Förmånstagares förfoganderätt till livförsäkring
I SvJT 1974 s. 14 lf har Jan Hellner i en översikt av rättsfall på försäkringsrättens område redogjort för vissa arvsskattemål, i vilka den högsta instansen funnit förfoganderätt till efterlämnad försäkring ha uppkommit för insatt förmånstagare. Det framhålles också, att försäkringsjuristerna trots flera avgöranden framhärdar i åsikten att sådan förfoganderätt inte förvärvas av den närmast berättigade förmånstagaren vid försäkringstagarens död. Slutligen ställs frågan: "Är försäkringsjurister envisa?"
Även om frågan kanske är avsedd att vara retorisk kan den uppfattas i vart fall som en uppfordran till ett klarläggande av försäkringsjuristernas inställning och skälen därtill.
Någon mera uttömmande redovisning kan här inte ske. Argumenten och slutsatserna har framlagts bl. a. i Erik Lindmans artikel i Nordisk Försäkringstidskrift 1954 s. 147 ff, Svenska Försäkringsbolags Riksförbunds yttrande till Högsta domstolen i målet NJA 1970 s. 529 samt i det av Hellner i rättsfallsöversikten nämnda kommittéutlåtandet av 1954.
Det bör fastslås, att frågan huruvida den primärt berättigade förmånstagaren till försäkring som föranleder en eller flera utbetalningar senare än vid försäkringstagarens död skall anses vid dödsfallet ha förvärvat rätt att förfoga över försäkringen eller vara tvungen att respektera även i andra hand insatta förmånstagares rätt är beroende av hur förordnandet skall tolkas. Omständigheterna i varje särskilt fall kan här bli avgörande. Det ligger därför i sakens natur, att på sådana omständigheter grundade domstolsprövningar har begränsat värde som vägledning i andra situationer. Vad som t. ex. i rättsfallet NJA 1970 s. 529, II, synes ha varit avgörande var det förhållandet att fadern till den omyndige försäkringstagaren å dennes vägnar tagit och med löpande premier bekostat försäkringen och även bestämt innehållet i förmånstagareförordnandet. När den alltjämt unge försäkringstagaren avled, kom föräldrarna att enligt förordnandet "arvingar" inta ställningen som förmånstagare. Den tolkningen av förordnandet ansågs då uppenbarligen rimligast, att fadern inte avsett att binda sig själv eller sin maka med någon inskränkning i förfoganderätten för den händelse de skulle inträda som förmånstagare.
Försäkringsjuristernas åsikt att även sekundärt insatta förmånstagares rätt på grund av förmånstagareförordnande som blivit oåterkalleligt genom försäkringstagarens död in dubio måste beaktas grundas ytterst på ett uttalande av Rudolf Eklund i SvJT 1939 s. 263. Eklund, som var ledamot av den lagstiftningskommitté som utarbetade förslaget till försäkringsavtalslagen, ansåg, att om i första hand B och i andra hand C insatts som förmånstagare till en försäkring som skulle utbetalas senare än vid försäkringstagaren A:s död ingendera förmånstagaren kunde efter A:s död vidta någon åtgärd som inskränkte den andres rätt. Ett förfogande över försäkringen i dess helhet krävde alltså medverkan av båda de berättigade. 110 § försäkringsavtalslagen skulle således förstås så att efter försäkringstagarens död
vardera förmånstagaren inträdde i försäkringstagarens rätt endast så långt förordnandet för hans del sträckte sig.
Har "arvingar" eller annan föränderlig krets insatts som förmånstagare till försäkring med periodiska utbetalningar efter försäkringstagarens död, måste bedömas om försäkringstagaren avsett att förordnandet skulle gälla endast vid dödsfallet och därmed ha spelat ut sin roll eller om meningen varit att gynna dem som vid varje särskild förfallodag tillhörde den angivna mottagarkategorin. I det förra fallet skulle vid försäkringstagarens död befintliga arvingar förvärva äganderätt till var sin kvotdel av försäkringen. Om sådan arvinge avled under utbetalningstiden, skulle kapitalvärdet av återstående utbetalningar på hans andel utgöra arvsskattepliktig tillgång i hans bo, och endast om han själv insatt förmånstagare för sitt dödsfall skulle förförmånstagare medgivna skatteförmåner i 12 § arvs- och gåvoskatteförordningen bli tillämpliga. Detta ställer stora krav på aktivitet hos förmånstagarna och information från försäkringsbolagen. Arvsbeskattning kan vidare komma att ske i flera led. Genom äganderättsövergången torde dessutomen ursprungligen utmätningsfri försäkring förlora denna egenskap såvitt avser den nya ägarens förhållande till sina fordringsägare.
I själva verket är det naturligare att uppfatta ett förmånstagareförordnande på en periodiskt utfallande försäkring som en föreskrift om vilka som skall få de utfallande beloppen. På grund av arvsordningen, som enligt 105 § försäkringsavtalslagen skall tillämpas, blir förhållandena analoga med det av Eklund anförda fallet. Förmånstagare till varje särskilt belopp blir således, schematiskt sett, arvingen A eller om han ej lever den därnäst närmaste arvingen B. A får då efter försäkringstagarens död inte vidta någon åtgärd som kan inskränka B:s på förordnandet grundade rätt till framdeles utfallande belopp. Förordnandet kan för övrigt jämföras med ett testamentariskt förordnande som ger vissa personer rätt att efter varandra uppbära avkastningen av ett kapital. Normalt får sådana personer vid testators död ingen rätt att förfoga över själva kapitalet. Eftersom varje förmånstagare härleder sitt förvärv från försäkringstagaren kan kedjebeskattning inte förekomma.
Sedan åtskilliga år söker försäkringsbolagen skapa klarhet i fråga om försäkringstagarens önskan beträffande förmånstagares förfoganderätt genom att inta en klausul härom i förmånstagareförordnandet eller ansökningshandlingen, som undertecknas av försäkringstagaren. Frågan kan bl. a. bli avgörande för huruvida arvsskatt enligt 12 § eller gåvoskatt enligt 37 § 2 mom. arvs- och gåvoskatteförordningen skall uttas av förmånstagaren för dennes förvärv. Många äldre försäkringar saknar emellertid sådana uttryckliga viljeyttringar av försäkringstagaren, och när dessa försäkringar skall utbetalas uppkommer frågan om hur förordnandet skall tolkas. Föreligger inte några särskilda förhållanden som tyder på att försäkringstagaren velat ge den i första hand insatte förmånstagaren rätten att förfoga över försäkringen efter försäkringstagarens död, hävdar försäkringsjuristerna, att även de i andra hand insatta förmånstagarna förvärvat en rätt som måste respekteras. Om detta kan kallas för att försäkringsjuristerna är envisa, så är svaret på Hellners fråga: Ja.
Gerhard Grabe