CARL HEMSTRÖM. Uteslutning ur ideell förening. Akad. avh. Sthlm 1972. Norstedts. XIII + 269 s. Kr. 100,00.

 

Termen ideell förening täcker enligt juridiskt språkbruk en brokig mångfald av associationer, inte endast föreningar som främjar religiösa, välgörande, politiska och liknande översinnliga eller upphöjda syften utan också allsköns sammanslutningar för sällskaplig samvaro, idrott, friluftsliv och annan fritidsverksamhet samt dessutom arbetsgivareföreningar, fackföreningar och en hel del andra yrkes- och branschorganisationer vilkas syften knappast är ideella i gängse mening. Som juridiskt begrepp kan den ideella föreningen med visst fog uppfattas som en restpost som blivit över sedan övriga associationer fått sina bestämningar i lag eller eljest. Lagstiftning om de ideella föreningarnas organisation och verksamhet saknas, och att upprepade försök till lagreglering misslyckats har inte enbart berott på svårigheten att skapa något sånär enhetliga regler för sammanslutningar av såskiftande art. Föreningarna har också värjt sig mot lagstiftning som förmenats kunna hota deras rörelsefrihet, och de har varit inflytelserika nog att förhindra ingripanden.
    Eftersom rättsläget rörande ideella föreningar i många stycken är oklart, och då föreningarnas verksamhet kan vara högst betydelsefull, socialt och ekonomiskt, framstår rättsområdet som ett lämpligt fält för rättsvetenskapliga undersökningar. I sin avhandling för juris doktorsgraden har Carl Hemström valt att belysa frågorna om medlems uteslutning ur sådan förening. Ehuru dessa problem inte är obearbetade i tidigare doktrin får ämnesvalet anses gott, eftersom problemen tycks vara praktiskt viktiga och även innefattar frågor av mer allmänt civilrättsligt intresse. Förf. har givetvis inte snävt begränsat sig till uteslutningsproblematiken i föreningarna; även regler om andra sanktioner berörs och paralleller med förhållandena i andra associationer saknas inte.
    Det är alltså fråga om en disputationsavhandling, och den visar många av de goda egenskaper som man vant sig vid att förknippa med avhandlingar enligt den s. k. gamla ordningen. Den bygger på ett omfattande material från svensk och främmande rätt som har bearbetats med energi och tankeskärpa. Alla rimliga krav på akribi är fyllda. Språkligt och formellt är framställningen på det hela taget förtjänstfull. Avhandlingen har givit förf. docentkompetens.
    Hemströms avhandling är disponerad på följande sätt. I ett inledningskapitel behandlas bl. a. begreppet ideell förening samt redovisas begagnat material. Här företas vidare vissa indelningar av föreningar och av uteslutningsklausuler i stadgar. I övrigt indelas avhandlingen i två huvudavdelningar.
    Huvudavdelning I ägnas åt föreningarnas interna handläggning av uteslutningsfrågorna. Här skildras sålunda de regler som föreningarna enligt förf:s mening bör iaktta dels vad beträffar det formella förfarandet (kap.

296 Tore Sigeman2) dels i materiellt hänseende (kap. 3). Mestadels gäller frågorna här hur ofullständiga stadgar bör utfyllas — t. ex. om stämma eller styrelse har beslutanderätt när stadgarna ej anger av vem uteslutningsbeslut skall fattas— men även problem i vad mån tvingande rättsregler kan undantränga stadgeklausuler diskuteras, t. ex. huruvida klausuler som tillåter föreningsorgan att utan angivande av skäl utesluta medlem är giltiga.
    I huvudavdelning II behandlas sedan domstols prövning av uteslutningsfrågor. Det säregna med rättsreglerna om ideella föreningar anses ju framför allt vara att det normalt inte ankommer på domstol att pröva huruvida förening haft fog för beslut om uteslutning av medlem, och denna avdelning upptas till största delen av ett kapitel (kap. 4) som sägs handla om domstols "förprövning", varmed avses domstolens ställningstagande i frågan, om den över huvud skall ingripa i relationen mellan förening och medlem och i så fall hur långt. Till sist behandlas i två korta kapitel hur domstolsöverprövning, då sådan kommer till stånd, skall företagas beträffande formella (kap. 5) och materiella (kap. 6) frågor. Problem som här behandlas är t. ex. huruvida uteslutningsbeslut bör upphävas då föreningen visserligen avvikit från vad som — enligt kap. 2 — är korrekt förfarande men avvikelsen inte kan antagas ha påverkat beslutets materiella innehåll.
    Uppdelningen av stoffet i regler för föreningarnas interna handläggning (kap. 2—3) och domsregler (kap. 4—6) kan inte sägas vara något lyckligt grepp. Förhållningsregler för parter och domsregler är ju i allmänhet endast två sidor av samma sak, och vill man här fastställa hur vidsträckt en förenings rättsliga rörelsefrihet är i en viss fråga måste man regelmässigt beakta material från båda huvudavdelningarna. Framställningen av frågor som hör nära samman splittras sålunda ibland, till förfång för överskådligheten.
    I ett avseende måste dispositionen sägas vara högst diskutabel. Förprövningsreglerna innebär enligt förf. för vissa fall, t. ex. då en rent ideell förening (religiöst samfund, sällskapsförening o. likn.) uteslutit medlem med åberopande av en i stadgarna upptagen s. k. subjektiv grund (illojalitet, olämplighet o. likn.), att domstol inte överprövar föreningens beslut i materiellt hänseende. I kap. 3 skildras emellertid hur förening bör handla vid den interna handläggningen helt oavsett om överprövning kan ske. I den mån avvikelser från de av förf. där rekommenderade reglerna inte kan korrigeras av domstol synes framställningen vara i betänklig grad missledande. Förf. är medveten om att det hela inte riktigt går ihop men försvarar uppläggningen bl. a. med att det hos många individer finns "en strävan att göra vad de anser vara riktigt, och det oavsett om de på ett eller annat sätt kan tvingas härtill" (s. 28). Av en rättsvetenskaplig framställning bör dock krävas att det klart framgår i vad mån givna rekommendationerär förankrade i den statliga rättsordningen, i domstolarnas rätt. När domstol inte överprövar en rent ideell förenings uteslutningsbeslut i vissa lägen är tanken att det beslutande föreningsorganet, så länge det inte handlar chikanöst eller godtyckligt utan håller sig inom rimliga ramar för ett fritt skön, får se till vad som befinnes lämpligast för föreningen som helhet medan —till skillnad från vad som gäller föreningar vilkas beslut kan överprövas —den berörde medlemmens intressen inte behöver beaktas. Denna tanke skymmes genom den uppläggning förf. ger kap. 3, låt vara att läsaren sedan kan finna ut rätta förhållandet av kap. 4 och 6. Också i en rent ideell för-

Anm. av Carl Hemström: Uteslutning ur ideell förening 297ening får man naturligtvis, om man så vill, beakta medlemmens intressen då man överväger uteslutning i här avsedda fall, men huruvida så bör ske är en för föreningen helt intern lämplighetsfråga. Skulle ett beslutande föreningsorgan vara alltför tolerant eller alltför strängt vid utövandet av sitt fria skön, får en missnöjd föreningsmajoritet reagera genom att vägra förnyat förtroende åt organets medlemmar ungefär på samma sätt som väljare kan utkräva ansvar av en kommunal församling vars beslut hållit sig inom lagens ram men varit olämpliga.
    En annan och mer grundläggande fråga har att göra med idén om ett förprövningsstadium. Hemström har låtit sin framställning utgå från och bygga på den traditionella uppfattningen om de ideella föreningarnas autonomi. Denna uppfattning innebär att föreningarna bör vara autonoma inte bara i det avseendet att de själva skall äga bestämma innehållet i stadgarna utan även såtillvida att föreningsorganen i princip ensidigt och slutgiltigt bör få avgöra tvister om medlems uteslutning. Med detta synsätt är det följdriktigt att domstol alltid, såsom ett särskilt led i handläggningen av en uteslutningstvist, bör förpröva tvisten, alltså ta ställning till om domstol över huvud bör ta sig före att överpröva föreningens beslut. Enligt denna tankemodell är huvudregeln att överprövning inte sker; särskilda omständigheter, t. ex. att medlemskapet har stor ekonomisk betydelse såsom i en fackförening, måste tillkomma för att undantag skall vara berättigat. Frågan är emellertid om inte den gängse uppfattningen i grunden borde omprövas.
    I åtminstone skenbar anslutning till det traditionella synsättet tycks förf. ta för givet att förprövning skall ingå som ett obligatoriskt moment i varje uteslutningsmål. Han noterar att förprövningen inte är en fråga om rättegångshinder utan en prövning i sak,1 men ehuru förprövningsproblematiken är avhandlingens huvudtema tar han i övrigt inte upp till närmare analys vad förprövningen såsom sakfråga egentligen innebär. Här hade varit på sin plats med en ingående jämförelse med andra fall där det kan sägas att domstol inte tar upp en civilrättslig tvist till saklig bedömning utan låter ena partens ensidiga avgörande utan vidare bli beståndande. Inte minst inom arbetsrätten torde en del paralleller ha kunnat dras fram, t. ex. det omdiskuterade tjänsteavtalsnaturale som innebär att arbetsgivaren äger leda och fördela arbetet utan att domstol i efterhand prövar om hans åtgärder varit rationella eller eljest lämpliga. Sådana jämförelser skulle ha kastat klarläggande ljus över förprövningsinstitutet och skulle sannolikt ha givit belägg för det berättigade i den tes som anm. nedan hävdar, att man bör se relationen mellan förening och medlem såsom ett avtalsförhållande.
    Nu bör här göras helt klart att förf. ingalunda är fången i det traditionella synsättet när han tar ställning till de olika rättsfrågorna i vad mån överprövning bör ske. Han diskuterar då berömvärt förutsättningslöst, och det kan knappast hävdas att han i någon fråga låtit den framställningstekniska utgångspunkten påverka resultaten av undersökningarna. I själva verket utmynnar hans undersökningar i att domstolarna i utomordentligt stor

 

1 S. 159. I övrigt tar förf. inte upp processuella frågor vilket är att beklaga. Här som ofta eljest skulle det sannolikt ha varit till båtnad för bearbetningen av de civilrättsliga frågorna att näraliggande processuella problem belysts, i detta fall närmast huruvida mellandom enligt RB 17:5 (efter lagändring 1971) kan meddelas i frågan, huruvida förening är pliktig att tåla att riktigheten av dess uteslutningsbeslut prövas av domstol.

298 Tore Sigemanutsträckning bör överpröva föreningsorgans beslut i uteslutningsfrågor; de fall där autonomin enligt förf. bör respekteras är föga fler än det ovannämnda, avseende rent ideell förenings uteslutning av medlem under åberopande av en i stadgarna upptagen s. k. subjektiv uteslutningsgrund. Härigenom uppstår emellertid en för läsaren irriterande diskrepans mellan den framställningstekniska uppläggningen och de resultat till vilka förf. når fram. När en bearbetning av ett rättsligt problem avslöjar, så pass entydigt som i förevarande fall, att det traditionella sättet att se på problemet är förlegat, då finns goda skäl att låta resultaten bestämma dispositionen vid skildringen av gällande rätt. Det är för övrigt inte sakligt likgiltigt vad som dispositionsmässigt eller eljest framträder som huvudregel; är rättsläget oklart ligger det ofta närmast till hands att tillämpa den regeln.
    Lämpligen borde förprövningsproblematiken ha skärskådats i ett inledande kapitel, och sedan förf. där gjort upp räkningen med den tankemodell, som bygger på idén om föreningarnas autonomi, kunde framställningen i det följande, på ett för läsaren lättfattligt sätt, ha utgått från samma enkla huvudregel som normalt gäller inom privaträtten, nämligen att domstol på yrkande överprövar parts utövning av sina rättigheter. I sammanhanget må nämnas att förf. på det hela taget avstått från att anlägga ett rättshistoriskt perspektiv på stoffet, vilket är en smula synd. En rättsgenetisk analys torde visa att autonomimodellen importerats från tysk rätt tämligen sent, omkring sekelskiftet, och att den där baserats på en ganska egenartad idé hos en enskild rättsvetenskapsman, Otto Gierke.2 Sedan tankemodellens härkomst avslöjats, skulle det ha varit lättare för förf. att helt frigöra sig från den, även framställningstekniskt.
    Håller man sig strikt till den enda obestridligt auktoritativa rättskällan på ifrågavarande område, HD:s praxis, finner man strängt taget inga belägg för att det skulle vara en huvudregel att ideella föreningars uteslutningsbeslut inte överprövas.3 Efter vad anm. kan förstå är det förenligt med rättspraxis och mest klarläggande att helt enkelt betrakta föreningsstadgar som en sorts avtal mellan förening och medlem. Precis som tvister om andra avtals innehåll och tillämpning vid behov prövas av domstol, har man att utgå från att domstol normalt överprövar förenings tillämpning av uteslutningsklausuler. Med detta synsätt behöver man inte räkna med något obligatoriskt förprövningsstadium. De fall då överprövning inte äger rum framstår som undantag och kan på ett osökt sätt beskrivas med användande av vedertagen avtals- och obligationsrättslig terminologi. Stöd i HD:s praxis har, med detta betraktelsesätt, två kategorier av undantagsfall, dels sådana då förbehåll mot överprövning uttryckligt intagits i stadgarnaeller kan intolkas i dessa (NJA 1963 C 953, ref. hos Hemström s. 166 f och 206, jfr JustR:n Brunnberg och Romanus i NJA 1970 s. 394) dels sådana då det kan sägas vara ett naturale till typen av föreningsstadgar att domstol inte skall överpröva (NJA 1906 s. 317 och 1931 s. 604). Att förbehåll respekteras innebär i och för sig vanlig avtalstillämpning. Visserligen kan här avsedda förbehåll inte godtagas i alla lägen, t. ex. beträffande föreningar där medlemskapet har stor ekonomisk betydelse (jfr NJA 1946 s. 83), men

 

2 Jfr Hemström s. 176 med hänv.
3 I underrättsavgöranden — utan prejudikatvärde — påträffas däremot sådan huvudregel explicit uttalad, se citat hos Hemström s. 171 och 173. Jfr särskilt yttrande av JustR Ulveson i NJA 1970 s. 394.

Anm. av Carl Hemström: Uteslutning ur ideell förening 299detta spörsmål är egentligen endast en del av det allmänna problemet om vad i mån svensk rätt accepterar avtal varigenom part avhänder sig processuellt rättsskydd.4 Att överprövning kan vara utesluten enligt ett naturale till stadgetypen är hittills belagt endast för religiösa samfund och välgörenhetsföreningar med religiös syftning, men det finns goda skäl antaga att motsvarande gäller t. ex. föreningar vilkas verksamhet går ut på sällskaplig samvaro, om tvisten avser medlems lämplighet, ty ingen omständighet kan då rimligen anses mer betydelsefull än föreningsmajoritetens uppfattning om medlemmens sällskapliga sinnelag.
    Hemström har här och var nyttjat avtalsrättsliga analogier, men då hans framställning, såsom nämnts, samtidigt utgår från den traditionella idén om autonomi har läsaren svårt att få en totalbild av problematiken kring förprövning och överprövning. Han skulle ha gjort det lättare för sig själv och för läsaren genom att använda som framställningstekniskt hjälpmedel en avtalsmodell såsom ovan skisserats.
    Det rättsliga materialet på medlemsrättens område är inte särskilt rikt om man håller sig till traditionella rättskällor. Sedan fackförbunden på 1940-talet börjat införa skiljeklausuler i sina stadgar har rättspraxis mer eller mindre sinat. Förf., som analyserat föreliggande rättsfall mycket energiskt, har i den situationen sökt stöd i rättskällor av lägre dignitet. På ett sätt som visar kunnighet och uppslagsrikedom har han dragit fram analogier från skilda rättsområden, även straffrätt och offentlig rätt. Han har inventerat innehållet i stadgarna för ett stort antal föreningar och han har utförligt refererat motivuttalanden till de olika förslagen till lagstiftning om ideella föreningar. Ändamålsargument har redovisats allsidigt. Men det kan inte hjälpas att det trots allt ibland kan bli långt mellan de säkra hållpunkterna, och frågan är om inte förf. i det läget hade bort söka sig utanfördet konventionella, tryckta materialet. Undersökningar av hur det faktisktgår till i föreningar vid uteslutning skulle förmodligen ha givit betydelsefulla upplysningar, eftersom bruket och sedvänjan här kan vara viktiga normkällor. Nu måste man givetvis ha förståelse för att förf. velat begränsa sig då hans avhandling redan är omfångsrik, men också opretentiösa enkäter av mindre omfång kunde ha varit av värde. Särskilt motiverat hade det i och för sig varit att företa sådana undersökningar på områden där domstolsprövning av föreningsbeslut inte förekommer, vare sig nu detta beror på att stadgar eller rättsregler inte medger överprövning i materiellt hänseende eller på att skiljeklausul föreligger.
    Beträffande skiljeklausuler måste nämnas att de bara helt kortfattat behandlas i avhandlingen. Det diskuteras sålunda inte huruvida skiljenämnd bör "förpröva" tvist efter samma riktlinjer som domstol. Enligt anm:s mening talar det mesta för att skiljeklausul normalt bör tolkas så att föreningens avgörande skall överprövas i hela dess vidd. Särskilt vad gäller fackföreningarna är det bra synd att skiljedomsfrågorna berörs så flyktigt. Ett problem må här nämnas. Enligt normalstadgarna för LO:s förbund § 24 skall tvister mellan förbund och medlem hänskjutas till avgörande av skiljemän, till antalet fem, av vilka vardera parten utser två och de utsedda tillsammans utser den femte. Kan inte enighet nås om valet av femte le-

 

4 Jfr Welamson i SvJT 1953 s. 686 och Bolding, Skiljeförfarande och rättegång, 1956, s. 59 ff med hänv. Hemström diskuterar förbehåll mot överprövning (s. 226 ff) men sätter inte in spörsmålet i dess större sammanhang.

300 Tore Sigemandamot, utses denne av landssekretariatet. Att femte ledamoten utsetts av LO:s styrelse, som huvudsakligen består av företrädare för förbunden, torde i vissa fall vara ägnat att rubba den i tvisten indragne medlemmens förtroende för skiljenämndens opartiskhet, och denna jävsfråga hade man gärna sett belyst. Goda skäl kan andragas för att skiljemannarättens jävsregler bör anses nyanserade på så sätt att särskilda garantier skall föreliggaför att "udda" ledamot har en opartisk ställning.
    En eloge bör förf. ha för sin skicklighet att utnyttja utländsk rätt. Det är sällan man i en avhandling ser det utländska materialet på ett så otvunget sätt infogat i diskussionen om enskilda problem i inhemsk rätt. Särskilt för kap. 2 om det formella förfarandet har utländskt erfarenhetsmaterial kommit till god nytta, främst såsom exempelsamling. Till skillnad från vad som är vanligt i svenska avhandlingar ägnas den amerikanska rätten genomgående stor uppmärksamhet.
    De resultat till vilka förf. når fram vid sina utläggningar av gällande rätt är delvis osäkra till följd av materialets bräcklighet. Förf. är också ganska försiktig med att ge bestämda rekommendationer; utförliga, för att inte säga omständliga, argumentsamlingar utmynnar inte alltid i förslag till preciserade lösningar (se t. ex. s. 214 ff ang överprövning av beslut i yrkesföreningar o. likn. som varken är fackorganisationer i egentlig mening eller har karaktär av rent ideella sammanslutningar). Han nyttjar emellertid vedertagen juridisk argumentationsteknik och resonerar på det hela taget förnuftigt, och det är knappast möjligt att påvisa direkta felaktigheter i hans uttalanden. Här skall tas upp endast ett par spörsmål som rör det centrala problemet om i vad mån överprövning av uteslutningsbeslut bör ske.
    Höjt över diskussion är att domstol överprövar iakttaget formellt förfarande oavsett föreningens art. När det gäller det materiella innehållet i ett uteslutningsbeslut gör förf. en åtskillnad mellan olika fall beroende på om åberopad grund har "objektiv" eller "subjektiv" karaktär.5 En objektiv grund sägs föreligga då den i stadgarna åberopade uteslutningsklausulen innefattar "mer eller mindre objektivt konstaterbara rekvisit" (t. ex. underlåtenhet att erlägga förfallna avgifter). Vid subjektiv grund inrymmer klausulen "icke objektivt konstaterbara" rekvisit (t. ex. illojalitet eller ovärdigt beteende). Ifrågavarande distinktion ges stor betydelse i avhandlingen. Förf. hävdar t. ex. att överprövning alltid bör ske om åberopad grund är objektiv, sålunda även i rent ideell förening. Är grunden däremot subjektiv beror frågan av hur stor ekonomisk betydelse medlemskapet har; överprövning bör då ske beträffande fackförbund och liknande men ej beträffande rent ideella föreningar. Förf. driver för övrigt systematiseringen av stoffet betydligt längre än vad här berörs, och den insatsen är värd beröm.
    Distinktionen mellan objektiv och subjektiv grund är emellertid — såsom också berördes i inlägg vid disputationen — inte så klar som önskvärt vore, och vidare får man aldrig något säkert grepp om varför den skall vara en så viktig rättslig vattendelare. Indelningen av grunderna tycks inte bygga på tanken att endast den subjektiva grunden men ej den objektiva skulle innefatta uttryck med emotionell betydelse, utan vad man kan förstå skulle skillnaden ligga i att den objektiva grunden inrymmer en fixerad norm medan den subjektiva grunden alltid är mera vag och dess tillämp-

 

5 Definitioner, se s. 19 f, jfr s. 96.

Anm. av Carl Hemström: Uteslutning ur ideell förening 301ning därför måste innefatta ett mer betydande inslag av värdering. Men i så fall måste invändas att det aldrig kan bli fråga om annat än en gradskillnad (jfr Hemström s. 96). Den variabel, som här avses, är alltså kontinuerlig, och det måste redan därför ifrågasättas om den är särskilt lämplig somredskap vid rättslig gränsdragning.
Självfallet förhåller det sig så att det vid vissa i angiven mening subjektiva grunder finns starka ändamålsskäl att låta föreningens bedömning vara slutgiltig, särskilt om medlemskapet saknar eller har endast ringa ekonomisk betydelse. Domstol bör inte överpröva ett religiöst samfunds värdering av om en medlem är tillräckligt from. Ovan har ju också rekommenderats att det bör vara en utfyllnadsregel till t. ex. sällskapsförenings stadgar att överprövning ej bör ske då uteslutningsbeslut grundas på klausul om olämplighet. Men det är svårt att inse varför redan det förhållandet, att en klausul är vag och dess tillämpning av den orsaken kräver ett större mått av värdering, bör föranleda att domstol avstår från överprövning. Är det fråga om en klausul avseende medlems illojalitet synes sålunda skälen mot överprövning inte alltid väga så tungt. Gäller tvisten t. ex. huruvida medlem varit illojal genom att i något avseende ha förbindelse med konkurrerande förening kan knappast hävdas med fog att domstol skulle vara sämre skickad än ett föreningsorgan att allsidigt bedöma saken.
    Vad åter gäller förf:s tes att överprövning bör ske då grunden är i angiven mening objektiv, kan den godtagas i långa stycken, men även här är ett par reservationer på sin plats. Inom kulturlivet finns vissa sfärer, främst den religiösa, inför vilka domstol bör göra halt, hur preciserad och konkreten åberopad förhållningsregel än må vara. I stadgarna för en religiös sekt kan t. ex. föreskrifter om kulthandlingar tänkas vara mycket exakta, men uteslutningstvister i anledning av överträdelser synes likväl böra få avgöras slutgiltigt av sektens organ.
    Då grunden är objektiv går förf. så långt i sina ställningstaganden till förmån för överprövning att han reservationslöst hävdar att också uttryckliga klausuler mot överprövning bör åsidosättas (s. 228 f). Detta synes dock diskutabelt, särskilt för rent ideella föreningars vidkommande, om föreningen ordnat ett högklassigt internt besvärsförfarande. Som exempel kan nämnas det prövningsförfarande som äger rum inför riksidrottsnämnden i ärenden om diskvalifikation av idrottsman.6 I sammanhanget må påpekas att förf. inte funnit anledning att närmare behandla problemen rörande idrottsföreningarna. Helt allmänt är det för övrigt anmärkningsvärt hur ringa intresse man inom rättsvetenskapen visat för idrottens rättsfrågor. Det finns numera inom många sporter en sorts halvprofessionella idrottsmän vilka rimligen har beaktansvärda krav på rättsskydd, och bortsett från den ekonomiska aspekten aktualiseras inom idrottsjuridiken intressanta problem rörande behovet av rättsligt skydd för den egenartade form av självförverkligande som tävlingsmässig idrottsutövning innebär.
    För det fall då förening uteslutit medlem utan att kunna åberopa uttrycklig stadgeklausul hävdar förf. även för de rent ideella föreningarnas del, i polemik mot Schmidt, att överprövning städse bör ske. Som motivering anföres bl. a. att normer brister helt i detta fall, och tanken synes vara att behovet av domstolskontroll är särskilt stort då regleringen inte är ex-

 

6 Stadgar för Sveriges riksidrottsförbund, 1971, kap. 5 och 14. Jfr riksdagsmotion 1973: 34.

302 Carl Hemström: Uteslutning ur ideell föreningplicit (s. 223). Detta moment i motiveringen måste dock underkännas, ty en förening kan ju tänkas kunna stödja sig på ett naturale till typen av föreningsstadgar och en sådan utfyllnadsregel kan till innehållet vara väl så preciserad som en uttrycklig stadgeföreskrift. En sällskapsförening, för att nämna ett redan berört ytterlighetsfall, bör kunna utesluta den som inte är sällskaplig och hänsynsfull, vare sig sådan uteslutningsgrund inryckts i stadgarna eller inte, och i intetdera fallet finns anledning för domstol att överpröva föreningens bedömning så länge föreningen hållit sig inom rimliga ramar för ett fritt skön.
    Jag har här framfört åtskillig kritik mot Hemströms avhandling, men som framgått avser anmärkningarna till stor del dispositionsfrågor samt urvalet av behandlade problem och annat som kan sägas vara utanverk. Jag har också påtalat en något tyngande utförlighet och viss tveksamhet vid ställningstaganden, men dessa drag bör också ses som uttryck för en intellektuell redbarhet som inger respekt. Avhandlingen utgör ett gott lärdomsprov och den bör kunna komma till god nytta i det praktiska rättslivet.
                                                                                                                             Tore Sigeman