Avveckling av små aktiebolag
Professor Rodhe har i en artikel i år i denna tidskrift (s. 237 ff) framfört åtskilliga synpunkter på den under hösten 1973 beslutade lagstiftningen om avveckling av aktiebolag, som inte före utgången av år 1978 höjer aktiekapitalet till 50 000 kr. Syftet med min artikel är att belysa de av Rodhe väckta frågorna och visa att de givna civilrättsliga reglerna om avvecklingen kommer att fungera väl i praktiken.
Utgångspunkten är att praktiska problem kan tänkas uppkomma endast beträffande rörelsedrivande bolag. Avvecklingen av skrivbordsbolag, vilande bolag o. dyl. behandlas därför inte i denna artikel.
De rörelsedrivande bolagen med ett aktiekapital understigande 50 000kr. uppgår till 60 000 à 65 000. Det totala antalet aktiebolag med aktiekapital understigande 50 000 kr. uppgår till 106 0001.
Bolagen har fått fem år på sig att förbereda höjning av aktiekapitalet. Enligt en särskild undersökning avseende räkenskapsåret 1970 uppgick det egna kapitalet till i genomsnitt ca 42 000 kr. i rörelsedrivande bolag med ett aktiekapital under 50 000 kr. Härtill skall läggas värdet av eventuella dolda reserver i anläggningstillgångar vartill hänsyn inte kunnat tas vid den nyssnämnda undersökningen. Utöver de tillgångar som finns i bolagen kommer också den fortgående inflationen till hjälp vid höjningen. Många gånger disponerar aktieägarna över tillgångar vid sidan av bolaget som kan användas för höjningen. Det finns dessutom möjlighet för aktieägarna att ta lån för att genomföra höjningen. Jag har svårt att tro att inte det stora flertalet rörelsedrivande bolag skulle kunna höja sitt aktiekapital till 50 000kr. under den femåriga övergångstiden.2
Självfallet måste man dock räkna med att det vid årsskiftet 1978/1979 kan finnas ett betydande antal rörelsedrivande bolag som inte har höjt sittaktiekapital. Vad händer nu med dem?
Patentverket har under våren 1974 tillställt alla bolag med aktiekapital understigande 50 000 kr. en broschyr med uppgifter om innebörden av övergångsregleringen. Broschyren innehåller en mer populärt hållen beskrivning av alla detaljer av någon betydelse i övergångsregleringen. Dessutom återges lagtexten in extenso. Gjorda undersökningar visar att praktiskt taget alla rörelsedrivande bolag av det slag det nu är fråga om är enmansbolag eller fåmansbolag. Under sådana omständigheter synes man kunna utgå från att innebörden av lagstiftningen i det stora flertalet fall bringas till aktieägarnas kännedom. Att så bör ske anges också i patentverkets broschyr. Informationsåtgärder torde också komma att vidtas av företagens organisationer, advokater, revisorer m. fl. Det må slutligen anmärkas att bolagen enligt lag är skyldiga att meddela patentverket sin postadress.
Delägarna i de rörelsedrivande aktiebolag, som inte höjer aktiekapitalet, måste därför antagas komma att förbereda sig på den situation som inträder när bolaget tvångsupplöses. Jag kan inte förstå annat än att de kommer att både inbördes och med bolagets medkontrahenter — leverantörer, kunder, kreditgivare etc. — göra upp hur rörelsen skall drivas i fortsättningen. Är det ett enmansbolag blir det, som Rodhe antyder, inte något större problem — aktieägaren fortsätter rörelsen som personlig firma. Finns det flera aktieägare, kommer de säkert att träffa ett bolagsavtal och låta rörelsen fortsätta som handelsbolag. Det är ju ändå fråga om rörelseidkare som inte står alldeles handfallna när nya händelser påverkar deras rörelse. Menom de inte gör det? Ja, då anses enligt uttalanden i motiven — vilka godtas av Rodhe — ett bolagsavtal uppkomma genom konkludent handling med de förutvarande aktieägarna som bolagsmän. Alltså: efter en kortare tid blir det gamla aktiebolaget automatiskt ett handelsbolag trots att något uttryckligt bolagsavtal inte har träffats. Slutresultatet blir följaktligen att rörelsedrivande avregistrerade aktiebolag med två eller flera aktieägare antingen genom avtal eller genom konkludenta åtgärder transformeras till handelsbolag.
Tankegången bakom lagstiftningen kan alltså schematiskt beskrivas på följande sätt.
1) Endast rörelsedrivande bolag kan ge upphov till några större problem.
2) Rörelsedrivande bolag kommer ofta att höja aktiekapitalet.
3) Endast beträffande rörelsedrivande bolag där det finns flera delägare uppkommer problemet om deras inbördes relationer och hur de skall företrädas gentemot tredje man.
4) I det stora flertalet fåmansbolag kommer delägarna att själva ordna upp saken genom att sluta avtal om handelsbolag. Det bör understrykas att detta är en väsentlig utgångspunkt för lagstiftningen.
5) Om delägarna i ett rörelsedrivande fåmansbolag inte sluter något bolagsavtal, uppstår ändå efter en kortare tid ett bolagsavtal genom konkludent handling, dvs. fortsatt drift av rörelsen. Varje bolagsmans insats motsvarar då hans andel i det avregistrerade aktiebolagets förmögenhet. Lagen om handelsbolag och enkla bolag blir tillämplig.
6) Det avregistrerade aktiebolaget var bokföringspliktigt. Rörelsen kan dock vara av den karaktären att den inte i och för sig är bokföringspliktig och i så fall brister förutsättningen för att det skall bli fråga om handelsbolag. Det måste dock antas att sådana situationer blir sällsynta med hän-
syn till bokföringspliktens omfattning3. Man kan därför i praktiken bortse från dessa fall.
Mot den bakgrunden anses i propositionen att man kan lämna därhän "vad ett avregistrerat aktiebolag egentligen har för juridisk karaktär". Den frågan får ju betydelse bara för den korta tid som i vissa fall kan löpa från den 1 januari 1979 fram till den dag då ett bolagsavtal anses ingånget genom konkludenta handlingar. Jag tycker därför att den i motiven gjorda jämförelsen med förhållandena vid bildande av aktiebolag under tiden före bolagets registrering är ganska träffande. Det blir ett kort övergångsstadium innan rörelsen övergår på ett handelsbolag.
Trots detta har naturligtvis lagstiftaren inte kunnat ta på sitt ansvar att lämna oreglerat vad som händer med bolagets skulder och vem som blir part i bolagets avtal. Det är ju då frågan om relationerna mellan bolaget—delägarna och tredje man. Grundregeln i svensk rätt är att utbyte av gäldenär fordrar borgenärens medgivande. Denna grundregel har nu genom övergångsregleringen försetts med undantag. Innebörden av regleringen kan — som också sägs i motiven — beskrivas så att man tillskapar ett slags universalsuccession. Aktieägare, styrelseledamöter och verkställande direktör svarar för skulderna. Aktieägarna inträder som avtalspart i bolagets ställe. Däremot ges — till Rodhes förvåning — inte någon regel om hur det går med tillgångarna. Visst kunde man ha givit en regel om det. Men är det verkligen nödvändigt att lagstifta om det självklara? Vad är alternativet till att aktieägarna övertar tillgångarna? Det finns inte någon annan tänkbar rättsägare. Tillgångarna kan ju inte gärna bli herrelösa. Och som Rodhe också omnämner: det finns uttalanden i motiven som alldeles klart visar att man utgår från att tillgångarna övergår i aktieägarnas ägo.
Rodhe ställer frågan om det blir egendomsgemenskap eller samäganderätt när det avregistrerade bolaget har flera aktieägare. Jag delar Rodhes uppfattning att det första alternativet ligger närmast till hands. Jag tror inte att frågan får någon praktisk betydelse. Egendomen kommer att tillhöra ett handelsbolag, i varje fall efter en kortare tid.
Ett specialprogram uppkommer dock beträffande fast egendom låt vara att det torde bli ganska få avregistrerade bolag som äger fastighet. Principen är ju den att varje fång måste lagfaras. Man kommer därför knappast ifrån att meddela lagfart för aktieägarna, som ju vid årsskiftet träder i bolagets ställe. Inskrivningsmyndigheten behöver dock inte tänka på om det föreligger egendomsgemenskap eller samäganderätt. Även i samäganderättsfallet kan nämligen gemensam lagfart beviljas delägarna.4 Det kan tilläggas att man i propositionen förutsätter att frågan om eventuell eftergift av lagfartsstämpel skall tas upp till behandling i senare sammanhang.
Rodhe har ifrågasatt om inte domstolarna trots bestämmelserna om universalsuccession skulle kunna komma till det resultatet att medkontrahenten i vissa fall skulle ha rätt att frånträda avtal som slutits med bolaget.
Ett syfte med de särskilda reglerna om att aktieägarna inträder som parti bolagets avtal har varit att skapa garantier för att bolagets medkontrahenter inte skall kunna komma ifrån sina avtal med bolaget under hänvisning till att bolaget avregistrerats. Ett exempel som nämns i propositionen: hyresvärden kan inte komma åt den till bolaget uthyrda lokalen med hänvisning till att bolaget avregistrerats. Från den synpunkten förefaller det mig stå i strid med uttalandena i förarbetena att en domstol skulle kunna komma till det resultatet att medkontrahenten trots allt har rätt att frånträda avtalet. Jag har också svårt att se att medkontrahenten lider någon större skada genom partssuccessionen. Aktieägarkollektivets ekonomiska möjligheter att fullfölja avtalet måste rimligtvis vara bättre än bolagets. Och någon reell förändring inom den personkrets medkontrahenten i realiteten har att göra med sker inte. De gamla aktieägarna fortsätter ju rörelsen med den enda ändringen att den juridiska formen för rörelsen förändras.
Åtminstone teoretiskt kunde dock en komplikation tänkas uppkomma. Medkontrahenten kan möjligen säga att han visserligen är skyldig att godta de förutvarande aktieägarna som avtalspart men att han inte går med på att låta det av aktieägarna bildade handelsbolaget bli avtalspart. Jag lämnar därhän huruvida en sådan ståndpunkt är förenlig med grunderna förlagstiftningen. Jag tror inte att situationen kommer att uppstå i praktiken.
Rodhe framhåller att reglerna om ansvar för bolagets skulder är utomordentligt farliga för de aktieägare m. fl. som inte är juridiskt kunniga och vaksamma. Några reflexioner härtill.
Fanns inte regeln skulle situationen självfallet bli mycket farlig för borgenärerna, som plötsligt skulle sakna gäldenär. Den är emellertid inte så farlig för aktieägarna m. fl. Normalt övertar de tillgångar som mer än väl täcker skulderna; ett aktiebolag är ju skyldigt att träda i likvidation när aktiekapitalet gått förlorat till två tredjedelar. Ofta har aktieägare i de bolag det är fråga om redan genom borgen eller på annat sätt ett personligt ansvar för åtminstone en del av bolagets skulder. Alla berörda bolag har, som förut nämndes, särskilt informerats om lagstiftningens innebörd. Aktieägarna har flera år på sig att bestämma hur situationen skall ordnas upp. Det får antas att saken ofta löses efter överläggningar mellan aktieägare och borgenärer. Om en aktieägare — eller en borgenär — finner att saken inte kan ordnas på ett tillfredsställande sätt har han fått möjlighetatt komma ur det hela genom att under tiden den 1 oktober 1977—den 31 mars 1978 få bolaget försatt i likvidation. Aktieägaren har vidare möjlighet att verka för att aktiekapitalet höjs eller att bolaget träder i likvidation enligt vanliga regler. När så bolaget avregistreras får han ånyo möjlighet att få igång ett likvidationsförfarande vilket kan få betydelse bl. a. för den som blev aktieägare efter den 31 mars 1978. Jag har svårt att se att detta innebär någon särskilt farlig situation.
Rodhe menar att det kunde vara en utväg att efter övergångstidens utgång tillåta en reträtt in i det vanliga likvidationsförfarandet. Men är inte just detta övergångsregleringens innebörd? Det sägs ju att 173 a § tredje stycket aktiebolagslagen skall äga motsvarande tillämpning. Detta stycke lyder:
Uppkommer i fråga om bolag, som avförts ur registret enligt första eller andra stycket, behov av likvidationsåtgärd, skall på ansökan av den vars
rätt därav beröres en eller flera likvidatorer förordnas av rätten; och skall därefter vad ovan är stadgat om likvidations verkställande äga tillämpning.
Det kursiverade avsnittet torde innebära att alla regler om likvidationsverkställande blir tillämpliga, däribland också den av Rodhe åberopaderegeln i 163 § andra stycket om återbäring av egendom. Likvidation skall alltså, som Rodhe uttrycker saken (s. 259), förrättas i sedvanlig ordning. Såvitt jag förstår betyder hänvisningen till 173 a § tredje stycket att man genom att begära likvidation efter det att bolaget avförts ur registret kan få till stånd ett ordinärt likvidationsförfarande. Bolagets egendom återgår från aktieägarna till ett likvidationsbo. Att detta är lagstiftningens innebörd bestyrks också av att det i motiven talas om att likvidation skall komma tillstånd. Finns det inte någon egendom kan man ju — som Rodhe synes mena— knappast verkställa någon likvidation.
Självfallet kan man diskutera om man kan undvara reglerna om personligt gäldsansvar och helt lita till likvidationsförfarandet. Likvidation är dock en tungrodd historia. Tanken bakom reglerna om personligt gäldsansvar och aktieägarnas inträde i bolagets avtal har varit att i mesta möjliga mån främja att aktiebolaget på ett smidigt sätt transformeras till personlig firma resp. handelsbolag.
Rodhe gör gällande att en avregistrering av aktiebolag medför att företagsinteckning förlorar sin verkan (s. 266—267). Detta strider mot uttalanden i förarbetena. Avregistreringen innebär, som förut nämnts, en form av universalsuccession. Avlider en näringsidkare inträder dödsboet i hans ställe och företagsinteckningen fortsätter att gälla i dödsboets egendom. För mindel anser jag att man bör se saken på samma sätt när det är fråga om att ett aktiebolag efterträds av delägarna i bolaget. Den uppfattningen synes ligga till grund för det av Rodhe citerade uttalandet i propositionen om att avregistreringen inte rubbar företagsinteckningens giltighet. Med hänsyn till lagstiftningens karaktär av övergångsreglering har det inte ansetts nödvändigt att ta in en regel i lagen om företagsinteckning om att rörelsen efter avregistreringen skall anses vara samma verksamhet som bolagetsrörelse (jfr 3 § andra stycket lagen om företagsinteckning). I sammanhanget bör tilläggas att de krediter som beviljas bolag av det slag det nu är fråga om vanligtvis inte löper på så lång tid som fem år. I varje fall professionella kreditgivare får antas ha klart för sig att bolaget kan komma att avregistreras när det blir aktuellt att omsätta lån eller bevilja nya krediter under femårsperiodens lopp.
Med anledning av att Rodhe ställt vissa frågor rörande styrelseledamöter vill jag framhålla följande. Självfallet drabbas styrelsesuppleant och vice verkställande direktör av samma ansvar som styrelseledamot och verkställande direktör. Detta följer av 80 § aktiebolagslagen. Det där använda uttrycket "denna lag" avser också lagar om ändring i lagen jämte ev. övergångsbestämmelser. Den lag (SFS 1973: 303), vars övergångsbestämmelser det nu är fråga om, innehåller f. ö. en ny paragraf, 75 a §, där det talas om styrelseledamot. Som Rodhe i annat sammanhang framhållit gäller paragrafen även styrelsesuppleant trots att 80 § aktiebolagslagen ingår i lagen SFS 1944: 705 och inte i lagen SFS 1973: 303, som är en lag omändring i lagen SFS 1944: 705. — I relationen aktieägare, å ena, och bolagsledningen, å andra sidan, bör som Rodhe synes anse skyldigheten att slutligt svara för skulderna läggas på dem som får tillgångarna, dvs. aktie
ägarna. — Vill hela styrelsen avgå inför årsskiftet 1978/1979 synes den få anmäla sin avgång till sig själv. I vart fall är frågan till vem anmälan skall ske i en sådan situation inte något problem som aktualiseras av den nu behandlade lagstiftningen. — Vissa förvaltningsfunktioner skall fullgöras av styrelsen efter avregistreringen. Kan detta inte ske därför att det inte finns någon styrelseledamot, har man, som Rodhe också påpekat, möjlighetatt förordna likvidator.
Avslutningsvis vill jag nämna att man inom näringslivet och kreditväsendet torde vara mer bekymrad över vilka skattekonsekvenser avregistreringen kan få än för eventuella civilrättsliga komplikationer. Vid de överläggningar som fördes inom justitiedepartementet med företrädare för näringslivsorganisationer och kreditväsen uttrycktes i varje fall inte någon oro för att de civilrättsliga reglerna skulle ställa till med några praktiska bekymmer. Och skattefrågorna kommer snart att få sin lösning på grundval av en av företagsskatteberedningen utarbetad promemoria (Ds Fi 1974: 4).
Johan Lind