Konvention om enhetlig form för testamente. Vid en diplomatisk konferens i Washington i oktober 1973 avslutades en internationell konvention med enhetlig lag om formen för internationellt testamente. Konferensens arbete byggde på ett förslag som hade utarbetats inom Rominstitutet för privaträttens unifiering (Unidroit). Vid konferensen var sammanlagt 42 stater från
Nordiskt och internationellt 241alla världsdelar representerade. Av de nordiska länderna deltog endast Sverige.
De internationellrättsliga problem som uppstår i samband med testamenten har tidigare uppmärksammats av Haagkonferensen för internationell privaträtt. Vid 1960 års Haagkonferens utarbetades en konvention som reglerar frågan om tillämplig lag beträffande testamentes form. Denna konvention har vunnit ganska bred anslutning. Vid 1973 års riksdag beslöts att Sverige skulle ratificera konventionen, och samtidigt beslöts vissa därav föranledda ändringar i 1937 års lag om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (prop. 1973: 175, SFS 1973: 1194, ändringarna väntas träda i kraft den 1 juli 1974). Haagkonventionen är mycket liberalt utformad. Den innebär att ett testamente skall godtas som giltigt med avseende på formen så snart det tillgodoser formkraven i något rättssystem till vilket det föreligger anknytning genom exempelvis testators medborgarskap eller hemvist eller orten för testamentets upprättande.
Washingtonkonventionen går ett steg vidare och inför en särskild form för internationellt testamente. Om ett testamente har upprättats i denna form skall det anses giltigt med avseende på formen i varje konventionsstat, oavsett var testamentet har upprättats och oavsett testators medborgarskap och hemvist. Reglerna om det internationella testamentet är upptagna i en särskild lag, som konventionsstaterna förpliktar sig att införliva med sin interna rätt.
Den nya formen för testamente utgör en kombination av formelement som har hämtats från olika rättssystem. Som grundläggande formkrav gäller att testamentet skall upprättas skriftligen under medverkan av två vittnen och en tredje person som officiellt har auktoriserats att biträda vid upprättande av internationellt testamente. Denna person utgör ett främmande element från svensk rätts synpunkt men är väl bekant för länder med notariatsystem. Staterna har full frihet att själva bestämma över valet av auktoriserade personer. Man kan utse både offentliga tjänstemän och andra, t. ex. advokater.
Testator skall inför vittnena och den auktoriserade personen förklara att handlingen utgör hans testamente och att han känner dess innehåll samt underteckna testamentet eller vidkännas sin underskrift på det. För det fall att testator är oförmögen att själv underteckna testamentet anvisas en alternativ procedur. Härefter skall vittnena och den auktoriserade personen i testators närvaro teckna sina namn på testamentet.
Om de nu angivna formföreskrifterna inte har iakttagits är testamentet inte giltigt som internationellt testamente. Lagen upptar också vissa formföreskrifter, vilkas åsidosättande i och för sig inte påverkar testamentetsgiltighet som internationellt testamente. Bl. a. föreskrivs att den auktoriserade personen vid testamentet skall foga ett intyg av visst närmare angivet innehåll. Ett sådant intyg skall alltid godtas som tillräckligt bevis för att lagens föreskrifter har följts vid testamentets upprättande. Motbevisning är docktillåten.
Lagen innehåller inte några föreskrifter om att testamentet skall registreras eller deponeras i viss ordning. I detta hänseende blir nationell lag tillämplig. Om testator begär det skall emellertid den auktoriserade personen i sitt intyg ta in uppgift om var testator förklarar sig ha för avsikt att förvara testamentet.
Trots att testamentsformen betecknas som internationellt testamente finns ingenting i lagen som begränsar dess tillämplighet till fall med internationell
242 Nordiskt och internationelltanknytning. Det internationella testamentet blir alltså sidoordnat med andra testamentsformer enligt nationell lag. Formen får emellertid inte användas för testamente som upprättas av flera personer, t. ex. inbördes testamente. Detta sammanhänger med att gällande rätt i många länder inte godtar sådana testamenten.
Konventionen reglerar inte frågor om formen för återkallelse av testamente. Ett internationellt testamente kan därför återkallas i den form som gäller för återkallelse av andra testamenten, exempelvis genom att det förstörs eller genom att ett nytt testamente upprättas i vederbörlig form, enligt nationella regler eller i form av ett internationellt testamente.
Som framgår av det anförda reglerar konventionen — liksom 1960 års Haagkonvention — bara frågor om testamentes form. Frågor om behörighet att testamentera och om testamentes ogiltighet på grund av testators sinnesbeskaffenhet etc. skall alltså fortfarande bedömas enligt tillämplig nationell lag.
Sverige har liksom övriga nordiska länder ställt sig ganska tveksamt till värdet av konventionen. Detta beror framför allt på att man har ansett att 1960 års Haagkonvention på tillfredsställande sätt löser de praktiska problemen och på att den nya testamentsformen ter sig främmande. Man kan räkna med att de nordiska länderna kommer att avvakta utvecklingen i andra länder innan ställning tas till frågan om tillträde till konventionen.
Anders Knutsson