Om skyldighet att hålla s. k. personundersökningsförhandling1
I 3 § första stycket lagen 29.6.1964 om personundersökning i brottmål stadgas att rätten skall förordna om personundersökning så snart det lämpligen finnes kunna ske men att sådant förordnande ej får meddelas med mindre den misstänkte erkänt gärningen eller eljest sannolika skäl föreligger att han begått den. Under förarbetena till lagen uttalade departementschefen att om gärningen ej erkänts prövningen huruvida sannolika skäl föreligger att den misstänkte begått den ifrågavarande gärningen torde få ske vid en förhandling (NJA II 1964 s. 244; jfr Beckman m. fl., Kommentar till Brottsbalken, del III, 2 uppl. s. 633).
I framställning till Konungen 30.6.1972 (JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 19—20) har JO ifrågasatt sådan ändring i nämnda paragraf, att då åtal väckts och den misstänkte ej erkänt gärningen förhandling skulle hållas innan förordnande om personundersökning meddelades endast därest den misstänkte påkallade det eller särskilda skäl talade därför.
JO synes utgå från att departementschefens uttalande under förarbetena till 1964 års lag om personundersökning i brottmål om hållande av förhandling överensstämmer med gällande rätt, sådan denna kommit till uttryck i nämnda lag och övrig processrättslig lagstiftning. Enligt min mening kan detta ifrågasättas.
RB torde bygga på den principen, att preliminärfrågor kan avgöras på handlingarna, om ej annat är särskilt stadgat. Sålunda kan i tvistemål i samband med beslut om kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning på handlingarna prövas, huruvida part visat sannolika skäl för sin talan (15 kap. RB). Då rätten har att i brottmål pröva sådana tvångsåtgärder, som avses i 24—28 kap. RB, skall beträffande de flesta av åtgärderna enligt särskilda bestämmelser i RB (t. ex. 24: 13, 25: 3, 26: 4 och 27: 6) särskild förhandling hållas. Beträffande tvångsåtgärder som avses i 27: 16 och i 28 kap. RB ges inga föreskrifter om förhandling och äger till följd härav rätten utan förhandling pröva om förutsättningar — bl. a. att någon är skäligen misstänkt för brott — föreligger för sådan tvångsåtgärd.
RB har även uppmärksammat, att det för prövning av bl. a. fråga om förordnande om personundersökning kan finnas behov av att ibland höra part eller annan personligen. Rätten äger i sådant fall hålla "förhandling" enligt 45: 13 eller särskild huvudförhandling enligt 45: 14 första stycket andra punkten (jfr Gärde, Nya Rättegångsbalken s. 662—667).
Mot bakgrunden av den detaljreglering, som skett i RB, av de fall då förhandling i preliminärfrågor skall eller kan äga rum, synes tveksamt, huruvida departementschefens uttalande i samband med tillkomsten av 1964 års lag om personundersökning i brottmål innebär, att skyldighet införts för domstolarna att i de fall då den misstänkte förnekat gärningen hålla förhandling, innan förordnande meddelas om personundersökning. Enligt