PREBEN LYNGSØ. Afbestillingsret. Kbhvn 1971. Juristforbundets Forlag. XVI + 492 s.

 

Frågan om avbeställningsrätt har som praktiskt problem särskilt uppmärksammats vid tillverkningsavtal men har självfallet en mera allmän räckvidd. Avbeställning av hotellrum, flygbiljetter, sällskapsresor o. d. förekommer i stor utsträckning. Det finns en och annan lagbestämmelse som reglerar frågan, såsom kommissionslagen § 46 (återkallande av uppdrag) och sjölagen § 131 (frånträdande av fraktavtal). I andra länder förekommer lagregler som direkt stadgar om avbeställningsrätt vid tillverkningsavtal. Standardavtal och allmänt vedertagna bruk torde annars vara den vanliga regleringsformen. I övrigt får lösningen på uppkommande frågor sökas med hjälp av gängse juridiska metoder.
    Med avbeställningsrätt menar exempelvis Rodhe (Obligationsrätt, 1956, s. 707, motsvarande i Lärobok s. 266) rätt för part i ett ömsesidigt förpliktande avtal "att avsäga sig motpartens prestation och därmed begränsa sin egen". Frågan om avbeställningsrätt hör systematiskt i första hand hemma i obligationsrätten: fråga är om ändring i ett avtalsförhållande. Frågor rörande tvång till naturauppfyllelse och ersättning aktualiseras i hög grad liksom vid kontraktsbrott. Lösningarna måste till stor del bli beroende av vilken avtalstyp det gäller. Men avbeställningsrätten har också en avtalsrättslig anknytning. En sådan rätt uppfattas ibland som en modifikation i avtalsbundenheten, och åtminstone i tidigare rättslitteratur har ifrågasatts, om man över huvud borde räkna med en avbeställningsrätt utan stöd av lag eller avtal eller utan stöd av regler närmast av ogiltighetstyp, som med hänsyn till ändrade förhållanden och under i övrigt stränga betingelser möjliggjorde den partiella befrielse från avtalsbundenheten som det här gäller.
    Ämnet diskuterades vid det 23 nordiska juristmötet 1963 på grundval av en utmärkt rapport av den norske höyesterettsadvokaten Per Brunsvig, som bl. a. innehåller en god resumé av hur nordisk rättslitteratur hittills behandlat frågan om avbeställningsrätt, från Julius Lassen 1897 till Jan Ramberg i Ekonomiskt Forum 1963. Uppmärksamheten koncentrerades vid ju-

Axel Adlercreutz 313ristmötet liksom i en stor del av den tidigare litteraturen på problem vid tillverkningsavtal.
    Anledningen till dessa rader är en första stor monografi om ämnet i nordisk litteratur, Preben Lyngsøs Afbestillingsret, publicerad som doktorsavhandling. Den är en brett upplagd undersökning. Med utgångspunkt i en allmän sats, att part är bunden av sin rättshandling, när denna kommit till motpartens kunskap, ställer förf. som sin uppgift att undersöka möjligheter till undantag från denna allmänna regel, varvid han bortser från fall av ogiltighet på grund av omständigheter vid rättshandlingens tillkomst, från fall av kontraktsbrott på motpartens sida och från rättsregler om uppsägning.
    Uppgiften blir således att undersöka undantag från huvudregeln, att avtal måste fullgöras enligt sitt innehåll, utan att undantaget beror på att avtalet är felaktigt på något sätt eller att motparten givit anledning till hävning.
    I kap. 2—4 prövar förf. om tillämpningen av allmänna avtalsrättsliga regler kan leda till en avbeställningsrätt i den vidsträckta betydelse som begreppet har i boken.
    En ganska ingående undersökning ägnas sålunda åt 39 § 2 p. AvtL, främst såsom komplement till 7 § AvtL om återkallelse. Nämnda bestämmelse handlar om betydelsen av ond tro som uppkommer efter den kritiska tidpunkt, då motparten fått kunskap om rättshandlingen. Här presenteras ett intressant rättsfallsmaterial, vartill motsvarighet saknas i Sverige. Resultatet blir enligt förf. ganska magert, trots en antagligen större beredvillighet hos danska domstolar att tillämpa bestämmelsen. Själv har jag svårt att se denna bestämmelse annat än som just en modifikation av ogiltighetsreglerna på så sätt, att det under vissa förutsättningar inte är nödvändigt att hålla så strängt på tidpunkten för rekvisitet ond tro.
    Mera motiverat synes det vara att i detta sammanhang ta upp ett fall som det följande (U 1929.825 ØL, Lyngsø s. 44, 62). En person hade av misstag hos en annonsagent tecknat sig för en annons, som skulle införas ien tidning 26 gånger i stället för, som han räknat med, 12 gånger. Han reklamerade samma dag och blev fri från avtalet såvitt angick annonserna utöver de 12 mot att han ersatte tidningsföretaget för den provision, som redan utbetalts till annonsagenten för den del av avtalet, som inte upprätthölls.
    Fallet är en utmärkt illustration till den av Wilhelm Sjögren i hans bekanta lagrådsyttrande (NJA II 1915) och av Karlgren (Avtalsrättsliga spörsmål, 1954, s. 26 f med not 29) förordade lösningen med utjämning skadeståndsvägen intill det negativa kontraktsintresset i sådana fall, då rättshandlingen i någon mån inverkat bestämmande på motpartens handlingssätt men inte i sådan grad att rättshandlingen under alla förhållanden måste upprätthållas. Man kan med visst fog säga att en sådan lösning innebär en viss avbeställningsrätt, men fallet torde knappast vara representativt ens för dansk rättspraxis.
    I det följande kapitlet urdersöker förf. i vad mån förutsättningsläran, till vilken han har en positivare inställning än som är vanligt i senare nordisk rättslitteratur, kan leda till en avbeställningsrätt.
    Mera förvånande är kanske att förf. i detta sammanhang även tar upp generalklausulerna av typ 8 § skuldebrevslagen. Hans slutsats blir att det i

314 Axel Adlercreutzdansk rätt finns en allmän regel om att en avtalsförpliktelse kan begränsas, när upprätthållandet av den skulle leda till ett uppenbart obilligt resultat. Denna regel, som i svensk rätt anses vila närmast på 8 § skuldebrevslagen, stöder förf. främst på 37 § 1 st. AvtL. Bestämmelsen, som enligt sin lydelse gäller parts förbindelse att prestera oavsett hävning från motpartens sida, har enligt förf. i dansk rättspraxis utvidgats att gälla även vid avsaknad av sådan särskild förbindelse och oavsett om hävning företagits och medför även den såtillvida enligt förf. en avbeställningsrätt. Någon motsvarighet härtill torde inte finnas i svensk rättspraxis, där bestämmelsen tillämpats mycket sparsamt.
    Den obligationsrättsliga delen av undersökningen omfattar kap. 5—9. Här behandlar förf. endast ett begränsat antal avtalstyper, nämligen köp, entreprenad, transport-, hyres- och arbetsavtal. Med undantag för köp utgör dessa typiskt sett varaktiga avtal, sådana som särskilt kan aktualisera en avbeställningsrätt.
    I kap. 5 är frågeställningen huruvida force majeure eller omöjlighet, omständigheter som frigör gäldenären från ansvar för icke-uppfyllelse, på motsvarande sätt kan frigöra naturaborgenären, när hindret gäller möjligheten att utnyttja den avtalade prestationen. Hans resultat blir att det som huvudregel föreligger en sådan möjlighet. Under förutsättning att naturaborgenären kan uppnå reduktion av egen penningprestation ger detta med förf:s synsätt en avbeställningsrätt, ehuru mycket begränsad.
    I kap. 6 går förf. ett steg vidare i det han konstaterar, att part i allmänhet inte har rätt att kräva, att den egna prestationen skall fullgöras, utan endast att slippa bli ekonomiskt lidande på att så ej skall ske. Motparten kan alltså typiskt sett — till undantagen hör väl fall såsom försäljning av skrymmande skrot — avstå från att mottaga naturaprestationen. Avgörandet blir normalt beroende på en tolkning av avtalet. Här finns alltså inga begränsningar till force majeure etc. som hinder för mottagandet av prestationen. I vad mån olikheter föreligger i fallen i kap. 5 och 6 beträffande möjligheterna att reducera penningprestationen framgår knappast av framställningen. Man kunde tänka sig att i force-majeure-fallet borgenären kom lindrigare undan, såsom väl ofta stadgas i standardavtal. I 36 § köplagen göres emellertid inget undantag för force majeure etc. såvitt angår säljarens rätt att erhålla ersättning vid borgenärsmora.
    I de två följande kapitlen går förf. in på möjligheterna att reducera penningprestationen, dels i de fall då naturagäldenären väljer att häva och kräva skadestånd (kap. 7), dels i de fall då han fasthåller vid avtalet och reglerna om borgenärsmora blir tillämpliga (kap. 8). I båda fallen skall naturagäldenärens tillgodohavande beräknas efter samma principer, dvs. denne måste finna sig i reducering med dels vad han faktiskt sparar eller kan spara genom att bli fri från att prestera, dels den förtjänst han kunnat uppnå genom att disponera över den avtalade prestationen på annat sätt. Ehuru undantag finns, medför detta enligt förf:s uppfattning att man kan räkna avbeställningsrätt som en huvudregel i obligationsrätten.
    I kap. 9 behandlar förf. frågan om avbeställningsrätt kan förekomma t. o. m. efter det naturaprestationen fullgjorts, en fråga som knappast kan aktualiseras annat än vid köp. Huvudregeln är självfallet att en sådan möjlighet att lämna tillbaka det levererade godset mot avräkning på köpeskillingen inte föreligger. Men i vissa situationer blir likväl i realiteten läget

Anm. av Preben Lyngsø: Afbestillingsret 315sådant att säljaren måste hålla sig till godset för att få sitt krav på köpeskillingen exekverat. Åtminstone om köparen vid utmätning har möjlighet att anvisa gods för ändamålet, och särskilt om han inte har något annat utmätningsbart objekt än det köpta, blir resultatet en viss reduktion av vad köparen har att erlägga. Därmed är då förf:s kriterium för en avbeställningsrätt för handen, ehuru det förefaller särskilt främmande att använda denna beteckning här. En särskild lagreglerad lösning har denna fråga fått vid avbetalningsköp.
    Till sist behandlar förf. i detta kap. lagförslagen om införande av ångerfrist, såsom det då aktuella förslaget till hemförsäljningslag i Sverige. Genom en sådan bestämmelse om frånträdesrätt inom viss frist uppnås vad förf. betecknar som en fullständig avbeställningsrätt.
    Preben Lyngsøs avhandling är såsom en analys av föreliggande materialutifrån en bestämd frågeställning imponerande. Dispositionen och framställningssättet gör det lätt att följa förf:s tankegångar. Resonemangen är väl genomförda så långt de räcker, om än något tröttande i sina upprepningar. Hållbarheten för dansk rätts del har jag svårt att bedöma. Att överensstämmelse med svensk rättspraxis inte alltid torde föreligga har redan påpekats. Något förvånande är att förf. så föga anknyter till tidigare diskussion om avbeställningsrätt. Det beror väl delvis på att förf:s utgångspunktär mera abstrakt än den gängse. Som exempel kan nämnas att Rodhes Obligationsrätt citeras i huvudsak vad angår beräkning av skadestånd meninte på de ställen där han behandlar avbeställningsrätt. Där påpekas exempelvis (Obligationsrätt s. 708, motsvarande i läroboken s. 266 f),"att den reella skillnaden mellan tillåten avbeställning och otillåten sådan kan vara hårfin i de fall då något tvång till fullgörande icke i praktiken kommer ifråga", varefter Rodhe fortsätter: "Den ersättning som tillkommer avbeställarens motpart blir nämligen — på grund av reglerna om skyldighet att begränsa skada — i många fall lika stor, vare sig avbeställningen är tillåten eller icke." Men han antyder att en skillnad kanske likväl föreligger i kravet på aktivitet för att begränsa skadan. Den som har rätt att fasthålla avtalet och kräva fullgörelse har också rätt att vänta en tid med att ta itu med avvecklingen. En sådan distinktion blir inte belyst av Lyngsø, som ju annars är inne på liknande tankegångar.
    Som allmänt omdöme vill jag slutligen framhålla, att undersökningen är framstående som rättsvetenskaplig prestation. Men särskilt jordnära förefaller den inte att vara. Förf:s breda uppläggning och mycket vidsträckta begrepp avbeställningsrätt medför att boken ger mindre än väntat i fråga om praktiska frågor som brukar uppkomma i samband med avbeställningsrätt. Den ger inte så mycket ny kunskap om vad som är brukligt på detta område och nästan ingenting av rättspolitiska synpunkter på problemen. Istället ger den en intressant sammanställning och analys av centrala rättsregler från en ovanlig synvinkel. Att bokens titel kanske väckt andra förväntningar än som infrias skall inte fördölja att verket i sitt slag är av stort värde. För en icke dansk läsare är det av värde inte minst att få inblick i dansk rättspraxis på detta område.
                                                                                                                         Axel Adlercreutz