Skadestånd vid upphörande av kommissionsuppdrag

 

Till en universitetslärares plikter hör bl. a. att söka orientera studenterna om innehållet i ny lagstiftning och i lagförslag som väntas bli lag inom den närmaste tiden. När förslaget till ändringar i kommissionslagen (framlagt i SOU 1970: 69) hunnit till propositionsstadiet (prop. 1974: 29)1 försökte jag därför att framställa huvuddragen i förslaget till studenternas tjänst. Det visade sig vara en rätt besvärlig uppgift, därför att reglerna tycktes tillkrånglade. Jag kom därvid att fundera något över lagstiftningstekniken och, så småningom, även över det sakliga innehållet i förslaget.
    Syftet med förslaget är att stärka kommissionärers, handelsagenters och handelsresandes ställning gentemot sina huvudmän, särskilt vid upphörandet av deras uppdrag. Den viktigaste reformen är att de vid upphörandet får rätt dels till s. k. efterprovision, dels till ersättning för investeringar som inte får täckning därför att uppdraget upphör. I det följande skall jag emellertid inte uppehålla mig vid dessa speciella regler — som givetvis i och för sig är värda en kommentar — utan endast vid de allmänna reglerna om upphörande av kommissionsuppdrag och om skadeståndsskyldighet enligt 46, 50 och 51 §§ i förslaget.
    Dessa regler gäller kommission, men genom hänvisningar i avsnitten om handelsagentur och om handelsresande som är självständiga företagare blir de tillämpliga även på dessa (se 76 och 87 §§). Reglerna har också en vidaregående betydelse. De hittills gällande reglerna har ansetts utgöra uttryck för allmänna principer om upphörande av uppdragsförhållanden.Enligt vad som framgår av propositionen är avsikten att även de reglersom nu föreslås skall kunna tillämpas analogt "i viss utsträckning".3 Det rörsig alltså om regler av principiell karaktär.
    De nu gällande reglerna kan i korthet sammanfattas på följande sätt.Om intet särskilt är avtalat anses ett kommissionsavtal vara slutet på obestämd tid, och det kan då bringas till upphörande när som helst, utan iakttagande av uppsägningstid och utan ersättningsskyldighet för någondera parten (46 §). Det inträffar emellertid ofta att avtal slutes antingen på bestämd tid eller med uppsägningstid. Det anses också, ehuru detta inte framgår av kommissionslagen, att det även utan uttryckligt avtal kan av omständigheterna framgå, att uppdraget skall bestå under viss tid, t. ex. när båda parter vid slutandet av avtalet var ense om att kommissionären skulle lägga ned vissa kostnader för vilka han uppenbarligen väntade att få ersättning genom sina förtjänster av uppdraget (se SOU 1970: 69 s. 22 f med hänvisningar). Om något av dessa fall är förhanden uppstår frågan vad som inträffar om endera parten vill avbryta uppdraget i förtid.5 Principen är att

 

1 Förslaget har inte varit remitterat till lagrådet.
2 Se särskilt Rodhe, Obligationsrätt, 1956, § 59 vid n. 33, Bertil Bengtsson, Hävningsrätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott, 1967, s. 452 ff.
3 Prop. 1974: 29 s. 46. Uttalandet hänför sig inte särskilt till de regler som nu diskuteras.
4 Se SOU 1970: 69 s. 21 ff. Jfr Hellner, Köprätt, 4 uppl. 1974, s. 243 ff.
5 Kommissionslagen förutsätter att det kan vara en skillnad i bundenhet mellan resp. kommittent och kommissionär. 50 § handlar nämligen om att "det är kommissionär tillförsäkrat" att handhava uppdraget under bestämd tid o. s. v., medan 51 § handlar om att kommissionär "har åtagit sig" att under bestämd

Jan Hellner 521ingendera parten har någon rätt till "naturaluppfyllelse", d. v. s. en förtida uppsägning av endera parten får verkan även mot andra partens vilja. I allmänhet medför den dock skadeståndsskyldighet för den uppsägande parten. Undantag gäller när den förtida uppsägningen sker på grund av andra partens kontraktsbrott, och i sådant fall har också den uppsägande parten själv rätt till skadestånd. Därjämte kan förtida uppsägning ske, utan skadeståndsskyldighet på någondera sidan, när det finns "giltig anledning" i "särskild omständighet". Se 50 och 51 §§.
    När man nu jämför dessa regler med dem som föreslås i propositionen finner man till en början en omredigering, vilken främst torde vara betingad av önskan att få plats för regler om uppsägningstid och om ersättning för investeringar som inte blivit täckta, utan att bryta paragrafföljden genom att sätta in någon "a"-paragraf. Omredigeringen har emellertid fört med sig åtskilliga andra rättstekniska nyheter. Såsom strax skall belysas närmare är redigeringen delvis av den karaktär, att läsaren frågar sig omdet inte hade varit möjligt att uttrycka saken på ett enklare och riktigare sätt. Läsaren blir då också undrande: är det möjligt att lagstiftaren inte har insett möjligheten att förenkla, eller finns det sakliga skäl, som läsaren inte genomskådar, för vad som förefaller vara onödiga komplikationer? Några exempel på lagstiftningstekniken skall nu lämnas.
    I 46 § sägs att om kommittent vill återkalla uppdrag eller kommissionär vill avsäga sig uppdrag det står honom fritt, men att part som bringar uppdraget att upphöra "utan att iakttaga gällande uppsägningstid" dock är skyldig att utge skadestånd i enlighet med 51 §. Det sista förefaller att uteslutande vara en erinran om den regel som framgår av 51 §. Men när man så kommer till 51 § finner man att denna bestämmelse föreskriver skadeståndsskyldighet, inte bara när uppdrag bringas att upphöra utan iakttagande av gällande uppsägningstid, utan också om det kan anses avtalat att kommissionären skall sköta uppdraget under bestämd tid eller slutföra visst ärende och uppdraget bringas att upphöra i förtid. Varför nämns inte också detta fall i 46 §? Varför står det inte exempelvis: "Part som bringar uppdraget att upphöra i förtid är dock skyldig att utgiva skadestånd enligt 51 §"? Ligger här någon hund begraven, och vilken är då denna?
    Av 50 § framgår, enligt en ny regel, att "varaktigt kommissionsuppdrag" kan upphöra på (vad jag med ett i lagen inte förekommande uttryck vill kalla) "normalt sätt" i två fall: antingen genom att bestämd tid utlöper, eller genom att uppsägning sker och sedan viss i lagen angiven frist förlöper. Här har man alltså enligt förslaget för ett speciellt fall, nämligen att uppdraget är "varaktigt", frångått principen att om intet är avtalat uppdraget kan bringas att upphöra när som helst utan skadeståndsskyldighet. Regeln är tvingande till kommissionärens förmån (50 § 2 p.).
    Man kommer så till 51 § som i förslaget lyder på följande sätt:

 

    Om kommittenten eller kommissionären bringar uppdraget att upphörautan att iakttaga gällande uppsägningstid, skall han ersätta motparten denförlust som denne lider därigenom. Detsamma gäller, om det kan anses avtalat

 

tid handhava uppdraget o. s. v. Principerna är dock desamma i båda fallen. I det följande antas, vilket även förslaget gör, att dessa båda situationer sammanfaller, d. v. s. att om kommittenten är bunden även kommissionären är bunden och vice versa.

522 Jan Hellneratt kommissionären skall sköta uppdraget under bestämd tid eller slutföra visst ärende och uppdraget bringas att upphöra i förtid.
    Första stycket gäller ej, om part återkallar eller avsäger sig uppdraget på grund av att motparten har åsidosatt sina avtalsenliga förpliktelser mot honom. Kommittenten undgår dock i sådant fall ersättningsskyldighet endast om kommissionären har gjort sig skyldig till väsentlig pliktförsummelse. Även i annat fall än när pliktförsummelse föreligger är part befriad från skadeståndsskyldighet enligt första stycket om det icke rimligen kan påfordras att uppdraget skall bestå.
    Part som bringar uppdraget att upphöra i förtid på grund av den andres pliktförsummelse och som enligt andra stycket är befriad från skadeståndsskyldighet har rätt till ersättning av motparten för den förlust han lider till följd av att uppdraget upphör i förtid. Part har även rätt till ersättning om uppdraget förfaller i förtid till följd av motpartens konkurs.
    Kommissionären kan ej före uppdragets upphörande med bindande verkan avstå från den rätt till ersättning som tillkommer honom enligt denna paragraf.

 

    Såsom nyss nämndes kan enligt 50 § varaktigt kommissionsuppdrag upphöra på normalt sätt i två fall: när bestämd tid utlöper, och med uppsägningstid. Man frågar sig då hur det går med rätten till skadestånd enligt 51§ 1 st. om vid uppdrag för bestämd tid part bringar uppdraget att upphöra i förtid. Detta fall förefaller inte vara nämnt. Här kan man emellertid av motiven utläsa, att även detta fall anses vara täckt av 1 st. 2 p.6 M. a. o., uttrycket "det kan anses avtalat att kommissionären skall sköta uppdraget under bestämd tid" täcker alltså dels det i 50 § särskilt nämnda fall, att det är uttryckligen avtalat att varaktigt kommissionsuppdrag avser viss bestämd tid, dels ett antal andra fall, som inte är berörda av 50 §. Denna redigering förefaller oklar på ett onödigt sätt.
    Ser man på den rättstekniska konstruktionen av 51 § finner man att 1 st. anger en huvudregel, 2 st. 1 p. ett undantag från denna huvudregel, och 2 st. 2 p. ett undantag från undantaget. 2 st. 3 p. innehåller ett med 1 p. jämställt undantag. 3 st. 1 p. kopplar sedan ytterligare rättsföljder till de rättsfakta som anges i resp. 2 st. 1 p. och 2 st. 2 p. (men berör inte det i 2 st. 3 p. avsedda fallet). Vore det inte möjligt att uttrycka reglerna på ett enklare sätt?7
    Det är emellertid en annan omständighet som också förvånar från redigeringssynpunkt. 2 st. 1 p. avser både kommittentens och kommissionärens handlande, vilket framgår av att det talas om att "part återkallar eller avsäger sig uppdrag". Ordet "återkalla" kan nämligen endast avse kommittentens handlande. Men sedan följer i 2 p. en regel beträffande kommittents återkallande som till synes gör 1 p. helt betydelselös beträffande återkallande. Där föreskrivs nämligen att återkallelse utan skadeståndsskyldighet blott kan ske "när kommissionären har gjort sig skyldig till väsentlig

 

6 Se prop. 1974: 29 s. 68.
7 Ett enkelt förslag, som säkert kan förbättras: "Avsäger sig kommissionären uppdraget i förtid på grund av kommittentens pliktförsummelse undgår han skadeståndsskyldighet och är själv berättigad till ersättning för den förlust som han lider genom att uppdraget upphör i förtid. Kommittenten undgår skadeståndsskyldighet och får rätt till ersättning om han återkallar uppdraget i förtidpå grund av att kommissionären har gjort sig skyldig till väsentlig pliktförsummelse. Part har rätt till ersättning om uppdraget förfaller i förtid till följd av andra partens konkurs. Kan det icke rimligen påfordras att uppdraget skall bestå, äger vardera parten uppsäga det i förtid utan skadeståndsskyldighet och utan rätt till ersättning."

Skadestånd vid upphörande av kommissionsuppdrag 523pliktförsummelse".8 Blir inte återkallanderegeln i 1 p. helt utan innehåll genom den regel som ges i 2 p.? Detta är återigen en sådan fråga där läsaren undrar vad som kan dölja sig bakom ett till synes onödigt komplicerat uttryckssätt.
    Det sakliga innehållet är värt minst lika mycken uppmärksamhet som redigeringen. Såsom redan framgått är de hittills gällande reglerna om upphörande och skadestånd likformiga beträffande kommissionär och kommittent. Samma omständigheter som ger den ene rätt till uppsägning utan skadeståndsskyldighet ger den andre sådan rätt, och samma omständigheter som ådrar den ene skadeståndsskyldighet ådrar den andre sådan skyldighet. Förslaget gör emellertid en skillnad mellan kommissionär och kommittent. Kommissionär har rätt att avsäga sig uppdraget utan skadeståndsskyldighet och med rätt till skadestånd av motparten vid varje "pliktförsummelse" från kommittenten. Kommittenten kan däremot återkalla uppdraget utan skadeståndsskyldighet och får rätt till skadestånd av kommissionären endast om kommissionären har gjort sig skyldig till "väsentlig pliktförsummelse". I senare fallet gäller således ett väsentlighetskrav som saknas i det förra fallet. Vidare är regeln till viss del tvingande till kommissionärens förmån men ej till kommittentens. Enligt 51 § 4 st. kan nämligen kommissionär ej före uppdragets upphörande med bindande verkan avstå från den rätt till ersättning som tillkommer honom enligt paragrafen. Kommissionären har således alltid rätt till skadestånd om kommittenten återkallar uppdraget utan att kommissionären har gjort sig skyldig till väsentlig pliktförsummelse eller om han själv avsäger sig uppdraget på grund avkommittentens pliktförsummelse.9 Eljest är emellertid skadeståndsreglerna dispositiva.10 Kommittenten kan således frånskriva sig rätten till skadestånd om han återkallar uppdraget på grund av kommissionärens väsentliga pliktförsummelse, och han kan åta sig skadeståndsskyldighet för det fall att kommissionären avsäger sig uppdraget utan att kommittenten gjort sig skyldig till pliktförsummelse, ett fall som givetvis kan tänkas.
    Man måste då fråga sig om dessa regler är rimliga och lämpliga. Vad är skälet till att kommissionären är gynnad framför kommittenten? Ett tänkbart skäl är att kommissionären antas inta en underlägsen ställning i förhållande till kommittenten. Ett annat tänkbart skäl är att upphörandet av ett uppdrag är en allvarligare händelse för en kommissionär än för en kommittent, t. ex. därför att denne lägger ned kostnader för att driva upp en rörelse. En annan möjlighet är att kommissionären genomsnittligt sett har en svagare ekonomisk ställning än kommittenten, så att påföljder drabbar honom hårdare, t. ex. därför att han är mera beroende för sin försörjning av

 

8 Man lägger f. ö. märke till att 52 § talar om att kommittenten återkallar uppdraget på grund av att kommissionären "i väsentlig mån har åsidosatt sina skyldigheter mot honom". Är det någon skillnad i sakligt innehåll mellan de uttryck som används i resp. 51 och 52 §§? Om inte, varför används olika uttryck?
9 Enligt lagtextens lydelse förefaller kommissionären kunna med bindande verkan åtaga sig skadeståndsskyldighet om kommittenten återkallar uppdraget på grund av kommissionärens pliktförsummelse, även om denna inte är väsentlig. Kommissionären skulle då på en gång vara berättigad till skadestånd (enligt tvingande regel) och skadeståndsskyldig. Det är emellertid ovisst om detta är avsett.
10 Det bortses här från möjligheten till jämkning med stöd av grunderna för 8 § skuldebrevslagen.

524 Jan Hellneruppdragets bestånd. Hur det förhåller sig med dessa olika skäl är emellertid i praktiken mycket tvivelaktigt, såsom strax skall framgå.
    Ser man på de skäl som anförs i betänkandet finner man att däri diskuteras "uppsägningsskydd" som en helhet, varvid uppsägningstid, rätt till efterprovision och rätt till ersättning för investeringar får åtskilligt större utrymme än skadeståndsskyldigheten vid upphörande i förtid.11 Den egentliga argumenteringen ägnas åt handelsagenter, och det konstateras att dessa ofta vid avtalsslutet intar ett underläge i förhållande till sina huvudmän samt att de i olika avseenden kan lida förlust vid avtalets upphörande.12vad avser kommissionärer diskuteras främst huruvida behovet av skydd för dem är detsamma som för handelsagenter. Det konstateras att även om så vanligen inte är fallet, det dock kan inträffa fall där behovet av uppsägningsskydd är detsamma. På denna grund föreslås samma regler.13 Man tycks inte alls ställa frågan, om eventuellt kommissionsreglerna också täcker fall där något särskilt uppsägningsskydd för kommissionären är helt omotiverat, och ej heller frågan om skadeståndsreglerna passar på alla fall av förtida uppsägning vid kommission.
    I propositionen generaliserar föredragande statsrådet såtillvida som han "liksom de sakkunniga" finner det uppenbart att de grupper av uppdragstagare som omfattas av lagen ofta befinner sig i ett underläge i förhållande till huvudmannen vid uppdragsavtalets ingående.14 Även den följande allmänna motiveringen i propositionen behandlar alla uppdragstagare som avses med lagen såsom en enhetlig grupp och är av mycket generell karaktär.
    Ser man på de förhållanden som lagen omfattar måste man emellertid ställa sig tvivlande till riktigheten av dessa premisser. En sak är att uppdragstagare som har varaktigt uppdrag bör vara berättigad till ersättning för investeringar och till efterprovision när uppdraget upphör, samt att styrkeförhållandena mellan parterna ofta kan vara sådana att denna rätt bör vara skyddad genom tvingande regler. En helt annan sak är om reglerna om skadestånd vid förtida upphörande bör vara generellt avfattade som skyddsregler till uppdragstagarnas förmån, och om dessa regler också bör vara tvingande.
    Till en början förefaller det tveksamt om det är rimligt att en part som säger upp ett avtal på grund av andra partens kontraktsbrott därigenom skall ådra sig skadeståndsskyldighet. Vi kan tänka oss situationen att en kommissionär — som för all del gärna kan tänkas ha haft en underlägsen ställning vid avtalets ingående i förhållande till sin huvudman — finner att han vill avbryta ett uppdrag, meddelat för bestämd tid av vilken det ännu återstår en betydande del. Om han då går till en advokat för att få råd, är det möjligt att advokaten säger honom följande. Avsäger han sig utan vidare uppdraget i förtid, blir han skyldig ersätta kommittenten dennes skada. Det kan tänkas bli dyrbart. Men om han missköter uppdraget, utan att dock gå så långt att han gör sig skyldig till "väsentlig pliktförsummelse",

 

11 SOU 1970: 69 s. 35 ff.
12 SOU 1970: 69 s. 34 ff.
13 SOU 1970:69 s. 44 f. Jfr s. 50 där det uttryckligen sägs, att ändringsförslagen tillkommit huvudsakligen med tanke på angelägenheten att stärka handelsagentens rättsställning gentemot huvudmannen vid uppdragets upphörande.
14 Se prop. 1974: 29 s. 45.

Skadestånd vid upphörande av kommissionsuppdrag 525är det mycket sannolikt att kommittenten finner att han inte vill låta uppdraget bestå, och om kommittenten då säger upp avtalet i förtid blir kommissionären berättigad till skadestånd. Det bästa tillvägagångssättet är då att missköta uppdraget i stället för att säga upp det!
    När det gäller kommission saknas ofta många av premisserna för att det skall vara rimligt att ge kommissionären en bättre ställning än kommittenten vid förtida uppsägning. Kommission är ett vidare begrepp än de båda andra som behandlas i kommissionslagen, d. v. s. handelsagentur och handelsresande. Reglerna om handelsagentur och om handelsresande förutsätter att det är fråga om försäljning och att vissa andra allmänna villkor är uppfyllda (65 och 85 §§ kommissionslagen). I praktiken blir reglerna tilllämpliga inom ganska snävt avgränsade områden, och det torde vara sällsynt att en privatperson är uppdragsgivare. Kommission avser däremot både inköp och försäljning, och kommission förutsätter endast att uppdragstagaren har åtagit sig uppdrag att för annans räkning men i eget namn sälja eller inköpa varor, värdepapper eller annan lös egendom (4 §). Enstaka uppdrag, utan varaktig karaktär, torde vara mycket vanligare än vid handelsagentur och anlitande av handelsresande.15 Kommittenten kan mycketväl vara en privatperson. En privatperson som anlitar en bilhandlare för att få en bil såld, eller den som vänder sig till en antikhandlare för att denne för hans räkning skall köpa en antik möbel, blir kommittent om avsikten är att företrädaren skall handla i eget namn. Reglerna gynnar i sådana fall företagaren framför privatpersonen.
    Antag att en person vill sälja sin bil och träffar avtal med en bilhandlare att denne skall sälja bilen i sitt namn. Bilhandlaren låter kunden underteckna ett avtal att han skall ha ensamrätt att sälja bilen under ett år. Efter en tid finner ägaren att bilhandlaren gör praktiskt taget ingenting för att bilen skall säljas. Ägaren återkallar uppdraget, och det konstateras att bilhandlaren inte har iakttagit sina skyldigheter enligt 7 § kommissionslagen. Men om ägaren inte kan visa att handlaren har gjort sig skyldig till väsentlig pliktförsummelse, blir han inte bara utan skadestånd utan blir själv skadeståndsskyldig. Om bilhandlaren är smart kan han ha ett kontraktsformulär vilket innehåller för uppdragsgivaren mycket betungande bestämmelser, utan att de tvingande reglerna i lagen lägger något hinder ivägen.
    Andra märkliga konsekvenser kan också inträffa. Antag att en person vill inköpa ett halvt dussin gustavianska stolar av en särskild typ. Han vänder sig till en antikvitetshandlare, som lovar att försöka skaffa stolarna, varvid han skall köpa dem i eget namn. Spekulanten är emellertid på det klara med att det kan finnas andra möjligheter att köpa sådana stolar, och han förutser därför möjligheten att han kan vilja återkalla uppdraget innan det utförts. Handlaren är fullt med på det. Det finns två möjligheter. Antingen får handlaren ett uppdrag tills vidare, och uppdragsgivaren kan då — utan att lagen lägger något hinder i vägen — återkalla det när som helst utan ersättningsskyldighet. Men antag att det i stället överenskoms, att handlaren skall ha uppdraget i sex månader, men att uppdragsgivaren inte skall vara ersättningsskyldig om han återkallar det innan dess. Ett sådant uppdrag förefaller sakligt vara så gott som likvärdigt med det förra. Men om

 

15 Jfr SOU 1970: 69 s. 44: "De flesta kommissionsuppdrag avser viss försäljning eller visst inköp."

526 Skadestånd vid upphörande av kommissionsuppdraguppdragsgivaren i sådant fall återkallar uppdraget före utgången av de sex månaderna blir han skadeståndsskyldig enligt tvingande regel (51 § 4 st., jfrt med 1 st. 2 p.).
    Det förefaller mig uppenbart att dessa regler inte är lämpade att tillämpas som allmänna rättsgrundsatser. Man har utgått från vissa speciella situationer och sökt finna regler som är lämpliga för dem. Man har sedan undan för undan generaliserat i olika avseenden, och därigenom kommit fram till allmänna principer som åtminstone i vissa situationer är klart olämpliga. Redigeringen av reglerna försvårar för den som inte lägger ned ett visst mått av energi att förstå vilka konsekvenser reglerna kan leda till.Man bör då åtminstone inte dra ut dessa konsekvenser längre än lagtexten tvingar till. Men vad skall då antas gälla i framtiden beträffande alla de fall för vilka det inte finns någon vägledande lagstiftning?

                                                                                                                                  Jan Hellner