PREBEN LYNGSØ. Negotiable dokumenter. Kbhvn 1972. Juristforbundets Forlag. 340 s.

 

Professor Lyngsø har i denna bok lämnat en ingående, samlad redogörelse för de viktigaste reglerna för skilda typer av s. k. negotiabla dokument till bruk — såsom det heter i förordet — för jurister och andra som i sin verksamhet råkar ut för rättsliga problem med anknytning till löpande skuldebrev, checkar, växlar och aktier etc. Förf. framhåller i anslutning därtill, att huvudvikten i framställningen lagts på de olika — i praktiken särskilt betydelsefulla — reglerna om exstinktion av rättigheter och invändningar samt om till vem gäldenären med befriande verkan kan erlägga

 

Lars Fogelklou 699betalning. Eftersom de relativt omfattande regelsystem, som det här rör sig om, i stort sett är helt likartade med dem som gäller för resp. dokument i Sverige, är Lyngsøs bok av stort intresse också för vårt lands vidkommande. Våra skuldebrevs-, försäkringsavtals- och sjölagar har ju tillkommit i nordiskt samarbete medan växel- och checklagarna grundar sig på en internationell konvention med bredare anslutning.
    I kap. I lämnas till en början en kortfattad redovisning av den principiella skillnaden mellan enkla skuldebrev å ena sidan samt löpande skuldebrev och övriga negotiabla dokument å andra sidan. Därvid framhålls med fog, att begreppet negotiabelt dokument inte är fullt enhetligt. Ett sådant dokument, som ju inte bara behöver gå ut på en penningbetalning utan också kan avse andra prestationer, kan nämligen i vissa avseenden vara mer eller mindre negotiabelt. Såsom ett väsentligt kriterium för negotiabilitet fastslås principiellt, att den fordran varom fråga är skall vara knuten till dokumentet på sådant sätt, att det — åtminstone såsom huvudregel — blott inträder exstinktion av rättigheter eller invändningar till förmån för den som innehar dokumentet och således, att det likaledes bara inträder betalningsexstinktion om gäldenären betalar till den som företer dokumentet (s. 16). Framställningen är i övrigt disponerad så, att det i sammanhanget av naturliga skäl grundläggande avsnittet avser behandlingen av löpande skuldebrev — ett avsnitt som också är det till omfånget största. Uppdelning därav har skett på tre kapitel, nämligen kap. 2 Allmänna regler därom, kap. 3 Överlåtelse m. m. av löpande skuldebrev och kap. 4 Exstinktion och betalning vid överlåtelse av sådant skuldebrev. I efterföljande kapitel behandlas först sådana dokument som avser allenast penningprestationer, nämligen under kap. 5—8 checkar, under kap. 9 växlar — varvid i betydande omfattning hänvisas till checkavsnittet — och under kap. 10 försäkringspoliser. Framställningen i kap. 5—10 för däri behandlade dokument har i stort sett disponerats på motsvarande sätt som skuldebrevsavsnittet med de avvikelser självfallet därifrån som de särskilda förhållandena för dessa dokument kan ha påkallat. Därefter följer under kap. 11 en redogörelse för konossement och andra transportdokument — som alltså går ut på annat än en penningprestation. De andra transportdokument som därvid behandlas utgörs av järnvägs- och flygfraktsedlar samt internationella vägfraktsedlar. Slutligen behandlas under kap. 12 relativt kortfattat vissa andra typer av negotiabla dokument som kan karakteriseras antingen genom att de inte omedelbart eller inte enbart går ut på betalning av pengar eller genom att de bara är negotiabla i ett hänseende, nämligen med avseende på spörsmålet om betalningsexstinktion. I detta kapitel behandlas sålunda bl. a. aktier och bankmotböcker. Också hithörande avsnitt är inom ramen för de mera speciella och artskilda situationer det här rör sig om i görligaste mån upplagda efter samma dispositionssystem som föregående avsnitt.
    Den överskådliga uppläggning av materian som sålunda skett är i hög grad ägnad att underlätta en jämförelse på väsentliga punkter av regelsystemen för de skilda typerna av negotiabla dokument. I detta sammanhang kan noteras, att förf. i slutet av kap. 1 (s. 18 och 19) — efter konstaterande av att det inte finns någon samlad lagstiftning om negotiabla dokument — framställer frågan om det med hänsyn till de skilda dokumentens art är möjligt att åvägabringa en viss rättsenhet. Förf. finner att så i viss

700 Lars Fogelklouutsträckning måste anses vara fallet och åberopar till stöd härför följande intressanta uttalande: "De vigtigste regler om negotiable dokumenter findes ganske vist i tidsmæssigt stort set samtidige love; hvor disse love indeholder modstridende regler, må det i almindelighed være udelukket at tilvejebringe retsenhed. Men bortset fra disse tilfælde må det ofte antages, at navnlig reglerne om omsætningsgældsbreve i gbl. kap. 2 kan finde analog anvendelse på dokumenter, der er negotiable uden at være omsætningsgældsbreve. Dette er givet klart udtryk for i motiverne til gældsbrevsloven. Det må dog understreges, at man ikke i bred almindelighed kan anvende reglerne om omsætningsgældsbreve analogt på andre negotiable dokumenter. Om gældsbrevslovens regler om omsætningsgældsbreve kan anvendes analogt, må undersøges særskilt for hvert enkelt af de forskellige negotiable dokumenter."
    Lyngsøs bok innefattar som framgår av vad ovan sagts en ingående kommentar till de väsentliga reglerna för skilda typer av negotiabla dokument, varvid framställningen belyses av åtskilliga rättsfall, däribland en hel del från vårt land. Den allsidiga och jämförande analys av föreliggande problemkomplex som förf. framlägger är, såvitt jag kunnat finna, framför allt i vad den gäller löpande skuldebrev, checkar och växlar, mönstergill och det finns knappast något skäl till erinran däremot. Av de många minnesnoteringar jag gjort vid en genomgång av boken skall jag här endast ta upp några enstaka frågor, som jag av en eller annan anledning stannat för och som för övrigt delvis sammanhänger med vissa differenser mellan dansk och svensk rätt.
    Å s. 28 behandlas den enligt uppgift i teorien tveksamma frågan om såsom löpande skuldebrev skall anses ett skuldebrev upptagande en alternativ innehavareklausul, d. v. s. en klausul om att betalning skall ske till en bestämd person eller till innehavaren. Förf. uttalar att så är förhållandet i allt fall enligt rätten i Danmark och Norge, vilkas skuldebrevslagar i 4 § upptar en i de svenska och finska lagarna ej medtagen särbestämmelse som ger klart uttryck för en sådan tolkning. Också enligt svensk rätt lärer — trots avsaknaden av nämnda särbestämmelse — motsvarande princip gälla, något som även framgår av de uttalanden i Würtemberg — Sterzels kommentar, vartill Lyngsø hänvisar. Ett dylikt skuldebrev bör såsom förf. påpekar betraktas som ett innehavarpapper.
    Generalklausulen i 8 § skuldebrevslagen behandlas på s. 52—54. Förf. framhåller bl. a. att det avgörande momentet för om en bestämmelse skall åsidosättas är förhållandena vid den tid bestämmelsen åberopas av fordringsägaren men att det dock inte är uteslutet, att gäldenären i särskilda fall kan anställa en fastställelsetalan om bestämmelsens otillbörlighet. Till uttalandet görs en not (s. 53), varav framgår att i frågan om fastställelsetalan en avvikande mening skulle föreligga i Würtemberg — Sterzels kommentar. Detta är emellertid knappast fallet, eftersom däri (s. 57) blott sägs att sådan talan "åtminstone i regel torde vara utesluten". Ifråga om tilllämpningen av 8 § redovisar förf. ett intressant danskt rättsfall från 1967, vilket företer vissa likheter med ett färskt rättsfall från vårt land, NJA 1971 s. 23.
    Vad gäller framställningen (s. 73—78) om kraven för att överlåtelse resp. pantsättning av löpande skuldebrev skall medföra skydd mot överlåtarens (pantsättarens) borgenärer bör man erinra sig den differens här-

Anm. av P. Lyngsø: Negotiable dokumenter 701vidlag som föreligger mellan dansk och svensk rätt. I vår skuldebrevslag upptas ett allmänt stadgande (10 §) om att vad i lagen sägs om överlåtelse av skuldebrev också skall gälla ifråga om pantsättning därav. Detta stadgande har sin motsvarighet i den finska lagen men ej i de danska och norska lagarna, där i stället i åtskilliga efterföljande paragrafer särskilt utsagts att de gäller även pantsättning. Det i sammanhanget aktuella stadgandet i den danska lagens 22 § avviker dock väsentligt från det svenska. Efter dansk rätt skall nämligen för sakrättsskydd traditionskravet gälla blott beträffande pantsättning och säkerhetsöverlåtelse men däremot inte ifråga om vanlig överlåtelse. Denna betydelsefulla divergens i lagstiftningarna har för övrigt också avspeglat sig i andra avsnitt i Lyngsøs bok.
    Vid behandlingen (s. 91—98) av kravet på god tro hos förvärvare av löpande skuldebrev såsom förutsättning för exstinktion av en rättighet berörs bl. a. förhållandena, när ett stulet eller annorledes förkommet skuldebrev etc. efterlyses genom annonsering i dags- eller fackpress eller saken omtalas i massmedia. Förf. frågar sig, om inte åtminstone sådana personer eller företag som yrkesmässigt handlar med värdepapper borde vara förpliktade att hålla sig underrättade om sådana upplysningar och därför inte i god tro skulle kunna köpa efterlysta värdepapper. Det betonas emellertid, att rättspraxis inte tyder på att det i allmänhet föreligger någon sådan plikt, varom hänvisas till ett danskt rättsfall från 1945. Denna ståndpunkt lärer också i den masshantering av värdepapper av negotiabel karaktär som numera förekommer vara väl befogad. Ett härmed likartat spörsmål är även den av förf. i checkkapitlet (s. 180—181) behandlade frågan om förhållandena vid det inte sällan förekommande fallet, att en stulen eller eljest förkommen check återkallas hos trassatbanken, varom då denna banks skilda kontor brukar underrättas. Om därvid exempelvis ett av trassatbankens avdelningskontor fått underrättelse om att en check, som dragits på huvudkontoret eller annat avdelningskontor, blivit återkallad, ligger det nära till hands att anta, att vederbörande kontor skulle handla grovt oaktsamt genom att "indfri" checken. Emellertid fastslår förf. — med stöd bl. a. av ett danskt rättsfall från 1961 — att man i allmänhet inte kan anse en bank skyldig att hålla sig orienterad om "efterlyste checks" med den effekten att banken inte skulle kunna förvärva sådan check med exstinktiv verkan. Lyngsø torde därvid — åtminstone vad återkallade checkar beträffar — med bank åsyfta dels annan bank än trassatbanken dels annat trassatbankens kontor än det på vilket checken dragits. Sådant trassatbanks kontor bör sålunda i detta hänseende behandlas på samma sätt som om det gällde en annan bank. Hithörande spörsmål har ingående behandlats av Hessler (i "Obehöriga förfaranden med värdepapper", s. 115 f), varvid frågans lösning efter skilda riktlinjer dryftats pro et contra utan att därvidlag ett alldeles bestämt ställningstagande kunnat göras. (Bemärkas bör att Hesslers arbete utgavs före tillkomsten av det av Lyngsø åberopade rättsfallet.) I detta sammanhang må framhållas, att frekvensen av komplikationer vid efterlysning av stulna eller eljest förkomna checkar eller vid återkallande av checkar med hänsyn till den snabba utvecklingen av datatekniken inom bankväsendet, särskilt genom införande av det nu aktuella s. k. on-line-systemet, kan förväntas bli betydligt reducerad. Vid tilllämpning av ett sådant system bör risken för att sådana checkar infrias bli påtagligt mindre.

702 Lars Fogelklou    Beträffande frågan, huruvida en check som inte är försedd med en handskriven underskrift utan i stället såsom numera ofta förekommer är försedd med en på mekaniskt sätt anbragt underskrift — genom faksimilestämpel o. d. — kan betraktas som giltig, uttalar förf. (s. 146), att ett sådant förfarande förmodligen nu måste betraktas såsom rättssedvana med konsekvens sålunda att en dylik check anses giltig. Lyngsø har därvid frångått den i sin 1967 utgivna kommentar till check- och växellagarna hävdade motsatta ståndpunkten. Också för vårt lands vidkommande torde bruket av maskinell underskrift, bl. a. genom s. k. checksigner, ha fått sådan räckvidd, att rättssedvana därom numera bör anses föreligga. Vad checkar beträffar berörs (s. 158) i korthet förhållandena kring den i Danmark — på ett likartat sätt som är fallet inom bankväsendet i vårt land — mellan vissa banker och penninginstitut träffade överenskommelsen, varigenom trassatinstitutet under angivna förutsättningar åtar sig s. a. s. en garanti för betalning av checkar upp till viss storleksordning.
    Vid behandlingen (s. 222—226) av checkinnehavares möjlighet enligt 57 § checklagen till krav på obehörig vinst dryftas bl. a. den av Agell (i" Växel, check och materiell fordran") uppställda s. k. materiellrättsteorien, som står i viss motsättning till de klassiska valuta- resp. befrielseteorierna. Lyngsø framhåller, att det måste antas att inte bara materiellrättsteorien utan också befrielseteorien gör det möjligt att vid bedömande av vinstkravet ta hänsyn till om vederbörande gäldenär är förpliktad efter allmänna materiellrättsliga regler. Och om så är fallet — säger Lyngsø — kan det hävdas, att Agells teori blott innefattar en särskild formulering av befrielseteorien. (Anmärkas kan att Agell för egen del däremot tycks anse, att hans teori närmast ger uttryck för en modifierad valutateori!) Lyngsø konstaterar, att dansk — och delvis också norsk — rättspraxis synes bygga på befrielseteorien. Också i växelkapitlet behandlas (s. 254—256) kortfattat frågan om vinstkravet, på basis då av det motsvarande stadgandet i 74 § växellagen. Därvid uttalar förf. med allt fog, att det regelmässigt är acceptanten som berikas genom att växelansvaret faller bort men att det dock inte är givet, att så alltid är fallet. Det förekommer nämligen situationer då acceptanten, om han infriat växeln innan ansvaret bortfallit, kunde ha sökt täckning hos annan, varom ett äldre danskt rättsfall åberopas som exempel.
    I växelavsnittet behandlas (s. 244—246) den på senare tider mycket uppmärksammade frågan om förhållandena vid kreditköp, då köparen utöver köpekontrakt undertecknar växlar på ogulden del av köpeskillingen och säljaren sedan utnyttjar växlarna såsom finansieringsmedel genom belåning (diskontering) av dessa hos en bank etc., varvid eventuellt samtidigt också säljarens rättigheter enligt köpekontraktet pantförskrivs till kreditgivaren. Om köparen inte i behörig ordning infriar växlarna och kreditgivaren därefter kräver köparen på likviden uppstår spörsmålet, huruvida köparen—växelgäldenären gentemot kreditgivaren kan framställa samma invändningar som han kunnat göra mot säljaren på grund av köpekontraktet. I såväl dansk som svensk rättspraxis har — såsom förf. framhåller — frågan avgjorts på det sättet, att av köparen—gäldenären mot växelkravet framställda invändningar, exempelvis om att varan är behäftad med fel, exstingveras enligt 17 § växellagen, såvitt inte kreditgivaren vid förvärvet uppsåtligen handlat till gäldenärens förfång — ett förfarande som inom det reguljära kreditväsendet knappast torde förekomma. Denna lösning av frågan —

Anm. av P. Lyngsø: Negotiable dokumenter 703som för övrigt komplicerats genom förekomsten av de tvingande reglerna i lagen om avbetalningsköp — har inte ansetts tillfredsställande ur konsumentsynpunkt och har därför föranlett statsmakternas ingripande för lagstiftning i ämnet, varom också nordiskt samarbete förevarit. För vårt lands del har nyligen framlagts en proposition med förslag till en tvingande konsumentköplag, vilket förslag beräknas föranleda lagstiftning på hösten 1973. I förslaget förordas bl. a. ett straffsanktionerat förbud för säljaren att vid s. k. konsumentköp ta emot växel eller annan löpande fordringshandling beträffande ogulden del av köpeskillingen. Efter tillkomsten av en sådan lagstiftning — som även innefattar åtskilliga andra regler till konsumentens skydd — kommer hithörande problem att inom ramen för lagstiftningens räckvidd bortfalla. En sådan lagstiftning medför bl. a. att bankernas former för finansiering av konsumentköp på kredit — på grund av bortfallet av växlar som belåningsobjekt — måste omläggas.
    Ett annat intressant avsnitt i boken är kapitlet om försäkringspoliser (s. 257—278). Det delvis ganska invecklade regelsystem, främst ifråga om livförsäkringar av kapitalförsäkringsnatur, det här rör sig om har på ett relativt koncentrerat sätt kartlagts och kommenterats. Också i detta sammanhang, vari vissa analogier från skuldebrevslagen aktualiseras, måste beaktas den ovan berörda skillnaden mellan dansk och svensk rätt med avseende å sakrättsskyddet vid överlåtelse resp. pantsättning. Förf. tar bl. a. upp den något diskutabla frågan om innebörden av det godtrosskydd förvärvare eller panthavare erhåller enligt 114 § försäkringsavtalslagen gentemot vissa invändningar från försäkringsgivarens sida. Lyngsø anser med stöd bl. a. av motiven till sistnämnda lag, att dess 114 § bör tolkas i analogi med 15 § skuldebrevslagen och att därför exstinktion kan inträda ifråga om invändningar, att försäkringen är ogiltig enligt 29—33 §§ avtalslagen. Denna uppfattning, som får visst stöd av Hult (i "Lärobok i värdepappersrätt", s. 136—137), står dock i strid med vad som hävdats i Ekelund-Hembergs kommentar till försäkringsavtalslagen samt av Almgren (i "Om förfoganden över livförsäkring", s. 238 f) och Hellner (i "Försäkringsrätt", s. 620).
    Efter dessa strödda noteringar ur Lyngsøs bok skall jag avsluta min anmälan med att betona den förnämliga insats Lyngsø gjort för kartläggning och klargörande av den digra materia, som hänför sig till de skilda negotiabla dokumenten. Boken kan rekommenderas såsom en för sitt angivna syfte väl användbar handbok på detta område och utgör för vårt lands vidkommande en bra komplettering i vissa delar av vår litteratur på området, däribland särskilt Hesslers och Hults ovan angivna, i boken ofta åberopade arbeten. Tilläggas kan att boken — utöver ett utförligt innehållsregister — upptar en imponerande litteraturförteckning, ett relativt omfattande sakregister och ett domsregister, som också tar upp åtskilliga rättsfall från Sverige. Dessa register är ägnade att underlätta arbetets praktiska utnyttjande.

 

Lars Fogelklou

 

TORBEN JENSEN, Afbetaling. Kbhvn 1970. Gads. 548 s. Inb. Dkr. 117,30, hft. Dkr. 92,00.
Denna bok framträder till det yttre som en kommentar till den danska av-

704 Henrik Hesslerbetalningslagen, som ju nära överensstämmer med den svenska. Framställningen har formen av anmärkningar till lagtexten. Men i själva verket är den något helt annat och både mer och mindre än en kommentar till nämnda lag. Med sina 548 s. täcker den endast 1 § i lagen. Å andra sidan ger den långt utöver en ordinär kommentar till denna §. Fråga är om den grundligaste, mest omfattande monografi över centrala spörsmål beträffande avbetalningsköp och ägarförbehåll som, såvitt anm. vet, finns i Norden. Den sträcker sig f. ö. också avsevärt utöver detta ämnesområde och behandlar t. ex. civilrättsliga frågor som har räckvidd långt utöver avbetalningsköp med ägarförbehåll. Exempel är utredningar om betydelsen av att part är omyndig, om begreppet lösöre och t. o. m. om retentionsrätt för den som fått på avbetalning såld egendom i besittning t. ex. för att transportera eller reparera den. Av övriga, även för en icke-dansk läsare utomordentligt värdefulla och intressanta avsnitt kan nämnas ett som handlar om trekantförhållandet mellan säljare, köpare och finansieringsinstitut. Vidare är att notera ett mycket omfattande avsnitt (drygt 100 s.) om godtrosförvärv och vindikation i det fall att köparen överlåter det köpta till en tredje man. Även problem som hänför sig till internationella avbetalningsköp har uppmärksammats av författaren.
    I framställningen ges fylliga redogörelser för doktrin och rättspraxis. Icke endast danska utan även i viss utsträckning t. ex. svenska avgöranden och författare anmärks; härvidlag präglas redovisningen nog dock av en rätt stor godtycklighet.
    Det finns många frågor som skulle kunna tas upp till diskussion i detta omfångs- och synpunktsrika arbete. Här skall emellertid bara ett par spörsmål något beröras. I avbetalningslagen 1 § 2 st. sägs, att om ett förhållande betecknas som hyresavtal eller betalningen som vederlag för godsets bruk och nyttjande, så skall avtalet ändå anses som avbetalningsköp om det finnes åsyftat att den som fått godset utgivet till sig skall bli ägare av det. Vissa problem kan uppstå om avgränsningen mellan fall där denna bestämmelse skall tillämpas och fall där man skall betrakta avtalet som ett nyttjanderättsavtal. Ett gränsfall är det att det finns en optionsklausul i kontraktet enligt vilken köparen skall kunna förvärva äganderätten om han så vill men inte automatiskt gör detta. Förf. synes anse att en sådan klausul (i vart fall om det skall tas hänsyn till erlagda hyresbelopp vid köpeskillingens bestämmande) gör avtalet till ett avbetalningsköp. Denna mening förefaller också, för norsk rätts del, företrädas av Brækhus.1 Beträffande svensk rätt synes detta något tveksamt. I NJA 1963 s. 129 förefaller sålunda ett fall av detta slag ha behandlats som ett hyresavtal.2 Ifråga om rena leasingavtal, sålunda avtal utan någon uttrycklig eller underförstådd rätt för hyresmannen att förvärva äganderätt till godset anser förf., att dessa avtal måste falla utanför avbetalningslagens tillämpningsområde. Brækhus tycks inte finna det givet att leasingfallet skall vara undandraget lagens tillämpning.3 För svensk rätts del uttalar Bengtsson,4 att det är

 

1 Leasing. Et alternativ til kjöp på avbetaling med eiendomsforbehold?, i Forhandlingene på det 25. nordiske juristmöte 1969 s. 210.
2 Se även Hellner, Köprätt (1967) s. 24.
3 A. st.
4 Särskilda avtalstyper I (1971) s. 39.

Anm. av T. Jensen: Afbetaling 705tveksamt, om de tvingande reglerna i lagen om avbetalningsköp blir tilllämpliga.5
    Beträffande de mångskiftande problem som uppstår i trekantförhållandet köpare—säljare—finansiär6 skall här endast beröras ett par spörsmål. Förf. menar, att finansiären genom att köpa objektet från säljaren kan inträda i hans rätt mot köparen och dennes borgenärer etc. Förf. anser att ett sådant arrangemang kan skapa rättslig osäkerhet för köparen. Om den inträdande finansiären inte är "reel sælger" är det, säger förf., tveksamt om några allmänna säljarförpliktelser kan påvila honom. Han kan knappast svara för fel i godset och avbetalningslagens bestämmelser blir inte tillämpliga i sin helhet. Det förefaller anm. svårt att förstå, vilka situationer som här åsyftas. Kan det bli fråga om någonting annat än att en finansiär kan förvärva säljarens rätt enligt kontraktet? Och för detta fall konstaterar förf., fullt riktigt, att förvärvaren inte kan få någon bättre rätt gentemot köparen än överlåtaren. Åsyftas i själva verket det fallet att säljaren överlåtit egendomen inte till kunden utan till finansiären, som därefter säljer den till kunden? Men också i detta fall måste väl finansiären bära säljaransvar, åtminstone såvitt gäller tvingande regler.7
    Förf. diskuterar också det viktiga spörsmålet om köparens möjlighet att framställa invändningar grundade på avbetalningslagens tvingande regler i det fall att det utfärdats växlar i samband med kontraktet och säljaren samtidigt överlåter kontrakt och växlar till finansiären. Förf. stannar för att köparen bör vara bevarad vid sin rätt att åberopa åtminstone vissa av de tvingande reglerna i avbetalningslagen. Ståndpunkten förefaller anm. — såsom utvecklats i annat sammanhang — högst välbetänkt. Det är endast att beklaga, att man i svensk praxis gått på en annan linje i avgörandet NJA 1968 s. 351.
    Detta arbete kan betraktas som en avbetalningsköpets allmänna del. I förordet aviseras, att det kommer en fortsättning med en speciell del om de mer tekniskt betonade reglerna. Den motses med stora förväntningar även från svenska juristers sida.
 

Henrik Hessler

 

 

 

 

 

 

5 I ämnet kan också hänvisas till Fischer—Möller i UfR 1972 s. 69 och Suenson i Juristen 1972 s. 85.
6 Dessa spörsmål behandlas av Brækhus i Lov og Rett 1973 s. 3 ff. — Här må uppmärksamheten också fästas vid en framställning över 1961 års österrikiska avbetalningslag, Mayrhofer, Das Abzahlungsgesetz nach dem neuen Ratengesetz (1966), där berörda trekantförhållande görs till föremål för en utförlig behandling.
7 Brækhus a. u. s. 18.