ÅKE SALDEEN. Skadestånd vid äktenskapsskillnad. En rättssociologisk och jurimetrisk studie. Almqvist & Wiksell. Uppsala 1973. XII + 345 s.
Lagstiftarens reformiver kan medföra problem för rättsvetenskapens företrädare. När förf. valde ämnet för sin avhandling föreföll det som om skuldprincipen ännu en tid skulle bibehålla sin plats inom familjerätten. Arbetet med att färdigställa avhandlingen har emellertid fått bedrivas i skuggan av en förutsedd reform innebärande ett totalt utmönstrande av skuldprincipen. Saldeens bok, som utgör en utökad och delvis omarbetad version av hans i december 1971 ventilerade doktorsavhandling (stencil), kom på bokhandelsdiskarna ungefär samtidigt som de antagna lagändringarna utkom av trycket. Ämnet för avhandlingen — den på skuldprincipen grundade skadeståndsregeln i GB 11: 24 — är sedan årsskiftet rättshistoria.
Att boken trots det anförda inte saknar aktualitetsintresse beror på att förf. såsom den förste i landet vågat sig på att presentera avhandlingen i form av en rättssociologisk och jurimetrisk studie. Termen jurimetrik, som ännu saknas i gängse uppslagsverk, introducerades i USA som beteckning för "the scientific investigation of legal problems", t. ex. analys av rättspraxis med kvantitativa analysmetoder. Förf. har gått igenom ett omfattande material hämtat från flera års underrättsavgöranden — presumtiva "skuldfall" — och fått fram drygt 200 fall där ett skadeståndsyrkande såsom helt eller delvis bestritt av motparten blivit föremål för rättens prövning. Materialet har studerats med hjälp av bl. a. AID (Automatic Interaction Detector) och multipla regressionsanalyser samt datorteknik. Undersökningen erbjuder i fråga om uppläggning och genomförande mycket av intresse utöver vad den i sak avkastar till belysning av skadeståndsregelnstillämpning. Säkerligen kommer den tillämpade metodiken att studeras av forskare som i framtiden tar sig an liknande uppgifter.
Kvantitativa undersökningar på skilda rättsområden har sedan lång tid
utförts inom det statliga utredningsväsendet. Av naturliga skäl måste dessa undersökningar ges en förhållandevis bred uppläggning och någon djupgående analys av en enstaka rättsregels funktioner kan det knappast bli tal om. Sådana analyser kan emellertid erbjuda en värdefull komplettering till det mer traditionella faktainsamlandet och givetvis till den sedvanliga kvalitativa juridiska analysen. De kräver av sina utövare förutom grundliga juridiska insikter en god sociologisk och statistisk skolning. Det är all anledning att hälsa framväxten av en forskargeneration med en sådan tvärvetenskaplig inriktning med glädje. Låt oss hoppas att Saldeens stämma inte kommer att förklinga som en ropandes röst i öknen!
Det är väl känt att skadeståndsregeln i GB 11: 24 fått tjäna olika syften och den är därigenom tacksam att undersöka med jurimetrisk metodik. Inte oväntat visar det sig att det i mer än 90 procent av fallen var fråga om äktenskapsskillnad på grund av makes otrohet. Ett intressant grepp tar förf. när han mot underrättsmaterialet testar Beckmans arbete Svensk familjerättspraxis för att se om den faktiska utgången påverkats av den "normkälla" som arbetet kan sägas utgöra (s. 146 ff). För den som inte är van att låta sina slutsatser påverkas av storleken av det s. k. förklaringsvärdet förefaller Beckmans arbete att stå sig väl vid provet. Förf., som konstaterar att domstolarna i vart fjärde fall avvikit från "normkällan", drar slutsatsen att domstolarna inte mer eller mindre slaviskt rättar sig efter de av Beckman anförda fallen utan i stället söker bedöma skadeståndsfrågan genom en mer individuell prövning från fall till fall, en slutsats som måhända kunnat dragas regressionsanalyser förutan. Här bör tilläggas att förf. gått igenom också publicerade avgöranden från hovrätterna och Högsta domstolen. De statistiska analyser förf. gör för att söka få besvarat vilka faktorer domstolarna faktiskt beaktar ger många intressanta upplysningar.
I ett avslutande kapitel redovisar förf. sina synpunkter på rätten till skadestånd vid äktenskapsskillnad de lege ferenda. Förf:s kärlek till sitt avhandlingsämne är omisskännlig. Ett bibehållande av skuldprincipen kan på sin höjd medföra att domstolarna "i vissa fall kanske träffar oriktiga eller i varje fall mindre rättvisa avgöranden" under det att ett utmönstrande omedelbart leder till att "den förfördelade maken icke ens i de mest upprörande fallen erhåller något lagens skydd" (s. 250). Man avundas förf. hans säkra blick för vad som är "oriktigt", "mindre rättvist" resp. "upprörande", uttryck som återkommer avhandlingen igenom såsom återfallande på något från ovan givet.
Argumentationen kring frågan om skuldprincipens berättigande skall här inte tas upp på nytt. Förf. säger sig dela den bakom 1973 års reform liggande tanken att skuldprincipen bör utmönstras ur äktenskapslagstiftningen— något oväntat med hänsyn till hans åsikter i övrigt. För att mildra övergången rekommenderar han dock att det under en kortare övergångsperiod införs en regel om endast ersättning för ideell skada vid äktenskapsskillnad i avvaktan på "skuldprincipens successiva avveckling ur rättsmedvetandet" (s. 266). Om denna tanke må här kortfattat anmärkas att den fördel som det innebär att man i skillnadsmålet inte skall ge sig in på en bedömning av hur makarna betett sig mot varandra helt skulle äventyras. Risken finns också att ont skulle göras värre. Den gamla skadeståndsregeln hänförde sig till det faktum att skillnaden vunnits på viss grund innebärande grov kränk-
ning. Insatt i det nya systemet, där sådana kvalificerade grunder saknas, skulle en regel om ideellt skadestånd kunna leda till att utöver de förutvarande grunderna i den s. k. skilsmässokatalogen alla möjliga och omöjliga anklagelser om grov kränkning skulle komma att ventileras i skilsmässomålen. Erfarenheterna från den smutskastning av motparten som kan förekomma i vårdnadsmålen är här avskräckande.
Förf. tar i de-lege-ferenda-sammanhanget också upp skadeståndsregelns funktion som bodelningskorrektiv. Inte oväntat tycks han anse den genom 1973 års ändringar införda skevdelningsregeln vara klart underlägsen skadeståndsregeln. Det skall villigt medges att det just ifråga om möjligheten att frångå likadelningen kan vara en olägenhet förenad med uppdelningen i etapper av GB-reformen. Men att situationen som helhet nu under mellan perioden fram till dess de ekonomiska rättsverkningarna blivit översedda blivit så mycket sämre kan inte inses. Kan det inte finnas skäl att kunna frångå likadelningen vid upplösning av ett äktenskap även om upplösningen inte beror på ena makens otrohet eller motsvarande förhållande? Och varför ha ett bodelningskorrektiv som förutsätter att det är "rätt" make som utpekas för att avsett resultat skall kunna uppnås vid bodelningen? Förklaringen ligger kanske däri att det för skuldprincipens anhängare alltid är den "rätte" som drabbas. Belysande härvidlag är att förf. förebrår domstolarna att de så ofta i skuldfallen funnit grov kränkning ej föreligga, när de inte velat utdöma något skadestånd, i stället för att helt renlärigt först ha konstaterat den felandes skadeståndsskyldighet och därefter utdömt ett ringa skadeståndsbelopp. Förvisso manar domstolarnas tillvägagångssätt till eftertanke!
Det är synd att förf., när nu skadeståndregeln ändå förde honom in på den centrala frågan om likadelning och skevdelning, inte tog tillfället i akt att redovisa några principiella tankar om egendomsfördelningen vid upplösning av äktenskap. Trots att han efterlyser nya bodelningskorrektiv i stället för skadeståndsregeln utgör hans bidrag till debatten i stort en uppräkning av ett antal fall, där en likadelning generellt är att anse som obillig för ena maken, betecknande nog med det kursiverade tillägget "särskilt om andre maken vållat äktenskapsskillnaden" (s. 79).
Avslutningsvis målar förf. upp ett nattsvart exempel (s. 266). Så länge skadeståndsregeln gällde, menar han, kunde den "förorättade" maken hota sin åt otrohet eller våldsamheter hemfallne make med äktenskapsskillnad och skadestånd. Med den nya ordningen däremot blir rollerna ombytta. Den felande maken kan nu i stället säga: "Slutar du icke upp med att klaga på mitt beteende söker jag skilsmässa och tar med mig halva din förmögenhet!"
Exemplet kan vid ett ytligt betraktande te sig ganska dräpande. Vill man att äktenskapsrätten skall centreras kring skuldtanken är vad som där sägs också avgörande. Men vad gömmer sig annars bakom uppgifterna i exemplet? Menas med orden "halva din förmögenhet" att ena maken gått in i äktenskapet med avsevärda egna tillgångar eller under äktenskapet fått sådana exempelvis genom arv, så kan den nya skevdelningsregeln i GB13: 12 a1 gripa in, om en likadelning — helt bortsett från skuldförhållandena— "skulle framstå som uppenbart obillig med hänsyn till makarnas eko-
nomiska förhållanden och den tid äktenskapet varat". Är det däremot så att ena makens giftorättsgods inte tillkommit på nyss nämnda vägar utan snarare genom båda makarnas gemensamma insatser för familjen, är detsvårt att förstå vilken orätt som likadelningen skulle innebära. Den faktiska ekonomiska gemenskapen, uppbyggd under äktenskapet, har ju inte blivit mindre därför att andra maken nu betett sig klandervärt.
Mycket mer vore att anföra om det sista kapitlet, där det mesta uppfordrar till gensaga. Detta får emellertid inte undanskymma det förhållandet att förf. i de centrala avsnitten gjort en intressant och väl genomförd undersökning, som även renderat honom en docentur.
Lars Tottie