Den nya franska medborgarskapslagstiftningen
Den franska medborgarskapslagstiftningen som kodifierades 1945 (Codede la nationalité frangaise) har under det gångna kvartsseklet varit föremål för åtskilliga ändringar, och man hade väntat att en helt ny Code skulle ersätta 1945 års Code som visat sig vara otymplig i tillämpningen och i vissa lagrum onödigt komplicerad. Regeringen föredrog emellertid att bibehålla 1945 års Code som ram för medborgarskapslagstiftningen och i denna införa önskvärda ändringar och kompletteringar samt i möjligaste mån förenkla lagtexten. Regeringen uppdrog åt en av jurister sammansatt kommission att under ordförandeskap av professorn i internationell rätt Henri Batiffol utarbeta förslag till önskvärda lagändringar inom ramen för av regeringen lämnade generella direktiv.
Lagen den 10 augusti 1927, som ersattes av 1945 års Code, omfattade endast 15 artiklar under det att den nya kodifierade lagstiftningen från 1945 innehöll ej mindre än 152 artiklar. Den 30 april 1971 överlämnades till senaten en regeringsproposition grundad på förslag som framlagts avprofessor Batiffols kommission. Efter att ha varit föremål för långa diskussioner i såväl senaten som nationalförsamlingen, ej mindre än fyra gånger i vardera kammaren, resulterade propositionen i lagen no. 73-42 den 9 januari 1973 "complétant et modifiant le code de la nationalité française". Genom den nya lagen steg antalet artiklar till 161. Dock upphävdes samtidigt ej mindre än 48 av artiklarna i den ursprungliga lagen. Det måste under sådana förhållanden betraktas som en olägenhet att lagstiftaren bibehållit artikelindelningen från 1945 års Code.
De ändringar, som den nya lagen infört i 1945 års Code, äro föranledda dels av att de franska kolonierna och protektoraten blivit självständiga statsbildningar sedan 1945, dels av att den franska familjerätten ändrats under de senaste åren, särskilt vad beträffar kvinnans ställning i äktenskapet, föräldrarnas målsmanskap, adoption och utomäktenskapliga barn.
I kapitel I preciseras vissa generella regler till ledning för tolkningen av medborgarskapslagens materiella stadganden och internationellrättsliga föreskrifter grundade på avtal som Frankrike ingått med främmande stater. Även vissa övergångsbestämmelser ha beretts plats i kapitel I. Enligt dessa övergångsbestämmelser gäller bl. a. att de nya stadgandena om medborgarskap, som förvärvas från födseln, skola äga tillämpning på personer som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande alltjämt voro minderåriga, dock utan att därigenom intrång göres i tredje mans rätt eller att därigenom giltigheten av ingångna avtal skall kunna bestridas på grund av medborgarskapet. I övrigt gäller att förvärv och förlust av franskt medborgarskap bestämmes av de lagbestämmelser som voro gällande vid tidpunkten för den rättshandling eller det faktum på vilket lagen grundar rättsverkningarna.
Kapitel II reglerar förvärv jure sanguinis av franskt medborgarskap. I art. 27 föreskrives att barn av vars föräldrar åtminstone den ene har
franskt medborgarskap betraktas som fransk medborgare från födseln, vare sig barnet är fött inom eller utom äktenskap.
Om endast den ene av föräldrarna har franskt medborgarskap och barnet ej är fött i Frankrike, kan barnet avsäga sig det franska medborgarskapet inom sex månader före uppnådd myndighetsålder (art. 19). Denna rätt till avsägelse förverkas emellertid om den av föräldrarna, som icke är fransk medborgare, förvärvar franskt medborgarskap innan barnet uppnått myndighetsåldern.
Stadgandena i art. 17 och 19 kunna föranleda internationellrättsliga lagkonflikter och i vissa fall resultera i dubbelt medborgarskap. Om exempelvis en fransyska ingår äktenskap med en svensk, förvärvar hon icke svenskt medborgarskap genom giftermålet. Makarnas i äktenskapet födda barn erhåller franskt medborgarskap vid födseln. Om barnet är fött i Frankrikekan det ej heller avsäga sig det franska medborgarskapet. Eftersom enligt svensk lag barnet betraktas som svensk medborgare från födseln, får det dubbelt svenskt och franskt medborgarskap. Som ytterligare ett exempelpå dubbelt medborgarskap kan nämnas att utomäktenskapligt barn fött i Frankrike av svensk moder och fransk fader betraktas i Frankrike som fransk medborgare från födseln och kan ej avsäga sig det franska medborgarskapet. Eftersom barnet i Sverige följer moderns svenska medborgarskap, blir resultatet dubbelt svenskt och franskt medborgarskap.
De i art. 17 och 19 intagna reglerna för förvärv av franskt medborgarskap vid födseln bygga liksom äldre bestämmelser på härstamningsprincipen. Däremot göres ej längre någon skillnad mellan barn födda inom och utom äktenskapet och ej heller har det någon betydelse för barnets medborgarskap, om det är fadern eller modern som har franskt medborgarskap.
Art. 21 förklarar att barn fött i Frankrike av okända föräldrar betraktas som fransk medborgare från födseln. Detta gäller särskilt "hittebarn". Från denna regel stipuleras emellertid ett undantag som har betydelse vad beträffar exempelvis barn fött utom äktenskap i Frankrike av svensk moder. Sålunda förklarar lagen att barnet icke blir fransk medborgare, om det jämlikt moderns lex patriae får moderns medborgarskap vid födseln. Lagen förutsätter att i så fall moderskapet fastställts jämlikt moderns hemlands lag, vilket i sin tur förutsätter att modern identifierats. Enligt tidigaregällande fransk rätt avgjordes barnets börd av fransk lag och ett utomäktenskapligt barn fött i Frankrike blev följaktligen infört i civilståndsregistret som fött av okänd moder såvida icke modern i laga form erkänt barnet. Den nya franska bördslagen av den 3 januari 1972 föreskriver attutomäktenskapligt barns börd regleras av moderns lex patriae (Code civil, art. 311: 14). Följaktligen erfordras ej längre uttryckligt moderskapserkännande för att i Frankrike av svensk moder fött utomäktenskapligt barn skall betraktas som svensk medborgare från födseln.
Som fransk medborgare från födseln betraktas i Frankrike av statslösa föräldrar födda barn (art. 21.1). Detta gäller jämväl barn födda i Frankrike av föräldrar tillhörande stat vars lag icke medför att barnet får föräldrarnas medborgarskap. Fransk medborgare från födseln är även inom eller utom äktenskap i Frankrike fött barn till föräldrar varav åtminstone den ene är född i Frankrike. Barnet kan emellertid inom sex månader före uppnådd myndighetsålder avsäga sig det franska medborgarskapet (art.
23).
Rätten att avsäga sig franskt medborgarskap kan ej göras gällande av minderåriga som tagit värvning i franska armén eller på egen begäran inskrivits till fransk värnpliktstjänstgöring (art. 32).
Art. 35 och 55 föreskriva att av fransk medborgare adopterat barn erhåller franskt medborgarskap i samma ordning som gäller för inom eller utom äktenskap födda barn. Om makar gemensamt adoptera barn erhåller detta franskt medborgarskap om en av föräldrarna är fransk medborgare. Detta gäller s. k. "adoption plénière" varom stadgas i Code civil, art. 343—359. "Adoption simple" (Code civil, art. 360—361) medför däremot icke automatiskt förvärv av franskt medborgarskap men möjliggörför den adopterade att genom förklaring inför fredsdomare eller konsul erhålla franskt medborgarskap under förutsättning att han har hemvist i Frankrike och att han ej uppnått myndighetsåldern. Jämlikt art. 55 kunna också följande kategorier barn genom dylik förklaring erhålla franskt medborgarskap: 1. av fransk medborgare i Frankrike omhändertaget och av denne eller fransk socialvård uppfostrat barn; 2. i Frankrike omhändertaget barn som under minst fem år åtnjutit fransk uppfostran antingen av fransk institution eller av utlänning som varit bosatt i Frankrike sedan minst fem år.
I art. 37—43 regleras frågor rörande förvärv av franskt medborgarskap genom giftermål med fransk medborgare.
I art. 37 föreskrives att äktenskap i och för sig icke påverkar makes medborgarskap. Enligt äldre rätt förvärvade utländsk kvinna som ingick äktenskap med fransk medborgare sin mans franska medborgarskap utan att behöva ansöka därom. Som därvid ingen viljeyttring förelåg från exempelvis en svensk kvinna som ingick äktenskap med fransk medborgare, bibehöll hon som gift sitt svenska medborgarskap jämlikt 1950 års svenska medborgarskapslag och hade följaktligen dubbelt medborgarskap. Svensk kvinna som efter den 10 januari 1973 ingått äktenskap med fransk medborgare förvärvar makens franska medborgarskap endast efter en inför fredsdomare eller fransk konsul avgiven förklaring att hon önskar erhålla franskt medborgarskap, och följaktligen förlorar hon därigenom ipso facto sitt svenska medborgarskap. Svensk kvinna som efter svenska medborgarskapslagens ikraftträdande den 1 januari 1951 men före den 10 januari 1973 ingått äktenskap med fransk medborgare bibehåller dock det dubbla medborgarskapet.
Jämlikt art. 39 i Code de la nationalité française kan franska regeringen genom beslut i dekretform motsätta sig att med fransk medborgare gift utländsk kvinna efter avgiven förklaring förvärvar franskt medborgarskap. Regeringens beslut skall i så fall fattas inom loppet av ett år från dagenför den inför fredsdomaren eller konsuln avgivna förklaringen. Enligt äldre fransk lagstiftning kunde franska regeringen genom beslut inom loppet av sex månader från vigseln förvägra utländsk kvinna makens franska medborgarskap.
Art. 44—51 innehålla bestämmelser om förvärv av franskt medborgarskap genom födsel och hemvist i Frankrike (jus soli).
Sålunda blir en i Frankrike född person fransk medborgare vid uppnådd myndighetsålder under förutsättning att han då har sitt hemvist i Frankrike och att han vistats där sedan 16 års ålder (art. 44). Den minderårige kan emellertid under året före myndighetsåldern avsäga sig det franska
medborgarskapet under förutsättning att han vid födseln förvärvat annat medborgarskap (art. 47).
Franska regeringen kan jämväl inom loppet av ett år genom beslut i form av dekret förvägra utlänning franskt medborgarskap (art. 46). I äldre lag var fristen i fråga begränsad till sex månader. Den som tagit militärvärvning i Frankrike eller frivilligt låtit sig inskrivas till värnpliktstjänstgöring i Frankrike förlorar rätten att avsäga sig franskt medborgarskap, och han förvärvar detta vid tidpunkten för värvningen resp. inskrivningen oavsett om han då uppnått myndighetsåldern (art. 48).
I art. 52 stadgas att minderårigt barn fött i Frankrike av utländska föräldrar kan genom förklaring inför fredsdomare eller konsul förvärva franskt medborgarskap under förutsättning att barnet vid förklaringens avgivande varit bosatt de fem senaste åren och alltjämt är bosatt i Frankrike. Förmyndares medgivande erfordras ej om barnet uppnått 18 års ålder. Dessa bestämmelser äro tillämpliga även på barn till utländska diplomater och lönade konsuler (art. 51).
Regeringen kan dock genom beslut inom sex månader motsätta sig att utlänning genom dylik förklaring förvärvar franskt medborgarskap om regeringen finner att utlänningen antingen är ovärdig att erhålla denna förmån eller saknar förutsättningar att assimileras i det franska samhället (art. 57).
I de fall då hemvist i Frankrike är avgörande för förvärvet av franskt medborgarskap har den nya lagen (art. 78) utvidgat hemvistbegreppet till att omfatta följande kategorier: 1. utlänning som vistas utomlands för att i vistelselandet för franska statens eller för fransk institutions räkning bedriva yrkesmässig verksamhet av sådan art att verksamheten erbjuder ett obestridligt intresse för fransk ekonomi och fransk kultur; 2. utlänning med hemvist i land med vilket Frankrike är förenat i tullunion, exempelvis Gemensamma marknadens länder; 3. utlänning som under såväl freds- som krigstid vistas utomlands och tillhör franskt militärt förband; 4. hustru till förenämnda kategorier utlänningar som utomlands sammanbor med sin make.
Enligt art. 79 kan franskt medborgarskap icke förvärvas av utlänning som ådömts frihetsstraff för vissa brott, t. ex. brott mot landets säkerhet, grövre brott ("crimes"), stöld, bedrägeri, trolöshet mot huvudman, utpressning och förfalskning.
Den nya franska medborgarskapslagen har i viss mån underlättat för utlänning att genom naturalisation upptagas till fransk medborgare. Sålunda har från den generella regeln om 5-årig oavbruten vistelse i Frankrike vid tidpunkten för ansökans ingivande medgivits ett större antal undantag.
Vistelsens längd reduceras till två år för 1. utlänning, som under en tid av två år framgångsrikt bedrivit studier vid franskt universitet eller vid annan högre fransk läroanstalt; 2. utlänning som på grund av sitt kunnande och sina talanger gjort eller kan väntas göra Frankrike betydande tjänster (art. 63).
Från kravet på hemvist i Frankrike för att genom naturalisation upptagas till fransk medborgare befrias 1. minderårigt barn till föräldrar varav den ena förvärvat franskt medborgarskap; 2. make och myndigt barn till utlänning som upptagits till fransk medborgare; 3. fader eller moder till
tre minderåriga barn; 4. person som fullgjort militärtjänst i franskt militärt förband eller som under krigstid ingått som frivillig i franskt militärt förband eller i en med Frankrike allierad stats militära förband; 5. medborgare eller f. d. medborgare i territorium eller stat under fransk suveränitet, franskt protektorat eller franskt mandatomåde; 6. person som gjort Frankrike utomordentliga tjänster ävensom person vars naturalisation är för Frankrike av exceptionellt intresse.
Utlänning som utvisats från Frankrike eller förvägrats rätten att vistas utom viss angiven ort ("assignation à résidence") kan upptagas till fransk medborgare endast om dylikt beslut upphävts (art. 65).
Som allmän regel gäller att minderårig under 18 år ej kan genom naturalisation upptagas till fransk medborgare. Undantag från denna regel gäller minderårigt barn till föräldrar varav en upptagits till fransk medborgare (art. 66). Minderårig som uppnått 18 års ålder kan utan särskilt tillstånd ansöka om franskt medborgarskap.
Förutsättning för naturalisation är jämväl att utlänningen fört en hederlig vandel och icke ådömts fängelsestraff för något i art. 79 angivet brott.
Enligt art. 69 förutsättes för naturalisation att utlänningen har mot sin ställning i samhället svarande kunskaper i franska språket.
En fråga som väckte stort intresse i nationalförsamlingen och senaten gällde de naturaliserades rättsställning. Jämlikt art. 80 har den naturaliserade principiellt samma rättsställning som övriga franska medborgare. Dock gälla härvidlag vissa undantag enligt art. 81 och särskilda lagar. Sålunda förvägras den naturaliserade rätten att under en tid av tio år inneha ämbeten och väljas till uppdrag för vars utövning franskt medborgarskap är erforderligt. Under en tid av fem år kan den naturaliserade ej heller inneha av franska staten avlönade offentliga befattningar. Dessa inskränkningar gälla dock ej befattningar och uppdrag inom offentligrättsliga institutioner av ekonomisk, social, yrkesmässig, vetenskaplig eller kulturell art (art. 82). En naturaliserad person som gjort Frankrike betydande tjänster eller vars yrkesverksamhet är av särskilt stort intresse kan genom ett särskilt dispensförfarande befrias från de inskränkningar som eljest gälla.
Beträffande återvinning av franskt medborgarskap gälla följande regler. Man skiljer mellan återvinning genom regeringsdekret och återvinning genom förklaring inför fredsdomare eller konsul. För återvinning genom dekret gälla samma bestämmelser som för naturalisation med undantag av ålders- och vistelsevillkor (art. 97: 3). Franskfödda personer som genom äktenskap med utländsk medborgare eller genom förvärv av utländskt medborgarskap förlorat sitt franska medborgarskap kunna genom förklaring inför fredsdomare eller konsul återvinna detta under förutsättning att de ådagalagt samhörighet med Frankrike i kulturellt, yrkesmässigt, ekonomiskt eller familjerättsligt hänseende. Regeringen kan dock inom loppet av sex månader från återvinningsförklaringen motsätta sig återvinning om vederbörande visar sig vara ovärdig att komma i åtnjutande av återvinningen (art. 97: 5). Återvinning såväl genom dekret som genom förklaring omfattar jämväl minderåriga barn som ej fyllt 18 år (art. 97: 6).
Bestämmelser om förlust av franskt medborgarskap återfinnas i art. 87—97.
Huvudregeln är att fransk medborgare, som är bosatt utomlands och som efter att ha uppnått myndighetsåldern på ansökan upptagits till utländsk medborgare, ej förlorar sitt franska medborgarskap men kan genom förklaring inför fredsdomare eller konsul befrias därifrån. Dylik förklaring som skall avgivas inom loppet av ett år från förvärvet av det utländska medborgarskapet kan ej med laga verkan avgivas av manlig fransk medborgare under 35 år som varken fullgjort värnpliktstjänstgöring eller erhållit befrielse därifrån.
Fransk medborgare som ingått äktenskap med utlänning kan jämväl avsäga sig det franska medborgarskapet under förutsättning att han eller hon dels genom giftermålet förvärvat utländskt medborgarskap, dels har sitt hemvist utomlands. Om den franske medborgaren är en man som ej uppnått 35 års ålder och som varken fullgjort värnpliktstjänstgöring eller erhållit befrielse därifrån, kan dylik avsägelse ej ske.
Fransk medborgare vilken i sitt handlande uppträder som om han vore medborgare i annat land vars medborgarskap han jämväl innehar kan förklaras förlustig det franska medborgarskapet.
Fransk medborgare, som innehar befattning i utländsk militärtjänst eller annan utländsk offentlig tjänst eller befattning i internationell organisation vari Frankrike ej är medlem, förlorar sitt franska medborgarskap om vederbörande ej efter anmodan av franska regeringen lämnar befattningen ifråga inom viss frist, ej understigande femton dagar och ej överstigande två månader.
Bestämmelserna om expatriering (déchéance) återfinnas i art. 98—99.
Sålunda kan i vissa i lagen preciserade fall fransk medborgare fråntagas medborgarskapet genom ensidig åtgärd från myndighets sida. Någon motsvarighet till expatriering finnes ej i svensk rätt.
Som allmän regel gäller att endast den som annorledes än genom födsel förvärvat franskt medborgarskap kan genom beslut om expatriering fråntagas detta. Följaktligen avser lagen personer som förvärvat franskt medborgarskap genom naturalisering, äktenskap, återvinning, legitimation, förklaring o. s. v. Följande förhållanden kunna motivera beslut om expatriering: 1. straffdom för brott mot landets säkerhet eller vissa andra brott; 2. straffdom för uraktlåtenhet att inställa sig till värnpliktstjänstgöring, 3. sådan handling till förmån för utländsk stat som är oförenlig med innehavet av franskt medborgarskap och till skada för franska intressen; 4. fransk eller utländsk straffdom för grövre brott lydande å fängelsestraff på minst fem år.
Om de förhållanden som motivera beslut om expatriering inträffat senare än tio år efter förvärvet av franskt medborgarskap kan detta icke fråntagas vederbörande. Beslut om expatriering kan ej heller fattas senare än tio år efter uppkomsten av det förhållande som skulle motivera expatrieringen. Beslut om expatriering meddelas i form av regeringsdekret.
Lagens territoriella tillämplighet, som i hittills gällande rätt begränsades till det europeiska Frankrike samt de utomeuropeiska departementen Guadeloupe, Guyana, Martinique och Réunion, har genom den nya lagen utsträckts till att gälla jämväl för Frankrikes utomeuropeiska territorier. De speciallagar som tillämpats för de sistnämnda ävensom för de franska kolonierna och protektoraten ha upphävts.
Den franska medborgarskapslagstiftningen har sedan slutet av 1800-talet
inspirerats av flera faktorer varibland särskilt förtjänar att nämnas det befolkningsunderskott som tvenne världskrig och sjunkande nativitet varit anledning till.
Detta gäller såväl de äldre medborgarskapslagarna från 1889, 1927 och 1945 som 1973 års lag. Den på den internationella privaträttens område kände franske professorn Niboyet brukade i sina föreläsningar om medborgarskapslagstiftningen erinra om att denna lagstiftning städse tillkommit i skuggan av ett nära nog permanent behov av flera soldater.
1973 års lag har sålunda ytterligare underlättat förvärv av franskt medborgarskap genom naturalisation och för åtskilliga kategorier sökande reducerat kravet på vistelse i Frankrike från fem till två år samt slopat bestämmelsen om att en naturaliserad utlänning först efter fem år får politisk rösträtt.
För att skydda sig mot att mindre önskvärda element förvärva franskt medborgarskap har Frankrike i den nya lagen utsträckt möjligheterna för regeringen att inom loppet av sex resp. tolv månader förvägra utlänning rätten att genom s. k. förklaring erhålla franskt medborgarskap eller att efter giftermål med fransk medborgare genom ansökan förvärva makens medborgarskap.
I regeringsdirektiven till den kommission som anförtrotts uppdraget att utarbeta förslag till ändringar i den franska medborgarskapslagstiftningen framhölls bland annat önskvärdheten av att i möjligaste mån förhindra uppkomsten av dubbelt medborgarskap. Ehuru Frankrike ratificerat Europarådskonventionen av den 6 maj 1963 angående begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap, har i den nya lagens art. 87 föreskrivits att förvärv av utländskt medborgarskap efter ansökan icke ipso facto medför förlust av det franska medborgarskapet. Att därigenom skapas fall av dubbelt medborgarskap är oundvikligt. Eftersom emellertid även Sverige har ratificerat Europarådskonventionen och denna trätt i kraft mellan Sverige och Frankrike den 9 april 1969, förlorar myndig fransk medborgare automatiskt sitt franska medborgarskap vid förvärv av svenskt medborgarskap. Enligt art. 55 i den franska grundlagen försätta bestämmelserna i ett av Frankrike ratificerat internationellt avtal interna lagstadganden ur kraft, när dessa strida mot avtalet.
Stadgandet i art. 37, att utlänning som ingår äktenskap med fransk medborgare icke längre ipso facto förvärvar franskt medborgarskap vilket stadgande överensstämmer med den i New York-konventionen den 20.2.1957 om gift kvinnas medborgarskap fastslagna principen, är däremot ägnat att avsevärt minska fallen av dubbelt medborgarskap.
Rent generellt torde man dock våga påstå att de nya lagbestämmelserna snarare ökat än minskat fallen av dubbelt medborgarskap.
Fallen av statslöshet däremot torde knappast ha förändrats genom den nya lagen — bestämmelserna om expatriering (art. 98—99), som obestridligen kunna leda till statslöshet, existerade redan i äldre lagstiftning.
G. Forssius