NotiserNotiser

 

Östen Undén †.
Första gången jag träffade Östen Undén var då han gjorde sitt inträde i juridiska fakulteten i Uppsala en vacker majdag år 1917. Det skedde helt odramatiskt genom att den nyblivne professorn i civilrätt och internationell privaträtt infann sig till ett fakultetssammanträde. Ärendena avklarades snabbt som vanligt var på den tiden. Och i vårsolens glans tog sedan fakulteten sin nye ledamot med på en promenad i stadsträdgården.
    Östen Undén hade, enligt vad han meddelar i sin bok Minnesanteckningar, valt juridiken som levnadsbana av böjelse och fallenhet och lockad av juridisk vetenskap och forskning. Det var hans avsikt att helt ägna sig åt sin professur, till vilken han utnämnts i april nyssnämnda år efter att ha författat och publicerat fyra framstående juridiska arbeten. Han hade emellertid under storstrejken 1909 anslutit sig till socialdemokratien och fem månader efter sin utnämning till professor fick han ett anbud av liberalernas ledare Nils Edén att som konsultativt statsråd bli medlem i den regering av liberaler och socialdemokrater, som Edén då hade uppdrag att bilda. Undén var till en början motvillig men efter ett samtal med Hjalmar Branting tackade han ja. Sedan kom han att under mer än tjugofem år (1917—1920, 1924—1926, 1932—1936 och 1945—1962) tillhöra statsrådet, därav nitton år (1924—1926 och 1945—1962) som utrikesminister. Då han den 11 november 1962 slutligen lämnade regeringen var han 76 år.
    Kort efter det Undén år 1920 första gången tog avsked som statsråd förordnades han att vid sidan av sin professur vara innehavare av en inom utrikesdepartementet nyinrättad befattning som sakkunnig i folkrätt. Därigenom blev han knuten till detta departement under åren mellan de perioder då han var ledamot av regeringen. Med början 1921 deltog han ända fram till andra världskrigets utbrott 1939 bl. a. i ett stort antal årssammanträden i Nationernas Förbund och i viktiga internationella konferenser. Han lärde därvid känna många av Europas ledande statsmän och det var helt naturligt att han redan 1924 blev utrikesminister.
    Vid Uppsala universitet var han rektor 1929—1932. Åren i början av trettiotalet var nog hans lyckligaste. Då bodde han i den vackra s. k. Hamiltonska villan på Kåbo i Uppsala och där höll Östen och hans glada och charmfulla hustru Agnes gästfritt hus. Hennes plötsliga bortgång 1935 blev ett fruktansvärt slag för honom.
    1937 valdes Undén till kansler för rikets universitet, vilken befattning han uppehöll tills han åter blev utrikesminister år 1945. Under världskriget höll han viktiga anföranden i första kammaren, i vilken han invalts 1933. Han anslöt sig till regeringens politik men hävdade med mycken styrka att ordet måste vara fritt även under kriget. Varken frågan om tillstånd för tyska trupper till transitering mellan Tyskland och Norge över Sverige 1940 eller

246 Notiserfrågan om dylikt tillstånd för en tysk division från Norge till Finland följande år var före inom riksdagen för öppna dörrar, men vid början av 1940 års urtima riksdag förklarade Undén att han icke var övertygad om att transiteringen mellan Tyskland och Norge bort medgivas. Tillståndet för den tyska divisionen betecknade han senare i riksdagen som folkrättsstridigt.
    För Undén var hans långa andra period som utrikesminister fylld av intensivt arbete. 1946 invaldes Sverige i Förenta Nationerna och med ett undantag kom han sedermera under sin utrikesministertid till generalförsamlingens ordinarie sessioner. Han var även med i London då Europarådet bildades 1949.
    Trots sina många och omfattande uppdrag fick Undén tid över till juridiskt vetenskapligt arbete. Han publicerade en lång rad smärre avhandlingar, flera av dem i inbjudningsskrifter till professorsinstallationer. 1927 kunde han utge första delen av Svensk sakrätt och därefter 1936 och 1941 i två avsnitt dess andra del. Behovet och värdet av denna framställning, som omfattar nära tusen sidor och är hans främsta verk, framgår bl. a. av att arbetets första del utkommit i åtta upplagor och dess andra del i sex. Hans kompendium om förmynderskapsrätt har utkommit i tretton upplagor och hans kommentar till lagfartsförordningen i sju. Även hans framställningar av mera allmänt innehåll — till exempel hans Tankar om utrikespolitik (1963) och hans Minnesanteckningar (1966) — har funnit många läsare.
    Det är självklart att Undéns förmåga skulle inses även i utlandet. Tre gånger utsågs han till ensam skiljedomare eller till ordförande i skiljedomstol i tvister mellan stater. Både i Sverige och i utlandet fick han hedersdoktorat samt blev medlem av akademier och samfund. Främst i detta hänseende torde stå att han 1946 blev utländsk ledamot i Institut de France.
    Alltsedan Östen Undén kom till Uppsala träffade jag honom ofta och i olika sammanhang, både i Sverige och i utlandet. Han var en helt chosefri man med en sarkastisk humor, som kunde glimta till i hans konversation. Stundom visade denna att han hade stora litterära intressen. Han hade djupa känslor men de trädde sällan i dagen. Under sitt arbete kunde han vara sluten och fåordig men i grunden var han intresserad av sin omgivning. Att han skulle vara inbunden eller otillgänglig märkte jag aldrig.
    Till slut må det omdöme citeras, som Erik Boheman såsom första kammarens talman fällde om Östen Undén vid avslutandet av 1965 års riksdag, då denne lämnade riksdagen och därigenom sitt sista allmänna uppdrag. Efter att ha yttrat, att Undén efter kriget satt sin prägel på Sveriges utrikespolitik på ett sätt som få utrikesministrar före honom gjort, sade Boheman: "Han har genom sin skarpa intelligens, sitt utomordentliga kunnande, sin principfasthet, stålet i sin karaktär och frånvaron av alla later i sitt uppträdande på oss alla gjort ett outplånligt intryck." Alla som verkligen lärt känna Undén torde instämma i dessa ord.

                                                                                                                             Åke Holmbäck

 

Bo Östen Undén, som avled 14 jan. 1974, var född i Karlstad 25 aug. 1886.Efter mogenhetsexamen 1904 blev han fil. kand. i Lund 1905 och jur. kand. 1910 samt jur. lic. och jur. dr 1912. Sistnämnda år blev han docent i civilrätt i Lund och var 1917—37 professor i civilrätt och internationell privaträtt i Uppsala. Åren 1929—32 var han Uppsala universitets rektor och åren 1937—51 universitetskansler. Han var konsultativt statsråd 1917—20 och 1932—36, justitieminister 1920 samt utrikesminister 1924—26 och 1945—62. Han blev 1934 ledamot av riksdagens första kammare. Han var folkrättssak-

Notiser 247kunnig i utrikesdepartementet 1920—24, 1926—32 och 1936—45, medlem av den svenska delegationen vid församlingen i NF 1921—26, 1928, 1930—31, 1933—35 och 1937—39, hade under mellankrigsperioden ett flertal internationella förhandlings- och skiljedomaruppdrag, var 1930—55 ledamot av permanenta skiljedomstolen i Haag och var ombud för Sverige i FN:s generalförsamling 1946—61. Han blev juris hedersdr i Oslo 1938, i Sofia 1939, i Köpenhamn 1945 och i Toulouse 1952 samt filosofie hedersdr i Uppsala 1945 och innehade hedersledamotskap i en lång rad svenska och utländska sammanslutningar. Hans juridiska författarskap omfattar, efter gradualavhandlingen Kollektivavtalet enligt gällande svensk rätt (1912), i synnerhet arbeten i familjerätt och sakrätt samt i folkrätt. Vidare har han utgivit flera arbeten om svensk utrikespolitik.