Departementsrådet Lind beskriver — fullt befogat — hur övergångsregleringen kommer att fungera i den bästa av världar, där alla är sams och ingen är insolvent. Min diskussion utgår från att den bistra verkligheten icke sällan är en annan och att lagstiftningen därför måste kunna fungera på ett tillfredsställande sätt även under mera ogynnsamma förutsättningar.
    Lind framhåller, att om ett bolag efter övergångstidens utgång försättes i likvidation med tillämpning av 1973 års övergångsbestämmelse, så skall man tillämpa alla lagens regler om likvidation, inklusive 163 § andra stycket om återbäring efter skifte. Detta är naturligtvis riktigt men förutsätter att ett skifte ägt rum i detta lagrums mening. Jag har inte velat ifrågasätta att man skulle göra en så djärv tolkning av lagrummet att termen skifte här numera omfattar även det förhållandet att bolagets egendom på grund av övergångsregleringen, utan någon skiftesåtgärd i traditionell mening, övergått till aktieägarna.
    Oavsett den formella lagtolkningsfrågan måste man också konstatera, att det, sådan lagstiftningen nu är utformad, inte finns något praktiskt behov av en återbäring med därpå följande betalning av gäld och regelrätt skifte av den egendom som kan återstå. En aktieägare kan inte vinna något på att begära likvidation och skifte, eftersom han kan nå samma resultat genom att direkt begära skifte av den egendomsgemenskap, som enligt Linds och min gemensamma förmodan uppkommer vid övergångstidens utgång. Inte heller kan en borgenär vinna något genom att begära likvidation, eftersom han kommer fram till sitt mål betydligt enklare genom att söka betalning hos de solidariskt ansvariga personer, hos vilka det upplösta bolagets egendom befinner sig.
    Ur praktisk synpunkt är det solidariska gäldsansvaret och återbäringsskyldigheten två alternativ som fyller samma funktion. I valet mellan dem förefaller det tydligt att det solidariska gäldsansvaret kan ha skadeverkningar, som återbäringsskyldigheten inte har. Det är därför som jag har fört fram tanken att man skall dels avskaffa det solidariska gäldsansvaret, dels införa en återbäringsskyldighet som är ur rättspolitisk synpunkt analog med den som stadgas i 163 § andra stycket.

    Lind tar också upp frågan om företagsinteckning i det upplösta aktiebolaget förlorar sin verkan och hänvisar till ett nu gjort motivuttalande att så inte skall vara fallet. Häremot kan ställas följande uttalande i motiven till lagen om företagsinteckning 11 § (KProp. 1966 nr 23 s. 112): "Även när intecknad verksamhet övergår till ny innehavare på annat sätt än genom överlåtelse upphör självfallet inteckningen att gälla i verksamheten." Såsom exempel härpå anföres övergång genom fusion och genom skifte avaktiebolags tillgångar. Hur skulle man för övrigt, om Linds åsikt vore riktig, kunna undvika att ett för någon av aktieägarna i det upplösta bolaget utfärdat gravationsbevis beträffande företagsinteckning kommer att sakna uppgift om en i bolagets rörelse meddelad inteckning?
    Vad beträffar lagfart för aktieägarkollektivet på fastighet som tillhört det upplösta bolaget är det riktigt att gemensam lagfart utan angivande av andelar anses kunna beviljas inte bara vid egendomsgemenskap utan även vid samäganderätt. Det är emellertid att märka att gemensam lagfart i samäganderättsfallet enligt Undéns av Lind åberopade uttalande förutsätter att andelarna är lika, och den kan alltså inte användas där andelarna är olika stora. Här måste alltså inskrivningsmyndigheten under alla förhållanden taga ställning till frågan om det föreligger egendomsgemenskap eller samäganderätt. Skulle andelarna vara lika stora och gemensam lagfart beviljas, har inskrivningsmyndigheten tills vidare fått uppskov med frågan, men när någon delägare senare, under antagande att det är fråga om samäganderätt, överlåter sin andel för sig, undgår inskrivningsmyndigheten inte att vid ansökan om lagfart på denna överlåtelse taga ställning till om antagandet var riktigt.
                                                                                                                                  Knut Rodhe