Inkassokostnad i mål om betalningsföreläggande

 

Tidigare har jag i SvJT (1972 s. 67 ff) behandlat några frågor i detta ämne. Då tillämpningen härvidlag synes starkt skiftande finner jag anledning att i enhetlighetens intresse återkomma med några upplysningar. Ett par hovrättsavgöranden som berör en av de behandlade frågorna bör i detta sammanhang bringas till vidare kännedom.
    Från en del tingsrätter har jag inhämtat, att man ej godtar att borgenärer, när inkassokostnad yrkas såsom rättegångskostnad, såsom stöd för yrkandet allenast hänvisar till de lagrum, som anger förutsättningarna för rätt till inkassokostnad. Denna ståndpunkt synes mig stå bäst i överensstämmelse

med lagens anordning. Såsom närmare utvecklats i min nämnda artikel ligger ju iakttagandet av de i lagen (KK 4.6.1971, SFS 1971: 319) angivna förutsättningarna i gäldenärens intresse och gäldenären är ju den som bäst kan avgöra om förutsättningarna i fråga är för handen. För kontroll härvidlag ger näppeligen allenast en hänvisning till lagbestämmelserna — där dessa ej samtidigt återges — tillräcklig ledning.
    En del inkassoföretag, däribland några av de större, iakttar numera vad domstolarna kräver i fråga om angivande av grund för yrkande varom här är fråga, medan andra sådana företag förefaller obenägna att ställa sig till efterrättelse domstolens krav.
    Inte sällan möts fortfarande domstols påpekande om lagens rätta innebörd med den i mål om lagsökning och betalningsföreläggande alltför vanliga invändningen, att domstolen i fråga är den enda som ställer krav i påpekat hänseende. Efter den långa tid som nu gått sedan inkassobestämmelserna trädde i kraft synes det mig uppenbarligen motiverat att utan att inhämta komplettering lämna yrkande om inkassokostnad utan bifall, när grunderna för yrkandet icke anges korrekt i ansökningen.
    För fall då betalningsföreläggande söks för inkassokostnad såsom huvudfordran rekommenderas avslutningsvis i förenämnda artikel (s. 72) att kostnaden i sådana mål sätts väsentligt lägre än schablonbeloppet 70 kr., detta med hänsyn till målens vanligen enkla natur och huvudfordringens ringa belopp. I två hovrättsavgöranden, det ena från Svea hovrätt och det andra från hovrätten för Västra Sverige, har denna linje följts. Arvodet har i dessa båda fall dock ej satts så lågt som till 30 kr. (I båda fallen var huvudfordringen 30 kr.; tingsrätterna bestämde ombudsarvodet till 40 kr. Svea hovrätt gjorde ej ändring i dit fullföljt mål, varemot hovrätten för Västra Sverige i det mål som fördes under denna hovrätts prövning höjde arvodet till 50 kr.) Enligt vad jag inhämtat bestämmer däremot ett flertal tingsrätter i mål av denna art vanligen ej högre arvoden än 30 kr.

Nils Börje Liliné