Betydelsen av anhörigs ekonomiska villkor vid ansökan om rättshjälp
I anledning av Arrfelts replik på mitt inlägg i ämnet i SvJT 1973 s. 711 ff vill jag anmärka följande.
    Ur propositionens (1972: 4 s. 122—123) referat av departementspromemorian (Ju 1970: 14) må här citeras:

 

Andra omständigheter än inkomst och underhållsskyldighet kan ha betydelse för hans — d. v. s. den rättssökandes — förmåga att bidra till rättshjälpskostnaderna. Som de viktigaste av dessa omständigheter anges förmögenhet eller skuldsättning. Bland andra faktorer nämns den inverkan en anhörigs ekonomiska villkor kan ha på sökandens förmåga att betala avgift. Som tidigare har berörts bör vidare en onormalt tyngande underhållsskyldighet kunna beaktas utöver schablontillägget för försörjningsbördan.

 

    Departementschefen uttalar sedan i propositionen (s. 255—256) bland annat:

 

Jag har — — — förutsatt att möjlighet skall finnas till avvikelse från den föreslagna schablonen för underhållsskyldighet i de fall där en onormalt tyngande försörjningsbörda föreligger. Avvikelser från schablonreglerna kan också vara påkallade på grund av förmögenhet eller skuldsättning eller annan sådan särskild omständighet, i den mån omständigheten har någon mera påtaglig betydelse för bedömningen av sökandens ekonomiska situation. Schablonsystemet bör alltså kompletteras med en bestämmelse som gör det möjligt att vid prövning av begäran om rättshjälp ta hänsyn till sökandens ekonomiska ställning i dess helhet. — — —
    Det är — — — önskvärt att någon form av schablon kan åstadkommas 
för bedömningen av hur förmögenhet, skuldsättning och andra omständigheter skall inverka vid årsinkomstens bestämmande. Det torde få ankomma på centralmyndigheten att dra upp de närmare riktlinjerna för tillämpningen.
    I specialmotiveringen till 13 § andra stycket rättshjälpslagen (propositionen s. 322) redogör departementschefen för stadgandets innehåll samt anför därefter:

    I den allmänna motiveringen har framhållits att det torde få ankomma på centralmyndigheten att dra upp de närmare riktlinjerna för hur förmögenhet, skuldsättning och andra särskilda omständigheter skall inverka vid beräkning av årsinkomsten.

    Arrfelt har tolkat dessa uttalanden av departementschefen så, att det uppdragits åt centralmyndigheten att — bortsett från fallet då onormalt tyngande försörjningsbörda föreligger — bestämma vilka andra faktorer än förmögenhet och skuldsättning som skall anses utgöra sådan särskild omständighet, varigenom den rättssökandes betalningsförmåga är väsentligt ökad eller nedsatt. För min del kan jag ej finna annat än att centralmyndigheten bemyndigats att utarbeta schabloner rörande hur förmögenhet, skuldsättning och andra omständigheter skall inverka vid årsinkomstens bestämmande. Jag har också svårt att föreställa mig att riksdagen kunnat utläsa något annat av departementschefens uttalanden.
    Om den rättssökandes make har hög inkomst och fullgör den underhållsplikt, som enligt gällande rätt åligger makar mot varandra, ökas otvivelaktigt den rättssökandes betalningsförmåga. Då makens inkomst når

Rättshjälp 839viss höjd — var gränsen skall gå torde centralmyndigheten inom rimliga latituder äga fastställa i en schablon — blir ökningen av den rättssökandes betalningsförmåga väsentlig. I sådant fall skall enligt ordalydelsen av 13 § andra stycket rättshjälpslagen detta beaktas. En rent objektiv tolkning av stadgandet leder alltså — oavsett vad departementschefen må ha åsyftat— till att jämkning skall ske, om den rättssökandes betalningsförmåga på grund av makens ekonomiska villkor är väsentligt ökad. Om lagstiftaren önskat att makes ekonomiska villkor överhuvudtaget ej skulle beaktas, hade lagstiftaren fått ge det ifrågavarande stadgandet annan lydelse (jfr HD:s dom i NJA 1972 s. 296). Ändras reglerna om makes underhållsskyldighet, kan saken givetvis komma i ett annat läge.
    Arrfelt har i sin replik gjort ett uttalande av innebörd, att jag skulle helt allmänt ha påstått att punkt 8 av DON:s föreskrifter strider mot de värderingar som får antagas råda hos våra lagstiftare, samt anfört, att föreskrifterna i denna del i själva verket ligger i linje med en allmän strävan i samhället mot en individuell behandling av individerna, en strävan som kommit till uttryck i bl. a. skattelagstiftningen och i den pågående reformeringen av äktenskapslagstiftningen. Som framgår av mitt första inlägg har jag i anslutning till ett något tillspetsat men ej helt opraktiskt exempel, som lätt skulle kunna tillspetsas ytterligare, anfört att en "dylik tillämpning" — varmed jag som framgår av sammanhanget åsyftat en tilllämpning sådan som den i exemplet angivna — skulle strida mot de värderingar, som får antagas råda hos våra lagstiftare. Detta uttalande vidhåller jag. En annan sak är att punkt 8 i DON:s föreskrifter bör kunna tillämpas i övervägande antal fall. Utrymmet för beaktande av anhörigs till rättssökande ekonomi blir nämligen genom väsentlighetskravet tämligen begränsat. Att alltid bortse från anhörigs ekonomiska villkor kan emellertid i enstaka fall leda till direkt stötande resultat och det är detta jag med mitt exempel har sökt visa.
    Jag har full förståelse för de svårigheter DON haft att bemästra vid utformandet av tillämpningsföreskrifter i anledning av rättshjälpsreformen och vill gärna uttrycka min uppskattning för det skickliga och förtjänstfulla sätt, på vilket DON synes lösa problemen i samband med denna viktiga reform. Jag inser också, att det vid en reform av denna omfattning lätt kan insmyga sig ett eller annat fel. Den felaktighet, som enligt min mening vidlåder punkt 8 av DON:s föreskrifter för rättshjälpsnämnderna, är emellertid inte allvarligare än att den utan alltför stora svårigheter bör kunna rättas till.
 

Rune Lindgren