Några spörsmål i samband med överexekutors prövning av kostnadsersättning i utsökningsmål
Bestämmelser om kostnadsersättning i utsökningsmål ges i 197 § UL som helt kortfattat stadgar följande i gammaldags lagstil:
I utsökningsmål bestämme överexekutor, efter ty skäligt finnes, om och till vad belopp den tappande parten bör till den andra gälda ersättning för hans kostnad i målet.
Det gäller här partskostnader i process hos överexekutor enligt UL. Då andra författningar föreskriver att vissa ärenden skall handläggas av överexekutor blir även kostnadsbestämmelserna i UL tillämpliga i den mån ett partsförhållande kan anses föreligga. De ojämförligt största målgrupper som blir aktuella i sammanhanget utgörs av mål om handräckning enligt 191 och 192 §§ UL samt — om ock i mindre mån — av mål om besvär över utmätning.
Som utgångspunkt för här gjorda reflexioner har tagits ett utslag av HD den 25 juli 1973, nr 344, Ö 61/73, även om detta inte direkt tar ställningtill frågan om kostnadsersättning i processen hos överexekutor. Förloppet i målet hos HD var med avseende på kostnadsfrågan följande.
Tredje man anförde hos länsstyrelsen i Stockholms län i dess egenskap av överexekutor besvär över en utmätning under åberopande av äganderätt till den utmätta egendomen. Länsstyrelsen lämnade besvären utan bifall och Svea hovrätt gjorde ej ändring i beslutet. Varken vid länsstyrelsen eller i hovrätten framställdes något yrkande om kostnadsersättning. Hos HD, som meddelade prövningstillstånd, yrkade klaganden ersättning för sina kostnader hos alla de tre instanserna. HD:s majoritet beslöt i utslaget att i huvudsaken hänvisa klaganden enligt 69 § UL att väcka talan vid domstol. Det av klaganden först hos HD framställda yrkandet om ersättning för kostnaderna i målet vid länsstyrelsen och i hovrätten förklarades lagligen inte kunna upptas till prövning. De två borgenärerna i utmätningsmålet förpliktades emellertid att solidariskt ersätta klaganden hans rättegångskostnad hos HD med 250 kronor, utgörande ombudsarvode, jämte sexprocent årlig ränta därå från dagen för HD:s utslag tills betalning skedde.
Här skall i viss anslutning till HD:s utslag beröras frågorna om i utsökningsprocessen hos överexekutor ersättning för utdömd kostnadsersättning skall innefatta även ränta samt om kostnadsersättning över huvud bör utdömas i samband med en stämningshänvisning enligt 69 § UL. Därjämte diskuteras något om vem som är "tappande part" enligt 197 § UL.
Ränta
Enligt ett genom lag 1973: 240, som trätt i kraft den 1 juli 1973, till 18: 8
RB lagt tredje stycke skall ersättning för rättegångskostnad även innefatta ränta efter sex procent från dagen då målet avgörs till dess betalning sker. Och enligt ett samtidigt gjort tillägg till 18: 14 RB "må" part erhålla sådan ränta även om yrkande ej framställts.
Då HD på grund av stadgandet i 21 § RP vid sin bedömning av kostnaderna i målet hos HD uteslutande haft att tillämpa reglerna i RB om rättegångskostnad och inte bestämmelserna i 197 § UL — som fallet torde ha varit beträffande kostnaderna hos länsstyrelsen om dessa kommit under bedömning — ger HD:s utslag inte någon vägledning för frågan om ränta bör utgå på kostnadsersättning hos överexekutor.
Av intresse i detta sammanhang är en samtidigt med ränteföreskriften i RB företagen ändring i lagsökningslagen. Enligt 15 § i denna skall i fråga om kostnad i lagsökningsmål gälla vad som är stadgat i RB om rättegångskostnad i tvistemål. Genom lag 1973: 241 har emellertid i lagrummet gjorts det tillägget att ersättning för ränta inte skall utgå. I proposition 1973: 30 s.84 anges som skäl för detta undantag att kostnaderna i lagsökningsmål uppgår till måttligt belopp och att handläggningen och i synnerhet verkställigheten inte bör kompliceras i dessa ytterst talrika mål. I UL gjordes samtidigt enligt lag 1973: 242 vissa ändringar som dock inte hade sambandmed kostnadsersättning. Räntefrågan i utsökningsmål berördes inte i den för här nämnda tre lagändringar gemensamma propositionen 1973: 30.
Skall nu RB:s nya bestämmelser om ränta på rättegångskostnad vinna analog tillämpning beträffande kostnadsersättning i utsökningsmål hos överexekutor? Spörsmålet om en analog tillämpning av bestämmelserna i18 kap. RB om rättegångskostnad bör gälla beträffande utsökningsmål hos överexekutor har varit föremål för behandling inom såväl doktrin som rättspraxis. Det har dock här huvudsakligen gällt bestämmelsen i 18: 14 RB om skyldighet för part att uppge vari yrkad kostnadsersättning består.
Av härvid gjorda bedömningar torde få anses fastslaget att i vart fall de allmänna reglerna i 18: 14 RB skall i princip analogt tillämpas beträffande utsökningsmål hos överexekutor. Steget härifrån är dock långt till att anlägga ett motsvarande betraktelsesätt beträffande den speciella föreskriften i 18: 8 RB om ränta på rättegångskostnad. Det torde med fog kunna ifrågasättas om bestämmelserna i 197 § UL ger möjlighet härtill. I stället synes föreligga anledning att ansluta sig till bestämmelsen i 15 § lagsökningslagen att ränta inte skall utgå på kostnadsersättningen i lagsökningsmålen. De skäl härför som angetts i propositionen 1973: 30 torde med lika rätt kunna göras gällande beträffande målen hos överexekutor. De utdömda kostnaderna är som regel relativt små. Härtill kommer att om ensökande i ett vunnet handräckningsmål inte begärt ersättning för sina kostnader, vilket ofta förekommer, överexekutor enligt nämnda analogiprincip brukar utdöma ersättning för expeditionsavgift om 25 kronor enligt expeditionskungörelsen. Att utdöma ränta på enbart denna kostnad, som torde få betraktas som rättegångskostnad i RB:s mening, synes meningslöst.
Tre avgöranden av Svea hovrätt kan ha sitt intresse i detta sammanhang. I utslag den 17 juli 1973 (SvJT 1973 rf s. 74) har hovrätten på besvär över utslag av tingsrätt som fastighetsdomstol utdömt ränta på ombudskostnaderna såväl vid tingsrätten som i hovrätten men däremot inte på samtidigt tillerkänd ersättning för expeditionsavgifterna för domstolarnas
utslag. (Utslaget har dock refererats på grund av frågan om ränta bort utdömas då underrättens beslut varit meddelat före den 1 juli 1973.) Exempel på annan utgång förekommer dock. Så har hovrätten i utslag den 23 oktober 1973, nr 4: UÖ 47, på besvär över överexekutors beslut i utmätningsmål utdömt ränta såväl på ombudsarvode i hovrättsprocessen som på expeditionsavgiften för hovrättens utslag. Som ytterligare exempel på vacklande praxis på detta område inom t. o. m. samma domstol kan nämnas hovrättens utslag den 7 december 1973, nr 11: UÖ 78, på besvär överöverexekutors beslut om avhysning (meddelat efter den 1 juli 1973) där ingen ränta alls utdömts på tillerkända ombudskostnader för processen i hovrätten jämte expeditionsavgift. Kan möjligen anledningen härtill ha varit att det gällt ett mål från överexekutor och att någon ränta därför inte ansetts skola utgå över huvud taget? Eller har ett rent förbiseende förelegat?Räntefrågan har inte berörts i utslaget.
I dom den 12 december 1973, nr DT 42, har HD i ett vanligt civilmål utdömt ränta på expeditionsavgiften för domen utöver ränta på tillerkänt ombudsarvode. Fråga kvarstår dock om ränta skulle ha utdömts om expeditionsavgiften utgjort den enda kostnaden i målet.
Starka skäl talar för att överexekutor inte skall låta utdömd kostnadsersättning innefatta även ränta.
Enligt lagberedningens förslag till ny utsökningsbalk skall överexekutorsinstitutionen upphöra. Kronofogdemyndigheterna föreslås skola överta största delen av överexekutorernas verksamhet och äga utdöma kostnadsersättning i vart fall i handräckningsmål. Då förslaget torde ha utarbetats innan bestämmelsen om ränta infördes i RB nämns här ingenting i denna sak. Räntefrågan torde emellertid bli aktuell även för kronofogdemyndigheterna i deras eventuellt utsträckta verksamhet.
Frågan om ränta på kostnadsersättning kan även ha betydelse inom förvaltningsprocessen. Så stadgas exempelvis i 21: 11 FB att UL:s bestämmelser om kostnader i utsökningsmål hos överexekutor skall äga motsvarande tillämpning beträffande parts skyldighet att ersätta motparts kostnader i ärende om överförande av barn. Avgörandet härom ankommer på länsrätt och som överinstanser kammarrätt och regeringsrätten.
Hänvisning till domstol
Inom länsstyrelsen i Stockholms län — och tidigare även inom överståthållarämbetet — tillerkänns klagande över utmätning inte kostnadsersättning då han enligt 69 § UL hänvisas att utföra sin talan vid domstol. Frågan härom uppkommer emellertid mera sällan i praktiken då klagande i utmätningsmål för det mesta underlåter att begära ersättning för sina kostnader. Det har härvid från överexekutors sida resonerats på följande sätt. Utmätningen består alltjämt och frågan om dennas slutliga giltighet blir avgjord först genom domstolens dom. Och om klaganden underlåter att fullfölja sin talan till domstol inom den föreskrivna månaden med allt vad detta innebär av processbesvär och kostnader — vilket inte torde vara ovanligt särskilt när den utmätta egendomen representerar ett relativtringa värde — skall utmätningen ha sin gilla gång.
Det föreligger här anledning att jämföra kostnadsförfarandet med vad som brukar tillämpas beträffande de likartade målen hos överexekutor om säkerhetsåtgärd enligt 8 kap. UL. Även här måste enligt 188 § UL den som
vunnit sådan åtgärd stämma till domstol i huvudsaken inom viss tid vid äventyr att säkerhetsåtgärden eljest går åter. Överexekutor anses inte äga utdöma kostnadsersättning till part som beviljats säkerhetsåtgärd. Det blir nämligen först i domstolsprocessen klarlagt om säkerhetsåtgärden varit befogad. Däremot bör motparten tillerkännas begärd ersättning om ansökningen om säkerhetsåtgärd ogillas. Tidigare ansågs domstolen inte äga utdöma ersättning för processkostnaden hos överexekutor för erhållande av säkerhetsåtgärd. Detta torde emellertid numera vara ändrat. Jfr Hassler: Utsökningsrätt upplaga 1960, s. 446—447 med noter. Det synes ändamålsenligt och ligga inom gällande lags råmärken att tillämpa motsvarande förfaringssätt på de fall då överexekutor enligt 69 § UL hänvisar klagande tredje man i utmätningsmål att stämma till domstol.
En intressant och svårbedömd fråga i detta sammanhang är huruvida domstolen i en dom vari den stämningshänvisade partens talan ogillas äger undanröja en i utsökningsmålet eventuellt utdömd kostnadsersättning till den i domstolsmålet förlorande parten — särskilt om utsökningsutslaget i denna del till på köpet vunnit laga kraft eller som i föreliggande precedensfall från HD är utan appell. Det förefaller inte helt uteslutet att så skulle kunna ske för att på enklaste sätt uppnå en materiell rättvisa. Frågan om resning till äventyrs skulle kunna komma till stånd i en sådan situation ligger utanför ramen för denna artikel.
Tappande part
Det föreligger anledning för överexekutor att — med tillämpning av den fria bedömning som ges i 197 § UL — iaktta åtskillig försiktighet beträffande utdömandet i utmätningsmål av kostnadsersättning till klagande tredje man på borgenärernas bekostnad. Borgenärerna har i allmänhet inte närmare agerat beträffande själva verkställighetsformerna. De har endast rättmätigt lämnat in sin exekutionstitel till utmätningsmannen med begäranom verkställighet som ett sista led i processförfarandet. I allmänhet har de inte anvisat någon särskild egendom för utmätning. Verkställigheten har således varit helt beroende av utmätningsmannens eget handlande i saken. Och tredje mannen kan ju sägas ha ett visst eget ansvar genom oförsiktigheten att ingå förbindelser med en ekonomiskt osäker person.
Man kan för övrigt fråga sig om det inte ligger närmare till hands att låta gäldenären svara för tredje mannens kostnader i utsökningsmålet istället för borgenärerna, om nu sådan ersättning anses skola utgå. Han är genom försummelsen att betala sin skuld den egentligen skyldige och upphovet till utsökningsprocessen. Den lagliga förutsättningen härför är dock att han som det sägs i 197 § UL är "tappande part" i målet. Att han är part torde framgå av bestämmelserna i 69 § UL att tredje mannens stämning till domstol skall riktas även mot gäldenären. Motsvarande bestämmelserom stämning av gäldenären finns för övrigt upptagna i lagberedningensförslag till utsökningsbalk. Om gäldenären även är "tappande" part kan ju diskuteras. Som regel har han ett gemensamt intresse med tredje mannen.Men motsatsen kan förekomma. Vilket även torde ha förutsatts i 69 § UL.Han kan sålunda önska betala sin skuld till borgenärerna genom utmätningen hellre än att fullgöra sin eventuella skadeståndsskyldighet gentemot tredje mannen. Eller han kanske rent av bestrider tredje mannens rätt till den utmätta egendomen.
Gert Boëthius