Internationellt patentsamarbete

 

Av hovrättsassessorn MÅNS JACOBSSON

 

 

Redan i slutet av 1800-talet inleddes ett internationellt samarbete på det patenträttsliga området. År 1883 avslutades i Paris en konvention för industriellt rättsskydd. De stater som har tillträtt denna konvention bildar den s. k. Parisunionen. Unionens medlemsstater är förpliktade att i den omfattning som anges i konventionen bereda patenträttsligt skydd åt medborgare och företag i andra unionsländer. Pariskonventionen har reviderats vid återkommande revisionskonferenser, av vilka den senaste ägde rum i Stockholm år 1967. Sverige är sedan år 1970 bundet av Stockholmstexten.Den 1 januari 1974 var 80 stater medlemmar i Parisunionen. Samtliga industristater av betydelse tillhör unionen.1
    Vid Pariskonventionens tillkomst år 1883 upprättades en internationell byrå för unionens administration. I samband med tillkomsten av en konvention för skydd av litterära och konstnärliga verk år 1886, den s. k. Bernkonventionen, upprättades en motsvarande byrå för administration av den union som bildas av de stater vilka tillhör denna konvention. Byråerna förenades år 1893 och går sedan dess under namnet De förenade internationella byråerna för skydd av den intellektuella äganderätten, BIRPI (Bureaux Internationaux Réunis pour la Protection de la Propriété Intellectuelle). BIRPI har sitt säte i Geneve.
    Vid ovannämnda konferens i Stockholm år 1967 avslutades också en ny konvention om upprättande av en världsorganisation för den intellektuella äganderätten, WIPO (World Intellectual Property Organization).2 Sverige har år 1969 tillträtt denna konvention. WIPO, som också har sitt säte i Geneve, har till syfte bl. a. att genom samarbete länderna emellan och med andra internationella organisationer främja skyddet av den intellektuella äganderätten i alla länder och härigenom uppmuntra skapande verksamhet.
    Pariskonventionen syftar bl. a. till att ge medborgare i fördragsslutande stat och vissa därmed jämställda personer visst minimiskydd, vilket i någon mån borde leda till ett förenhetligande av patenträtten i de stater som tillhör Parisunionen. Möjligheterna att inom konventionens ram få tillstånd en harmonisering av den materiella patenträtten har emellertid visat sig vara blygsamma. Detta har medfört att arbetet på en harmonisering av patenträtten har kommit att äga rum inom andra organ än Parisunionen.
    Efter andra världskriget har sålunda ett omfattande arbete på det patenträttsliga området ägt rum inom Europarådet. Detta arbete resulterade efter relativt kort tid i två europeiska konventioner, 1953 års konvention angående patentformaliteter och 1954 års konvention angående internationell patentklassificering. Sverige har tillträtt båda dessa konventioner,vilka har vunnit allmän anslutning från Europarådets medlemsstater.3

 

1 Pariskonventionen behandlar det industriella rättsskyddet över huvud taget, sålunda — förutom patent och s. k. nyttighetsmodeller — mönster, varumärken, firma och ursprungsbeteckningar samt frågor rörande undertryckande av illojal konkurrens.
2 Se SvJT 1967 s. 658 ff.
3 Konventionstexterna finns intagna i SÖ 1957: 97 resp. SÖ 1957: 98.

Måns Jacobsson 493Klassificeringskonventionen har utvecklats vidare. Vid en diplomatisk konferens i Strasbourg år 1971 ombildades konventionen till ett fördrag, till vilket alla Parisunionens medlemsstater får ansluta sig, Strasbourgöverenskommelsen om internationell patentklassificering. Sverige har tillträtt denna överenskommelse, som dock ännu inte har trätt i kraft.4
    Arbetet inom Europarådet ledde vidare år 1963 till en europeisk konvention om förenhetligande av vissa delar av patenträtten, den s. k. lagkonventionen.5 Konventionen innehåller vissa regler om patenterbarhet, nyhetshinder och uppfinningshöjd. Denna konvention har dock inte trätt i kraft. Riksdagen har år 1967 godkänt lagkonventionen, men Sverige har hittills inte ratificerat den.6
    Den nu gällande patentlagstiftningen i Danmark, Finland, Norge och Sverige, som trädde i kraft den 1 januari 1968, tillkom efter ett omfattande nordiskt samarbete, vilket har lett till en långtgående rättslikhet i Norden på detta område. Med undantag av de straff- och processrättsliga reglerna överensstämmer sålunda patentlagstiftningen i dessa länder i allt väsentligt inte bara när det gäller sakinnehållet utan även i fråga om avfattningen av de enskilda bestämmelserna.
    De nordiska patentlagarna innehåller även bestämmelser om s. k. nordiska patentansökningar. Kungl. Maj:t har i den svenska patentlagen bemyndigats att — efter överenskommelse med Danmark, Finland och Norge — förordna om införandet av ett system med nordiska patentansökningar. Detta system skulle innebära, att den som ville få patent på en och samma uppfinning i Danmark, Finland, Norge och Sverige eller i tre av dessa länder skulle kunna inge ansökan därom i endast ett av länderna, primärlandet. På grundval av denna ansökan skulle i primärlandet meddelas patent inte bara för detta land utan även för övriga länder, sekundärländerna. De patent som på detta sätt meddelades särskilt för varje land skulle vara jämställda med vanliga nationella patent och alltså lika oberoende av varandra som om de hade meddelats efter särskilda ansökningar i varje land. Någon sådan överenskommelse mellan de nordiska länderna som avses i patentlagen har inte träffats och bestämmelserna om nordiska patentansökningar har därför inte trätt i kraft. Efter tillkomsten av den i det följande behandlade europeiska patentkonventionen torde det inte vara realistiskt att räkna med att systemet med nordiska patentansökningar kommer att förverkligas.
    Nämnas bör även att kommittéer som tillsatts i Danmark, Finland, Norge och Sverige i ett år 1968 avgivet gemensamt betänkande föreslog inrättandet av ett nordiskt patentråd med uppgift att som högsta administrativa instans pröva besvär över vissa avgöranden i patentärenden som

 

4 Konventionstexten finns intagen i SÖ 1973: 42.
5 Konventionstexten finns intagen i prop. 1966: 40.
6 Enligt övergångsbestämmelserna till den svenska patentlagen får, om uppfinning avser livs- eller läkemedel, patent inte meddelas på själva alstret intill dess Kungl. Maj:t förordnar annat. Motsvarande bestämmelser finns i de andra nordiska ländernas patentlagar. Lagkonventionen ålägger de fördragsslutande staterna att, efter en övergångstid på högst 10 år, tillåta patent på livs- och läkemedel. Danmark och Norge ansåg sig därför inte kunna ratificera konventionen. För att bibehålla rättslikheten i Norden på det patenträttsliga området har Sverige hittills avstått från att tillträda lagkonventionen.

494 Måns Jacobssonträffats i andra instans i respektive land (Nordisk utredningsserie 1968: 1). Förslaget har hittills inte förverkligats.
    I mitten av 1960-talet inleddes inom BIRPI arbete på att få till stånd ett världsomfattande patentsamarbete. Detta arbete utmynnade år 1970 i en i Washington avslutad konvention om patentsamarbete (Patent Cooperation Treaty, PCT), den s. k. samarbetskonventionen.
    Även inom de europeiska gemenskaperna (EG) påbörjades år 1959 arbete på det patenträttsliga området. Resultatet av detta arbete kunde pågrund av EG:s industriella betydelse väntas bli av stor vikt för patentväsendet i hela Västeuropa. Även de europeiska stater som stod utanför EG hade därför intresse av att medverka i arbetet. Inom europeiska frihandelssammanslutningen, EFTA, tillsattes därför en arbetsgrupp, som på grundval av ett år 1962 inom EG framlagt konventionsutkast utarbetade ett förslagsom var avsett att tillgodose också dessa staters intressen. I samband med den förbättring av det politiska förhållandet mellan EG- och EFTA-staterna som ägde rum år 1969 inbjöd EG-staterna 11 andra västeuropeiska stater (de som hade deltagit i arbetet inom Europarådet) att delta i arbetet på en europeisk patentkonvention. Efter ett omfattande förarbete framlades i juni 1972 ett förslag till en sådan konvention. Detta förslag behandlades vid en diplomatisk konferens, som ägde rum i München den 10 september—5 oktober 1973. Sistnämnda dag avslutades en konvention om meddelande av europeiska patent (Convention on the Grant of European Patents, i det följande benämnd den europeiska patentkonventionen) med vissa därtill knutna överenskommelser.
    I detta sammanhang bör också nämnas Internationella patentinstitutet i Haag, vilket tillkom genom en överenskommelse år 1947 mellan Belgien, Frankrike, Luxemburg och Nederländerna. Institutet har främst till uppgift att utföra nyhetsgranskning av patentansökningar åt patentverken i de till institutet anslutna staterna. Förutom ovannämnda fyra stater är Monaco, Schweiz, Storbritannien och Turkiet anslutna till institutet.
    I det följande lämnas en redogörelse för huvuddragen av samarbetskonventionen och den europeiska patentkonventionen. Frågan om Sverige skall tillträda dessa konventioner övervägs f. n. av patentpolicykommittén (ordförande generaldirektören Göran Borggård). Kommittén beräknas avge betänkande i fråga om samarbetskonventionen under sommaren 1974 och ifråga om den europeiska patentkonventionen år 1975.
    Under 1960-talet ökade arbetsbelastningen vid de patentverk som utförmateriell prövning av patentansökningar (s. k. förprövande patentverk) kraftigt, vilket orsakade stora svårigheter för dessa patentverk.7 Trots ett kontinuerligt rationaliseringsarbete har de i regel inte lyckats undgå besvärande balanser. Ökningen av arbetsbelastningen i de förprövande patent-

 

7 Redan tidigt utvecklades två system för prövning av patentansökningar, anmälningssystemet och förprövningssystemet. Enligt anmälningssystemet är själva meddelandet av patent ett rent registreringsförfarande, som föregås av en mer eller mindre ingående formell prövning. En saklig prövning äger rum först i samband med talan om patentintrång och utförs då av domstol. Enligt förprövningssystemet företar patentmyndigheten en materiell prövning av ansökningen för att utröna om de villkor för patenterbarhet som vederbörande landslag uppställer är uppfyllda. Förprövningssystemet tillämpas i flertalet industristater, t. ex. i de nordiska länderna. Förbundsrepubliken Tyskland, Japan, Sovjetunionen, Storbritannien och USA.

Internationellt patentsamarbete 495verken berodde huvudsakligen på en kraftig ökning av antalet ansökningar som inges av utländsk sökande. På grund av att företagen i industriländerna avsätter en stor del av sin produktion utomlands är de beroende av att få patentskydd för sin produktion även utanför hemlandet. Detta har lett till att en och samma uppfinning patentsöks i allt flera länder. Syftet med samarbetskonventionen är framför allt att genom en samordning av förprövningen undvika onödigt dubbelarbete vid prövning av en och samma uppfinning i flera länder.
    Genom samarbetskonventionen bildar de fördrags slutande staterna enunion för samarbete i fråga om handläggning av patentansökningar. Konventionen nödvändiggör inte några ändringar i den materiella patenträtten i de fördragsslutande staterna. Den syftar endast till en centralisering av prövningsförfarandet och ställer därför upp enhetliga regler för ansökningens form och innehåll. De fördragsslutande staterna står fria att bestämma vilka krav som en patentansökan måste uppfylla i materiellt avseende för att kunna bifallas, t. ex. när det gäller frågan om nyhetshinder föreligger eller om en uppfinning har s. k. uppfinningshöjd, samt att avgränsa det patenterbara området, d. v. s. vad som kan bli föremål för patent.
    Enligt konventionen kan patent sökas genom ingivande av en s. k. internationell patentansökan. Ansökningen skall inges antingen till patentmyndigheten i den stat i vilken sökanden är medborgare eller till patentmyndigheten i den stat där han har hemvist. Sökanden skall i ansökningen precisera vilka fördragsslutande stater ansökningen omfattar.
    En internationell ansökan skall bli föremål för nyhetsgranskning av internationell nyhetsgranskningsmyndighet. Unionens generalförsamling avgör vilka myndigheter som skall vara internationella nyhetsgranskningsmyndigheter. Till sådan myndighet kan utses nationell patentmyndighet eller internationell organisation. En internationell nyhetsgranskningsmyndighetmåste uppfylla vissa krav i fråga om antalet anställda granskare och tillgången till dokumentation. Till internationella nyhetsgranskningsmyndigheter torde i första hand komma att utses patentmyndigheterna i Japan, Sovjetunionen, Sverige och USA samt det nedan nämnda europeiska patentverket.
    Den nyhetsgranskning som skall utföras av internationell nyhetsgranskningsmyndighet har till syfte att klarlägga teknikens ståndpunkt i förhållande till den uppfinning som söks skyddad. Över nyhetsgranskningen skall upprättas en särskild rapport. Den internationella ansökningen och nyhetsgranskningsrapporten skall publiceras genom WIPO:s försorg. Sedan sökanden har mottagit nyhetsgranskningsrapporten, kan han ta ställning till om han till följd av innehållet i rapporten vill återkalla sin ansökan eller fullfölja ansökningen och få den prövad i sak i något eller några av de länder som ansökningen omfattar. Endast om han fullföljer ansökningen ådrar han sig kostnader för utarbetande av översättningar av denna och för anlitande av ombud i olika länder.
    Konventionen öppnar vidare möjlighet till förberedande patenterbarhetsprövning av internationell patentansökan vid internationell myndighet. Sådan prövning äger rum på begäran av sökanden. Liksom när det gällerde internationella nyhetsgranskningsmyndigheterna utser unionens generalförsamling de myndigheter som skall utföra internationell patenterbarhetsprövning. Det torde kunna förutsättas att de myndigheter som tjänstgör

496 Måns Jacobssonsom internationella nyhetsgranskningsmyndigheter även kommer att utföra patenterbarhetsprövning.
    Syftet med den internationella förberedande patenterbarhetsprövningen är att ge sökanden ett preliminärt, icke bindande utlåtande om huruvidaden uppfinning som söks skyddad är ny, har uppfinningshöjd och är industriellt användbar. Avsikten är att den rapport som upprättas över utförd patenterbarhetsprövning skall ge sökanden underlag för att avgöra om han skall fullfölja ansökningen i de länder som omfattas därav.
    Konventionen har undertecknats av trettiofem stater, däribland samtliga EG-stater samt Finland, Japan, Norge, Sovjetunionen, Sverige och USA. Sex stater — Centralafrikanska republiken, Kamerun, Madagaskar, Malawi, Senegal och Tchad — har hittills tillträtt konventionen.
    Konventionen träder i kraft tre månader efter det att den har tillträtts av åtta stater, under förutsättning att minst fyra av dessa uppfyller vissa krav i fråga om antalet till den statens patentmyndighet ingivna patentansökningar. En stat kan vid sitt tillträde förklara att den inte är bunden av konventionens bestämmelser om internationell förberedande patenterbarhetsprövning. Dessa bestämmelser träder i kraft först då tre stater som uppfyller de särskilda krav som nämnts ovan har tillträtt konventionen utan att avge sådan förklaring.
    Mot bakgrund av vad som är känt i fråga om inställningen till samarbetskonventionen i de betydande industriländerna kan konventionen förväntas träda i kraft år 1976 eller 1977. Det förefaller dock inte troligt att systemet med förberedande patenterbarhetsprövning kommer att få någon nämnvärd betydelse under det första årtiondet efter konventionens ikraftträdande.
    Som nämnts i det föregående avslutades i oktober 1973 i München en europeisk patentkonvention. Genom denna konvention bildas en europeisk patentorganisation. I München upprättas ett europeiskt patentverk, som skall pröva ansökningar som inges enligt konventionen, s. k. europeiska patentansökningar. Nyhetsgranskning av ansökningarna kommer dock att äga rum vid Internationella patentinstitutet i Haag. Enligt ett särskilt protokoll som utgör en integrerande del av konventionen, det s. k.centraliseringsprotokollet, skall institutet vid konventionens ikraftträdande införlivas med det europeiska patentverket och utgöra en filial till detta.
    En europeisk patentansökan omfattar en eller flera av de stater som har tillträtt den europeiska patentkonventionen. Emellertid föreligger utkast till en särskild konvention om ett enhetligt marknadspatent för de stater som tillhör EG, den s. k. inre konventionen. I utkastet föreskrivs, med stöd av en bestämmelse i den europeiska patentkonventionen, att en europeisk patentansökan inte får avse enstaka EG-stater. Den som i en europeisk patentansökan vill söka patent för någon stat som tillhör EG måste sålunda låta ansökningen omfatta samtliga EG-stater. Patent för dessa stater erhålles då i form av ett enhetligt marknadspatent. Avsikten var att detta utkast skulle behandlas vid en regeringskonferens i maj 1974. Sedan regeringsskifte ägt rum i Storbritannien i mars 1974 har emellertid denna konferens uppskjutits på brittisk begäran. För EG-staterna torde tillträde till den europeiska patentkonventionen bli avhängigt av att den inre konventionen kommer till stånd. Förfarandet vid det europeiska patentverket kommer därför med största sannolikhet att utmynna dels i ett gemen-

Internationellt patentsamarbete 497samt marknadspatent för EG-staterna och dels i fristående nationella patent för varje annan stat som omfattas av ansökningen.
    Marknadspatenten sägs i utkastet till den inre konventionen vara enhetliga och autonoma. Enhetligheten visar sig i att patentets verkan sträcker sig över hela konventionsområdet och att överföring eller upphörande av patent endast kan ske för området som helhet. Den autonoma karaktären visar sig i att dessa patent uteslutande regleras av bestämmelserna i den inre konventionen. De fördragsslutande staterna får ha nationella patentsystem vid sidan av systemet med marknadspatent. Konventionens syfte är emellertid bl. a. att förhindra en uppdelning av EG i skilda patentområden. Om en patenthavare har fört ut en patenterad vara på marknaden i någon fördragsslutande stat blir dess fortsatta utnyttjande fritt i alla stater som har tillträtt den inre konventionen. Härigenom genombryts den för patenträtten eljest gällande territorialitetsprincipen. Det har dock inte ansetts möjligt att helt genombryta denna princip. S. k. föranvändarrätt gäller sålunda endast för det land där sådan rätt har uppstått.
    Den europeiska patentkonventionen innehåller utförliga bestämmelser rörande förfarandet vid det europeiska patentverket och om detta verksorganisation. Som redan nämnts skall nyhetsgranskning av en europeisk patentansökan utföras vid det europeiska patentverkets filial i Haag medan den slutliga prövningen äger rum i München. Beslut i fråga om meddelande av patent meddelas av en prövningsavdelning (Examining Division). Invändningar mot meddelade patent prövas av särskilda invändningsavdelningar (Opposition Divisions). Nämnas bör att — i motsats till vad som vanligen gäller i länder som har invändningsförfarande —invändning mot patentansökan får framställas först efter det att patentformellt har meddelats. Såväl en prövningsavdelning som en invändningsavdelning består i regel av tre tekniska ledamöter. Om det anses erforderligt i det enskilda fallet skall även en juridisk ledamot ingå i avdelningen. Beslut av sådan avdelning kan överklagas till en särskild besvärsinstans (Board of Appeal). Besvärsavdelningen är som regel beslutför med två tekniska ledamöter och en juridisk ledamot. I vissa fall skall besvärsavdelningen ha ett större antal ledamöter. Vissa principiella frågor kan hänskjutas till en s. k. stor besvärsavdelning (Enlarged Board of Appeal), som består av fem juridiska och två tekniska ledamöter.
    Ett gemensamt förfarande för meddelande av patent förutsätter enhetliga regler i fråga om vissa huvudpunkter i den materiella patentlagstiftningen. I den europeiska patentkonventionen anges därför vilka krav en uppfinning skall uppfylla för att patent skall kunna meddelas av det europeiska patentverket. För att det europeiska patentsystemet skall bli attraktivt för de patentsökande är det dessutom nödvändigt, att patent som har meddelats av det europeiska patentverket kan upprätthållas under likartade villkor i de länder som omfattas av patentet. Härför erfordras enhetliga regler om giltighetstid och grunder för ogiltighetsförklaring. Konventionen innehåller därför en reglering av dessa frågor. I konventionen finns vidare bestämmelser om tolkning av patentkrav. Regleringen är i dessa avseenden tvingande för de fördragsslutande staterna.
    Patenttiden för patent som meddelas av det europeiska patentverket är 20 år räknat från ansökningsdagen. Stat som vid konventionens ikraftträdande har kortare patenttid för nationella patent har dock rätt att un-

 

32—743005, Svensk Juristtidning 1974

498 Måns Jacobssonder en tioårsperiod låta denna kortare patenttid gälla också för patent som har meddelats av det europeiska patentverket. F. n. är patenttiden i Sverige liksom i de övriga nordiska länderna 17 år från den dag då ansökningen gjordes.
    Av konventionens innehåll i övrigt skall här endast beröras frågan om uppfinnarens ställning, vilken fråga under förhandlingarna om konventionens utformning tillmättes stor betydelse från svensk sida. Enligt de nordiska patentlagarna skall uppfinnarens namn anges i ansökningen. Sökes patent av annan än uppfinnaren, skall sökanden styrka sin rätt till uppfinningen. Denna reglering har den fördelen att, med betoning av uppfinnarens centrala ställning i patentväsendet, frågan om vem som är att betrakta som uppfinnare blir utredd på ett tidigt stadium. Patentlagstiftningen i andra europeiska länder är väsentligt mindre fördelaktig för uppfinnarna. Under förhandlingarna om konventionens utformning hävdades från svensk sida, att konventionen borde ge uppfinnarna en lika starkställning som de nordiska patentlagarna ger dem. Från början möttes denna synpunkt med ringa förståelse, men i den slutligt antagna konventionstexten har det svenska önskemålet i hög grad tillgodosetts. Uppfinnarens namn skall sålunda anges i den europeiska patentansökningen. Sökes patent av annan än uppfinnaren, skall sökanden i ansökningen uppge hur han har förvärvat rätten till uppfinningen, och det europeiska patentverket skall delge uppfinnaren vad sökanden anfört i detta avseende. Godtar uppfinnaren inte sökandens uppgifter, har han möjlighet att vid domstol eller annan behörig myndighet föra talan om bättre rätt till uppfinningen. Har sådan talan väckts, skall det europeiska patentverket förklara den europeiska patentansökningen vilande till dess tvisten slutligt avgjorts.
    Det europeiska patentverket skall enligt konventionen tjänstgöra som internationell nyhetsgranskningsmyndighet och myndighet för internationell förberedande patenterbarhetsprövning enligt samarbetskonventionen. Enligt det tidigare nämnda centraliseringsprotokollet skall de stater som tillträder den europeiska patentkonventionen för sina patentmyndigheters del avstå från möjligheten att verka som internationell nyhetsgranskningsmyndighet resp. myndighet för internationell förberedande patenterbarhetsprövning. Endast det europeiska patentverket skall sålunda utöva dessa funktioner för de stater som tillträder den europeiska patentkonventionen. I protokollet görs emellertid undantag för patentmyndighet i stat vars officiella språk inte är något av de officiella handläggningsspråken vid det europeiska patentverket (engelska, franska och tyska). Sådan stats patentmyndighet får utföra både internationell nyhetsgranskning och internationell förberedande patenterbarhetsprövning enligt samarbetskonventionen med den begränsningen, att myndigheten får utföra sådan granskning resp. prövning endast när det gäller ansökningar som inges av dem som är medborgare i eller har hemvist i den staten eller i angränsande stat som har tillträtt den europeiska patentkonventionen. Detta undantag togs in i protokollet,sedan mycket starka krav härom hade framställts från de nordiska länderna. Om Sverige tillträder såväl samarbetskonventionen som den europeiska patentkonventionen, har Sverige sålunda möjlighet att låta det svenska patentverket tjänstgöra som internationell nyhetsgranskningsmyndighet och myndighet för internationell förberedande patenterbarhetsprövning inte bara för ansökningar från svenska sökande utan även för ansökningar som

Internationellt patentsamarbete 499ges in av sökande i de övriga nordiska länderna. Undantagsbestämmelsen torde i praktiken inte vara tillämplig på något annat patentverk. Det svenska patentverket kan alltså genom centraliseringsprotokollet komma att få en viss särställning inom det europeiska patentsystemet.
    För att inom det europeiska patentsystemet få till stånd en harmonisering av nyhetsgranskningen enligt samarbetskonventionen skall enligt centraliseringsprotokollet samarbete äga rum mellan det europeiska patentverket och sådan nationell patentmyndighet i en till den europeiska patentkonventionen ansluten stat som tjänstgör som internationell nyhetsgranskningsmyndighet. Detta samarbete skall grundas på ett särskilt avtal, som kan behandla bl. a. granskningsmetoder och utbildning av granskare.
    I den europeiska patentkonventionen föreskrivs att, om en internationell patentansökan har varit föremål för internationell nyhetsgranskning enligt samarbetskonventionen, kompletterande nyhetsgranskning alltid skall företas vid det europeiska patentverket. För sådan ansökan skall sökanden till det europeiska patentverket betala samma avgift för nyhetsgranskning som om någon internationell nyhetsgranskning inte hade ägt rum. Den europeiska patentorganisationens beslutande organ, förvaltningsrådet, får emellertid bestämma under vilka förutsättningar och i vilken omfattning det europeiska patentverket skall avstå från kompletterande nyhetsgranskning och endast ta ut en reducerad granskningsavgift av sökanden. Med hänsyn till vissa uttalanden som gjordes under de förhandlingar som föregick Münchenkonferensen torde det finnas anledning anta att internationell patentansökan, som varit föremål för internationell nyhetsgranskning vid det svenska patentverket, inte kommer att bli föremål för kompletterande nyhetsgranskning vid det europeiska patentverket om ansökningen fullföljs dit och att den granskningsavgift som eljest tas ut vid det europeiska patentverket kommer att nedsättas för sådan ansökan. Det samarbetsavtal som enligt vad ovan anförts skall ingås mellan det europeiska patentverket ochdet svenska patentverket torde komma att säkerställa, att den internationella nyhetsgranskning som utförs av det svenska patentverket blir av samma kvalitet som den som äger rum vid det europeiska patentverket. Någon kompletterande nyhetsgranskning av dylik ansökan torde därför inte komma att anses nödvändig.
    Den europeiska patentkonventionen har undertecknats av följande 16 stater: Belgien, Danmark, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Grekland, Irland, Italien, Liechtenstein, Luxemburg, Monaco, Nederländerna, Norge, Schweiz, Storbritannien, Sverige och Österrike. Förutom dessa stater deltog även Finland, Jugoslavien, Portugal, Spanien och Turkiet i Münchenkonferensen. Konventionen har ännu inte trätt i kraft. För ikraftträdande krävs att konventionen har tillträtts av sex stater och att i dessa stater under år 1970 ingavs sammanlagt minst 180 000 patentansökningar. Såväl den europeiska patentkonventionen som den ännu ej avslutade konventionen om marknadspatent kan förväntas träda i kraft omkring årsskiftet 1976/77.
    Det europeiska patentverket kommer uppenbarligen inte att kunna utföra fullständig handläggning av europeiska patentansökningar avseende uppfinningar på alla tekniska områden under den första tiden efter det att den europeiska patentkonventionen har trätt i kraft. Det blir därför nödvändigt att under en uppbyggnadsperiod införa vissa begränsningar. Under för-

500 Måns Jacobssonarbetet till konventionen har förutsatts, att det europeiska patentverket kommer att vara fullt utbyggt fem år efter konventionens ikraftträdande, dvs. i början av 1980-talet.
    Det europeiska patentverket skall vara självfinansierat, dvs. drivas utan bidrag från de fördragsslutande staterna. Under uppbyggnadsskedet måste emellertid dessa stater bidra till verkets finansiering med lån, som sedermera skall återbetalas. Det europeiska patentverkets inkomster kommer att bestå av de avgifter som erläggs av sökandena samt viss andel (högst 75 %) av de årsavgifter som patenthavare betalar till de fördragsslutande staternas patentmyndigheter för patent som har meddelats av det europeiska patentverket.
    Fullt utbyggt torde det europeiska patentverket komma att behöva 900—1 000 tekniska granskare, varav 400—500 vid den i Haag belägna filialen för nyhetsgranskning. Vidare behövs ett antal jurister samt viss administrativ personal. Även om principerna för rekrytering av personal inte har diskuterats, torde det vara rimligt att räkna med en fördelning mellan olika nationaliteter som motsvarar respektive stats andel i de lån som de fördragsslutande staterna skall ge den europeiska patentorganisationen under inledningsskedet. Den svenska andelen av personalen skulle i så fall bli minst fem procent. Detta skulle exempelvis innebära ett behovav ca 50 granskare från Sverige, varav ca 25 för tjänstgöring i Haag.
    Det har beräknats att sökanden för en europeisk patentansökan kommer att ådra sig kostnader på minst 15 000 kr. Härav utgör cirka 5 000 kr. avgifter till det europeiska patentverket och återstoden översättnings- och ombudskostnader. Dessa kostnader kan förefalla mycket höga. Det bör emellertid beaktas att sökanden genom att inge en europeisk patentansökan slipper att betala ansökningsavgifter till de nationella patentmyndigheterna i de stater som omfattas av ansökningen. Vidare undgår han de avsevärda ombudskostnader som uppkommer om patent söks vid nationella patentmyndigheter i flera länder. Med hänsyn till de höga kostnader som är förenade med en europeisk patentansökan torde emellertid en sådan ansökan bli motiverad från kostnadssynpunkt endast om ansökningen omfattar minst fyra stater.