H. NEUFELD. The international protection of private creditors from theTreaties of Westphalia to the Congress of Vienna (1648—1815). A contribution to the History of the Law of Nations. Leiden 1971. Sijthoff. XXI. 174 s.

 

Ovanstående arbete skildrar den rättsliga utformningen av skyddet för privata utlandsfordringar under den period som sträcker sig från det westfaliska fredsverket 1648 och till 1815, då Wienkongressens slutakt lade den nya grund för de europeiska staternas samexistens som i stort sett skulle bestå till 1914. Författaren, H. Neufeld, har i egenskapen av finansrättslig expert förvärvat rik praktisk erfarenhet av motsvarande problem i våra dagar. Efter första världskriget hade han att som tysk departementstjänsteman under Weimarrepubliken handlägga frågor om regleringen av tyska förkrigsskulder och, sedan han efter Hitlers Machtübernahme flyttat till England, har han efter andra världskrigets slut varit verksam som konsult åt engelska banker och finansinstitut i frågor angående hur betalning av förkrigsfordringar i Tyskland och olika östeuropeiska länder skulle uppnås. Neufeld har sålunda sedan länge varit i beröring med den internationella rättens regler angående skyddet för utländska fordringar och har alltså nu på detta ämne anlagt ett perspektiv bakåt till den tid då den klassiska folkrätten tog form med utgångspunkt främst i Grotius' skrifter.
    Som de förnämsta av de traktater i vilka denna folkrätt kom till uttryck framstår de båda westfaliska fredsfördragen, Instrumentum Pacis Munsteriense och Instrumentum Pacis Osnaburgense. Dessa westfaliska fördrag, till vilka vid de senare stora fredsuppgörelserna i Nijmegen, Rijswijk, Utrecht o. s. v. hänvisades såsom alltjämt bestående, förblev ända fram till den franska revolutionen och de napoleonska krigen en grundval för den europeiska maktbalansen och för de mellanstatliga förbindelserna. Detta var tillika en tid då regeringarna i den uppblomstrande internationella handelns tecken vinnlade sig om att utländska köpmän skulle erfara en trygghetskänsla i deras länder, vilket förutsatte att de där åtnjöt rättsskydd. Att en utlänning för att framtvinga betalning för honom tillkommande fordringar skulle kunna vända sig till domstolarna i det land där han vistades, blev sålunda en allmänt erkänd rättsregel. En lång rad bilaterala fördrag, för vilkas innehåll Neufeld redogör,  reglerade hur skyddet för utlänningars fordringar närmare var utformat i olika länder. En svensk läsare kan icke underlåta att fästa sig vid att Neufeld som ett särskilt föredömligt sådant fördrag framhåller det i Warszawa 1708 ingångna svensk-polska freds- och alliansavtalet. Av intresse i detta avtal är icke minst dess ingående reglering av polska köpmäns rättsställning i Riga, det svenska stormaktsväldets största handelsstad med en sjöfart som i volym överträffade alla andra Östersjöhamnars tillsammans. Här har sålunda det karolinska Sverige året före Poltava åstadkommit ett handelspolitiskt aktstycke, vars utformning ännu tillvinner detsamma en hedrande uppmärksamhet.

136 Sture Petrén    Skyddandet av fordringar i utlandet tog sig också uttryck i de verkningar som tillades begreppet déni de justice. Om en utlänning förvägrades rättsskydd för någon sin fordran i ett land där han var i behov av sådant, ansågs detta berättiga hans hemlands suverän att utöva vedergällning, bl. a. i den form att den skadelidande utrustades med bemyndigande att själv taga sig rätt genom att sätta sig i besittning av egendom tillhörande antingen den stat vari han utsatts för déni de justice eller någon dess medborgare och som han kunde komma åt inom det egna landets territorium eller på öppna havet. Sådana dokument, lettres de représailles, genom vilka självtäkt utövad av enskilda personer, vanligen redare, auktoriserades på folkrättslig grund utfärdades ända in på 1790-talet. I Frankrike utställdes sålunda det sista 1793 av konventet för en köpman i Marseille gentemot republiken Genua.
    Skyddet för utlänningars fordringar och annan egendom gällde likvisst i händelse av krig icke utan vidare för ett fiendelands undersåtar, i det folkrättens allmänna läror ansågs innebära att sådan egendom fick beslagtas. Det var emellertid vanligt att staterna i freds- eller handelsavtal överenskom att vid krigsutbrott den som var bosatt i ett land varmed hans eget land kom i krig skulle få åtnjuta en avvecklingsperiod om sex månader eller ett år varunder han skulle få utan några hinder ordna sina affärer för att därefter få med sin egendom avresa vart han ville. Det ingicks också avtal med ännu liberalare bestämmelser. Det brittisk-franska handelsavtalet av 1786, av Winston Churchill betecknat som den kanske mest imponerande frukten av William Pitt den yngres statskonst, föreskrev sålunda att i händelse av ett nytt krig mellan parterna medborgare i det ena landet som var bosatta i det andra landet skulle få utan någon tidsgräns bo kvar där och fortsätta att driva sin handel. Endast om de gjorde sig misstänkta, skulle de kunna beordras att lämna landet men skulle i så fall få åtnjuta en avvecklingsperiod om tolv månader; de skulle också kunna anförtro sin egendom åt andra personer eller medföra den ut ur landet. Liknande bestämmelser återfinnes i det mellan Förenta Staterna och Storbritannien 1794 ingångna avtal som uppkallats efter ordföranden i det förra landets Supreme Court John Jay (the Jay Treaty).
    Den anda vari dessa fördrag tillkom framgår av de ordalag i vilka det sistnämnda av dem motiverar förbudet mot konfiskation i krigstid av egendom, särskilt fordringar, tillhörande fiendelandets undersåtar: ". . . it being unjust and impolitic that debts and engagements contracted by individuals having confidence in each other and in their respective governments should ever be destroyed or impaired . . . on account of national differences and discontents."
    Nationalismens tid var ännu icke inne och individerna stod friare till staternas krig än de skulle göra senare. Krigen under 1800-talet liksom första världskriget skulle ställa brutalare krav på dem. Handel med fienden skulle icke komma att tolereras liksom icke heller det forskningens och vitterhetens stående över statsgränserna som i så hög grad kännetecknade 1700-talet. När t. ex. efter den amerikanska självständighetsförklaringen Förenta Staterna och Frankrike förde krig mot England, tillerkände de kapten Cook och hans expeditioner immunitet med motiveringen att denne engelske sjöofficer var engagerad i en verksamhet av nytta för mänskligheten. Det var Benjamin Franklin och Jacques Necker som

Anm. av H. Neufeld: Protection of private creditors 137proklamerade denna immunitet.1
    Redan den franska revolutionen gjorde slut på det nyssnämnda brittisk-franska handelsavtalet av 1786, i det Frankrike 1793 förklarade England krig, annullerade alla sina handelsavtal med fiendestater och konfiskerade alla brittiska tillgångar i Frankrike. Det oaktat kunde Napoleons förtänksamma moder tryggt placera sina pengar i engelska statslån.1
    Av Neufelds framställning kan utläsas att under det nya tidevarv som inleddes med Wienkongressen behandlingen i krigstid av egendom tillhörigen fiendestats undersåtar blev kärvare än under den period han ägnat sin skildring. Hur mycket hårdare blev sedan icke den medfart som bestods sådan egendom under och efter andra världskriget, jämfört med vad som skedde i anledning av den mellanliggande tidens krig! Under den av Neufeld behandlade perioden lämnades fiendestaters undersåtar, som av det förut sagda framgår, ofta i okvald besittning av sin egendom. I den mån sådan egendom däremot ställdes under statlig tvångsförvaltning, fortskred denna ofta icke till försäljning och egendomens återställande till ägaren vid krigsslutet behövde icke möta några svårigheter. Sådant återställande överenskoms också i många fredsfördrag, vilket får ses i belysning av att staterna vid fredssluten ofta ömsesidigt avstod från krigsskadeersättningar. Om egendomen däremot icke fanns kvar i statens hand vid krigets slut, uppkom frågan om ersättning skulle utgå till den forne ägaren, något som ibland även blev fallet. Detta schema var tillämpligt även på fordringar, varvid de olika stadierna av egendomens indragning bestod i att gäldenären ålades att betala till staten och icke till den utländske fordringsägaren respektive att staten också indrev betalningen. De sålunda tillämpade principerna ledde i stor utsträckning till att någon skillnad icke gjordes mellan medborgare i segrande och besegrade stater i fråga om återställelse av konfiskerad egendom eller ersättning för sådan.
    Bilden har blivit annorlunda, sedan frågor om krigsskadeersättningar med anlitande av enskildas egendom fått allt större utrymme och sedan också egendom befintlig i neutrala länder dragits in i uppgörelserna. Nya problem beträffande skyddet för utlandsfordringar har också uppstått tillföljd av den våg av nationaliseringar som i det andra världskrigets spår svept över många länder. Även i fråga om rättshistorien gäller förvisso att Clio icke badar två gånger i samma vatten, men kännedom om den historiska bakgrunden till dagens rättstillstånd, erkända eller ifrågasatta, har likväl sin givna betydelse för deras bedömande. Neufelds arbete med dess genomgång och analys av ett stort och svåröverskådligt historiskt urkundsmaterial är ett utmärkt hjälpmedel för den som vill förvärva en sådan kunskap på det nu ifrågavarande området.
                                                                                                                                Sture Petrén

 

1 Se H. Commager. Science, Learning and the Claims of Nationalism. Thoughts from the Lake of Time. A group of essays in honor of The Villa Serbelloni and especially of John and Charlotte Marshall. Collected and edited by John Burchard. New York 1971. Josiah Macy Jr. Foundation. S. 6 f.