Forum i internationella sjörättsmål enligt amerikansk rättspraxis
    Amerikanska delstatliga domstolar har i regel upptagit till prövning tvistemål om kontraktsbrott, trots att parterna genom kontraktet överenskommit

om prorogation till annat forum. Sådana prekontroversiella avtal har ansetts syfta till att kringgå regler om laga domstols kompetens och därför vara stridande mot ordre public.
    Sjörättsliga spörsmål ("cases of admiralty and maritime jurisdiction") lyder emellertid enligt Förenta Staternas konstitution (art. III) under det federala rättsväsendet och ej under det delstatliga. Amerikanska federala domstolar har intagit en skiftande hållning till forumfrågor i internationella tvister. Även inom federal jurisdiktion har man varit skeptisk mot kontraktsparters val av forum. Det förefaller som om sydstatliga domstolar därvid visat en mer "protektionistisk" attityd än nordstatliga. Medan de senare i några fall accepterat prorogation, när de ansett prorogationsklausulen ej vara oskälig ("unreasonable"), har de förra i regel funnit anledning — antingen i ordre public eller i doktrinen om forum non conveniens (se Eek: Internationell Privaträtt, s. 89) — att oaktat prorogationen uppta målen.
    För belysning av utvecklingen är särskilt rättsfallet William H. Muller & Co. v. Swedish American Line Ltd. av intresse. I "Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål", s. 310—311, redogör Dennemark för detta rättsfall. Distriktsdomstolen för södra New York vägrade pröva kärandens talan med motiveringen att denna skulle föras vid svensk domstol. Käranden hade gjort anspråk på ersättning för ett parti kokosnötter som gått förlorat, när svarandens fartyg förliste. I konossementet stipulerades att anspråk på grundval av detta skulle avgöras enligt svensk lag (utom i särskilt nämnda fall) och inför svensk domstol. Käranden överklagade beslutet under yrkande att konossementets forumklausul stred mot den federala sjöfraktslagen (U.S. Carriage of Goods by Sea Act — Cogsa). Appellationsdomstolen för andra distriktet (nordstatlig) fastställde (den 15 juli 1955) emellertid underrättens utslag.
    Käranden fullföljde målet till högsta domstolen, som dock ej beviljade certiorari (prövningstillstånd). (Dennemark uppger felaktigt att avgörandet fälldes av USA:s högsta domstol.)
    Rättsfallet "Muller" åberopades av (den federala) distriktsdomstolen för södra Texas, när den år 1958 avvisade en talan som Carbon Black Export Inc. hade väckt om ersättning för en leverans av kimrök, vilken skadats under skeppning från Houston till Genua med ett italienskt fartyg, s/s"Monrosa". Svaranden, Navigazione Alta Italia, hade bestritt kärandens rätt att väcka talan vid domstolen med hänsyn till en klausul i konossementet, enligt vilken rättsliga åtgärder mot fartygets befälhavare och redare till följd av brist eller skada i skeppat gods skulle vidtas endast i Genua. Även doktrinen om "forum non conveniens" åberopades av svaranden. Carbon Black överklagade. Appellationsdomstolen för femte distriktet (sydstatlig) fann, att en kärande som förskaffat sig panträtt i ett fartyg (på Carbon Blacks ansökan hade s/s "Monrosa" vid återkomst till Houston kvarstadbelagts) måste få fortsätta rättegången vid domstol i den krets, där panträtten hade beviljats.
    I sina skäl för målets återförvisning tillfogade appellationsdomstolen principuttalandet att förhandsöverenskommelser, vilka syftade till att kringgå regler om domstolars behörighet, vore stridande mot ordre public och därför ej kunde beaktas. Doktrinen om "forum non conveniens" ansåg domstolen ej tillämplig, när talan väckts av amerikansk medborgare och fraktavtalet slutits i Förenta Staterna och delvis hade uppfyllts där samt

konossementet uttryckligen anslutits till "Cogsa". Därigenom hade parterna erkänt att amerikanska domstolar vore väl lämpade att bedöma deras rättigheter. Beträffande "Muller" fann domstolen att detta rättsfall skilde sig alltför mycket från det föreliggande för att utgöra rättesnöre. I fallet "Muller" hade fartyget förlist, och målet gällde anspråk i fråga om den förlorade lasten. Den däri åberopade konossementsklausulen gåve inget stöd för invändningar mot ett kvarstadsyrkande beträffande själva fartyget.
    Svaranden begärde att Förenta Staternas högsta domstol skulle ompröva detta beslut. Först beviljades denna framställning, men efter ytterligare studium av målet ändrade sig domstolen och vägrade (1959) certiorari med fem röster mot fyra. En av ledamöterna anförde att högsta domstolensnarast borde ge ledning i frågan om forum, då parter i internationella avtal träffat överenskommelse därom.
    Senare rättsfall har ytterligare reducerat räckvidden av den i "Muller" redovisade uppfattningen att forumöverenskommelser hade rättskraft sålänge de ej vore "oskäliga". I ett mål 1967 (Indussa v. S. S. Ranborg) utdömde appellationsdomstolen för andra distriktet såtillvida sitt eget prejudikat från "Muller"-målet som den fann prorogation till icke-amerikansk domstol otillåten i fall där "Cogsa" är tillämplig. Endast i de fåtaliga sjörättsmål, där saken ej gällde varufrakt till eller från USA (och "Cogsa" sålunda ej varit tillämplig), har "Muller" förblivit ett gällande prejudikat i andra distriktet.
    Såsom redovisats i "407 U.S. Report" (Förenta Staternas högsta domstolsrättsfallssamling) och i Harvard Law Review för november 1972 föreligger nu ett rättsfall, som för federala domstolars del klargjort att forumöverenskommelser i sjöfraktsavtal skall anses som prima facie giltiga och kan lända till efterrättelse. Prejudikatet i fråga är högsta domstolens utslag i en tvist mellan det tyska rederiet Unterweser G.m.b.H. och det amerikanska oljeborrningsföretaget Zapata Off-Shore Co.
    Parterna hade avtalat att Unterweser skulle bogsera ett Zapata tillhörigt flytande oljeborrningstorn från amerikanska golf-kusten (Louisiana) till Adriatiska Havet. I kontraktet därom stipulerades bl. a. att Unterweser samt bogserfartygets ("Bremen") befälhavare och besättning skulle vara fria från ansvar för fel och misstag vid navigeringen eller för skador på oljetornet. Tvister med anledning av kontraktet skulle avgöras inför domstol i London.
    Vid bogseringen skadades oljetornet under en storm i mexikanska golfen och bogserfartyget förde på Zapatas anmodan in tornet till Tampa på Floridas västkust. Där väckte Zapata vid federal domstol talan mot Unterweser "in personam" och mot "Bremen" "in rem" för vårdslöshet vid bogseringen och kontraktsbrott. Under åberopande av forumklausulen yrkade Unterweser, att målet skulle avvisas eller förklaras vilande i avvaktan på tvistens upptagande vid domstol i London. Unterweser väckte också talanmot Zapata för kontraktsbrott vid "the High Court of Justice" i London, som trots Zapatas invändningar fann att forumklausulen berättigade den till att uppta målet och förordna om delgivning av stämningsansökningen med Zapata.
    Domstolen i Tampa inte bara avvisade Unterwesers krav på avvisning eller vilandeförklaring utan biföll dessutom Zapatas begäran om föreläggande för Unterweser att inte inleda rättegång i London.

    Unterweser överklagade i appellationsdomstolen för femte distriktet Tampa-domstolens beslut att uppta målet till prövning. Under hänvisningtill sitt avgörande i Carbon Black-målet uttalade appellationsdomstolen att en forumöverenskommelse inte är bindande med mindre den anvisar ett lämpligare ("more convenient") forum än det, inför vilket talan väckts. Tampa vore, framhöll domstolen, mera passande ("convenient") än London, enär skadan på oljetornet hade inträffat i närheten, käranden vore ett amerikanskt företag och rättegång vid Londons "High Court", vars jurisdiktion ingen av parterna vore underkastad, skulle medföra större kostnader. Appellationsdomstolen fastställde därför underrättens beslut. Sex av de fjorton appellationsdomarna dissiderade.
    Denna gång beviljade högsta domstolen certiorari. I sitt utslag hänvisade domstolen dels till prorogationsklausulers behandling i engelsk rätt (bl. a. Femarn-fallet) och till engelska lagkommentarer, dels till amerikanska judiciella avgöranden (bl. a. "Muller") och rättsvetenskapliga verk (bl. a.Reese: The Contractual Forum — Situation in the United States, och A.Ehrenzweig: Conflict of Laws) och konstaterade att forumöverenskommelser är bindande, med mindre den avtalspart som väcker talan vid annat än kontraktsenligt forum visar att han vilseletts eller påtvingats överenskommelsen, att det med hänsyn till omständigheterna vore oskäligt att följa denna eller att tillämpning av överenskommelsen klart skulle kränka ordre public i det forum där talan anhängiggjorts. Bevisbördan läggs alltså på käranden. Hittills har denna legat på svaranden, i varje fall när det gällt att övertyga rätten att denna vore "forum non conveniens".
    I Zapata-fallet var det enligt högsta domstolen klart att forumöverenskommelsen ej hade framtvingats av Unterweser; det vore ej heller oskäligt att följa den — så vore fallet endast när den tredskande parten därigenom riskerade déni de justice. Ehuru Tampa låg närmare till för käranden och vittnen, kunde London-domstolen ändå ej betecknas som forum non conveniens. Ej heller stred åtlydnad av överenskommelsen mot amerikansk ordre public; Zapata hade hävdat detta under hänvisning till att London-domstolen med all sannolikhet skulle beakta de ansvarsbefriande klausulerna i kontraktet, vilket, när saken gällde bogsering till sjöss, stredmot ordre public. Så vore enligt högsta domstolen ej fallet, när bogseringen skedde på internationellt farvatten och avtalsparterna inte båda vore amerikanska. (På denna punkt hade en av domstolens ledamöter —Justice Douglas — avvikande mening. Han ansåg att ett tidigare rättsfall,vari ett rederi förgäves åberopat kontraktsklausuler om ansvarsbefrielse vid ett bogseringsuppdrag, skulle vara vägledande. Domstolens flertal tog emellertid avstånd från denna uppfattning, enär två av skälen till att klausulernas rättsverkan underkänts ej förelåg i Zapatamålet, nämligen dels att klausulerna påtvingats av den "mäktigare" parten (redaren), dels att klausulerna vore ägnade att reducera det mått av försiktighet som borde iakttagas vid bogsering i amerikanska vatten.)
    Högsta domstolen avfärdade uppfattningen att forumöverenskommelser kränkte ordre public, därför att de ledde till ett kringgående av regler om laga domstols jurisdiktion. Detta vore bara en "rudimentär legal fiktion". Frågan gällde inte laga domstols jurisdiktion — den förelåg — utan hur denna skulle utövas, när parterna hade enats om annat forum.
    Som sammanfattning förklarade högsta domstolen att parternas val av

forum skall lända till efterrättelse, när 1) överenskommelsen därom inte nåtts genom svek eller vilseledande; 2) efterrättelse inte innebär att den part som vägrar följa överenskommelsen berövas möjligheten att få sin sak rättsligt prövad eller hänvisas till ett olämpligt forum ("enforcement would not effectively deprive the resisting party of a meaningful day in court"); och 3) efterrättelse inte går stick i stäv med "stark ordre public" enligt uppfattningen vid det forum där talan väckts i strid mot prorogationen.
    Betydelsen av högsta domstolens avgörande i Zapata-målet är alltså begränsad genom de villkor, med vilka beslutet omgärdats. Villkoren synes också ställa domstolarna inför besvärliga överväganden, t. ex. när det gäller att ex officio bestämma om en part vilseletts till att acceptera en forumklausul eller medvetet godkänt en sådan för honom oförmånlig klausul föratt vinna en fördel på en annan punkt.
    Eftersom bogseringsavtalet mellan Zapata och Unterweser ej var underkastat "Cogsa" (som avser sjöfrakt av varor till och från USA), begränsas utslagets räckvidd till fall där "Cogsa" inte är tillämplig.
    Å andra sidan är de villkor som omger högsta domstolens avgörande inte av den art att de inskränker domslutets prejudikatsvärde till sjörättsmål. Det förväntas kunna bli vägledande också vid bedömande av prorogationsklausuler i internationella kommersiella avtal. Högsta domstolens ordförande, som skrev domskälen i Zapata-utslaget, framhöll som ett motiv för upphävande av appellationsdomstolens beslut att en överdrivet protektionistisk attityd från amerikanska domstolars sida skulle kunna motverka en utvidgning av USA:s varuutbyte med utlandet.
    Högsta domstolens beslut ligger dessutom i linje med ett förslag till modellag för delstater om forumöverenskommelser (Model Choice of Forum Act), vilken utarbetats av ett nationalråd för enhetliga delstatslagar.
                                                                                                                             Arne Helleryd