Rätt och moral i bankverksamhet

 

I SvJT 1974 s. 177 ff förekommer en artikel av generaldirektör Sten Walberg kallad "Om banklagar och andra banknormer". Artikelns rubrik inger den förhoppningen, att i densamma kunde finnas intressanta upplysningar om de olika banklagarna och deras tillämpning, ett tidigare i den svenska juridiska litteraturen ganska försummat område, men läsaren blir på den punkten något besviken. Artikeln är visserligen intressant, men den handlar i anmärkningsvärt hög grad om moral i stället för om banklag. Härmed vill jag ej ha sagt, att det borde föreligga någon motsättning mellan rätt och moral. Allra minst bör en sådan motsättning föreligga inom bankväsendet. Det finns allt skäl att i detta liksom i andra sammanhang besinna domarregeln, att lagen gillar icke allt det hon icke straffar. Men även om man med författaren tillmäter god banksed och annat dylikt stor betydelse, blir man på vissa punkter förvånad av innehållet i artikeln. Förvisso gäller det, såsom författaren säger, att man har att söka handla i lagens anda. Följsamheten i förhållande till denna anda får likväl icke drivas hur långtsom helst. Konsekvens i rättsskipningen, den må vara judiciell eller administrativ, kräver ett visst beaktande av lagens bokstav och därigenom ställes också några, om än blygsamma krav på lagstiftaren, vars lagskrivningsförmåga av flera moderna lagstiftningsprodukter att döma synes ha nått ett lågvattenmärke.
    På s. 178 uttalar författaren för att illustrera sin tankegång, att det skulle stå i full överensstämmelse med rättsordningen att underlåta att kasta ut en frälsarkrans till en drunknande människa eller att utan giltigt skäl rygga en muntlig överenskommelse att sälja en fastighet men att den som så gör likväl handlar djupt förkastligt. Här går han enligt min mening alldeles förlångt.
    Sammanställningen av de två situationerna är, som jag ser det, rent utsagt stötande. Hur man ur moralisk och än mindre ur juridisk synpunkt kan jämställa de två handlingssätten är häpnadsväckande. Icke kan man rimligen uttala samma förkastelsedom över den som faller tillbaka på lagens formregel beträffande fastighetsköp och den som åser hur en människa omkommer utan att skynda till hjälp?

    Enligt svensk lag gäller vid vissa rättsärenden tvingande formregler. Grunden härför är naturligtvis, att iakttagandet av formföreskriften förmenas frammana ett noggrant övervägande, innan rättshandlingen vidtages. Genom skriftform klarlägges otvetydigt rättshandlingens innebörd och omfattning, så att därefter tvekan icke behöver uppkomma.
    När lagen nu till den enskilda medborgarens skydd har föreskrivit skriftform, låter det sig icke säga, att den handlar djupt förkastligt, som begagnar formregeln för att undgå följderna av ett obetänksamt muntligt löfte. Lika väl kunde man i så fall säga att lagen som sådan är djupt förkastlig. Vad är f. ö. enligt generaldirektör Walbergs uppfattning giltigt skäl för att rygga en muntlig överenskommelse om att sälja en fastighet?
    Rättsordningen, den allmänna moralen och framförallt en köpare måste acceptera och inrätta sig efter att säljaren icke är bunden förrän han undertecknat köpehandlingen, eftersom detta är lagens regel. Något utrymme för ett moraliskt tyckande borde mot den bakgrunden icke finnas.
                                                                                                                       Bengt Westerling