HOLGER WIKLUND. God advokatsed. Sthlm 1973. Norstedts. 630 s. Kr. 160: 00.
Att vara advokat i ett komplicerat och ständigt föränderligt samhälle och att alltid fullgöra denna uppgift på ett kompetent, omdömesgillt och rättskaffens sätt hör förvisso inte till det lättaste. Det finns så oändligt många möjligheter att göra misstag och felbedömningar. I medvetande om de många fallgropar, som kantar den enskilde yrkesmannens väg, har advokatorganisationerna världen över försökt uppställa vissa allmänna vägledande regler för sina medlemmars handlande. Även Sverige har fått en sådan codex genom av advokatsamfundets styrelse år 1971 antagna "Vägledande regler om god advokatsed".
Sådana rättesnören kan väl kanske stundom tjäna den enskilde till viss ledning, men det ligger i sakens natur att dessa etiska regler måste bli ytterst allmänt hållna och i stor utsträckning endast kan ge uttryck för självklarheter (stundom rent av plattityder) av typen, t. ex. att det är advokatens plikt att vara lojal mot sin klient. Men dessa regler kan givetvis inte upplysa om hur denna principiella lojalitet skall manifestera sig i olika ömtåliga sammanhang liksom ej heller om hur långt kravet på sådan lojalitet kan sträckas när det kolliderar med andra i och för sig berättigade intressen.
För att lösa dessa och liknande spörsmål fordras en kommentar till de allmänna reglerna, en kommentar som i detalj inventerar de många konkreta situationerna, som analyserar dessa och söker skissera olika alternativ till lösning och som talar om hur motsvarande frågor bedömts av olika nationella eller internationella advokatorganisationer. Behovet av en kommentar av detta slag har länge varit känt i Sverige, medan t. ex. Danmark sedan ett tjugutal år haft ett föredömligt sådant hjälpmedel i Axel H. Pedersens "Indledning till advokatgerningen".
Den brist som funnits i detta hänseende har nu på ett förnämligt sätt fyllts genom Holger Wiklunds nyligen utgivna arbete "God advokatsed". Det är glädjande att just Wiklund givit sig i kast med detta viktiga arbete, ty han har nämligen alldeles speciella kvalifikationer för denna svåra uppgift. Med en central position som samfundets generalsekreterare under mer än 20 år har följt att han varit föredragande i disciplinärenden inför huvudstyrelsen och — sedan dess tillkomst — inför disciplinnämnden. Han har därigenom i högre grad än någon annan förvärvat förstahandskunskap om det material som är i fråga. Han har vidare som en förberedelse för den större uppgiften under en följd av år i samfundets tidskrift publicerat systematiskt uppställda redogörelser för de beslutande organens avgöranden i disciplinärenden under rubriken "Till tolkningen av begreppet god advokatsed".
När förf. gripit sig an med sin arbetsuppgift har han varit väl medveten om vikten av att rätt disponera och systematisera det väldiga materialet.
Han säger själv att befogade invändningar lär kunna göras mot varje försök till systematik, men åtminstone Sveriges advokater torde gärna acceptera, att förf. valt en disposition som ansluter sig både till våra tryckta etiska regler och till den systematik, under vilken tidigare rättsfall presenterats i TSA:s samlingsregister.
Efter en allmän del, som redovisar rättskällorna och vari uppdrages gränslinjer för vad som innefattas under begreppet advokatverksamhet, disponeras ämnet så att förf. först behandlar advokatrörelsens organisation och därefter i ett särskilt kapitel avböjande av uppdrag. I fortsättningen behandlas ämnet främst med utgångspunkt från mot vem eller vilka advokatens agerande riktar sig och under särskilda rubriker diskuteras sålunda advokatens förhållande till klienten, till motparten, till tredje man, till domstolar och myndigheter, till kollegerna och till advokatsamfundet.
Under var och en av dessa huvudavdelningar finnes ett flertal underrubriker. Sålunda omfattar t. ex. avdelningen "Förhållandet till klienten" kapitelrubrikerna: plikt att fullgöra uppdraget, plikt till trohet och lojalitet, tystnadsplikt, plikt till omsorg och noggrannhet, arvode, redovisning samt utlämnande och innehållande av handlingar. Härunder inventeras sedan med imponerande fullständighet tänkbara konkreta frågor och problem.
I varje särskilt avsnitt lämnar förf. vanligen en redogörelse för hur den aktuella frågan bedömts i Danmark, Norge, Finland, Västtyskland, England och USA liksom för de belysande rättsfall som kan föreligga från dessa länder. Härefter följer motsvarande redogörelse för svenskt vidkommande, ofta kompletterad med ett referat över den allmänna debatt som kan ha förekommit. I de fall, där man inte ens av detta vidlyftiga material kan finna säker ledning för bedömningen av en fråga, tvekar förf. vanligen inte att till slut framföra sitt eget — oftast välgrundade — förslag till dess lösning.
Det är givetvis omöjligt att i en anmälan av ordinär omfattning ge ett detaljreferat av vad det tagit förf. drygt 600 trycksidor att sammanfatta. Ett litet axplock kan dock vara på sin plats, främst beträffande frågor som har större allmänt intresse eller om vilka anmälaren finner sig ha en något avvikande mening.
I den allmänna delen (s. 37 ff) diskuterar förf. den gamla tvistefrågan om vad som är advokatens huvuduppgift: att vara ett "rättens organ" eller att främst tillvarata klientens intressen. Som bekant var den förstnämnda uppfattningen länge den förhärskande i vårt land liksom den alltjämt torde vara det i Tyskland. Förf. tvekar emellertid inte om att i enlighet med nutida svensk advokatuppfattning ansluta sig till åsikten att advokatens huvuduppgift är att tjäna klienten. "Man står enligt min mening inte på verklighetens mark, om man säger att advokatens roll i processen är att fungera som ett organ för rättskipningen. Advokaten är anlitad av parten för att hjälpa denne, och det är detta som är hans uppgift."
Beträffande det på sistone så aktuella problemet om advokatens frihet i förhållande till statsmakten säger förf. (s. 45): "En i hela den demokratiska världen vedertagen och för gestaltningen av reglerna om god advokatsed grundläggande princip är att advokaten skall stå fri och självständig — — —. Att han står fri gentemot det allmänna är nödvändigt bl. a. just för att han skall kunna tillvarataga klientens intressen även mot det allmänna."
I kap. 8, som behandlar klientmedelsförvaltning, synes mig förf. i ett avseende företräda en väl rigorös uppfattning. Han framför (s. 85 not 8) den åsikten att en advokat inte ens till någon del får ha förmyndar-, konkurs- eller dödsbomedel innestående på annan räkning än sådan som öppnats i myndlingens, konkursboets eller dödsboets eget namn. Detta synes mig vara att gå längre än nödvändigt. Givetvis bör vid sådana uppdrag alla väsentliga penningtillgångar förvaltas på sätt förf. föreslagit. Men advokaten gör enligt min mening inget fel om han av praktiska skäl håller något mindre belopp avskilt på den allmänna klientcheckräkningen att ha till hands för löpande utgifter. Även på så sätt placerade medel är nämligen ordentligt avskilda i bokföringsreglementets mening och beaktas bör att en advokat också har skyldighet att ordna t. ex. en dödsboförvaltning så rationellt och praktiskt, att arvodet ej fördyras av onödigt arbete i form av bankbesök i tid och otid.
Under rubriken "Plikt att fullgöra uppdraget" diskuterar förf. (s. 234 ff) advokatens rätt att frånträda ett uppdrag, sedan han nödgats konstatera antingen att klienten ljugit eller att han medvetet undanhållit väsentliga fakta. Enligt förf:s mening bör även i sådana fall rätten att frånträda ett redan påbörjat uppdrag bedömas ganska restriktivt. Förf. kommenterar emellertid inte det i praktiken oändligt mycket vanligare fallet, att klienten visserligen inte ljuger medvetet men väl är offer för sitt önsketänkande. Klienten är ofta så helt övertygad om det rättvisa i sin sak att han tycker att alla andra måste se förhållandena på samma sätt som han själv. Därför intalar han i god tro sin advokat att han har säker vittnesbevisning på relevanta punkter. När advokaten sedan söker kontrollera uppgiften finner han inte sällan att de presumtiva vittnena inte alls uppfattat förhållandena på samma sätt som klienten eller rent av att de anvisade personerna vägrar att ställa upp som vittnen. Jag tror de flesta advokater någon gång förletts att åtaga sig ett uppdrag för en sådan optimistisk klient, som förmått skildra sitt fall med entusiasm och övertygelse, men där verkligheten sedan visat att optimismen saknat täckning av fakta. Också i ett sådant fall bör advokaten enligt min mening ha rätt att frånträda ett uppdrag, även sedan det påbörjats. Ingen advokat bör tvingas att — åtminstone inte som kärandeombud — föra en process som han själv bedömer såsom utsiktslös. En annan sak är att man vid motsvarande situation på svarandesidan stundom kan behöva biträda en part i underläge och försöka göra det bästa möjliga av en hopplös situation.
En gammal tvistefråga, som i Sverige aldrig besvarats genom något vägledande avgörande i högsta instans, är om en advokat för fordringar å utlägg och arvode har retentionsrätt i de handlingar han mottagit av klienten. Förf. ägnar (s. 412 ff) spörsmålet en ingående behandling men kommer likväl inte fram till någon säker slutsats. Närmast synes han benägen erkänna en begränsad retentionsrätt, som dock bör få vika, när särskilda omständigheter föranleder annan bedömning. Enligt min mening intar förf. här en väl negativ position, särskilt med tanke på att — såsom han själv inledningsvis redovisar — advokatens retentionsrätt erkänts i alla de västerländska länder, med vilka de svenska förhållandena genom hela verket jämförts. Att samfundsstyrelsen i detta hänseende genomgående tycks ha intagit en förvånansvärt defaitistisk ståndpunkt framgår av förf:s rättsfallsreferat, men denna omständighet bör knappast tillåtas påverka den princi-
piella bedömningen.
Utrymmet tillåter givetvis inte de många ytterligare citat, instämmanden eller — undantagsvis — avvikande synpunkter, vartill denna bok inbjuder. Vad som anförts får betraktas som en föga rättvisande exemplifikation. Boken är nämligen så otroligt uttömmande, behandlar så i detalj alla tänkbara frågor och konfliktsituationer, att man har svårt att på rak arm föreställa sig att en advokat kan råka komma i ett läge, där han inte kan finna någon ledning av vad som skrivits.
Det ligger i sakens natur att ett verk av detta slag i stor utsträckning kommer att behandla konkreta fall av enskilda advokaters misstag och felbedömningar och tillsynsorganens reaktion häremot. Vid studiet av de många rättsfallen får man ofta en osökt påminnelse om de svårigheter som är förbundna med utövandet av denna tillsyn. Den som under ett antal år varit verksam i hithörande funktion inom styrelsen och disciplinnämnden är väl medveten härom liksom om de samvetskonflikter som kan uppstå. Mot varandra bryts nämligen två i och för sig oförenliga principer. Å ena sidan skall disciplinorganen bl. a. upprätthålla advokatyrkets anseende — alla kolleger har på lång sikt nytta av att detta är gott. Denna synpunkt manar till att ställa stränga krav på den enskilde. Å andra sidan är man själv medveten om hur lätt det är att göra fel; stundom nödgas man med klädsam blygselrodnad konstatera att endast en lycklig försyn hindrat en själv från att göra tabbar, liknande dem som föreligger till bedömning. Detta leder till förståelse och mildhet i bedömningen, en synpunkt som givetvis i alldeles särskilt hög grad gör sig påmind, när fråga uppstår att utesluta en kollega och man vet att en sådan åtgärd blir närmast ruinerande för den drabbade.
Vid läsningen av Wiklunds bok imponeras man ofta av förf:s förmåga att finna en riktig syntes mellan dessa båda oförenliga bedömningsgrunder. Förf. ställer förvisso stora krav på sina kolleger men han har samtidigt också förståelse för mänsklig svaghet.
Med Holger Wiklunds bok har de svenska advokaterna fått sitt magnum opus. Detta verk har alla förutsättningar att på advokatetikens område bli något av en bibel, på samma sätt som Alméns köplagskommentar kommit att bli det för de sista generationernas affärsjurister.
Åke Svenson