Finlands lagstiftning 1971—1972¹
S t a t s f ö r f a t t n i n g s r ä t t. Den år 1919 införda justitieombudsmannainstitutionen har d. 15 jan. 1971 kompletterats genom en ändring av 49 § regeringsformen (19).² I samma ordning och för lika lång tid som justitieombudsmannen, d. v. s. 4 år, skall riksdagen utse en biträdande justitieombudsman, som bistår justitieombudsmannen och vid behov träder i hans ställe. Såsom tidigare skall även väljas en suppleant, som vid förfall för biträdande JO (tidigare för JO) skall sköta hans åligganden.
    I regeringsformens katalog över de medborgerliga rättigheterna har i 6 § varit stadgat att medborgarnas arbetskraft står under rikets synnerliga hägn. Detta deklaratoriska stadgande har d. 28 juli 1972 (592) på basen av en riksdagsmotion kompletterats med tillägget att det ankommer på statsmakten att för finsk medborgare vid behov anordna möjlighet att arbeta, såframt i lag icke är annorlunda stadgat. Genom detta tillägg kan lagstiftaren sägas ha accentuerat att rätten till arbete utgör en grundläggande medborgerlig rättighet. Vilka konkreta verkningar det nya stadgandet kommer att ha i fråga om en minskning av arbetslösheten återstår att se.
    Valrättsåldern vid politiska val sänktes år 1969 från 21 till 20 år. Det har ansetts påkallat att redan nu ytterligare sänka åldersgränsen. Denna har genom en lag om ändring av riksdagsordningen av d. 12 maj 1972 (357) ifråga om riksdagsmannaval fastställts till 18 år, vilken ålder skall ha uppnåtts före valåret. Valbar till riksdagsman är som tidigare envar valberättigad som före valåret fyllt 20 år och ej står under förmynderskap. Motsvarande ändring har i fråga om kommunala val gjorts i kommunallagen (360).
    En ändring d. 10 nov. 1971 av 7 § riksdagsordningen (744) har möjliggjort att till riksdagsman kan väljas en person som fullgör sin värnplikt.

 

F ö r v a l t n i n g s r ä t t. Genom en lag angående ändring av lagen om tryggande av den ekonomiska tillväxten av d. 29 mars 1972 (246) har den s. k. ekonomiska maktlagens³ giltighetstid förlängts till utgången av mars 1973. I den ursprungliga texten har vissa justeringar gjorts i några paragrafer.
    En ny kommunal vallag gavs d. 12 maj 1972 (361). Lagen, som ersätter en tidigare lag i ämnet av år 1964, bygger på samma principer som lagen om riksdagsmannaval av år 1969, vilken även i detta sammanhang undergått vissa ändringar (358). Rätt att uppställa kandidater till kommunalval har dels såsom tidigare valmansförening som bildats av minst tio röstberät-

 

 

¹ Närmast föregående översikt, avseende åren 1968—1970, ingick i denna tidskrift 1971 s. 663 ff.
² Siffrorna i parentes anger här och i fortsättningen numret i författningssamlingen.
³ Se härom SvJT 1971 s. 663 f.

tigade kommunmedlemmar, dels förening som företräder registrerat politiskt parti. Två eller flera partier kan ingå valförbund med varandra. — S. k. förhandsröstning har möjliggjorts för röstberättigade vilka är intagna på anstalt eller under valdagarna är förhindrade att avge sin röst på ordinarie röstningsställe.
    En djurskyddslag gavs d. 27 jan. 1971 (91); den ersatte en tidigare lag i ämnet av år 1934. Den nya lagens grundprincip uttrycks i stadgandet att djur skall behandlas så, att det icke åsamkas onödigt lidande. Lagen gäller såväl husdjur som djur i naturtillstånd. Den uppställer ett antal förbud i avseende på omhändertagande, behandling och utnyttjande av djur. Bl. a. förbjuds sådan skolning och visning av djur samt sådan användning av djur vid fotografering och filmning eller offentlig förevisning, som åsamkar djuret smärta eller plåga. Till offentlig djurtävling skall kallas veterinär för att övervaka förbudet mot djurplågeri. Det är förbjudet att öka djurs prestationsförmåga genom läkemedel, som kan vara farliga för djuret. Föräldrar, förmyndare och andra, som har uppsikt över barn under 15 år, åläggs en skyldighet att övervaka att barnet icke plågar djur. Lagens förbud och påbud sanktioneras genom straffstadganden.

 

S o c i a l r ä t t. Utbyggnaden av socialförsäkringssystemen har under perioden fortgått. Av hithörande lagstiftning må här endast nämnas lagen om frontmannapension av d. 23 april 1971 (294). I lagen avsedd pension kan på ansökan beviljas person, som under krigen 1939—1945 deltagit i krigsoperationer vid fronten eller tjänstgjort vid sjö- och luftstridskrafternas enheter. Pensionerna utgår till frontmän, som fyllt 55 men icke 65 år och som icke uppbär folkpension. Ett positivt pensionsbeslut förutsätter icke att vederbörande skall vara bosatt i Finland. Pensionerna bygger på inkomstprövning, i avseende på en yngre kategori (55—59 år) av frontmän även på en viss yrkesmässig invaliditetsprövning. Pensionssystemet administreras av folkpensionsanstalten och bekostas av statsmedel.
    Av grundläggande betydelse för folkhälsoarbetet är den nya folkhälsolagen av d. 28 jan. 1972 (66). Genom den upphävdes ett flertal tidigare författningar om bl. a. allmän läkarvård och om olika kommunala myndigheter och tjänsteinnehavare. Lagen innebär emellertid inte enbart en kodifiering av äldre stadganden utan även vittgående reformer av stor betydelse för den enskilde. I kommunerna grundas hälsovårdscentraler med uppgift att upprätthålla hälsovårdsrådgivningen, ordna sjukvården för kommunensinvånare, dra försorg om sjuktransporter samt upprätthålla arbetet för bekämpande av tandsjukdomar jämte skolhälsovården. Centralernas tjänster är i princip avgiftsfria.

 

P r i v a t r ä t t. Lagen om avbetalningsköp av år 1966 (se härom SvJT 1966 s. 304 ff) har ändrats genom en lag av d. 29 dec. 1972 (893). Detta slag av köp har gjorts formbundet: avtalet skall ingås skriftligen i två exemplar — ett för säljaren och ett för köparen — med begagnande av en särskild blankett, och det skall undertecknas av vardera parten. Vid sidan av övriga köpevillkor skall även anges godsets kontantpris. Särskild räntebetalning, gottgörelse eller ersättning får av säljaren krävas endast om dess markbelopp och grund är angivna i avtalet: detta gäller likväl inte i lagen angivna morapåföljder.

    Det har tidigare varit möjligt att enligt en lag av år 1950 inteckna buss till säkerhet för skriftlig skuldförbindelse. Denna möjlighet har genom en lag om inteckning i bil av d. 15 dec. 1972 (810) utsträckts att omfatta, förutom bussar, även lastbilar och släpvagnar, vilka alla bör vara införda i resp. register. Reformen har ansetts viktig med hänsyn till lastbilsköp. Lastbilar anskaffas ofta av småföretagare utan eget kapital och i stor utsträckning genom avbetalningsköp.
    Inteckningsärendena handläggs av bilregistercentralen och inteckning fastställs genom anteckning i registret. Inteckningen medför panträtt i motorfordonet och dess tillbehör samt i försäkringsersättning för skada som drabbat detta. Fordon som omfattas av lagen får icke utsättas såsom handpant.
    En mönsterrättslag gavs d. 12 mars 1971 (221). Lagen utgör den finländska versionen av de samnordiska lagarna på detta område. — Till lagen ansluter sig en mönsterrättsförordning av d. 2 april 1971 (252).
    D. 8 juni 1972 gavs en atomansvarighetslag (484). Den bygger på den konvention om skadeståndsansvarighet på atomenergins område som undertecknades i Paris år 1960 och senare reviderades i Bryssel år 1964. Denna konvention har även genom en särskild samma dag given förordning (485) bringats i kraft i Finland. D. 16 juni 1972 gavs en förordning om tilllämpning av atomansvarighetslagen (486), genom vilken förklarades att nationell lag skulle tillämpas på ansvarighet för atomskada som uppkommit under sjö- och lufttransport.
    En lag om bekämpande av oljeskador gavs d. 22 sept. 1972 (668). Lagen inleds med ett förbud mot utsläpp av olja eller oljehaltig blandning från fartyg på finskt vattenområde. I undantagsfall är likväl utflöde eller utsläpp av olja eller oljehaltig blandning tillåtet. Detta gäller bl. a. vid oundvikligt läckage, då utsläppet sker med hänsyn till fartygets säkerhet, för att förhindra skada på fartyg eller last eller för att rädda människoliv till sjöss.
    Sanktioner för brott mot stadgandena i lagen är dels av sjöfartsinspektör meddelat förbud mot fartygs avfärd eller avbrytande av dess resa, vilket förutsätter grovt brott mot lagen eller med stöd därav meddelade bestämmelser, dels straff. Enligt allmänna regler är givetvis den som orsakat oljeskadan skyldig att ersätta densamma. Lagen har likväl vid sidan härav berett den skadelidande möjlighet att söka ersättning ur en särskild fond för oljeskadeersättningar, som genom lagen grundats. Ersättning beviljas av statsrådet. Fonden får sina tillgångar genom att för importerad olja uppbäres en särskild oljeskyddsavgift. Till den del som ersättning utgått ur fonden har staten regressrätt mot skadevållaren.
    Lagen innehåller även ett särskilt kapitel om bekämpande av oljeskador. Även kostnader som förorsakats genom bekämpningsåtgärder ersätts urfonden.

 

A r b e t s r ä t t. Lagen om sysselsättning av år 1963 och lagen om arbetslöshetsersättning av år 1967 (se härom SvJT 1964 s. 555 och 1968 s. 766) har ersatts av en ny lag om sysselsättning av d. 23 dec. 1971 (946). Lagen inleds med en del programdeklarationer i avseende på statens sysselsättningspolitik. Det sägs bl. a. att staten bör genom ekonomisk-politiska åtgärder sträva till att påverka efterfrågan på arbetskraft för att uppnå och upp-

rätthålla en hög och jämn sysselsättning. Genom arbetskraftspolitiska åtgärder bör staten söka främja anpassningen av efterfrågan på och utbudet av arbetskraft, i syfte att bekämpa på arbetsmarknaden förekommande arbetslöshet och brist på arbetskraft. Såsom medel för statens arbetskraftspolitik anges i lagen bedrivande av yrkesvägledning och arbetsförmedlingsverksamhet, främjande av arbetskraftens fackliga och regionala rörlighet samt skötsel av internationellt praktikantutbyte.
    Beträffande arbetskraftens placering uttalas i princip att arbetsföra och arbetsvilliga personer som fyllt 16 år och icke kunnat få arbete eller möjlighet till utbildning genom arbetsförmedlingens försorg såvitt möjligt skall beredas arbete genom försorg av staten eller hans hemkommun. Om detta icke kan ske, kan vederbörande person utfå arbetslöshetsersättning av statsmedel. Dylik ersättning utbetalas inte till medlem av de på frivillighetens bas verksamma arbetslöshetskassorna under den tid vederbörande har rätttill understöd från kassan. Beslut om statlig arbetslöshetsersättning fattas av en arbetskraftskommission, som verkar i samband med en arbetsförmedlingsbyrå. Ändring i kommissionens beslut kan sökas hos arbetskraftsministeriet.
    Den lagstiftning som gällt arbetarskyddet har varit bristfällig och föråldrad. Genom en d. 24 juli 1972 given lag om arbetarskyddsförvaltningen (574) har grunden lagts för en effektivare organisation i fråga om utvecklande av säkerheten och sundheten i arbetet samt i fråga om övervakningen av att gällande arbetarskyddsföreskrifter iakttas. — Den högsta ledningen och övervakningen på området utövar social- och hälsovårdsministeriet. — Regionala organ är arbetarskyddsdistrikten, vars antal bestäms av statsrådet, med en arbetarskyddsbyrå i varje distrikt. — Lokala myndigheter är de kommunala hälsovårdsnämnderna.

 

S t r a f f r ä t t. Revisionen av stadgandena om de särskilda brotten i 1889 års strafflag har under perioden fortgått. Lagens 20 kap. erhöll d. 15 jan.1971 ny lydelse (16). Kapitlets rubrik är numera "Om sedlighetsbrott". Vid utformningen av reglerna har den svenska brottsbalken och strafflagstiftningen i de övriga nordiska länderna beaktats. Den främsta nyheten i lagen är att homosexuella handlingar mellan vuxna personer ej längre är straffbara.
    Bestämmelserna om våldtäkt har till det nyskrivna kapitlet överförts från strafflagens 25 kap. som handlar om brott mot frihet. Våldtäktsbrottet sker genom att kvinna tvingas till samlag utom äktenskap genom våld eller sådant hot, som innebär trängande fara. Mellan äkta makar kan våldtäkt förekomma endast om makarna efter hemskillnad eller på grund av söndring lever åtskilda. Likställt med våld och hot är att kvinnan försätts i sådant tillstånd att hon inte vet till sig eller inte kan värja sig. Två straffskalor har införts; den lindrigaste skall tillämpas om omständigheterna med hänsyn till förhållandet mellan gärningsmannen och kvinnan eller eljest är synnerligen mildrande.
    En ny brottsbenämning, frihetskränkande otukt, har införts i lagen. Brottet begås genom att någon utan att utsättas för våldtäkt genom våld eller hot tvingas till samlag utom äktenskapet eller till annan otukt. Brottet kan rikta sig mot såväl man som kvinna. Som en annan form av detta brott räknas sexuellt utnyttjande av psykiskt efterblivna och sjuka personer samt av

personer som står i beroende ställning till gärningsmannen eller är skyddslösa eller nödställda.
    I fråga om otukt med barn har uppställts två åldersgränser, 14 och 16 år. Brottsrekvisiten i avseende på dessa åldersgränser skiljer sig så tillvida från varandra, att otukt med barn under 14 år kan begås av varje straffrättsligt myndig person, medan endast den som fyllt 16 år kan bestraffas för otuktmed barn under 16 år. En särskild straffskala har införts för brott som ådagalägger synnerlig råhet eller grymhet.
    Det straffrättsliga skyddet för barn kompletteras med stadganden om otukt med ung person och den lindrigare brottstypen otuktigt beteende mot barn. Det förstnämnda brottet riktar sig mot personer mellan 16 och18 år och kan i första hand förövas av den som har personen i sin vård eller under vars lydnad eller övervakning den unga personen står i skola, annan inrättning eller eljest.
    I fråga om blodskam har straffbarheten inskränkts i förhållande till tidigare gällande rätt. Lagen känner två fall, blodskam med avkomling och blodskam mellan syskon. I det förra fallet straffas endast den som haft samlag med eget barn eller dess avkomling, medan barnet och avkomlingen går fria från straff. I det senare fallet straffas bägge parter, vilka kan vara hel- eller halvsyskon.
    För att en homosexuell handling skall vara straffbar förutsätts enligt den nya lagen att den riktar sig mot en ung person. Är denne under 16 år, bedöms fallet som otukt med barn. Har personen fyllt 16 men icke 18 år, skall gärningsmannen, om han själv fyllt 18 år, dömas för otukt med ung person. Det straffrättsliga skyddet har utsträckts till en övre åldersgräns om 21 år, om gärningsmannen utnyttjat offrets, främst i vårdnads- eller utbildningshänseende, beroende ställning i förhållande till honom. Utöver detta har offentlig uppmaning till otukt mellan personer av samma kön kriminaliserats.
    Övriga i kapitlet reglerade brott är koppleri och offentlig kränkning av sedligheten. Straffbelagt är ej längre tidelag.
    Brotten är i allmänhet målsägandebrott. Utan målsägandens anmälan får åtal väckas endast om det är betingat av synnerligen viktig allmän fördel. Blodskam, koppleri och offentlig kränkning av sedligheten är likväl underkastade allmänt åtal.
    Strafflagens 28 kap. om stöld har i sin helhet reviderats (498/72). Utgångspunkten bildar det vanliga stöldbrottet, som begås då man ur annans värjo olovligen tillägnar sig lös egendom. Straffet är härvid fängelse i högst två år eller böter. — Tidigare kunde stöld icke sonas med böter, och en särskild straffskala för stöld under synnerligen försvårande omständigheter var föreskriven.
    Såsom en lindrigare form av stöldbrott har lagstiftaren sedan gammalt räknat snatteri. En förutsättning för att ett tillgrepp skulle anses som snatteri var tidigare att det tillgripnas värde var ringa. I det nya stadgandet har med detta rekvisit jämställts andra omständigheter vilka framgår av eller har lett till brottet och med hänsyn till vilka brottet bör anses som ringa. Endast böter ifrågakommer såsom påföljd.
    I den äldre lagen uppräknades 13 olika fall, där stöld borde anses såsom grov. Lagstiftaren har nu tillämpat samma teknik som i fråga om dråpbrottets kvalificerande som mord (strafflagen 21 kap.). Först anges ett antal

typfall; för att stölden i dessa skall anses som grov krävs likväl dessutom att en helhetsbedömning av föreliggande omständigheter föranleder en dylik slutsats. Även övriga fall av stöld kan vid en liknande helhetsbedömning bli att betrakta som grova. De typfall som uppräknas i lagrummet är följande: 
    a) föremålet för stölden är av synnerligen stort värde,
    b) gärningen är ägnad att orsaka betydande skada,
    c) gärningen riktar sig mot person, som på grund av hjälplöshet, föranledd av sjukdom, ålder eller bostadsförhållanden, icke kan skydda sinegendom,
    d) gärningsmannen har för brottets begående försett sig med sprängämne, skjutvapen eller annat för våld ägnat redskap,
    e) flera gärningsmän har slagit sig samman i syfte att begå stölder, rån eller andra dylika brott.

    Av dessa punkter är de båda första helt nya i finländsk lagstiftning, medan punkterna c—e helt eller delvis haft sin motsvarighet i tidigare rätt.
    Bland de många punkter som har utelämnats ur den tidigare brottskatalogen fäster man sig särskilt vid stöld genom inbrott. Med inbrott förstod lagstiftaren att man i avsikt att stjäla bröt sig in i gård, hus, fartyg eller stängt förvaringsrum eller genom falsk nyckel, dyrk eller annan list skaffade sig tillträde därtill eller att man med våld eller list öppnade låst skåp, kista etc. För att en dylik stöld skall kunna betraktas som grov måste den alltså uppfylla de rekvisit som angetts ovan. Ej heller fickstölder kriminaliseras nu särskilt. — Straffmaximum för grov stöld är 4 års tukthus. Tidigare straffmaximum var 6 års tukthus.
    Även stadgandena om förskingring (tidigare försnillning) i strafflagens 29 kap. har i avsevärd grad reviderats (498/72). I fråga om grundtypen av brottet, olovlig tillägnelse av annans lösegendom som gärningsmannen fått i sin besittning, har visserligen den gamla definitionen och straffsatsen —fängelse i högst 2 år eller böter — bibehållits, men begreppet förskingring har vid sidan härav utvidgats. Såsom förskingring anses numera även försummelse av redovisningsskyldighet i sådana fall då gärningsmannen på grund av uppdrag eller dylikt mottagit medel, vilkas värde skall redovisas för annan, och han sedan för ekonomisk vinning orättmätigt använder dessa medel eller andra medel som kommit i stället för de ursprungliga. Det krävs sålunda icke, såsom tidigare gjorts gällande, att mottagaren skall vara skyldig att hålla pengarna åtskilda från sin egen förmögenhet. Tonvikten ligger icke på att äganderätten till vissa penningar har kränkts, utan på att en viss redovisningsskyldighet icke har iakttagits.
    Lagen känner även en grov och en lindrig form av förskingring, med straffsatser som motsvarar dem som gäller för grov stöld och snatteri. Typfallen av grov förskingring förutsätter utnyttjande av oriktig bokföring eller av gärningsmannens ansvarsfulla ställning eller att objekt för brottet är synnerligen värdefull egendom eller större penningbelopp.
    Definitionen av grovt rån i strafflagens 31 kap. har även genom samma lagändring skrivits om med användande av samma teknik som i fråga omgrov stöld och grov förskingring. Det typfall som nämnes främst är att rånet förövats på ett sätt som ådagalägger synnerlig råhet eller grymhet.
    Likformigheten i avseende på straffskalor har även utsträckts till bedrä-

geribrottet. En ny brottstyp, lindrigt bedrägeri, som bestraffas med böter, har tillkommit.
    I strafflagens 38 kap. om oredlighet och straffbar egennytta har stadgandena om undandragande av tull eller skatt ersatts med nya regler om skattebedrägeri. Härtill gör sig den skyldig som försöker undanhålla staten, kommun eller församling skatt eller avgift genom uppsåtlig oriktig skattedeklaration eller på annat svikligt sätt. Straffet är detsamma som för stöld. I fråga om grovt skattebedrägeri växlar straffet mellan 6 månaders och 4 års fängelse.
    I strafflagens 3 kap. ingår stadganden om grunder som utesluter eller minskar gärnings straffbarhet. Genom en lagändring år 1966 gavs domstol möjlighet att under vissa förutsättningar lämna ett obetydligt brott obestraffat, om ett allmänt intresse icke fordrade ådömande av straff (sehärom SvJT 1967 s. 778 f). Till kapitlet har nu fogats en föreskrift, enligt vilken domstol kan dels döma till ett lindrigare straff än det för brottet stadgade minimistraffet, dels i stället för tukthus döma till fängelse och istället för frihetsstraff till böter. Förutsättningar härför är att hinder icke möter med hänsyn till allmänt intresse och att det i fallet föreligger särskilda skäl, som även skall nämnas i domen. I motiveringen till stadgandet konstateras att detta bör tillämpas endast om straffmätningen enligt denföreskrivna lindrigaste skalan icke motsvarar den allmänna uppfattningen om gärningens skadlighet eller då gärningsmannens personliga egenskaper eller förhållanden är i hög grad exceptionella.
    Strafflagen har genom en lag av d. 26 nov. 1971 kompletterats med stadganden om kapning av luftfartyg (783). Detta har skett genom att en ny paragraf fogats till lagens 34 kap. om brott, vilka innebär allmän fara. Kapning sker genom att befälhavaren eller medlem av besättningen ombordpå luftfartyg genom våld eller hot tvingas till åtgärd eller underlåten åtgärd i fråga om luftfartygets förande. Kaparen kan också på annat sätt genom tvång mot nämnda personer bemäktiga sig luftfartyget eller ingripa i dess förande eller gång.
    Såsom en lindrigare form av brott har kriminaliserats olovligt besittningstagande av luftfartyg. Härvid förutsätts att kapningen icke är ägnad att framkalla allvarlig fara för luftfartygets passagerare eller besättning eller att brottet eljest bör anses ringare än kapning. — Även försök till kapning och till olovligt besittningstagande av luftfartyg har belagts med straff.
    D. 11 juli 1972 gavs en lag om komplettering av strafflagen med vissa straffstadganden angående kränkande av skyddet för privatlivets helgd (543). Härigenom infördes i strafflagens 24 kap. om fridsbrott en ny paragraf som kriminaliserar olovlig avlyssning och observation som hänför sig till plats eller område som åtnjuter hemfridsskydd.
    Impulsen till lagnovellen gav ett rättsfall som avgjordes i december 1971 och som gällde avlyssning medelst teknisk anordning och upptagande på band av tal och ljud från en grannlägenhet. Underrätten hade dömt den som använt anordningen för hemfridsbrott, men hovrätten fann det åberopade lagrummet icke vara tillämpligt på fallet, varför den åtalade undgick straff. Högsta domstolen meddelade icke fullföljdstillstånd i målet. —Rättsfallet föranledde justitiekanslern att till justitieministeriet göra en framställning om vidtagande av lagstiftningsåtgärder i saken, vilken resulterade i en regeringsproposition på våren 1972.

    Med olovlig avlyssning förstår lagen att man med teknisk apparat avlyssnar eller upptager vad som sker på plats eller område med hemfridsskydd. Olovlig observation innebär att man olovligen med teknisk apparat iakttar eller avbildar person som befinner sig på dylik plats eller dylikt område. Straffet är i vartdera fallet böter eller fängelse i högst ett år. Enbart placering av ovan nämnd teknisk apparat på plats eller område med hemfridsskydd beivras såsom förberedelse till olovlig avlyssning eller observation. Tekniska apparater som kan komma i fråga vid brottets begående är mikrofoner, radiosändare, televisionskameror, bandupptagare, kikare och kameror.
    Hemfridsskydd åtnjuter icke endast enskild bostad — "rum, hus, gård eller fartyg" — utan även platser där offentlig tjänsteutövning sker, inklusive de rum där riksdagen eller riksdagsutskott sammanträder.
    Det nu kriminaliserade brottet är i allmänhet målsägandebrott. Om det hänför sig till offentlig plats, lyder det likväl under allmänt åtal.
    Den i oroande hög grad utbredda försäljningen och användningen av narkotiska ämnen har föranlett stiftandet av en ny narkotikalag d. 21 jan.1972 (41). Lagen innehåller ett flertal stadganden om straff och konfiskation och kan därför betraktas som en straffrättslig lag. Allt slags befattning med narkotika — från tillverkning, transport och utbjudande till salu till köp och innehav därav — har kriminaliserats i samma lagrum. Det är sålunda straffbelagt att begagna narkotiska ämnen; på denna punkt gick meningarna isär i riksdagen. Straffsatserna är i lagrummet fängelse i högst två år och böter. En särskild straffskala med tukthus upp till 10 år har införts för grovt narkotikabrott, som bl. a. kan anses föreligga, om det rör sig om yrkesmässigt bedriven verksamhet eller om brottet gäller särskilt farliga eller skadliga ämnen. I avseende härpå har även förberedelse kriminaliserats. Motsvarande straffskalor har införts i fråga om narkotikasmuggling.
    Särskilda konfiskationspåföljder gäller narkotika som varit objekt för brott eller värdet härav, så ock motorfordon eller annat transportmedel som använts för transport av narkotika.
    I Finland slopades dödsstraffet såsom straffpåföljd i fredstid genom en lag av år 1949. De stadganden som föreskrev dödsstraff såsom enda eller alternativt straff bibehölls oförändrade, men det stadgades att dödsstraffet kunde ådömas endast om brottet förövats vid en tidpunkt då riket varit förklarat i krigstillstånd. I strafflagen ingick, sedan tukthus på livstid genomen lagreform år 1969 gjorts till enda påföljd för mord, dödsstraff blott på två ställen, det ena alternativt. I strafflagen för krigsmakten fanns stadganden om dödsstraff på ett tiotal ställen.
    Man har nu tagit ett steg vidare. I en lag av d. 5 maj 1972 om avskaffande av dödsstraffet ur straffsystemet (343) upphävdes dödsstraffet helt och hållet såsom påföljd under såväl freds- som krigstid. Alla straffstadganden i den allmänna strafflagen och i strafflagen för krigsmakten upphör att gälla till den del dödsstraff enligt dem kan eller skall ådömas. Om dödsstraff är stadgat som enda allmänna straff för ett brott, skall i stället dömas till tukthus på livstid.
    Om internering av farliga återfallsförbrytare gäller en lag av år 1953. Lagen ger en särskild myndighet, fängelsedomstolen, befogenhet att förordna att en i lagen närmare definierad återfallsförbrytare utöver strafftiden skall hållas internerad i tvångsinrättning. Förutsättning för ett dylikt

förordnande är att den domstol som senast dömer honom till straff uttalar att han kan förordnas till dylik internering. Vid lagens tillämpning har observerats missförhållanden, som man genom tvenne lagändringar år 1971, den ena av d. 23 april (303) och den andra av d. 18 juni (491), sökt undanröja.
    Avsikten med lagändringarna är framför allt att endast sådana recidivister skall kunna interneras, vilka uppenbarligen bör anses synnerligen farliga för annans liv eller hälsa. Lagen kan sålunda icke längre tillämpas på egendomsförbrytare. För att fängelsedomstolen skall kunna fatta ett interneringsbeslut krävs att den allmänna domstolen för det aktuella brottet dömt vederbörande till frihetsstraff i minst två år. Brottet skall uppfylla vissa i lagen angivna krav på grov våldsamhet eller synnerlig farlighet för annans liv eller hälsa. Vidare förutsätts att den dömde under den tioårsperiod som föregått brottet gjort sig skyldig till annat dylikt brott samt att det av utredningen framgår att han uppenbarligen bör anses synnerligen farlig för annans liv eller hälsa.
    I fängelsedomstolen skall frågan om en eventuell internering tas upp, då straffdomen vunnit laga kraft och minst 1/3 av straffet avtjänats, dock senast inom ett år från domen. Om interneringsbeslutet är positivt, skall fången omedelbart överföras till tvångsinrättningen. Frågan om fångens farlighet skall på nytt prövas, när den av domstolen utsatta strafftiden utgått. Om icke dylik farlighet fortfarande anses föreligga, skall fången friges villkorligt. Prövotiden är i regel två år. Blir fången icke villkorligt frigiven,skall saken på nytt tas upp med högst sex månaders mellantider.
    En ändring i de allmänna stadgandena om frihetsstraffen och förvandlingsstraffen för böter i straffverkställighetsförordningen av år 1889 har skett genom en lag av d. 23 april 1971 (302). Ändringen utgör ett led i humaniseringen av fångvården. Enligt de nya reglerna kan justitieministeriet i vissa fall uppskjuta inledandet av straffverkställigheten. Detta gäller bl. a.om den dömde på grund av allvarlig sjukdom eller svår skada är i sådant tillstånd att hans vård skulle äventyras om han befordrades till straffanstalt. Även havandeskap och förlossning kan föranleda uppskov med straffverkställigheten. Med högst ett år i sänder kan justitieministeriet uppskjuta straffverkställigheten, om en omedelbar verkställighet skulle åsamka den dömde, hans familj eller arbetsgivare eller samhället exceptionella och avsevärda förluster eller svårigheter. Detta bör härvid vägas mot de synpunkter som talar för en omedelbar verkställighet.
    Fångpermissioner har möjliggjorts genom stadgandet att fånge kan ges tillstånd att för en kort tid avlägsna sig från straffanstalten, om därtill föreligger viktigt skäl och det med hänsyn till strafftidens längd eller eljest bör anses vara motiverat. I regel skall permissionstiden inräknas i strafftiden.
    En radioansvarighetslag gavs d. 12 mars 1971 (219). I lagen regleras ansvaret för handling, vars straffbarhet grundar sig på innehållet i program, som sänts i rundradioverksamhet. Dylik utövas f. n. enbart av ett statligt bolag i form av radio- och televisionsutsändningar. Ansvarig för program är i första hand den som enligt strafflagen bör anses som gärningsman eller delaktig i brott. För varje program skall förordnas en ansvarig programredaktör med uppgift att övervaka programmet och förhindra sändande av program, vars innehåll är brottsligt. Programredaktören är straffrättsligt ansvarig för brott, vars straffbarhet grundar sig på innehållet i ett utsänt pro-

gram. Endast om han förmår visa, att han till förebyggande av förbrytelsen iakttagit all den aktsamhet som ankommit på honom, kan han undgå straffansvar.
    I skadeståndsrättsligt hänseende ansvariga för program med brottsligt innehåll är förutom den som begått eller varit delaktig i brottet även radiobolaget och ansvarig programredaktör, som försummat sin övervakningsplikt.
    Till radioansvarighetslagen ansluter sig en samma dag given lag om ändring av 17 kap. rättegångsbalken (220). Det sekretesskydd som enligt en lag av år 1966 tillkommer utgivare m. fl. av periodisk tryckskrift har utsträckts till att omfatta ansvarig programredaktör och annan person i radiobolagets tjänst. Dessa får bl. a. i rättegång, som icke gäller grövre brottmål, underlåta att besvara fråga om författarskapet till meddelande som ingått i programmet, liksom även fråga om vem som lämnat de uppgifter, på vilka meddelandet grundar sig. Samma sekretesskydd tillkommer den personsom lämnat dylikt meddelande.

 

P r o c e s s r ä t t. Viktiga partiella processreformer har genomförts genom en lag om ändring av rättegångsbalken, av d. 14 jan. 1972 (21). Balkens 12 kap., som har handlat om parts utevaro, har helt och hållet förnyats. Dess rubrik lyder nu "Om parterna" och dess innehåll har fördelats på underrubrikerna "Om förande av parts talan", "Parts närvaro", "Parts utevaro i tvistemål", "Parts utevaro i brottmål" och "Kompletterande stadganden".
    I det första avsnittet av 12 kap. ges regler om förande av talan för omyndig i tviste- och brottmål. Reglerna baserar sig på gällande rättspraxis och har inte tidigare funnits utskrivna i lagens form.
    I det andra avsnittet stadgas när part eller laga företrädare för part är skyldig att personligen inställa sig inför rätta.
    I fråga om parts utevaro i tvistemål innehåller lagen olika regler, beroende på om förlikning i målet är tillåten eller icke och om det är käranden eller svaranden som uteblir. Kärandens gamla rätt till s. k. tredskodom, när svaranden uteblir från målets första handläggning, bekräftas: denna rätt förutsätter att målet kan förlikas och att käranden yrkar på tredskodom samt vidare att hinder ej föreligger eller målet uppskjutes. Käromålet skall genom tredskodomen godkännas till den del det icke befinnes uppenbart ogrundat. En nyhet är att svaranden också kan få tredskodom under samma förutsättningar som käranden i det fall att det är käranden som uteblir. Härvid ogillas käromålet till den del det icke medgives av svaranden.
    Beträffande parts utevaro i brottmål gäller bl. a. att en instämd svarande som uteblir från den första handläggningen av ett brottmål skall dömas till böter för utevaro, om inte målet avskrivs. Förordnande kan likväl ges om att han skall hämtas redan till samma rättegångstillfälle. Kan han hämtas, skall han icke dömas till böter.
    Lagen innehåller ytterligare ändringar i 10, 11, 14—17 och 25 kap. av rättegångsbalken. Av dessa ändringar må här endast nämnas att till 14 kap. om handläggning av mål inför rätta fogats nya stadganden om behandling av privaträttsliga anspråk med anledning av brott. Huvudregeln är nu som tidigare att ett dylikt anspråk får framställas i samband med att straff eller förverkandepåföljd yrkas för brottet, varvid det prövas i samma ordning

som sistnämnda yrkande. Om anspråket görs gällande genom särskild talan, skall civil rättegångsordning följas; enligt tidigare regler skulle även en dylik talan prövas i brottmålsordning. Domstol har även givits rätt att avskilja privaträttsligt anspråk till ett särskilt civilt mål och omvänt att med varandra förena kriminella och civila yrkanden, som grundar sig på samma brott och samtidigt är anhängiga vid domstol, till ett enda mål, vilket handläggs såsom brottmål.
    Reglerna om ersättning åt vittnen i rättegång har reformerats genom en lag om bestridande av beviskostnader med statens medel och en lag omändring av 17 kap. rättegångsbalken, bägge av d. 15 sept. 1972 (666—67). De tidigare reglerna var bristfälliga och medgav icke full ersättning åt vittnen. Detta medförde en utbredd ovilja mot att anlitas som vittne, vilket var skadligt för rättssäkerheten. Enligt de nya stadgandena äger vittne, som i brottmål på kallelse av åklagaren eller efter domstolens förordnande inställt sig inför rätta, rätt till skälig ersättning för nödiga kostnader för resa och uppehälle samt för ekonomisk förlust, vilken sistnämnda ersättningskategori innebär en nyhet. Härom gäller att vittnet högst skall få ersättning för det belopp som han gör troligt att han på grund av sitt hörande går miste om. I princip skall svarande som förklaras skyldig till brottet åläggas att till staten erlägga de utbetalda vittnesersättningarnas belopp. Med hänsyn till brottets art eller svarandens omständigheter kan beloppet nedsättas eller svaranden helt befrias från ersättningsskyldighet.
    En nyhet innebär stadgandet att målsäganden eller dennes lagliga ställföreträdare som förordnats eller kallats att för sakens utredning personligen inställa sig vid domstolen har rätt till samma ersättning som vittne. Ersättningen avdras sedan från eventuellt utdömd rättegångskostnadsersättning.
    Lagen innehåller även regler om förskottering av statsmedel som utbetalas i resekostnadsersättning.
    En revision av lagen om domsagornas förvaltning företogs d. 18 juni 1971 (493). Häradshövdingarnas avlöning har sedan gammalt bestått dels av lön från staten, dels av lösen för utgivna expeditioner och förrättningsarvoden. Ett slopande av sistnämnda avlöningsform sker nu gradvis i den mån domsagorna blir vakanta. Genom förordning bestäms härvid de domsagor i vilka enhetlig avlöning införs. Sportlernas bortfall skall beaktas vid fastställandet av häradshövdingarnas avlöningsklass. Det gamla systemet innebar även att det ankom på häradshövdingen att anställa och avlöna erforderlig kanslipersonal. Denna blir i de nyreglerade domsagorna anställd och avlönad av staten.
    Utöver häradshövdingen kan enligt den nya lagen i domsagan finnas en eller flera tingsdomare.

                                                                                                                   P. E. von Bonsdorff