Replik

 

Professor Olivecrona har berört ett par spörsmål angående tolkningen av FfL och i sin artikel tagit avstånd från uttalanden av landssekreterare Lorichs och undertecknad i vår kommentar till lagen.

 

    1. Beträffande tillbehör till fastighet är tydligt att det vid exekutiv försäljning liksom vid frivillig försäljning finns ett behov att utreda och upplysa om vilka tillbehör som ägaren resp. exekutor avser att sälja. Han kan därvid komma att oriktigt utesluta vissa tillbehör eller oriktigt ta med egendom som rätteligen inte är tillbehör. Bestämmelsen i 38 § första st. andra punkten FfL har samma karaktär som om ägaren själv i ett köpekontrakt sålt fastigheten X med förklaring att maskinen Y medföljer.
    Om man läser beredningens motiv till 1967 års ändringar i U IV, framgår ganska tydligt att beredningen skilt mellan bestämmandet av köpevillkoren — vad som skall anses sålt — på ena, och rättsverkan av lagakraftvunnen försäljning i förhållande till tredje man, på andra sidan. Det förra behandlas på s. 75—77 och det senare på s. 79—80. På s. 77 står uttryckligen att beredningen i det följande "återkommer till rättsläget, när auktionen vunnit laga kraft".

 

820 Gösta Walin    Beredningen avsåg i U IV inte att ge skedd lagakraftvunnen försäljning större rättskraft mot tredje man än som var fallet före 1967 års ändringar i UL. I fråga om rätta ägarens behörighet att överklaga skedd försäljning fann beredningen, att han måste anses ha sådan behörighet utan att därför ett ogillande av besvären medförde att frågan om hans rätt var slutligt avgjord (se härom t. ex. s. 77 n och 79 n). Om t. ex. avbetalningssäljare inte skulle vara behörig att överklaga försäljning som omfattade lösöre beträffande vilket äganderättsförbehåll gällde, riskerade han ju att köparen gjorde godtrosförvärv eller att egendomen ändå faktiskt försvann. Han har alltså intresse av en snabb prövning i exekutiv väg, även om denna inte blir prejudicerande vid senare rättegång.
    Jag kan intyga, att uttalandet i kommentaren överensstämmer med vad beredningen avsett och vill tillägga, att beredningen under departementsbehandlingen hade tillfälle granska utkast till departementschefens uttalanden på förevarande punkt. Framförda erinringar medförde att vissa justeringar vidtogs. Bl. a. infördes uttryckligt uttalande av departementschefen, att beredningens synpunkter på frågan i vad mån tredje man efter fastighetsförsäljningen kunde vända sig mot köparen inte föranledde några invändningar från hans sida (se NJA II 1967 s. 333). Enighet skulle därmed i sak vara uppnådd i fråga om rättsverkningarna mot tredje man.
    I vad mån godtrosförvärv kan äga rum vid exekutiv försäljning kan naturligtvis diskuteras. Beredningen har emellertid för sin del utgått från att en köpare i allt fall i vanlig omfattning kan åberopa godtrosförvärvoch detta vare sig exekutor sålt egendomen t. ex. med hjälp av auktionsverk eller under hand eller på offentlig auktion som han själv ordnat. Ståndpunkten utgår från att köparen kunde vara ännu bättre ställd (jfr 69 § UL). Beredningen har vidare antagit, att tredje mans ställning i fråga om möjligheten till godtrosförvärv bör vara en och densamma vare sig gods sålts som fastighetstillbehör — separat eller jämte fastigheten — eller det behandlats som lös egendom. Denna ståndpunkt beträffande tillbehör finner jag fortfarande mycket välgrundad. Det är ju ej fråga om godtrosförvärv till fast egendom utan till egendom som felaktigt antagits vara tillbehör till fastighet och alltså var lös egendom. (Ang. godtrosförvärv till fastighet se 18 kap. 1 § JB.)
    Beredningen avsåg i U IV att i övrigt lämna öppen den omstridda frågan under vilka förutsättningar exekutiv försäljning av lös egendom gav en köpare bättre rättsskydd än frivillig försäljning. I U XII har emellertid frågan tagits upp i 15 kap. av den föreslagna utsökningsbalken.
    Det måste alltså med stöd av motiven bestämt hävdas, att angivandet av försäljningsobjektet är en sak och rättsverkan av lagakraftvunnen försäljning i förhållande till tredje man en annan sak. Det är i förenämnda lagrum i FfL endast fråga om ett tydliggörande som bestämmer försäljningens omfattning, ej om lagakraftvunnen försäljnings rättsverkan mot tredje man. Motiven till U VIII bekräftar det sagda. Ordet "beskrivning" på s. 154 i U VIII ansluter till bestämmelserna i 37 § i förslaget (38 § i FfL) och syftar inte, som Olivecrona i not 3 möjligen antagit, på något särskilt dokument utan på exekutors angivande av vad försäljningen omfattar.

 

1 Jfr t. ex. Undén, Sv. sakrätt I 8 uppl. s. 145. Se även U XII s. 407.

Spörsmål angående fastighetsexekutionen 8212. Beträffande härefter utmätning av pantbrev har rättsläget genom SFS 1971: 1211—1213, som innebar ändring i den redan antagna FfL m. m., blivit mera komplicerat än det var när lagberedningen avgav sitt förslag i U VIII. Det senare byggde ju på att det var ägarhypoteket som skulle utmätas. Olivecrona har i sin artikel behandlat det fallet att utmätning sker "medan exekution i fastigheten pågår och sedan sakägarförteckning har upprättats" och kritiserar ett uttalande i kommentaren s. 258. Detta bygger i sin tur på uttalanden i prop. 1971:20 s. 310 (innan de ändringar som vidtogs genom prop. 1971: 179 var aktuella).
Genom sakägarförteckningen är fastlåst vad som vid köpeskillingsfördelningen kan utgå på grund av pantbrevet, och något tillägg utöver vad förteckningen anger kan (frånsett överskott) inte komma i fråga. Om försäljningen står sig, går allt i lås. Blir försäljningen hävd, tycks Olivecrona mena, att av vårt uttryckssätt skulle följa att utmätningen därefter skulle vara betydelselös. Det vore sakligt sett orimligt och kan naturligtvis inte bli effekten. Däremot kan man fråga, om utmätningen alltjämt bör hålla sig inom ägarhypotekets ram eller om den skall vidgas till att verka som utmätning av pantbrev. Om man vid själva utmätningen följer vårt uttryckssätt, blir antagligen det förra alternativet gällande. Om man följer Olivecronas rekommendation och utmäter pantbrevet, blir det senare alternativet gällande. Problemet har skapats genom prop. 1971: 179 (se SFS 1971: 1211—1213) och det synes lämpligt att man följer Olivecronas förslag på den punkten och därmed ger utmätningssökanden en starkare ställning, förutsatt att man inte kräver pantförskrivning av pantbrevet — eller begäran om fastighetens tagande i anspråk — för att borgenären skall få betalt om den redan skedda försäljningen står sig. För det vanliga fallet att försäljningen blir gällande kvarstår vad vi uttalat, nämligen att utmätningen bör anses avse den rätt till köpeskillingen som på grund av ägarhypoteket kan tillkomma fastighetsägaren.
Till sist har Olivecrona frågat, huruvida utmätningsfordringen skall tas upp i sakägarförteckningen i fall då utmätning av pantbrev skett kort före sakägarförteckningens upprättande och varken pantförskrivning av pantbrevet eller beslut om ianspråktagande av fastigheten har meddelats. Härtill vill jag för min del tveklöst svara, att utmätningen bör beaktas och att särskilt beslut om pantförskrivning eller om ianspråktagande av fastigheten inte behövs om fastigheten ändå skall säljas exekutivt på begäran av annan borgenär eller av annan särskild anledning (jfr U XII s. 365).
 

Gösta Walin