ERIC STAPELBERG. Domstol i Attundaland. En bok om Stockholms läns västra domsaga, utgiven av domsagans tingshusstyrelse. Stockholm 1971. Norstedts. 212 s.
BIRGER LUNDBERG m. fl. Uppsala läns södra domsaga. Tiunda tingslag. Trögds tingslag. Utgiven av tingshusstyrelserna i Tiunda och Trögd. Uppsala 1970. 108 s.
LISS-ERIC BJÖRKMAN. Till tings i Södra Möre. Utarbetad på uppdrag av de tingshusbyggnadsskyldige i Södra Möre domsaga. Kalmar 1970. 94 s.
SVEN AXEL HALLBÄCK. Kring Kollängens tingshus. En minnesskrift, utgiven av tingshusstyrelsen i Kinnefjärdings, Kinne och Kållands domsaga. Göteborg 1970. 119 s.
ERIC HÄGGE. I lagens namn. Hallands södra domsaga under tre sekler. Protokoll berättar kulturhistoria. Utarbetad på uppdrag av tingshusstyrelserna i Halmstads, Tönnersjö och Höks härader. Halmstad 1970. 295 s.
Å. GUNNAR FORSSTRÖM. Om ting och tingsställen i Sunnerviken. Utgiven av tingshusstyrelsen i Sunnervikens domsaga. Uddevalla 1970. 32 s.
CARL-MARTIN BERGSTRAND. Rätt och rättsskipning i Marks härad under gången tid. Utgiven av de tingshusbyggnadsskyldige i Marks domsaga. Kinna 1971. 56 s.
GUSTAF BOGER. Då häradsting hölls i Kind, Redväg och Ulricehamn. Historik om Kinds och Redvägs domsaga, utarbetad på uppdrag av de tingshusbyggnadsskyldige i domsagan. Ulricehamn 1972. 199 s.
SVEN AXEL HALLBÄCK. Historik över Valbo härads tingsplatser, utarbetad på uppdrag av häradets tingshusbyggnadsskyldige. Vänersborg 1965. 78 s.
ERIK WEGRAEUS. Ting och tingsställen i Nordals och Sundals härader. Utarbetad på uppdrag av häradernas tingshusbyggnadsskyldige. Uddevalla 1970. 72 s.
FRIDOLF WILDTE. Om ting och tingsställen i Jösse härad. Utgiven av Jösse härads tingshusstyrelse. Arvika 1968. 52 s.
FOLKE BODIN. Västra Hälsinglands domsaga. Historik, utarbetad på uppdrag av domsagans tingshusbyggnadsskyldige. Ljusdal 1970. 111 s.

 

Man torde kunna diskutera, om inte det mest ingripande i tingsrättsreformen, tagen i vidaste mening, var att tingshusbyggnadsskyldigheten upphörde. Måhända är det väl tillspetsat att påstå detta. Men åtskilligt fog har det för sig. Framför allt våra häradsrätter var många gånger inte fullt så vördnadsvärt gamla som man gärna vill tro. Utan att ha gjort en närmare

undersökning vågar anm. påstå, att många häradsrätter med klingande namn hade fått sina domkretsar ändrade under ganska sen tid. Tingshusbyggnadsenheterna, tingshållningsdistrikten, var såsom byggstenar i domsagorna säkerligen i allmänhet äldre.
    Man torde i vart fall inte kunna bestrida, att medan häradsrätterna och rådhusrätterna med nämnder och nämndemän fortlever i tingsrätterna med minst lika ansvarsfyllda åligganden som förr, så innebär tingshusbyggnadsskyldighetens upphörande ett oåterkalleligt slut på de tingshusbyggnadsskyldiges verksamhet. Denna kunde visserligen i äldre tider te sig som en börda för tingslagens innevånare, men framför allt under de sistahundra åren präglades den av omsorg om en god och folklig rättskipning och av praktiskt handlag. Utvecklingen har här krävt ett tungt offer.
    Vid förstatligandet var de tingshusbyggnadsskyldiges ekonomiska ställning ganska varierande. På vissa håll hade man endast måttliga kassor och hyrde eller lånade lokaler för rättskipningen. På andra håll hade man fina tingshus eller stora fonder, ibland bäggedera.
    Vissa tingshusbyggnadsskyldige har använt något av sina fonder för att i samband med byggnadsskyldighetens upphörande låta utarbeta minnesskrifter eller andra framställningar om tingshus och rättskipning under häradsrätternas tid. Det föreligger nu en rad värdefulla skrifter av det slag som avses med denna anmälan. Raden omfattar visserligen också två något äldre arbeten av samma karaktär, nämligen historikerna från Valbo och Jösse härader, men den är ändå inte fullständig. Häradshövding Ernst Leches minnesskrift om tingsstället i Leksand har särskilt anmälts i SvJT (1971 s. 649 ff). Andra arbeten, som troligen blivit utgivna, har inte kommit till anm:s kännedom. De hade annars med all sannolikhet väl försvarat sin plats bland dem som anmäls här.
    Sinsemellan företer de här anmälda tolv verken stora skillnader. Uppenbarligen har resurserna och ambitionerna inte varit desamma på alla håll. Detta visar sig inte minst i fråga om storlek och uppläggning. Tunnast är Sunnervikens lilla häfte och tjockast Hallands södras vackra bok. Såvitt rör uppläggningen hör skillnaderna samman med valet av författare. Utan att ingå på enskildheter vågar anm. förmoda, att författarna i regel givits ganska fria händer att inom vissa ramar själva välja karaktären av de olika minnesskrifterna. Det är inte ovanligt, att andra än huvudförfattaren skrivit vissa delar — även frånsett de i allmänhet av utgivarna undertecknade förorden.
    Endast i fråga om Södra Möre har domstolen själv tillhandahållit författaren, nämligen domsagans siste häradshövding, lagmannen Liss-Eric Björkman. I Sunnerviken har man kunnat anlita en förutvarande landsfiskal, distriktsåklagaren Gunnar Forsström, som uppenbarligen ägt goda förutsättningar för uppgiften. Historiken från Kinds och Redvägs domsaga, som också något berör rådhusrätten i Bogesund-Ulricehamn, har författats av rektor Gustaf Boger, vilken framträtt som historisk och kulturhistorisk skribent också i andra sammanhang. Landsantikvarien Sven Axel Hallbäck har skrivit både minnesskriften från Kinnefjärdings, Kinne och Kållands och historiken från Valbo. Arkivarien Carl-Martin Bergstrand, välkänd skildrare av livet i Mark, står som författare av minnesskriften från den domsagan, och antikvarien Erik Wegraeus har utarbetat historiken från Nordals och Sundals härader. En författare med vida kulturhistoriska intressen är

också f. d. stiftssekreteraren Fridolf Wildte, som författat jössehäringarnas historik. Boken om Uppsala läns södra domsaga har fyra lärda medförfattare, landsarkivarierna Birger Lundberg och Jöran Wibling, förste arkivarien Hugo Karlsson och amanuensen Cristina Wahlström.
    De återstående tre böckerna har som författare pressens män med särskilt intresse och påtaglig fallenhet för uppgiften. Om Attundalands domstolar, till vilka också rådhusrätten i Sigtuna hör, har redaktören Eric Stapelberg — själv nämndeman och känd under signaturen "Bryll" — skrivit. Ett avsnitt om "Mora sten och Näckens källa" har emellertid författats av prof. Gerhard Hafström. Dåvarande lagmannen Gösta Thulin och f. d. borgmästaren Gustaf Dahl har också medverkat. Redaktören Eric Hägge har utarbetat sydhallänningarnas historik, och f. d. chefredaktören Folke Bodin har skildrat Västra Hälsinglands domsaga.
    Som antytts, har valet av författare påverkat de anmälda skrifternas uppläggning. Detta är helt naturligt. Den som inte själv är jurist har inte samma möjligheter att dra fram enskildheter av juridiskt eller rättshistoriskt intresse, med påföljd att arbetet får mer historisk för att inte säga kulturhistorisk och lokalhistorisk karaktär och att behandlade rättsfall verkar mer slumpvis utvalda. Någon gång blir också dispositionen mindre stram. Flera av författarna har emellertid — enligt vad som uppges i böckerna —samarbetat nära med någon jurist, oftast chefsdomaren i domsagan, som hjälpt dem med de rättsliga aspekterna.
    Naturligt är, att alla skrifterna lämnar en redogörelse för domstolsväsendets utveckling i den skildrade delen av riket. Såvitt rör äldre tider ligger uppenbarligen Jan Eric Almquists forskningar rörande lagsagor och domsagor i Sverige i stor utsträckning till grund för framställningen och för de i samband därmed lämnade förteckningarna över de yrkesdomare som verkat i berörda domstolar, ibland med mer eller mindre utförliga biografier. Detta framgår med få undantag redan av förord eller källförteckning. Åtskilligt av det som meddelas rörande de skilda domarna, mest häradshövdingar och lagläsare, torde emellertid äga självständigt personhistoriskt värde. Ett exempel bör särskilt nämnas. I Bogers arbete (s. 192) nämns bland lagläsarna i Kinds och Redvägs härader från början av 1600-talet Lars Michelsson Hälsing från Finnekumla i Ulricehamnstrakten. Bergstrand uppger i sitt arbete (s. 49) att Lars Michelsson har varit tingsförrättare också i Marks härad under samma tid. I Bodins bok (s. 71 ff) möter samme man, som visserligen här påstås ha blivit lagman, såsom yngre son till en storbonde i Järvsö. Denne Lars fullgjorde åtskilliga maktpåliggande uppdrag. Även beskrivs hur han sökte komma sin äldre broder, som stannat på fädernegården, till hjälp när det gällde att slippa knekttjänst och därvid bland annat hänvisade till att brödernas fader länge varit knekthövitsman.
    I de flesta arbetena finns förteckningar också över andra som haft uppgifter av betydelse för rättskipningen. Såvitt rör nämndemän går sammanhängande förteckningar inte särskilt långt tillbaka och endast beträffande Mark, där längden börjar redan 1860, längre än till 1900-talets början. Ibland namnges emellertid även vissa nämndemän från äldre tider. Någon gång lämnas utförligare biografiska uppgifter. Motsvarande råder i än högre grad med avseende på fiskaler, notarier, domstolsbiträden och häradstjänare eller annan vaktpersonal. Ett par av arbetena har också listor på länsmän och andra åklagare för vissa tider, någon gång med närmare

uppgifter om deras person och gärningar. Särskilt i Bodins bok tecknas några färgstarka länsmansporträtt.
    Uppgifterna om domstolsorganisationen i äldre tider och dess historiska bakgrund har för anm. utgjort en fängslande läsning, särskilt när det allmänna skeendet skildras ur bygdens synvinkel. Utrymmet tillåter härvidlag knappast mer än en hänvisning särskilt till minnesskrifterna från Uppsala läns södra domsaga och i andra hand Kinds och Redvägs domsaga. Nämnas bör kanske också, att i Sunnervikens minnesskrift lämnas vissa kortfattade upplysningar om förhållandena under den norska tiden.
    I detta sammanhang må nämnas, att bland de rikliga illustrationerna i de olika skrifterna ofta förekommer bilder av sigill och vapen för härader och domsagor, i de flesta fall med mycket gamla rötter. Nordals, Sundals och Jösse häraders vapen återges i färg på omslaget. Jösse härads för övrigt mycket förnämliga vapen visar en gös. Vapnet går tillbaka åtminstone till 1638 (s. 2). Det vill synas, som om här föreligger ännu ett exempel på att ljudlikhet givit felaktiga associationer som tagit sig uttryck i häraders och kommuners vapen. Andra exempel finns från norr till söder i vårt land. I Skåne ståtar Oxie härad med huvudet av en oxe, som man inte vet om den betat på de högar invid oset (mynningen) av Segeån, vilka lär ha givit häradet dess namn, medan Harjagers härad har en skuttande hare, som säkerligen förekommer också på åkrarna i Stora och Lilla Harrie men som knappast torde vara ett karaktärstecken för just dessa åkrar (Harrieager). I Norrbotten har Kalix kommun och tingslag en kalk (calix) i vapnet, men det skulle förbluffa anm. om anledningen härtill vore ens en anspelning på att sockenkyrkans medeltida sidoaltare enligt uppgift på grund av förbiseende vid reformationen ännu påstås vara utrustat med vissa avlatsförmåner.
    Av större betydelse torde vara, att åtskilliga av minnesskrifterna visar att beteckningen "tingsrätt" alls inte är någon nymodig uppfinning. Äldre läsare minns säkerligen Gamla Norbergs bergslags tingsrätt, vilket namn väl hängde med ännu in på 1930-talet. I de anmälda skrifterna har anm. mött uttrycket "tingsrätt"— om ock i viss omfattning omväxlande med "häradsrätt" — i betydande omfattning, nämligen i Uppsala läns södra domsaga (Trögd) 1782, i Södra Möre 1751, i Mark 1683—1799, i Kind 1763—1800, i Redväg 1758—1778 och i Jösse 1740—1774 samt 1837 såsom inskription på tingsklockan (Jösse härads tingsrätt).
    En självfallen beståndsdel i de skilda minnesskrifterna är en redogörelse för tingsställen och tingshus. Läsaren får först en beskrivning av var tingen hölls under äldre tider, innan tingshus uppfördes. Detta skedde i vissa fall ganska sent, till exempel i Sunnerviken (Kviström) 1737 och i Jösse (Högvalta) 1741. I Hälsingland byggdes tingshusen ännu senare. Järvsö fick särskilt tingshus först 1890 och Ljusdal två år därefter.
    Vidare skildras de olika tingshusens tillkomsthistoria, deras underhåll, förfall och reparationer, understundom med en utförlighet som äger begränsat intresse för den läsare som saknar lokal anknytning. Man får ett livligt intryck av att tingslagens sparsamhet ofta ledde till illa byggda tingshus, som krävde upprepade reparationer. Några byggnader framstår emellertid som undantag, exempelvis Redvägs härads tingshus i Timmele, som var byggt omkring 1640 och som gjorde tjänst i 200 år, och framför allt Valbohärads tingshus i Tångelanda, som när det uppfördes 1764—65 blev dyrare

än beräknat men som fortfarande är i bruk.
    En särställning intar Kinnefjärdings härads förnämliga tingshus i Kollängen, uppfört i sten 1785—86 efter ritningar, signerade av Carl Fredrik Adelcrantz. Dess — i synnerhet ritningarnas, utförandet blev nog en aning lantligt — höga klass framgår bland annat därav, att Hallbäck i sin för övrigt av Kungafonden stödda bok om detta tingshus tagit med ett avsnitt om huset ur konsthistorisk synpunkt.
    Ett genomgående drag i fråga om häradsrätternas tingshus är att de små domstolsbyggnaderna på de gamla tingsställena, ofta i anslutning till gästgivargårdarna, småningom ersattes av ståtligare tingshus i de större tätorterna. I några av minnesskrifterna lämnas skildringar av hur dessa nya tingshus invigdes med flödande retorik och säkerligen angenäma festmåltider.
    Av stort intresse för den inte särskilt juridiskt inriktade läsaren borde vara berättelser om rättsfall under olika tidsskeden och de inblickar i äldre tiders förhållanden som sådana rättsfall förmedlar. Alla de anmälda skrifterna innehåller sådant material. I vissa arbeten är denna om man så får säga rätts- och kulturhistoriska avdelning inte särskilt stor och består i huvudsak av kortfattade notiser om några mer uppseendeväckande mål och ärenden. På ett par håll lämnas därutöver en mer utförlig redogörelse för ett eller flera rättsfall av särskilt intresse. I boken om Södra Möre finns sålunda en exkurs om den sista avrättningen i Vassmolösa, författad av dåvarande notarien Marie Hafström. Historiken över Valbo härads tingsplatser innehåller en redogörelse för ett mordmål från 1820-talet, som givit upphov till märkliga folktraditioner, och boken om Jösse härad avslutas med en skildring av en uppmärksammad rymning för gäld under Gustaf III:s tid med påföljder för flera inblandade. I Stapelbergs bok, som på ett förtjänstfullt sätt berör domstolarnas ställning i dagens samhälle, skildras tio rättsfall, delvis helt moderna, men bland de något äldre förekommer så kända fall som Hammarbymordet strax före och Ryssligan kort efter första världskriget.
    Wegraeus har valt att i korthet referera vad som finns upptaget i domböckerna från 1667 års vårting i Nordals och Sundals härader. Dessa domböcker är helt slumpmässigt utvalda, och de ger en för en nutida läsarekanske något förvånande bild av hur många fler tvistemålen då var än brottmålen.
    I några av de anmälda skrifterna har granskningen av gamla domböcker och andra handlingar lett till en bred skildring av bygdens liv och utveckling. Författarna till boken om Uppsala läns södra domsaga har, med stöd bland annat av egna forskningar inom vida områden och av sådant som befolkningsstatistik och ortnamnsforskning, kunnat ge en livfull bild av utvecklingen inom Uppsala läns södra landsbygd, dock med särskild uppmärksamhet på mer frekventa måltyper. Enköpings stad och rådhusrätt kommer med bara på ett litet hörn, när det nämnes ett mål om stöld av pepparrot (s. 71).
    Bogers innehållsrika och även för en vid läsekrets lättillgängliga arbete om den östligaste delen av Älvsborgs län hör också till denna grupp. Författaren beskriver ett stort antal mål, mest grövre brottmål, och lämnar därvid och i andra avsnitt många intressanta upplysningar om förhållanden och sedvänjor i äldre tider och belyser allehanda sidor av bygdens nä-

ringsliv. Även en annan minnesskrift innehåller beskrivningar av märkvärdiga händelser och intressanta förhållanden, ibland med ganska lös anknytning till rättsväsendet. Det är Bodins rappt och roligt skrivna historik, som berör inte bara Västra Hälsinglands domsaga utan även andra delar av landskapet.
    Den kanske fylligaste bilden av en bygds utveckling får man i Hägges arbete om Hallands södra domsaga från det svensk rätt infördes i landskapet fram till sista sekelskiftet. Alltifrån skildringar av de en gång danskföddas lojalitetskonflikter under stormaktstidens senare del lämnas beskrivningar och kortfattade uppgifter, som gör levande sydhallänningarnas vardag och helg under krig och fred, när svårigheterna hopade sig och under tider av någorlunda välstånd och framgång. Arbetet är en imponerande och läsvärd framställning, måhända den mest värdefulla av de böcker som omnämns i denna anmälan.
    Det är naturligt, att arbeten av den art som det här gäller någon gång innehåller vissa — säkerligen mer eller mindre omedvetna — lokalpatriotiska överdrifter. Anm. skall nämna bara ett exempel. Stapelberg kallar i sitt trevliga och lättlästa arbete Stockholms läns västra domsagas häradsrätt "Sveriges obestritt högsta domstol" (s. 48). Anm. måste bestrida detta och vill vänligen invitera "Bryll" att beundra utsikten från Umebygdens tingsrätt, vattendomstolen, som sedan mer än tio år har lokaler ända upp i tionde våningen. Det finns kanske också andra domstolar som kan konkurrera.
    Anm:s granskning, som emellertid måst lämna mycket onämnt, är slutförd. Det återstår för honom att uppriktigt tacka för att dessa skrifter blivit utgivna. Men det torde också vara på sin plats att även i detta sammanhang på den svenska domarkårens vägnar uttala ett varmt och ärligt tack till de tingshusbyggnadsskyldige i hela riket för god omvårdnad om den svenska rättskipningen och för goda lärdomar i hur man med lämpliga åtgärder och utan byråkratiskt krångel angriper och löser praktiska problem. Det kan inte vara lätt för byggnadsstyrelsen, som måste vara mer bunden av centrala direktiv och av hänsyn till andra domstolars önskemål, att ta upp den fallna manteln. Såvitt anm. kan sluta av egna erfarenheter vågar man dock se framtiden an med tillförsikt.

                                                                                                                         Karl Sidenbladh