Inför den tredje havsrättskonferensen1
Förenta Nationernas generalförsamling beslöt i december 1972, att en tredje havsrättskonferens skall sammankallas. Den inleds med ett organisatoriskt möte i november/december 1973 i New York. Själva sakfrågorna skall sedan behandlas under en åtta veckor lång session i april/maj 1974 i Santiago, Chile. Om så befinns erforderligt skall konferensen kunna fortsätta följande år, därvid Wien föreslagits som lämplig konferensort.

 

Återblick
Två havsrättskonferenser har tidigare hållits inom FN:s ram, den första 1958 och den andra 1960, båda i Genève. Vid den förra antogs fyra konventioner, nämligen om territorialhavet och angränsande zon, om det fria havet, om fisket och bevarandet av det fria havets levande tillgångar samt om kontinentalsockeln. Konferensen lyckades emellertid inte lösa två av de viktigaste frågorna på dess agenda, territorialhavsbredden och fiskegränsen, vilka hänsköts till den senare konferensen. Inte heller den kunde emellertid klara uppgiften.
    Tiden efter den misslyckade andra havsrättskonferensen kännetecknades av en markerad tendens hos ett antal stater med oceankust att vidga sin nationella jurisdiktion, till en början närmast över vattenområdena men så småningom också över havsbottnen. Denna utveckling, som skedde parallellt med den teknologiska utvecklingen av möjligheterna att utforska och utvinna tillgångarna i havsbottnen och dess underlag, föranledde initiativ i FN:s generalförsamling redan 1967. Bakgrunden var i korthet följande.
    Enligt den nyss nämnda Genève-konventionen från 1958 om kontinentalsockeln har strandstaterna suveränitet över sockeln i vad avser dess utforskning och utvinningen av dess naturtillgångar. Den definieras som havsbottnen och dennas underlag i de områden under vatten, vilka ligger nära kusterna eller i anslutning till öar men är belägna utanför territorialgränsen intill ett djup om 200 meter eller — och här kommer det i det här sammanhanget viktiga tillägget — därutanför belägna på sådant vattendjup, som medger utvinning av naturtillgångarna. Detta senare kriterium —det s. k. utvinningskriteriet — kan naturligtvis tolkas på sådant sätt att havsbottnen under alla hav skall delas upp mellan strandstaterna den dag den teknologiska utvecklingen nått därhän att exploatering kan ske ända ned till de största havsdjupen. Vid en sådan tolkning bortser man emellertid från kravet på att sockeln skall "gränsa till kusterna".
    Det är idag närmast en truism att säga att teknologien utvecklas snabbt. Det kan dock ha sitt intresse att nämna att när FN:s kommission för internationell rätt 1956 dryftade vilka rättsregler som skulle gälla för ut-

 

1 Artikeln bygger på ett föredrag som hölls den 23 maj 1973 inför Svensk Förening för Internationell sjörätt.

532 Lennart Myrstenvinning från kontinentalsockeln dess särskilde rapportör i denna fråga uttalade att kommissionen inte behövde diskutera vad som skulle gälla vid utvinning från havsbottnen utanför sockeln, "eftersom uppförandet av fasta anläggningar på djup över 200 meter är omöjligt och sannolikt kommer att bli så under en avsevärd tidrymd".
    På initiativ av Malta tillsatte FN:s generalförsamling 1967 en ad hockommitté för att studera möjligheterna att för uteslutande fredliga ändamål reservera den del av havsbottnen och dess underlag, över vilken kuststaterna inte har överhöghet, samt att utnyttja dess resurser i hela mänsklighetens intresse. Kommittén avslutade sitt arbete genom att avge en rapport till följande års generalförsamling. Generalförsamlingen beslöt hösten 1968 att tillsätta en ny kommitté (havsbottenkommittén), bestående av ombudför 42 stater. Åt kommittén uppdrogs att utarbeta rättsliga principer och normer, ägnade att främja internationellt samarbete vid utforskandet och utnyttjandet av havsbottnen och dess underlag utanför de områden som lyder under strandstaternas överhöghet. Dessa principer skulle säkerställa att tillgångarna utvinns till förmån för mänskligheten i dess helhet. Kommittén skulle vidare utreda vilka ekonomiska och andra villkor som en sådan ordning måste uppfylla för att tillgodose mänsklighetens intressen. Bland kommitténs övriga uppdrag kan nämnas att den skulle utreda olika sätt att främja utforskning och användning av tillgångarna på havsbottnen liksom internationellt samarbete i detta syfte. Den skulle också undersöka föreslagna åtgärder för internationellt samarbete till förhindrande av föroreningar av havet som följd av utforskandet och utvinningen av tillgångarna där.
    När det efter två års arbete visat sig att någon enighet inte kunde nås inom kommittén, tillställde dess ordförande 1970 års generalförsamling en skrivelse, vid vilken fanns fogat ett förslag till principer. Enligt skrivelsen låg förslaget så nära man rimligen kunde komma den gemensamma nämnaren för de olika synpunkterna hos kommitténs medlemmar. Förslaget antogs av generalförsamlingen med överväldigande majoritet. De sålunda antagna principerna innehåller i huvudsak följande.
    Havsbottnen jämte dess underlag liksom naturtillgångarna där utgör mänsklighetens gemensamma arvedel ("common heritage of mankind"). Ingen får tillägna sig havsbottnen, ej heller får någon del av den underkastas någon stats överhöghet.
    All verksamhet för dess utforskande eller utvinningen av dess naturtillgångar skall regleras i den blivande internationella ordningen ("international régime").
    Alla stater skall ha samma rätt att använda havsbottnen uteslutande för fredliga ändamål. Havsbottnen skall utforskas och dess naturtillgångar utvinnas till hela mänsklighetens välfärd, varvid särskild hänsyn skall tas till u-ländernas intressen och behov. Internationella överenskommelser skall snarast ingås i syfte att på ett effektivt sätt genomföra principen att havsbottnen uteslutande är avsedd för fredliga syften; de skall utgöra ett steg mot målet att undandraga den från kapprustningen.
    Deklarationens principer skall utgöra grundvalen för en internationell ordning, som skall gälla för havsbottnen och dess resurser. För att genomföra denna skall ett internationellt administrativt organ ("internationalmachinery") upprättas genom ett internationellt fördrag.

Inför den tredje havsrättskonferensen 533    Havsbottenordningen skall tillförsäkra alla stater andel i avkastningen från havsbottnen, varvid särskild hänsyn skall tas till u-ländernas intressen och behov.
    Staterna skall stödja internationellt forskningssamarbete. De skall också vidtaga ändamålsenliga åtgärder för att åstadkomma internationellt gällande bestämmelser, ägnade att hindra föroreningar av den marina miljön och att skydda havsbottnens naturtillgångar.
    Vidare skall vederbörlig hänsyn tas till kuststaternas rättigheter och legitima intressen. Staterna bär ansvaret för att deras myndigheters och företags verksamhet står i överensstämmelse med den blivande regimen.
    1970 års generalförsamling utlyste också en allmän havsrättskonferens att hållas preliminärt 1973. Enligt generalförsamlingens beslut skall konferensen utarbeta en konvention om den internationella delen av havsbottnen och i samband därmed slutgiltigt avgränsa denna del från den havsbotten som är under nationell jurisdiktion. Konferensen skall vidare behandla havsrättsliga frågor i allmänhet, därvid särskilt nämns frågor sammanhängande med det fria havet, kontinentalsockeln, territorialhavet och tilläggszonen, fisket, skyddet av den marina miljön mot föroreningar samt vetenskaplig havsforskning. Generalförsamlingen uppdrog slutligen åt havsbottenkommittén, vars medlemsantal ökades till 86, att förbereda havsrättskonferensen genom att göra upp förslag till agenda och till konventionstexter.
    1970 års beslut har sålunda bekräftats av 1972 års generalförsamling.

 

Förberedelsearbetet
Av den summariska redogörelse jag nu lämnat för den kommande havsrättskonferensens bakgrund framgår hur oerhört omfattande mandatet är för havsbottenkommittén i dess egenskap av förberedande organ för havsrättskonferensen. Ej heller har några tendenser att reducera ämnesomfånget ännu visat sig. För den utanförstående kan kommitténs hittillsvarande arbete lätt ge ett kaotiskt intryck och stämma honom djupt pessimistisk till utsikterna att genomföra en havsrättskonferens med positivt resultat. Underde två år havsbottenkommittén arbetat som förberedande organ för konferensen har den hittills hållit fem sessioner, envar om cirka fem veckor. Trots detta och trots att kommittén bara har ett möte kvar innan konferensen mot årets slut tar sin början, föreligger ännu inte några genomarbetade textförslag på ett enda område. Onekligen en dyster bild för den utanförstående betraktaren. Jag kommer i fortsättningen att söka nyansera denna bild.
    När jag nu övergår till att mera konkret redogöra för förberedelsearbetet, kan det dispositionsmässigt vara till fördel att följa den ämnesuppdelning som gjorts inom havsbottenkommittén.
    Kommittén som sedan förra året ökats ut till 91 medlemmar är uppdelad på tre underkommittéer, var och en med klart avgränsade arbetsuppgifter. I varje underkommitté ingår samtliga medlemsstater i havsbottenkommittén. Underkommittéerna har i sin tur tillsatt arbetsgrupper, som regel omfattande ett drygt 30-tal stater.
    Den första underkommittén har i uppdrag att behandla regimen för den internationella delen av havsbottnen och det internationella havsbottenorgan som skall skapas för att administrera området. Denna underkommitté kan sålunda sägas vara den egentliga efterföljaren till den ursprungliga

534 Lennart Myrstenhavsbottenkommittén.
    Som underlag för kommitténs arbete ligger inte mindre än tolv olika mer eller mindre genomarbetade förslag till bestämmelser om den internationella regimen och det administrerande organet. Det skulle föra för långt att här närmare gå in på dessa förslag. Följande förtjänar emellertid framhållas.
    Beträffande regimen har som jag tidigare nämnt generalförsamlingen 1970 antagit ett antal principer för hur den skall utformas. Principerna ligger givetvis till grund för diskussionerna men beträffande många av dem råder vitt skilda tolkningar. Att debatterna förts i ett visst vakuum kan tillskrivas den omständigheten att varken generalförsamlingen eller havsbottenkommittén tagit ställning till var gränsen skall gå mellan havsbottnen under nationell jurisdiktion och den internationella del, på vilken regimen skall vara tillämplig. Svaret på denna fråga blir ju så gott som avgörande för det internationella områdets betydelse och därigenom också för hur det administrativa organet skall utformas. Ett flertal olika gränser har nämnts: 200 meters djup, 500 meters djup, 40 sjömil från kusten och 200 sjömil därifrån samt yttergränsen för "continental margin", vilken som regel torde ligga på över 2 000 meters djup. För att ta det sistnämnda förslaget så är det självklart att knappast några inom överskådlig tid exploaterbara tillgångar i havsbottnens underlag skulle tillfalla det internationella organet om gränslinjen drogs på så stora havsdjup.
    När det gäller gränsfrågan går det en klar skiljelinje inom havsbottenkommittén mellan de kustlösa staterna och de stater som i likhet med Sverige saknar oceankust, å ena sidan, och de övriga kuststaterna, å den andra. Den förra gruppen önskar naturligen en tämligen snäv kuststatsjurisdiktion till förmån för det internationella organet. Någon kraftmätning mellan de båda grupperna har inte kommit till stånd inom havsbottenkommittén, eftersom denna alltjämt arbetar enligt "consensus"-principen. Inget beslut fattas sålunda om någon medlemsstat är emot det. Vid den senaste generalförsamlingen testades emellertid de båda gruppernas styrka för första gången. Det gällde ett resolutionsförslag, som introducerats avett antal stater från den kustlösa gruppen. Enligt förslaget skulle generalförsamlingen begära att generalsekreteraren skulle företaga en komparativ utredning av hur de olika förslagen i gränsfrågan skulle komma att påverka omfattningen av naturtillgångarna på den internationella delen av havsbottnen. Förslaget antogs slutligen av generalförsamlingen med röstsiffrorna 69—15—41. En sådan röstövervikt kommer de kustlösa och jämställda staterna med säkerhet dock inte att kunna uppnå om en konkret gränsfråga skulle bli föremål för votering; till denna kategori stater hör nämligen färre än 50 av FN:s 132 medlemsstater.
    Med en grov generalisering kan man våga påstå, att det finns två huvudgrupper också i vad avser det administrativa organets befogenheter: en som vill ge det långtgående bestämmanderätt och en som önskar hålla organets funktioner inom mycket snäva ramar. Till den förra hör de kustlösa staterna, Sverige inbegripet, och ett stort antal andra u-länder. Ytterst på den andra kanten står öst-staterna.
    Trots de stora motsättningarna inom första underkommittén har den kommit en bra bit på väg när det gäller att komma fram till en konventionstext. Under 1973 års session har den haft två arbetsgrupper i gång.

Inför den tredje havsrättskonferensen 535Den första av dessa har i uppdrag att klarlägga på vilka områden det föreligger enighet resp. meningsskiljaktigheter inom kommittén i vad avser den internationella regimen. Arbetsgruppen får anses ha fullgjort sitt uppdrag. Den andra gruppens primäruppgift blir att redovisa enighet resp. meningsskiljaktigheter inom kommittén beträffande det administrativa organet för den internationella delen av havsbottnen, främst beträffandeformerna för organets verksamhet, grunderna för styrelsens sammansättning samt reglerna för styrelsens beslut.
    Den andra underkommittén har i uppdrag att upprätta den omfattande förteckning över de ämnen och frågor inom havsrätten som havsrättskonferensen skall behandla samt att utarbeta konventionstexter rörande dessa, dock med undantag för de ämnen som uttryckligt tilldelats de båda andra underkommittéerna. Det tog underkommittén två år att nå fram till en slutligt accepterad förteckning. Den omfattar ett drygt 70-tal havsrättsliga ämnesrubriker och kan sålunda med någon överdrift sägas motsvara en innehållsförteckning till ett omfattande kompendium i havsrätt. Det säger sig självt att havsrättskonferensen inte kan komma att befatta sig med alla dessa frågor; skulle den det finge vi ställa in oss på en konferens som skulle vara åtminstone ett decennium framöver.
    De många, långa, inflammerade och ofta osakliga diskussionerna kring denna förteckning har tagit lejonparten av denna underkommittés sammanträdestid. Den återstående tiden har ägnats främst territorialvattengränsen, genomfartsrätten i sund samt kuststaternas rätt till tillgångarna på och i havsbottnen och i havet utanför sina territorier. Dessa är vid sidan av den internationella delen av havsbottnen de "tunga" havsrättsliga ämnena. Jag skall söka kortfattat redogöra för huvudströmningarna i dessa frågor.

 

Sjöterritoriet
Som bekant misslyckades 1958 och 1960 års havsrättskonferenser med att fastställa högsta medgivna territorialhavsbredd. Vid den senare var det bara en nej-röst för mycket för att erforderlig 2/3 majoritet skulle nås för 6 sjömils territorialhavsbredd med en lika bred fiskezon utanför. Det vakuum de båda första havsrättskonferenserna lämnade efter sig har många kuststater utnyttjat till att sträcka ut sin jurisdiktion över det fria havet. Idag är antalet stater som hävdar 12 sjömil ungefär lika stort som det som har 3, 4 eller 6 sjömils territorialhavsbredd. Det mest oroande i utvecklingen är dock tendensen hos latinamerikanska och på sistone också afrikanska stater att göra anspråk på betydligt bredare sjöterritorier, ända upp till 200 sjömil.
    Denna redan i mitten av 60-talet klart märkbara tendens mot vidgad kuststatsjurisdiktion tvingade de stora sjöfartsnationerna att kraftigt arbeta för en tredje havsrättskonferens med främsta uppgift att låsa utvecklingen vid en siffra som kunde antagas samla den erforderliga kvalificerade majoriteten. Den bedömdes ligga på lägst 12 sjömil, en territorialhavsbredd som de västliga stormakterna bara några år tidigare betraktat som excessiv. Om stormakterna sålunda var beredda att bita i det sura äpplet tvingade främst militära överväganden dem att samtidigt kräva praktiskt taget oinskränkt genomfartsrätt i de internationella sunden.
    Debatterna i havsbottenkommittén har visat att en begränsning av sjöterritoriet till högst 12 sjömil kan nås, dock inte isolerat utan bara om

536 Lennart Myrstenkuststaterna samtidigt ges viss jurisdiktion över naturtillgångarna i havet och på havsbottnen utanför territorialgränsen. Jag återkommer senare till denna fråga.
    Enligt gällande regler är kuststaterna skyldiga att tillåta oskadlig genomfart av andra staters fartyg, såväl statsfartyg som handelsfartyg. Genomfarten anses oskadlig så länge den inte menligt påverkar strandstatens fred, ordning eller säkerhet. Detta utgör den balans mellan kuststaternas och sjöfartsnationernas intressen som nåddes i Geneve 1958. Reglerna för oskadlig genomfart gäller också för internationella sund, d. v. s. sund som förbinder en del av det fria havet med en annan del eller med en annan stats territorialhav.
    Som jag nyss nämnde vill stormakterna ändra på dessa regler i vad avser genomfartsrätten i sund som utgör territorialhav. USA anger som skäl att om en 12-milsgräns generellt införs kommer ett 100-tal internationella sund som idag utgör del av det fria havet att hamna under strandstaternas jurisdiktion. (Sovjetunionen kan självfallet inte åberopa detta skäl eftersom denna stat i flera decennier hävdat att gällande folkrätt medger 12 sjömils territorialhavsbredd.) Det amerikanska påståendet får tas med en nypa salt. De viktigaste sunden, såsom inloppet till Medelhavet och Malackasundet, utgör redan idag territorialhav. Inte heller är USA berett att inskränka sitt krav till internationella sund som idag till del utgörs av fritt hav. Bakom stormakternas krav på ändrade regler ligger säkerhetspolitiska överväganden. "Terrorbalansen" hålls bl. a. uppe av kärnvapenbestyckade u-båtar som kan hålla sig under vattenytan under mycket långa tider. Med de nuvarande reglerna för genomfart i sund måste de upp till ytan vid passagen och röjer därmed sin position.
    De föreliggande amerikanska och ryska förslagen om genomfart i internationella sund går också följdriktigt ut på att fartyg i transit skall tillerkännas samma rättigheter som de har på det fria havet.
    De viktigaste sundstaterna, såsom Spanien, Marocko, Malaysia och Indonesien, motsätter sig kraftigt detta stormaktsönskemål och har stöd av en stor majoritet länder, bland dem Kina. Från svensk sida önskar vi också bibehålla den balans som de nuvarande reglerna ger mellan kuststats- och sjöfartsintressen. I den mån stormakterna gör sannolikt att reglerna missbrukas av kuststaterna är vi beredda att söka få till stånd erforderliga ändringar av dem. Stormakternas förslag synes oss inte ägnat att rätta till eventuella missbruk.

 

Kuststaternas jurisdiktion utanför sjöterritoriet
När man diskuterar detta ämne kan det vara ändamålsenligt att skilja mellan de levande tillgångarna i havet, å ena sidan, och tillgångarna på och i havsbottnen, å den andra.
    Beträffande de förra torde det idag inte finnas någon allmänt erkänd folkrättslig regel som ger kuststaterna rätt att förbehålla sig fisket utanför en 12-milsgräns. Detta utesluter givetvis inte att ett antal latinamerikanska och några afrikanska stater — samt numera också Island — hävdar ensamrätt till fisket långt utanför territorialgränsen, i extremare fall ut till en 200-milsgräns.
    Vad åter angår tillgångarna på havsbottnen och i dess underlag tillkommer dessas utforskning och utvinning kuststaterna såvitt det rör sig om den

Inför den tredje havsrättskonferensen 537del av havsbottnen som kallas kontinentalsockeln. Detta framgår av 1958 års konvention om kontinentalsockeln. Var sockelns yttergräns går, därom råder olika uppfattningar som följd av det inledningsvis nämnda s. k. utvinningskriteriet.
    Låt mig först konstatera att det finns en klar majoritet inom havsbottenkommittén för att vidga kuststaternas jurisdiktion såväl över havet som över havsbottnen. Det man önskar är inte en fullständig jurisdiktion utan en som är begränsad till tillgångarna, såväl de levande som de döda. Om vi först granskar de förslag som avser de förra, d. v. s. fisket, är det mest originella och mest komplicerade det som USA framlagt. Enligt de amerikanska tankegångarna skall kuststaterna ges företrädesrätt utanför 12-milsgränsen till alla fiskarter utom dem som betecknas som starkt migratoriska och vilka förutsätts komma att särskilt anges i den blivande konventionen. Kuststatens ensamrätt till fisken skall kunna utövas så långt ut till havs som dessa fiskarter påträffas. De starkt migratoriska fiskarterna, främst sålunda tonfisken, skall vilken stat som helst ha rätt att fånga. Om kuststaterna inte har kapacitet nog att fånga de arter som tillkommer dem skall de medge andra stater att fiska överskottet.
    Det amerikanska förslaget är som synes komplicerat, inte bara teoretiskt utan framför allt vid dess tillämpning i praktiken. Man förstår bakgrunden till förslaget bättre om man gör klart för sig att cirka 80 procent av USA:s fångster tas utanför den amerikanska kusten, medan resterande 20 procent, huvudsakligen tonfisk, tas utanför andra staters kuster.
    Enklare, men samtidigt mer vittgående, är ett av Australien och Nya Zeeland framlagt förslag. Detta förutsätter exklusiv jurisdiktion för kuststaterna i en zon utanför sjöterritoriet, vars bredd tentativt angivits till 200 sjömil, alltså en ordentlig ökning från nuvarande 12 sjömil. Inom denna zon har kuststaten företrädesrätt till all fisk som dess fiskare kan fånga. Bedömningen av den egna fångstkapaciteten gör kuststaten själv.
    Betydligt snävare rätt för kuststaterna inryms i de japanska och sovjetiska förslagen. Båda dessa stater är de främsta långdistansfiskande länderna och deras allt större fångstkapacitet utgör den kanske främsta anledningen till att kuststaterna så hårt driver önskemålen om vidgad kuststatsjurisdiktion. Dessa förslag, som inte förutser några särskilda fiskezoner, går i stort ut på att u-länderna — men inte i-länderna — skall ha rätt att i vattnet utanför sjöterritoriet för sig reservera den kvantitet fisk som deras egna fartyg kan fånga.
    På svensk sida har vi framhållit att vad man i första hand bör inrikta sig på är effektiva åtgärder för att bevara fiskbestånden. Hur avkastningen skall fördelas mellan kuststaterna, å ena sidan, och de långdistansfiskande staterna, å den andra, anser vi vara sekundärt till den förra frågan. I detta avseende har vi stött förslagen om vidgade preferenser för u-landsstaterna med hänsyn till deras svårigheter att hävda sig mot de tekniskt avancerade, långdistansfiskande staternas fiskeflottor. Med u-länder jämställer vi de i-länder, för vilkas ekonomi fisket spelar en avgörande roll.
    Beträffande förslag som enbart avser havsbottnen kan nämnas att Norge föreslagit en kombination av avstånds- och djupkriterierna för sockelns avgränsning. Den norska delegationen har sålunda framfört att yttergränsen för kuststatens jurisdiktion över kontinentalsockeln bör gå ut till 200 sjömil från kusten eller dras vid 600 meters djup, om detta senare alternativ

538 Lennart Myrstenligger längre från kusten.
    I USA:s för några år sedan presenterade förslag till en administrativ ordning för den internationella delen av havsbottnen anges yttergränsen för kontinentalsockeln löpa vid ett havsdjup om 200 meter. Kuststaten skall dock ges bestämmanderätt över verksamheten på havsbottnen avsevärt längre ut, hur långt har hittills lämnats öppet.
    De övriga förslagen avser i allmänhet tillgångarna såväl i havet som på och i havsbottnen. De ger sålunda kuststaterna en jurisdiktionsrätt över alla naturtillgångar inom en del av det fria havet.
    Det första — och hittills enda — försöket att i artikelform konkretisera begreppet "ekonomisk zon" har gjorts av Kenya. Förslaget grundas på de slutsatser som ett antal afrikanska stater nådde fram till vid ett möte i Yaoundé i juni 1972. Förslaget innebär i huvudsak att alla kuststater har rätt till en begränsad jurisdiktion över ett område av havet och havsbottnen utanför 12-milsgränsen. Kuststaten har i sin "ekonomiska zon" ensamrätt att utvinna alla naturresurser i området, såväl levande som döda, samt att utfärda bestämmelser om skydd av fiskbestånden till förhindrande av föroreningar och om vetenskaplig forskning. Den ekonomiska zonens yttergräns skall bestämmas med utgångspunkt i regionala kriterier. Därvid skall hänsyn tas till resurserna i regionen och "de rättigheter och särskilda intressen" som de u-länder har vilka är kustlösa eller i det närmaste kustlösa eller vilka har smala kontinentalsocklar. Zonens yttergräns får inte läggas längre ut än 200 sjömil från kusten. Förslaget har starkt stöd, främst inom den afrikanska gruppen.
    Ett annat förslag med liknande utgångspunkter är latinamerikanskt och grundas på 1972 års Santo Domingo-deklaration. Enligt förslaget, bakom vilket Colombia, Mexico och Venezuela står, har kuststaterna suveränitet över naturtillgångarna utanför 12-milsgränsen intill ett avstånd av 200 sjömil. Inom detta område, det s. k. "patrimonial sea", har kuststaterna vidare rätt att vidtaga åtgärder till skydd mot föroreningar, att reglera forskningen och att förbjuda alla slag av fasta anläggningar. Utanför "patrimonial sea"-området har kuststaterna vidare överhöghet över tillgångarna på kontinentalsockeln och i dess underlag i enlighet med gällande folkrätt. Definitionen av kontinentalsockeln skiljer sig dock väsentligt från den som ges i 1958 års Genévekonvention; enligt det latinamerikanska förslaget sträcker sig sockeln ända ned till "the ocean basin or abyssal floor", d. v. s. ned till ett havsdjup om 2 000—3 000 meter.
    Först vid havsbottenkommitténs möte i mars i år tillsattes en arbetsgrupp inom denna underkommitté. Till skillnad från de övriga arbetsgrupperna har samtliga stater rätt att deltaga i denna grupps arbete. Arbetsgruppens mandat omfattar samtliga underkommitténs ämnesområden. En prioritering har dock skett till förmån för frågorna om territorialhavet, internationella sund, kontinentalsockeln samt kuststaternas företrädesrätt till naturtillgångarna utanför sjöterritoriet.
    Den tredje underkommittén har hand om huvudsakligen frågor om förorening av den marina miljön samt havsforskningen. Det är också den underkommitté som hittills haft den lägsta sammanträdesfrekvensen. Förra året tillsatte kommittén en arbetsgrupp med uppgift att föreslå en konventionstext rörande föroreningar och i år en för att behandla marin vetenskaplig forskning och överförande till u-länderna av teknologiskt kunnande.

Inför den tredje havsrättskonferensen 539    De mest kontroversiella frågorna inom underkommitténs ämnessfär utgörs av kuststaternas jurisdiktionsrätt avseende marin förorening och forskningens frihet. Den förra frågan aktualiserades för några år sedan av Canada som införde en 100 sjömil bred föroreningszon utanför sina kuster i de arktiska farvattnen. Den reflekteras också i 1969 års konvention om ingripande på det fria havet vid föroreningshotande olyckor. Det säger sig självt att de stora sjöfartsnationerna ställer sig negativa till den avsevärt utvidgadekuststatsjurisdiktion som Canada, stött av ett stort antal u-länder, kräver. Det kan tilläggas att det tidigare nämnda ekonomiska zon-begreppet också omfattar jurisdiktionsrätt i vad avser föroreningar.
    Rätten att bedriva vetenskaplig forskning på det fria havet hävdade stormakterna redan vid 1958 års havsrättskonferens, men utan större framgång. Vidare ansåg de bestämmelserna om forskning i 1958 års kontinentalsockelkonvention som ett starkt försvårande moment. Enligt dessa tillkommer som bekant rätten att utforska sockeln kuststaten ensam.
    Inom underkommittén görs från u-landshåll gällande att man måste skilja mellan sådan marin forskning som är egentlig grundforskning och sådan forskning som sker i militärt och kommersiellt syfte. Stormakterna menar att det är praktiskt sett omöjligt att dra en sådan skiljelinje och att försök i denna riktning bara verkar hämmande på forskningen. Stormakterna kräver helt fri forskning på det fria havet medan u-länderna anser att forskningen också där bör bli föremål för reglering, framför allt i den kommande konventionen om det internationella havsbottenområdet. Också i-länder som Australien och Canada delar u-ländernas uppfattning att kuststatens samtycke är erforderligt för forskning inom havsområden där kuststaterna har begränsad jurisdiktion, såsom exempelvis i en eventuell ekonomisk zon.

 

Några allmänna reflexioner
Om man söker jämföra situationen inför 1958—1960 års havsrättskonferenser med den som råder idag inför årets konferens slås man onekligen av de många grundläggande olikheterna.
    Först kan man konstatera en politiskt klart annorlunda bild. Vid den första konferensen hade FN knappt 80 medlemmar, idag är de 132. En ökning med 2/3! Det relativt ringa antalet u-länder hade då ännu långt kvar till den sammanhållning, inte minst vid motsättningar med i-länderna, som de ofta demonstrerar idag. De har idag också avsevärt större möjligheter att tillgodogöra sig havets och havsbottnens tillgångar än de hade då.
    Det kraftigt ökade utnyttjandet av haven och havsbottnen, till största delen möjliggjort genom de stora teknologiska framstegen, har självfallet lett till att ekonomiska och politiska överväganden kommit att ersätta det mera statiska, folkrättsliga betraktelsesättet. Ett betecknande uttryck för denna omvälvning är att medan FN:s folkrättskommission förberedde 1958 års havsrättskonferens förberedelsearbetet inför den tredje havsrättskonferensen överlåtits till ett övervägande politiskt organ som havsbottenkommittén. Det gäller sålunda inte i första hand att kodifiera utan snarare att ändra det bestående. Man kan ha olika åsikter om värdet av den förändrade arbetsmetoden. En fördel synes åtminstone mig denna "politisering" ha: bara på det sättet har vi en möjlighet att nå konkreta resultat och därigenom — för en tid framöver i allt fall — stoppa den utveckling

540 Inför den tredje havsrättskonferensenmot kaos som de alltfler unilaterala åtgärderna leder till.
    En annan betydelsefull skillnad mellan de tidigare havsrättskonferenserna och denna är agendans omfattning. 1958—1960 kom fyra konventioner till medan havsbottenkommittén skall dryfta ett drygt 70-tal ämnesområden. Självfallet kommer det stora flertalet inte att föranleda några konventionsbestämmelser. Men om havsrättskonferensen skall få ett positivt resultat måste den lösa åtminstone närmare 10-talet viktiga frågor såsom territorialvattengränsen, genomfartsrätten i sund, kuststaternas rätt till tillgångarna i havet resp. på och i havsbottnen, regimen för och administrationen av den internationella havsbottnen, marin förorening, vetenskaplig forskning m. m.
    Eftersom staternas intressen varierar starkt mellan de skilda frågorna, kan den politiska lösningen knappast få någon annan form än "paketlösningens". Det måste nämligen anses uteslutet att en stat gör några för den väsentliga medgivanden i en viss fråga utan att den samtidigt är försäkrad om vilken "kompensation" den kommer att få i de andra frågorna. De många och komplicerade frågorna som måste ingå i "paketet" gör det procedurellt svårt att nå den slutliga lösningen. Att dela upp frågorna på flera delkonferenser torde knappast vara en framkomlig väg, inte ens om man kommer överens om att resultaten av delkonferenserna inte blir slutgiltiga förrän slutkonferensen hållits. Även om staterna ges rätt att bryta upp delkonferensernas resultat i samband med den slutliga politiska uppgörelsen, anses nämligen det psykologiska motståndet mot att på nytt behandla ett tidigare provisoriskt färdigbehandlat ämne så stort, att det bara i undantagsfall kan åstadkommas i praktiken. Ej heller torde det vara realistiskt att föreställa sig att en enda konferens skall mäkta med att både skriva konventionerna och nå fram till den politiska uppgörelsen. Såvitt nu kan bedömas torde den enda möjligheten vara att söka nå den politiska överenskommelsen före slutkonferensen. Detta förhållande utgör också en förklaring till att havsbottenkommitténs arbete framskridit så långsamt av de synliga resultaten att döma.
 

Lennart Myrsten