Målets beredande till bevisupptagning i tvistemål om mindre värden
I våras avgavs till riksdagen en proposition med förslag till lag om rättegången i tvistemål om mindre värden.1 Lagförslaget hade utarbetats i justitiedepartementet, där tidigare två olika promemorior upprättats.2 Den första av dessa diskuterades vid hearings, medan den senare blev föremål för ordinärt remissförfarande. Lagrådets yttrande inhämtades över propositionen.
Syftemålet med reformen är som bekant att möjliggöra ett billigare och snabbare förfarande i förmögenhetsrättsliga mål som rör ett värde, ej överstigande halva basbeloppet för allmän försäkring eller m. a. o. för närvarande omkring 3 800 kr. Det är framför allt på tre olika sätt man velat åstadkomma detta. Ombudsarvode utgör ej ersättningsgill rättegångskostnad, något som väntas medföra att parterna i regel kommer att utföra sin talan själva. Vidare har möjligheten att överklaga underrättens dom i hög grad begränsats. Slutligen har man velat förenkla förfarandet genom att i större eller mindre utsträckning dispensera från de huvudprinciper, som präglar rättegångsbalken. Bl. a. är så fallet med handläggningens uppdelning i förberedelse och huvudförhandling. Målen skall i stället handläggas vid ett eller flera likvärdiga sammanträden på ungefär samma sätt som enligt ÄRB. Då det i propositionen fästs särskilt avseende härvid3 men denna del av reformen inte förefaller ha väckt något större intresse under remissbehandlingen eller hos lagrådet skall jag här med några ord beröra densamma.
Uppdelningen i förberedelse och huvudförhandling motiveras ju främst av att man velat skapa goda förutsättningar för den fria bevisvärderingen. Målet skall så beredas till huvudförhandlingen att under denna all bevisning kan förebringas i ett sammanhang. Härigenom skapas nämligen de bästa förutsättningarna för ett effektivt utnyttjande av den muntliga bevisningen samt för domarens bedömning härav på grundval av vad denne hört och sett under huvudförhandlingen. Vikten härav sammanhänger med att det ofta är så svårt att få en uppfattning om det relevanta händelseförloppet, vilken är såväl säker som riktig.
Nu kan man visserligen enligt lagförslaget hålla två på varandra följande sammanträden. Detta framgår av följande bestämmelse i 18 §: "Endast om synnerliga skäl föreligger får flera än två sammanträden hållas." Men det första av dessa får så vitt jag förstår inte enbart utnyttjas i förberedande syfte. Det heter i 5 § att "mål beredes för avgörande vid sammanträde eller genom skriftlig handläggning". Med det senare måste avses framförallt skriftlig stämningsansökan och svaromål, som delges vederbörande mot-
part.4 Och vad angår det förra fallet må uppmärksammas följande stadgande i 18 §: "Hålles sammanträde, skall målet om möjligt slutbehandlas vid sammanträdet." Då parterna i de inledande rättegångsskrifterna skall ange vilka vittnen som åberopas, synes man härav kunna dra den slutsatsen att dessa skall kallas till första sammanträdet, så att målet då "om möjligt" kan slutbehandlas. Då detsamma bereds "vid sammanträde", skulle det sålunda åtminstone i regel vara fråga om ett sådant, där det även förebringas muntlig bevisning. Detta stämmer också med följande uttalande av departementschefen: "I regel bör den ( d. v. s. förhandlingen vid det första sammanträdet) inledas på samma sätt som en muntlig förberedelse enligt RB."5
Även några andra uttalanden av departementschefen tycks mig visa att jag tolkat den återgivna bestämmelsen i 5 § riktigt. "Den nuvarande uppdelningen på förberedelse och huvudförhandling bör inte upprätthållas."6 "Även enligt min mening är det viktigt att endast ett sammanträde hålles."7 "För att målen i det förenklade förfarandet i regel skall kunna avgöras efter ett enda sammanträde, bör rätten innan kallelse till sammanträde utfärdas utröna vilken bevisning parterna avser att förebringa och vad de vill styrka med varje särskilt bevis."8 Att man räknat med möjligheten att det kan behövas ett andra sammanträde tycks enbart sammanhänga med att det vid första sammanträdet kan visa sig erforderligt med ytterligare bevisupptagning.9
I viss motsättning härtill står emellertid ett uttalande i motiven rörande domarens verksamhet för åvägabringande av förlikning, som jag strax skall redogöra för. "Rätten skall söka förlika parterna, om ej särskilda skäl föranleder annat", heter det i 6 §. Och i motiven härtill framhålls att "det förenklade förfarandet i betydligt högre grad än nuvarande ordning bör inriktas på förlikning".10
Jag skulle också tro att domaren enligt den tilltänkta ordningen i högre grad bör ha framgång med sina förlikningsförsök än vad som för närvarande är fallet. Nu lyckas ju advokaterna i stor utsträckning åstadkomma att tvister avvecklas genom frivillig uppgörelse och åtminstone en del av dessa fall bör med den nya ordningen i stället komma under domarens prövning. Men å andra sidan har denne inte alls samma förutsättningar som två advokater att åvägabringa en förlikning. En advokat är klientens förtroendeman, och tillråder denne förlikning, kan klienten lita på att advokaten gör detta enbart i hans eget intresese, medan domaren självfallet har att beakta även motpartens och det allmännas intresse av att tvisten görs upp i godo. Vidare utgör för närvarande de höga processkostnaderna ett starkt incitament till förlikning — i mindre mål uppgår enbart underrättskostnaderna genomsnittligt till ungefär samma värde som tvisten rör sig om. Genom att ombudsarvode ej blir ersättningsgillt och man ej behöver räkna med något överklagande, bortfaller i hög grad detta incitament.
Det är alltså av vikt att man i övrigt åstadkommer bästa möjliga förut-
sättningar för domarens förlikande verksamhet, som naturligtvis bör sättas in på det första sammanträdet. Att vittnena kallats till detta, gör det emellertid svårare för domaren att åstadkomma förlikning. Sitter vittnena och väntar ute i korridoren, måste ju parterna fråga sig varför de då skall gå med på en kompromiss — vittnenas inställelse får de ju under alla förhållanden betala. Förmodligen är det detta förhållande som föranlett följande uttalande i motiven: "Det är givet att förutsättningarna för frivillig uppgörelse kan försämras om kostnadskrävande bevisning förebringas vid sammanträdet. I många fall där vittnesbevisning är aktuell kan det därför vara fördelaktigt att redan från början räkna med att två sammanträden kan komma att behövas och därför ägna det första sammanträdet i huvudsak åt att utreda förutsättningarna för förlikning."11
Antag nu att en domare resonerar så här. Enligt 6 § skall jag söka förlika parterna, såvida ej särskilda skäl talar däremot. Några sådana skäl går sällan att utreda på förhand med någon rimlig grad av säkerhet. I överensstämmelse med uttalandet i motiven underlåter jag under sådana förhållanden i regel att kalla vittnena till det första sammanträdet. Och visserligen lyckas jag sällan med att förlika parterna, men då så ej blir fallet, utnyttjar jag sammanträdet som en förberedelse för bevisupptagningen vid det följande sammanträdet.
På så sätt skulle man på en omväg kunna upprätthålla den nu rådande uppdelningen av handläggningen i en förberedelse och en huvudförhandling. Men det kan inte vara riktigt att förfara på det sättet.12 Som tidigare påpekats skall enligt 18 § målet om möjligt slutbehandlas vid första sammanträdet. Detta blir ju i regel omöjligt, om vittnena ej kallas till detta sammanträde.
Jag utgår nu i det följande från att rätten till det första sammanträdet inkallar de vittnen, som finns angivna i stämningsansökningen och svaromålet. Detta medför naturligtvis ingen olägenhet, såvida inte någon ytterligare bevisning behöver förebringas. Frågan blir alltså hur stor chansen är för att så blir fallet. Härvidlag måste man först uppmärksamma parternas möjlighet att förbereda sin talan till första sammanträdet. Man kan räkna med att ena parten ofta är ett större företag, vilket låter sin talan utföras av en av sina tjänstemän, som har processvana eller rent av är juridiskt skolad. Ja, kanske företaget låter en advokat, med vilken det har förbindelse, sköta processen, ty utgiften härför kan ju dras av på företagets deklaration som omkostnad i rörelsen. Långt bekymmersammare ligger det till för motpartens del, om denne — som ofta kommer att vara fallet — är en privatperson, vilken inte har någon erfarenhet av hur en process går till. Vilken hjälp kan denne då få?
Någon advokat kommer han sällan att anställa, eftersom dennes arvode ej är ersättningsgill rättegångskostnad. Och att parten erhåller ett biträde med stöd av rättshjälpslagen blir — i vad angår den första instansen — mycket sällsynt.13 Däremot kan parten vända sig till domstolens kansli och
där få "allmänna råd och anvisningar angående förfarandet".14 Lagförslaget innehåller emellertid ingen bestämmelse härom och av motiven får man det intrycket att det inte är meningen att den ifrågavarande domstolstjänstemannen skall utöva någon materiell processledning.15
Större betydelse har det då att utgiften för "kortare rådgivning", enligt rättshjälpslagen 41 § är ersättningsgill rättegångskostnad. Det härför utgående arvodet är för närvarande 50 kr. och jag antar detta räcker för en halvtimmes konsultation. Advokaten kan härvid hjälpa parten att fylla i ett formulär för stämningsansökan eller svaromål och ibland få klarhet i om denne har någon som helst chans att vinna målet. Men en mer ingående rådgivning kan det ju ej bli fråga om, eftersom advokaten under den korta konsultationen näppeligen hinner med att ta kontakt med motparten och få del av dennes syn på saken.
Slutligen må även uppmärksammas att motiven förutsätter att domaren kan skriftligen eller per telefon ta "förberedande kontakter" med parterna, sedan stämningsansökningen respektive svaromålet inkommit.16 Detta förfaringssätt finns inte reglerat i lagen och berörs endast helt kort i motiven, men Holstad menar tydligen att detsamma skulle resultera i att målet bleve tillräckligt berett till första sammanträdet.17 Frågan blir då om det går att utöva någon effektiv materiell processledning på detta sätt. Antag att domaren skriver till ena parten och samtidigt skickar en kopia till motparten samt härvid begär att den förre skall närmare klargöra grunden för sin talan och för sina bevistemata eller frågar honom om han inte har någon ytterligare bevisning. Erfarenheterna av detta tillvägagångssätt vid skriftlig förberedelse enligt RB är inte uppmuntrande, trots att parterna härvid i regel biträds av advokater, något som är en av orsakerna till att man så sällan begagnar sådan förberedelse. Större möjlighet finns då att uppnå något resultat genom att tala med parterna i telefon. Domaren ringer t. ex. först upp käranden och diskuterar med honom, så svaranden angående kärandens justeringar av dennes talan, så åter käranden o. s. v. Detta tillvägagångssätt är emellertid inte bara omständligt utan medför också risk för att part kommer att misstro domaren. Att utöva kraftig materiell processledning är en känslig sak. Den bör inte bara ske taktfullt utan även öppet i båda parternas närvaro. Annars kan part misstänka domaren för att stå på motpartens sida och otillbörligen gynna denne.
Det sätt på vilket förberedelsen sker till första sammanträdet bör väl i regel ge tillfredsställande resultat i enkla mål. Däremot har jag svårt att tro detta bli fallet i mera komplicerade sådana. Emellertid framhålls i motiven till propositionen att de mål, som skall handläggas enligt den nya ordningen, "i allmänhet torde vara tämligen enkla både från rättslig synpunkt och vad beträffar bevisningen".18 Detta uttalande kan naturligtvis endast avse de tvistiga målen. Vi bortser alltså från alla de fall, då käromålet återkallas, därför att svaranden gjort rätt för sig, samt de i vilka denne medger vid första sammanträdet eller uteblir härifrån. I övrigt får man räkna med en del enkla mål, där en process skulle ha avstyrts, såvida
båda parterna haft advokater. Men i övrigt antar jag att målen i regel blir rätt så komplicerade i både sakligt och rättsligt hänseende eller åtminstone i ettdera hänseendet. Att mål angående mindre värden skulle genomsnittligt vara så mycket enklare än stora mål, har jag svårt att tro. Vidare är förutsättningarna för förlikning — såsom tidigare framhållits — inte särskilt goda i det nya förfarandet. Och visserligen är målet i regel enkelt, om det endast rör sig om huruvida levererat gods avvikit från tillbörlig standard, men sådana tvister är avsedda att slitas av den allmänna reklamationsnämnden.19
Emellertid är risken för att ytterligare bevisning behöver förebringas i hög grad beroende på hur ingående rättens materiella processledning kommer att bli vid det första sammanträdet. Såsom tidigare påpekats skall detta inledas med en diskussion om parternas yrkanden, åberopanden och bevisuppgifter. Härvid är det meningen att domarens processledning skall vara mer vittgående än under en muntlig förberedelse enligt RB.20 Domaren skall inte bara diskutera den närmare innebörden av och avsikten med olika yttranden, som parterna gör, utan även "genom frågor efterforska om det finns någon omständighet som inte har berörts i målet".21 I promemorian anges närmare anledningen härtill. Det sägs där kunna för parterna "vara förenat med betydande svårigheter att överblicka och lägga fram de relevanta omständigheterna i ett mål" och att det "därför kan inträffa att part underlåter att åberopa omständighet som är till hans förmån". Och angående bevisningen framhålls att "genomsnittparten i allmänhet torde ha svårt att bedöma vad som behöver bevisas och vilken bevisning som erfordras".22 Förhåller det sig på det sättet, tycks mig — särskilt som parterna ej företräds av några advokater — den materiella processledningen ganska ofta böra leda till att ytterligare bevisning behöver förebringas. I detta sammanhang må också erinras om att nya omständigheter och bevis endast under speciella förutsättningar får åberopas, då underrättens dom överklagas i hovrätten.
Men hur stora är då olägenheterna av att en del av bevisningen förebringas vid det första sammanträdet och en del vid det andra? Ja, det beror ju delvis på uppskovets längd. Blir detta långt — t. ex. därför att det behövs sakkunnigutredning i ett konsumentmål — räknar motiven med att det kan bli nödvändigt att inkalla de tidigare hörda vittnena på nytt, något som medför ökade kostnader.23 Och under alla omständigheter uppstår den olägenheten att man vid det andra sammanträdet ej kan rikta några frågor till de vittnen, som hörts förra gången. Vid motstridande vittnesmål kan vittnena ej höras mot varandra och de tidigare hörda vittnena kan överhuvudtaget inte utnyttjas rörande omständigheter, som framkommer vid det andra sammanträdet. Detta kan resultera i att ett åberopat rättsfaktum ej kan utredas — medan motsatsen måhända blivit fallet vid en koncentrerad bevisupptagning — och att domaren sålunda måste lägga bevisbördan till grund för sitt avgörande. Nu är det klart att ett förfarande av den föreslagna typen aldrig kan ge samma garanti som det nuvarande för att avgörandet blir materiellt riktigt. Häremot har man emellertid att väga för-
delen av att förfarandet är så billigt att det överhuvudtaget kommer att användas i rimlig omfattning för tvister angående mindre värden.24 Den rättsliga sanktionsmekanismen fyller ju ingen samhällsfunktion, om den för en enbart museal tillvaro! Vad man bör eftersträva är sålunda — som det framhålls i propositionen — att "åstadkomma sådana förenklingar i förfarandet att kostnaderna blir betydligt lägre utan att befogade rättssäkerhetskrav eftersätts".25 Vad jag undrar är om det senare verkligen kommer att bli fallet.
Vid bedömningen av hur stora risker man bör ta för att målen blir oriktigt bedömda, är det emellertid rimligt att även fästa avseende vid hur stor kostnadsökningen blir, såvida det första sammanträdet endast används som förberedelse. "Det förenklade förfarandet är avsett för mål som i regel inte kan bära kostnaderna för ett flertal inställelser inför domstolen", heter det i propositionen.26 Vill man bedöma om detta är riktigt, bör jämförelsen tydligen ske med fall, då man enligt den föreslagna ordningen lyckas slutbehandla målet redan vid första sammanträdet. Krävs det uppskov för ytterligare bevisupptagning, blir ju kostnaderna i regel desamma, som om handläggningen i stället uppdelats i en förberedelse och en huvudförhandling. Ja, ibland blir de rent av större, enär det under en förberedelse kan visa sig att viss vittnesbevisning, som åberopats i stämningsansökningen eller svaromålet, är onödig.
Vad först angår de ersättningsgilla rättegångskostnaderna, är det i detta sammanhang endast parternas resekostnader, som man behöver ta hänsyn till. Nu är det klart att dessa kan bli betydande, om ena eller båda parterna bor långt från platsen för sammanträdet. En viss lättnad åstadkommes emellertid härvidlag genom att en kärande konsument kan instämma säljaren till sitt eget hemvist.27 Men vidare får man väl i sådana fall, som de nu berörda, försöka klara sig med skriftlig förberedelse, så som ibland skett även i mål, som handläggs enligt rättegångsbalken. I detta sammanhang skulle jag även vilja fästa uppmärksamheten vid ett uppslag, som professor Boman framförde i sin installationsföreläsning i vintras: våra underrätter borde utrustas med s. k. konferenstelefoner som möjliggör att domaren och parterna kan prata med varandra och alla tre härvid hör vad de två andra säger.28
Men hur är det då med den ökade tidsutdräkt som kan uppstå genom att det hålls två sammanträden i stället för ett? För domaren kan denna inte bli stor, eftersom han under alla förhållanden måste diskutera igenom målet med parterna, innan det förekommer någon bevisupptagning. Däremot kan naturligtvis parterna bli mer belastade, men härvid ligger problemet till på ungefär samma sätt som med avseende på parternas resekostnader. Vidare borde det väl vara möjligt att hålla sammanträden på kvällstid i de fall då det förelåg ett starkt behov härav.
Såvitt jag kan förstå skulle den ifrågavarande kostnadsökningen i de allra flesta fall bli obetydlig. Vidare bör det naturligtvis inte vara förbjudet att kalla in vittnena till första sammanträdet. Detta är tvärtom att rekommen-
dera, såvida domaren vid telefonkontakt med parterna fått det bestämda intrycket att det inte kommer att behövas någon ytterligare bevisning. Även enligt rättegångsbalken kan ju målet slutbehandlas vid liten huvudförhandling i omedelbar anslutning till den första inställelsen.
Som tidigare berörts skulle bevisvärderingen bli säkrare och domarnas förlikningsverksamhet underlättas, såvida det första sammanträdet i regel organiserades som en förberedelse. Vidare finge detta även processekonomiska fördelar i de så ofta förekommande fallen, då svaranden medger vid första sammanträdet eller uteblir från detta. Man behövde ju i sådana fall inte räkna med några vittneskostnader.
Som framgått av det föregående bygger emellertid mina resonemang i hög grad på premisser, om vars riktighet man kan få säkert besked endast genom den framtida erfarenheten av lagens tillämpning i praktiken. Det tidigare påpekade förhållandet att det här berörda problemet knappast alls uppmärksammats under remissbehandlingen tyder naturligtvis på att jag misstagit mig i ett eller annat hänseende. Åtminstone att döma av redogörelsen för remissvaren i propositionen skulle endast en enda remissinstans ha föreslagit att man i stället borde lösa problemet genom vidgad användning av institutet liten huvudförhandling!29 Kanske jag alldeles överskattat vikten av att rättsfakta blir ingående diskuterade innan man planerar någon bevisupptagning? Vad som talar för att detta dock inte skulle vara fallet är å andra sidan att man i flera länder, där civilprocessen fortfarande handläggs genom ett eller flera likvärdiga sammanträden, för närvarande reflekterar på att övergå till ett system med förberedelse och huvudförhandling. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är att detta även gäller processen vid de danska "underretterne" och de tyska "Amtsgerichte".30 Dessa domstolar är nämligen endast kompetenta att döma i tvistemål angående mindre värden, liksom handläggningen härav för närvarande är organiserad på ungefär samma sätt som skulle bli fallet enligt det svenska lagförslaget. Jag har tyckt att det under sådana förhållanden funnits skäl att åtminstone fästa uppmärksamheten vid det här behandlade problemet.
Per Olof Ekelöf