VAGN GREVE. Kriminalitet som normalitet. Köpenhamn 1972. Juristforbundets forlag. 175 s. Dkr. 47,50.
PER NYHUS. Asosial og kriminell atferd hos barn og ungdom. Oslo 1972. Universitetsforlaget. 174 s. Nkr. 24,00.

 

S a m h ä l l s k o n t r o l l   o c h   m y t b i l d n i n g. Åtta inlägg om nordisk kontrollpolitik. En antologi redigerad av Stig Edling och Göran Elwin. Sthlm (tr. i Lund) 1970. Wahlström & Widstrand. 134 s.

 

Det har fallit på min lott att av nyutkommen kriminalpolitisk litteratur anmäla ovannämnda tre helt olika verk, alla utkomna under 1972. Vagn Greves bok är en sammanfattning av hans specimen för den nya juris licentiatexamen vid Köpenhamns universitet. Den bygger på den undersökning, som författaren företog för snart tio år sedan inom ramen för det av Nordiska samarbetsrådet för kriminologi genomförda projektet om självdeklarerad brottslighet. Metoden är icke ny, den följer tätt på en motsvarande norsk undersökning, vars resultat sammanfattats i en artikel i Scandinavian Studies in Criminology, 1, Oslo 1965. Materialet för den empiriska delen av framställningen utgöres av 7 265 värnpliktigas svar på frågor, som skriftligen ställdes till dem vid 1964 års mönstring. Vad som särskilt intresserar läsaren av innehållet i boken är författarens genomgång av olika metoder att beräkna den dolda kriminaliteten i befolkningen. I sina avslutande kriminalpolitiska reflexioner försöker Vagn Greve att, såsom återspeglas i bokens titel, visa att brottsligheten är en normal företeelse i vår teknisk-ekonomiska samhällsform. Kriminaliteten bör därför icke betraktas som en reaktion på bristande anpassning utan som ett mått på denna. I själva verket är brott ett allmänt erkänt supplerande sätt att förvärva social ställning eller sociala fördelar, ett sätt, som blir den enda utvägen, när de övriga är spärrade.
    Per Nyhus, som är överläkare vid statens ungdomspsykiatriska klinik i Oslo, var ordförande för det "verneskoleutvalg", som 1968 avgav ett betänkande till det norska socialdepartementet om dessa skolors funktion och målsättning. Boken har utgivits av departementet och innehåller material från utredningen, däribland avsnitt, som utarbetats av psykoterapeuten Bjørn Urdal. I två av bokens avdelningar lämnas en jämförande översikt av uppgifter om frekvensen av registrerad kriminalitet och asocialitet bland barn och ungdom och om resultaten av olika slags behandling av dessa barn. I andra avdelningar redovisas faktorer som motverkar eller främjar social utglidning under uppväxten och typer av asociala unga. Boken präglas av det dubbla syftet att finna behandlingsformer för det befintliga klientelet och att skärpa uppmärksamheten på de missförhållanden i samhället som blir en grogrund för asocialitet och kriminalitet. Icke desto mindre blir det författarens konklusion, att de mest utsatta ungdomsgrupperna behöver behandling inom ramen för den psykiatriska hälsovården och kräver specialpedagogisk hjälp i skolan. Detta innebär å ena sidan en klart avvisande hållning till den rena institutionsvården och å andra sidanen uppmaning till statsmakterna att satsa på en regional organisation för öppen vård av de asociala och kriminella unga med koordination av behandlingsarbetet mellan ungdomsvården, skolan och ungdomspsykiatriska kliniker.

    Den antologi, som Stig Edling och Göran Elwin redigerat, innehåller ett antal inlägg om kontrollpolitik och mytbildning, hållna vid en kriminalpolitisk konferens i Norge i oktober 1971. I den inledande uppsatsen behandlar den norske filosofen Odd Wormnæs gapet mellan de faktiska förhållandena under straffverkställigheten och det ädelmod och storsinne, som återfinnes i motiv, mål och metoder i fråga om behandling, arbete och utbildning på anstalterna. Rättssociologen Thomas Mathiesen i Oslo kompletterar bilden av fängelseväsendet med ytterligare två kardinalvärden: dygd och disciplin. Den amerikanske sociologen David Ward redovisar resultaten av olika vårdprogram i californiska fängelser och pedagogen Edvard Befring i Oslo diskuterar inslagen av tvång i den pedagogiska vardagen i skola och på anstalt. Teser om allmänpreventionen uppställes av Göran Elwin, som söker visa att allmänpreventionen som ideologi legitimerar ingripanden, som av andra skäl gjorts stränga. I sina betraktelser över myter i framtiden tar Uppsala-juristen Dag Victor upp behovet av att upplysa arbetarrörelsen om, att samma faktorer som leder till att vi har fängelser skapar inhumana förhållanden för arbetarna själva och att idén om det individuella ansvaret är förfelad. I två efteråt tillkomna inlägg diskuterar Stig Edling — jurist och redaktör i Pockettidningen R — fångarnas vägar att genom sina organisationer nå medinflytande och självkänsla och sociologen Cecilia Modig behovet att göra politikerna medvetna om sambandet mellan sociala miljöer och sociala problem.
    I den kriminalpolitiska debatten skiftar positionerna snabbt. Då dessa böcker kom ut var det angeläget att framhålla samhällets ansvar för de utstötta. Redan nu betonar man åter individens ansvar för sin egen situation. Vilken av dessa hållningar gör det lättare för politikerna att försvara samhällskontrollen över medborgarna och för funktionärerna att utöva den godkända kontrollpolitiken?
                                                                                                                                Alvar Nelson