Holger Elliot †. Bland prisvärda domaregenskaper brukar ock rättrådigheten nämnas. Som en röd tråd genom hela Holger Elliots liv går en medveten strävan att vara rättvis. Hans strävan närdes av en stark rättskänsla som kunde intensifieras till rättslidelse. Elliot representerade en ämbetsmannatyp som med sina förtjänster och egenheter redan gått till historien. Han hade stora fordringar på sina medarbetare men stred också oombedd och energiskt för dem som fyllde hans krav när det gällde deras fortsatta framfart på juristernas kungsväg. Hans motsvarande brist på intresse för dem som inte fyllde måttet ledde efterhand till komplikationer och konflikter som blev honom övermäktiga och förbittrade hans sista verksamhetsår, varom allt hans uppmärksammade bok "Ur en domares liv" (1958) ger ett vältaligt vittnesbörd.
    Inrättandet av Umeåhovrätten år 1936 innebar ett strålande äventyr för de unga jurister som under Elliots insiktsfulla och intresserade ledning fick pröva sina krafter på nya och fängslande arbetsuppgifter. Av dessa ynglingar finns ännu kvar en handfull nyblivna pensionärer som stigit ned från höga domarposter. De ägnar nu den gamle rättskämpen Holger Elliot en varm och vemodig tanke.
    Det är trots allt kärleken som ligger under rättskänslan och rättssträvandet som den pådrivande kraften.
 

Einar Holm

 

    Holger Elliot, som avled den 6 november 1972, föddes den 3 november 1887. Efter juris kandidatexamen i Uppsala 1910 och tingstjänstgöring i Stockholms läns västra domsaga 1910—1914 började han i Svea hovrätt, där han blev assessor 1919 och hovrättsråd 1926. Han utnämndes till revisionssekreterare 1929 och var 1930—1933 militieombudsman. År 1936 blev han president i den nyinrättade hovrätten för övre Norrland, och när hovrätten för Västra Sverige inrättades 1948 blev han dess förste president. Han avgick med pension 1953. Under flera år hade han lagstiftningsuppdrag i olika departement bl. a. rörande militärlagstiftning, arbetarskydd, bostadskreditkassan och rättshjälp.

 

1956 års klientelundersökning rörande ungdomsbrottslingar fortsätter redovisningen (se SvJT 1971 s. 682) av det omfattande material som samlats in beträffande tidig brottsdebut bland stockholmspojkar, återfall i brott, senare narkotika- och alkoholmissbruk m. m.
    I en andra, till justitieministern avlämnad rapport "Unga lagöverträdare II. — Familj, skola och samhälle i belysning av officiella data" (SOU 1972: 76) konstaterar prof. Gösta Carlsson, en av de sakkunniga i undersökningen, att trångboddhet, låg inkomst, förekomst av socialhjälp och liknande yttre miljöfaktorer inte har det starka samband med ungdomskriminalitet som förutsätts i den allmänna debatten. Tanken på en hård miljöbundenhet bakom debut i egendomsbrott får inte stöd i undersökningsresultaten. Att lokalisera ungdomskriminaliteten till "problemfamiljer" innebär enligt förf. en farlig förenkling med risk för att motåtgärderna blir felaktiga.
    Nära tre fjärdedelar av pojkarna återfaller i brott före 21 år, en fjärdedel

gör sig känd för våldsbrott. Mot denna bakgrund kan samhällets relativa passivitet diskuteras. I nära 90 procent av fallen vidtog barnavårdsnämnden inga andra åtgärder än utredning med anledning av debutbrott.
    Skolan är en viktig källa till information om en hotande utveckling mot kriminalitet och asocialitet. Det finns tecken som tyder på att utbildningssamhället har ökat risken för kriminell utveckling för ungdom som beteende- och miljömässigt har dåliga förutsättningar för skolarbetet.
    De hittills vunna resultaten talar för åtgärder på bred front, som både tar sikte på tidig utveckling i familjemiljön och inriktar sig på den aktuella situationen, inklusive frestelsetryck och övervakning av egendom. Någon stor, allt överskuggande miljödeterminism som skulle göra delreformer dömda att misslyckas har inte kunnat beläggas.
    Inom kort beräknas ytterligare tre rapporter från det psykologiska, det social-psykologiska resp. det barn- och ungdomspsykiatriska avsnittet av undersökningen kunna offentliggöras.
 

O. Hg