Svensk rättspraxis

 

Försäkringsrätt 1966—1971

 

Av professor JAN HELLNER

 

Rättspraxis rörande försäkringsrätt är föga omfattande under den aktuella perioden. I det följande tas upp dels rättsfall som har refererats i Nytt juridiskt arkiv, dels också några rättsfall som har refererats i SvJT:s rättsfallsavdelning eller i Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling (eller båda) och som har principiellt intresse.

 

1. Allmänna frågor
FFR 1966 s. 144 (=NJA 1966 C nr 286) rör bestämmandet av försäkringsvärde för ett brandförsäkrat lager. Försäkringstagaren gjorde gällande att värdet borde sättas högre än under närmast föregående försäkringsår, trots att uttrycklig överenskommelse ej träffats därom vid förnyelsen av försäkringen. Fallet rör tolkningen och tillämpningen av parternas avtal, särskilt betydelsen av "previous course of dealings", dvs. vad som förefallit mellan parterna vid tidigare mellanhavanden. Domstolarna fann ej försäkringstagaren berättigad till högre ersättning än som motsvarade det äldre försäkringsvärdet.
    I FFR 1967 s. 243 (Svea HovR) hade försäkringstagaren vid en hemförsäkring, som förnyades om försäkringstagaren senast på förfallodagen erlade ny premie, underlåtit att betala premien under två och en halv månad efter förfallodagen. Brand uppstod, och dagen efter erlade försäkringstagaren premien. Försäkringsbolaget hade före förfallodagen avsänt meddelande om premiebetalningen, och enligt 14 § 2 st. FAL hade dröjsmålet därför medfört att försäkringen trätt ur kraft. Försäkringstagaren åberopade även 34 § FAL, men utan framgång. Yrkandet om utfående av ersättning ogillades därför.
    FAL:s regler om suspension av försäkringsskyddet vid dröjsmål med premiebetalning är otvivelaktigt stränga mot försäkringstagaren, och det finns skäl att — särskilt beträffande försäkringar som regelbundet förnyas av försäkringstagaren — förorda en reform av reglerna. Se härom Bertil Bengtsson, Om dröjsmål med premiebetalningen, i Bör försäkringsavtalsrätten reformeras? (Uppsatser utgivna med anledning av Allmänna Brands 125-årsjubileum 1968), s. 71 ff. Men i detta fall var dröjsmålet åtskilligt längre än försäkringsbolagen rimligen kan väntas tolerera.
Försäkringstagarens upplysningsplikt beröres i NJA 1971 s. 502. I en tvistom inbrottsförsäkring invände försäkringsbolaget bl. a., att vid försäkringsavtalets ingående dess representant försummat sin plikt mot bolaget genom att förtiga vad han visste om försäkringstagarens person och verksamhet —särskilt att denne vid flera tillfällen dömts för brott och att hans verksam-

 

1 Tidigare har i SvJT publicerats motsvarande översikter för åren 1928—1937 (1939 s. 232), 1938—1941 (1943 s. 15), 1942—1946 (1947 s. 494),1947—1953 (1954 s. 638), 1954—1959 (1961 s. 342) och 1960—1965 (1968s. 289).

12 Jan Hellnerhet över huvud var olaglig — samt att försäkringstagaren varit medveten om representantens handlingssätt och även förstått, att något försäkringsavtal icke hade kommit till stånd, om representanten uppgivit för bolaget vad han visste. HovR:n ansåg att försäkringstagaren försummat sin upplysningsplikt på sådant sätt att försäkringsavtalet ej var bindande för bolaget. HD uttalade emellertid att försäkringstagaren icke varit skyldig att, när han ansökte om företagsförsäkring, upplysa bolaget om att han dömts för brott och varit intagen för sluten psykiatrisk vård. Den omständigheten att representanten förteg för bolaget vad han hade sig bekant kunde enligt HD såvitt visats icke läggas försäkringstagaren till last, och ej heller i övrigt hade sådana omständigheter framkommit att avtalet till följd av representantens handlingssätt och försäkringstagarens kännedom därom kunde anses ogiltigt.
    Huruvida försäkringstagare vid ansökan är skyldig att av eget initiativ meddela för honom själv defamerande uppgifter är en bl. a. från amerikansk rätt välkänd fråga (jfr Hellner, NFT 1963 s. 12), men torde icke tidigare ha prövats av Sveriges HD. Ehuru det kan tänkas fall där det skulle strida mot tro och heder att ansöka om försäkring utan att lämna sådan uppgift, synes dock den av HD i detta fall intagna ståndpunkten synnerligen välmotiverad. Reservationerna i HD:s uttalande om betydelsen av att bolagets representant förteg vad han visste, kan förmodas i främsta rummet åsyfta kollusion mellan försäkringstagaren och representanten, dvs. att dessa båda varit överens om att bolaget skulle hållas ovetande om omständigheter som med säkerhet skulle ha föranlett avslag på försäkringsansökan.

 

2. Skadeförsäkring
I nyssnämnda rättsfall NJA 1971 s. 502 förekom också en fråga om vad som skulle anses som försäkringslokal vid inbrottsförsäkring. Enligt försäkringsvillkoren täckte försäkringen skadan endast om tjuven genom inbrott berett sig tillträde till försäkringslokalen. Vid tillfället hade tjuven tagit sig in i ett olåst rum i en villa och därifrån brutit sig in i ett låst rum, där det försäkrade godset förvarades. Försäkringsbolaget gjorde gällande att hela villan eller åtminstone nedervåningen därav måste betraktas som försäkringslokal, medan försäkringstagaren hävdade att endast de rum där godset förvarades utgjorde försäkringslokal. HD:s majoritet godtog bolagets ståndpunkt, under åberopande bl. a. att från risksynpunkt saken uppenbarligen ställde sig helt annorlunda för det fall att inbrottsförsäkring, avseende en i villan bedriven verksamhet, skulle ha hela nedervåningen eller möjligenhela villan som försäkringslokal och för det fall att som försäkringslokal skulle räknas blott ett eller ett par rum i nedervåningen. Ett JustR ville bifalla försäkringstagarens talan.
    Avgörandet är värt att observera framför allt därför att HD vid tolkningen av avtalet fäst avsevärd vikt vid risksituationen. Jfr Bertil Bengtsson, Om tolkning av ansvarsförsäkringsvillkor (Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 16, 1960) s. 25 ff, Hellner, Försäkringsrätt (2 uppl. 1965) s.75 f.
    NJA 1966 s. 313 rör frågan om vem som vid övningskörning med motorcykel skall anses vara förare. Fallet rörde förarplatsförsäkring, men avgörandet har sin särskilda betydelse genom att det har nära beröring med

Försäkringsrätt 1966—1971 13motsvarande fråga vid tillämpningen av skadeståndsrättsliga regler. I detta fall hade en ung man fört motorcykel under övningskörning, och som lärare tjänstgjorde hans mor vilken färdades i bil 100—150 meter bakom motorcykeln. Ynglingen dödades vid en olycka, och dödsboet förde talan om utfående av ersättning ur "förarskyddsförsäkring" (termen har växlat med olika upplagor av försäkringsvillkoren; den f. n. tillämpade är "förarplatsförsäkring"). Försäkringsbolaget bestred yrkandet med motivering att enligt vedertagen uppfattning läraren och ej eleven är att anse som förare vid övningskörning. HD biföll dock dödsboets yrkande, under dissens av JustR:n Alexanderson och Conradi, vilka vardera hade en utförlig motivering. Majoriteten anförde att oavsett innebörden beträffande övningskörning av bestämmelserna i vägtrafikförordningen samt reglerna om bilansvarighet och trafikförsäkring det måste anses uteslutet, att den för föraren av ifrågavarande motorcykel tecknade olycksfallsförsäkringen, bland vars villkor ej upptagits någon föreskrift om vad som avses med förare, icke skulle omfatta skada, som vid övningskörningen drabbade den dödade ynglingen, utan enbart gälla hans mor som framförde en bil 100 à 150 meter bakommotorcykeln.
    Såsom man kan sluta sig till av majoritetens motivering skall enligt vägtrafikförordningen vid övningskörning läraren anses som förare. Skadeståndsreglerna har alltsedan rättsfallet SvJT 1959 rf s. 41 och en uppsats av G. Malmer, SvJT 1959 s. 539 ff, allmänt tolkats på samma sätt; jfr NJA 1968 s. 145. Majoritetens ståndpunkt innebär att man bedömt förarplatsförsäkringen fristående och även fäst sig vid omständigheterna i det särskilda fallet, bl. a. hur övningskörning på motorcykel tillgår och att föraren ofta själv är försäkringstagare. Man torde däremot ej vara berättigad att i majoritetens uttalande inlägga något principiellt ställningstagande till skadeståndsansvarets samt trafikförsäkringens omfattning i förevarande situation. Avgörandet är i så fall förenligt såväl med ståndpunkten att eleven på motorcykeln vid tillämpning av skadeståndsreglerna är att betrakta som förare som med motsatt ståndpunkt. De båda dissentierande JustR:n tolkade däremot villkoren för försäkringen i anslutning till ansvars- och ersättningssystemet i övrigt och fäste stor vikt vid att förarplatsförsäkringen utgör ett komplement till trafikförsäkringsskyddet och skall fylla den lucka däri som förarens bristande rätt till skadestånd ur den egna bilens trafikförsäkring utgör. Jfr om fallet R. Lindgren i Uppsatser i försäkrings- och skadeståndsrätt, utg. av Juridiska Föreningen vid Stockholms universitet 1 (1967) s. 79 ff och Werner i samma publikation 2 (1971) s. 277.
    De villkor som var tillämpliga i förevarande fall innehöll ingen särskild bestämmelse om vem som skall anses som förare vid övningskörning. Nu gällande villkor för förarplatsförsäkring (som härrör från 1.7.1971) innehåller emellertid en särskild bestämmelse: "Vid övningskörning enligt vägtrafikförordningen skall den av läraren och eleven, som inte har skydd av fordonets trafikförsäkring, anses som förare." Det är alltså enligt dessa villkor omöjligt att, såsom HD:s majoritet gjort i det nu diskuterade fallet, bedöma förarplatsförsäkringens förarbegrepp oberoende av vad som gäller enligt skadeståndsreglerna. Huruvida konsekvensen härav blir, att vid sådan övningskörning som i rättsfallet eleven skall anses skyddad av trafikförsäkringen och därför ej vara förare enligt förarplatsförsäkringen, eller omvänt om man skall utgå från att eleven ej är skyddad och därför är fö-

14 Jan Hellnerrare, kan såsom nyss antyddes ej sägas bestämt. Det förra alternativet synes dock rimligast. Detta skulle innebära att avtalspraxis anslutit sig till den mening som i rättsfallet företräddes av JustR:n Alexanderson och Conradi.
    Rättsfallet FFR 1969 s. 149 (Svea HovR) rör en praktiskt och principiellt viktig fråga inom rättsskyddsförsäkringen, nämligen i vilken utsträckning sådan försäkring täcker tvister som delvis går tillbaka på omständigheter vilka existerade redan vid försäkringsavtalets ingående. Motsvarande frågor uppstår vid många andra försäkringsgrenar, t. ex. ansvarsförsäkring (jfr Hellner, Försäkringsrätt s. 393 f.). Vid rättsskyddsförsäkring finns emellertid mer än vid de flesta försäkringsgrenar skäl att beakta synpunkten, att den som har anledning tro att en förlust — i detta fall genom en rättstvist — håller på att uppstå, ej skall kunna undandra sig förlusten genom att teckna försäkring.
    I förevarande fall löd bestämmelsen om försäkringsskyddets början: "Försäkringen gäller endast om den försäkrades eller hans motparts skadeståndskrav eller annat anspråk har sin grund i händelse eller omständighetsom visas ha inträffat efter det att försäkringen trädde i kraft. "Tvisten, för vars kostnader ersättning begärdes ur rättsskyddsförsäkringen, var en arvstvist angående arvet efter försäkringstagarens föräldrar, av vilka den ena avled 1929, den andra i oktober 1963. Försäkringen hade tecknats i juli 1963.
    Det måste erkännas att den citerade bestämmelsen i försäkringsvillkoren inbjuder till begreppsjurisprudens, särskilt till spekulationer om vad som skall anses vara "grund för talan" i processrättslig eller annan mening.HovR:n snuddar också vid en sådan bedömning, då den säger att den senare avlidne makens död (som alltså inträffade efter försäkringens ikraftträdande) icke kunde anses som rättsfaktum i arvstvisten utan hade karaktären av "orsak till utbyte av rättsinnehavare". HovR:n går dock genast vidare och stannar för en tolkning som "icke är oförenlig med ordalagen" i bestämmelsen. HovR:n fäster stort avseende vid att det rättsläge som uppkom genom det senare dödsfallet var en förutsättning för det anspråk som försäkringstagarens motpart framställt. Tvist förekom icke före detta dödsfall och det hade inte ens påståtts att försäkringstagaren då haft anledningatt räkna med den senare uppkomna tvisten. Försäkringstagarens talan bifölls därför.
    Stödet i ordalagen av villkoren för HovR:ns tolkning är ej starkt, utan denna har snarare karaktär av utformning av en rimlig princip på ganska fri hand. Något bättre tillvägagångssätt stod säkert ej till buds i det förevarande fallet.

 

3. Livförsäkring
Flertalet av de fall som förekommit rörande livförsäkring avser i första hand skattefrågor, och de civilrättsliga spörsmålen har kommit fram pågrund av de skatterättsliga konsekvenserna. Man får givetvis hålla denna bakgrund i minnet när man söker bedöma rättsfallen.
    I NJA 1966 s. 187 hade ett försäkringsbolag meddelat ett försäkringsavtal på en persons liv, men senare förändrades avtalet så att bolaget skulle under 30 år utbetala ett årligt belopp. Riskmomentet var således borta i det nya avtalet. Avtalet innehöll en som förmånstagareförordnande betecknad bestämmelse om vem som efter försäkringstagarens död skulle er-

Försäkringsrätt 1966—1971 15hålla beloppet. När senare vid ett dödsfall rätten till utbetalningarna övergick från den avlidne till ny ägare, uppkom frågan om förvärvet vid beräkningen av kvarlåtenskapsskatt och arvsskatt skulle behandlas som förvärv av försäkring på grund av förmånstagareförordnande eller som förvärvav kapitalbelopp av annat slag. HovR:n och ett JustR gick på den förra linjen men HD:s majoritet fann, att då bolaget befriats från att i fortsättningen stå den risk som bolaget åtagit sig enligt det ursprungliga avtalet och ej heller gjort något nytt sådant riskåtagande som erfordrades för att försäkring skall föreligga, det senare avtalet ej kunde anses ha annan innebörd än att den ursprungliga försäkringen återköptes och återköpssummanskulle innestå hos bolaget och förräntas för att månadsvis utbetalas i enlighet med bolagets utfästelse. Förvärvet beskattades således ej som förmånstagareförvärv.
    NJA 1966 s. 355 rör en välkänd tvistefråga i livförsäkringsrätten, nämligen huruvida ett förmånstagareförordnande meddelat i därför bestämd ordning kan återkallas genom senare testamentsförordnande. I detta fall hade en person tecknat försäkring och som förmånstagare insatt sina "arvingar". Senare hade hon testamenterat samtliga sina tillgångar till sina syskon (med uteslutande av sin ålderstigna moder). Dödsboet yrkade att fördelningen av försäkringen skulle ske enligt förmånstagareförordnandet, ej enligt testamentet. HovR:n ansåg att hon genom testamentet återkallat förmånstagareförordnandet och att därför försäkringen skulle tilldelas testamentstagarna, i den ordning som testamentet föreskrev. HD fann emellertid enhälligt — efter att ha inhämtat yttranden från Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Sveriges advokatsamfund— att försäkringen skulle fördelas i enlighet med förmånstagareförordnandet. I föredragandens betänkande, i enlighet med vilket HD fattade beslut, sades att testamentet ej kunde tilläggas verkan såsom återkallelse av förmånstagareförordnandet.
    Uppfattningen att förmånstagareförordnande kan återkallas genom testamente framställdes av Almgren i dennes avhandling, Om förfoganden över livförsäkring (1956) s. 25 ff, men bestreds bl. a. av mig (se NFT 1957 s. 58 samt Försäkringsrätt, 1965, s. 544 ff, 552). Familjerättskommittén ansåg delege ferenda icke att det fanns tillräckligt skäl att föreslå någon regel om att återkallelse skulle kunna ske genom testamente, se SOU 1964: 35 s. 442 f.
    Samma civilrättsliga resultat, som skulle ha inträtt genom att testamentet accepterats som återkallelse och som nytt tilldelande av försäkringen (men i de flesta fall inte samma skatterättsliga resultat), kan uppstå genom att man tolkar ett förmånstagareförordnande till "arvingar" såsom innefattande även universella testamentstagare. Omständigheterna ger emellertid inte alltid stöd för en sådan tolkning. I det nyssnämnda fallet NJA 1966 s. 355 uttalade föredraganden att särskilda omständigheter, på grund varav testamentet skulle få inverka på förmånstagareförordnandets innehåll, ej förelåg. I fallet SvJT 1966 rf s. 51 (= FFR 1966 s. 234) godtog emellertid Svea HovR i en civilrättslig tvist att ett förordnande till förmån för "arvingarna" skulle gälla till förmån för universell testamentstagare. Förhållandena var i fallet tämligen säregna. Försäkringstagaren hade upprättat ett testamente och i samband därmed hade den advokat som biträdde undersökt om hon hade några försäkringar. Han hade funnit en för-

16 Jan Hellnersäkring, och förmånstagareförordnandet för denna hade ändrats så att det kom att gälla till förmån för den universelle testamentstagaren. Han hade emellertid icke upptäckt att hon även hade en tjänstegrupplivförsäkring, och standardförordnandet för denna ändrades därför icke. Här fanns det sålunda alldeles särskilda omständigheter som talade för att den avlidnas vilja, om hon känt till försäkringen, skulle ha varit att även denna skulle tillfalla den universelle testamentstagaren. Jfr i frågan Hellner, Försäkringsrätt s. 545 f. Familjerättskommittén föreslog en presumtionsregel, enligt vilken, om försäkringstagaren betecknat sina arvingar såsom förmånstagare och ej efterlämnat make eller bröstarvingar, universell testamentstagare skulle förmodas vara att anse som arvinge (se SOU 1964: 35 s. 459 f).
    NJA 1970 s. 529 (I och II) rör bl. a. frågan om vid arvsbeskattning man skulle ta hänsyn till den återbäring som kunde komma att utgå på en pensionsförsäkring. Återbäringsbeloppen skulle utgå som tillägg till de månatliga beloppen ur pensionsförsäkringen. Med hänsyn till att någon bindande utfästelse om storleken av återbäringen icke förelåg beräknades värdet av försäkringen utan hänsyn till återbäringen.
    Domstolarna stödde sig på yttranden av Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska bankföreningen och Sveriges advokatsamfund, vilka framhöll dels den juridiska konstruktionen av förpliktelsen att utge återbäring, dels att det faktiskt förekommit att återbäring inställts på grund av ränteutvecklingen under 1930-talet. Dessa skäl är dock föga övertygande. Återbäringen var visserligen icke "tilldelad återbäring", och rätten därtill beroddealltså på "grunderna" för livförsäkringsbolagets verksamhet, vilka i principkan ändras genom beslut av KM:t. Men rätten till återbäringen är dock ganska säker. Vad beträffar redan befintligt återbäringskapital synes det finnas så ringa skäl att anta, att det kan komma att fråntas en försäkring, att man helt kan bortse från risken. Osäkerheten är givetvis större beträffande återbäring som kan tilldelas försäkringen i framtiden. Men osäkerheten är dock avsevärt mindre än den att rörelsedrivande aktiebolag skall fortsätta att ge utdelning i framtiden. Som bekant föranleder inte denna senare osäkerhet att man alltid bortser från möjligheten att sådan utdelning kan utgå. Jfr Hellner, Principiella och praktiska synpunkter vid fördelning av överskottet i liv- och pensionsförsäkringsbolagen, i Den XV. Nordiske Livsforsikringskongress 1969, Forhandlingsemne 5, s. 61—78, särskilt s. 77 f.
    En annan sak är att det bereder avsevärda praktiska svårigheter att beräkna värdet av pensionsförmånerna med hänsyn även till värdet av återbäringen. Men de praktiska svårigheterna kan ej gärna motivera, att värdet sättes till noll. I det aktuella fallet var det fråga om beräkning av arvsskatt, och denna blev mindre genom att ingen hänsyn togs till återbäringen.Motsvarande fråga kan uppstå vid tillämpning exempelvis av regler om bodelning och av 104 § 2 st. FAL, och att då ej alls ta hänsyn till återbäring kan medföra betydande förskjutning i resultatet.
    Vid försäkringar vid vilka försäkringsbeloppet skall utbetalas helt eller delvis först sedan en tid förflutit efter försäkringstagarens död, exempelvis vid pensionsförsäkringar med tjugoårsgaranti, uppstår frågan om förmånstagareförordnande till "arvingar" skall antas avse dem som vid tiden för dödsfallet var närmast till arv efter den avlidne, så att dessa erhåller rätt att förfoga över försäkringen, eller dem som vid varje särskild utbetalning är närmast till arv. Den senare meningen förordades 1954 av en kommitté som

Försäkringsrätt 1966—1971 17tillsatts av Svenska livförsäkringsbolags förening, och den utvecklades av E. Lindman i en uppsats i NFT 1954 s. 147 ff. HD antog emellertid motsattståndpunkt i ett skatterättsligt fall, NJA 1957 s. 36 (jfr Hellner, SvJT 1961 s. 353 f och Försäkringsrätt s. 561, 598 f). Samma fråga uppstod i NJA 1969 s. 256 (skatterättsligt fall som emellertid ej är refererat på frågan). HD fann även vid detta tillfälle att de som vid tiden för dödsfallet var närmast till arv erhållit förfoganderätten till försäkringen (se s. 259, finstilta stycket, och s. 263, finstilta stycket, om förfoganderätten till försäkringen under"f)"). Frågan kom ännu en gång under prövning i ett skatterättsligt fall, NJA 1970 s. 529 under II, s. 534. Frågan remitterades då till Svenska försäkringsbolags riksförbund, som uppgav att den förhärskande meningen i försäkringsbranschen överensstämde med vad den nyssnämnda kommittén förordade, nämligen att in dubio någon förfoganderätt till försäkringen ej skulle uppkomma vid försäkringstagarens dödsfall. Detta var alltså den mening som förkastats i de båda rättsfallen. HD fann emellertid även denna gång, att de som vid tiden för dödsfallet var arvingar erhållit förfoganderätten till försäkringen.
    Rättsfallet kan ge upphov till reflexioner om inverkan av prejudikat på försäkringsbolagens uppfattning om tillämpning av förmånstagareförordnanden. Trots två tidigare avgöranden, vilka går emot den mening som försäkringsbolagen tidigare kommit till, vidhåller de denna mening. Formuleringen av HD:s första avgörande, där principfrågan först klart ställdes, ger intet stöd för att anta att speciella omständigheter kan ha medverkat till utgången. Härtill kommer de sakskäl som talar till förmån för HD:s ståndpunkt, låt vara att betydelsefulla skäl också kan anföras för den av försäkringsbolagen förordade principen. Alla tre avgörandena avsåg skatterättslig bedömning, och den särskilda svårighet som uppstår när man skall tillämpa skatterättsliga prejudikat på rent civilrättsliga tvister förelåg alltså ej idetta fall. Är försäkringsjurister envisa?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2—743005. Svensk Juristtidning 1974