvarlig beskaffenhet åtalas förseelsen. Emellertid synes den tilltalade i sådana mål oftast bestrida åtalet och påkalla motbevisning genom förhör med egna vittnen. Erfarenheten visar, att handläggningen av sådana mål tar förhållandevis lång tid och handläggningstiden är ej sällan svår att i förväg beräkna. Övervägandet av domskälen är också ofta tidskrävande och har även stor betydelse för bedömning av uppkommande skadeståndsfrågor. Sådana spörsmål är ur ekonomisk synpunkt ofta av väsentligt större betydelse för den tilltalade än frågan om ett bötesstraff. Mål av nu angiven art synes därför icke riktigt väl passa in i handläggningsmönstret hos en jourdomstol.
 

Stig Jungefors, Tommy Lennberg