LIZZIE CARLSSON. "Jag giver dig min dotter". Trolovning och äktenskap i den svenska kvinnans äldre historia. II. Skrifter utg. av Institutet för rättshistorisk forskning. Ser. 1. Bd 20. Lund 1972. 330 s. Kr. 35,00.

 

Såsom en direkt fortsättning av det 1965 utgivna äktenskapsrättsliga arbetet "Jag giver dig min dotter" (recenserad i SvJT 1968 s. 237 f) följer nu en andra del med "en skildring av den kanoniska äktenskapsrättens inträngande i Sverige". Det kan omedelbart slås fast att det är en imponerande prestation som dr Carlsson utfört. Ett utomordentligt svårt och ibland genom dess inkonsekvenser förvirrande material presenteras på ett klart och rent nöjsamt sätt.
    Denna del börjar med en bakgrundsteckning samt en redogörelse för

källmaterialet, som främst utgörs av kanoniska lagsamlingar och katolska vigselritualer. Härutöver har dr Carlsson granskat en lång rad samtidskällor, såsom brev, bullor, statuter och konciliebeslut.
    Ingående och upplösning av äktenskap var enligt äldsta rätt ett ekonomiskt avtal mellan två ätter. Med kristendomen tränger en ny äktenskapssyn in i vårt land, nämligen äktenskapet såsom ett sakrament och därför något oupplösligt， som var ingånget av två för denna handling fullt rättskapabla och jämställda individer, med samma trohetskrav ställt på sig. Kyrkan förde en enveten kamp för att ersätta det gamla borgerliga giftermålet med en vigsel föregången av lysning. Den gamla sängledningen godtog man med tillägget att en präst skulle närvara och ge sin välsignelse. Kyrkan krävde också alla äktenskapsmål under sin domvärjo.
    Den medeltida katolska vigseln i Sverige förrättades på latin, där det centrala momentet utgjordes av konsensusförklaringen. "Enligt kyrkans rätt gives bruden inte längre till brudgummen, hon är en självständigt handlande person och hennes eget samtycke är nödvändigt vid äktenskapets avslutande. Inför den borgerliga rätten var hon dock alltjämt omyndig och på djupet kvarlevde också inom kyrkan den ålderdomliga föreställningen, att rätten att 'ge bort' dottern tillkom hennes far." Dr Carlsson verifierar detta påstående genom att peka på en 1400-talsmålning i Risinge gamla kyrka där kvinnan "datur viro" (gives åt mannen) och ett rekonstruerat manuale från Uppsala, besläktat och påverkat av engelsk ritual. Övergången från äldre germanska former (föräldrarna ger bort bruden) till kanonisk rätt belyser dr Carlsson bl. a. genom en jämförelse med franska ritualer, där ett andra steg i utvecklingen är att prästen låter föräldrarna ge bruden åt brudgummen. I ytterligare ett utvecklingsskede överlämnar föräldrarna bruden åt prästen, som sedan sammanviger brud och brudgum. Rester av den ålderdomliga seden att dottern gives mannen redovisar dr Carlsson från dagens amerikanska protestantiska episkopalkyrka och från England, Danmark och Norge. I Sverige kan vi iakttaga de sista resterna av denna sedvänja "i den moderna seden, att fadern för in bruden i kyrkan och som det heter i tidningsreferaten 'överlämnar henne till brudgummen' ".
    Jämsides med sedvänjan att bruden skulle givas till brudgummen förekommer i medeltidsritualen rättsseden att brudgummen skulle under själva vigselakten — framför kyrkodörren — nämna sin "dos" (gåva) till bruden. Detta är, säger dr Carlsson, "resterna av den fästegåva, som brudgummen enligt äldre germansk rätt var skyldig att ge till giftomannen, men som sedermera kom att lämnas till bruden". Dr Carlsson tangerar härpå nytt den omstridda frågan om köpäktenskapet förekommit. Till ytterligare bevisning i frågan framför hon här drag ur anglosachsisk rätt, som här — liksom i tidigare arbete — förefaller vara en helt övertygande teori.
    De äldsta kontakter mellan påvestolen och Sverige, som kan spåras i bevarat källmaterial, utgörs av bullor och brev. Viktig är Innocentius III:s skrivelse 1216 rörande Laterankonciliets beslut året dessförinnan. Påven klagar över svenskarnas barbariska gammalgermanska bröllopsseder men glömmer meddela konciliets viktiga inskränkning i de förbjudna ledens antal (de minskas från sju till fyra). Incest bestraffades i två led enligt Äldre Västgötalagen; i övrigt nämner lagen inget antal förbjudna grader, som kunde utgöra äktenskapshinder. I Yngre Västgötalagen har konciliebeslutet slagit igenom. Straffet för incest var botvandring till Rom — ett straff som

påven lät biskoparna ge dispens ifrån. I statuterna från Skara och Uppsala 1330 bestraffas incest enligt sin svårhetsgrad, men alltid mycket strängt. Dessutom förekom ännu i mitten av 1300-talet vallfärd. — Reformationen avskaffade inte omedelbart äktenskapshindren i tredje och fjärde led. I mål från 1541 åberopar biskopen dessa hinder eftersom "det var emot leges canonum".
    Lysningen blev enligt kanonisk rätt obligatorisk efter Laterankonciliets beslut 1215. Flertalet av våra landskapslagar har påbud om lysning. Av landskapsrätten framgår också att fästningen skulle föregå lysningen. I strävan att lägga äktenskapsrätten under kyrkans domvärjo ingår att göra vigseln till det enda rättsgrundande momentet. I Östgötalagen har man lyckats göra vigseln till obligatorium. Den borgerliga germanska fästningen erkändes av kyrkan, men vigseln skulle ersätta det germanska giftermålet. Sängledningen, som var den sista men mycket viktiga rättsakten enligt germansk äktenskapsrätt， bekämpades av kyrkan; man ville göra den till en juridiskt betydelselös välsignelseakt. Införandet av de kyrkliga ritualerna medförde egendomliga upprepningar av rättsakter. Allmogen höll fast vid sina urgamla sedvänjor. För att bryta dessa tillämpade Kyrkan det gamla kända mönstret att smälta samman de gamla sederna med Kyrkans ordning.
    I landskapslagarna finns ingen avspegling av den kanoniska rättens regler om sponsalia de futuro (löfte om framtida äktenskap) och sponsalia de presenti (ett omedelbart ikraftträdande äktenskap). Tydligt är att sponsalia de futuro inte tillämpades i någon större utsträckning i Sverige. Bevarade ritualer använder presensformen. I änkan Hellekas beryktade skilsmässoprocess på 1400-talet kom emellertid den kanoniska rättens uppdelning i sponsalia de futuro och sponsalia de presenti att spela en central roll.
    Änkans rättsställning i svensk medeltidsrätt är beroende av om hon har fött barn (som överlevt och döpts) senast t. o. m. tionde månaden efter mannens död eller om hon är barnlös. Jydske Lovs bestämmelser om att barnlös änka får lov att sitta kvar i boet till den trettionde dagen eftermannens död är starkt påverkade av kanonisk rätt. Svenska medeltida arvsregler har inte recipierat denna — jag höll på att säga talmystik — trettionde dagens betydelse. Enligt Äldre Västgötalagen och Östgötalagen hade endast det barn, som var döpt eller nöddöpt rätt till arv, vilket kan synas egendomligt eftersom Corpus iuris canonici inte innehåller något sådant villkor för arv. Det är emellertid otvivelaktigt kyrkans män som påverkat lagskrivningen härvidlag. Dog barnet efter dopet ärvde modern dess fäderneärvda egendom — barnet "ledde" arvet från fadern till modern. Förutsättningen var dopet, såvida inte en "levande och kristen" dräpt den havande kvinnan, som det heter i Östgötalagen, "där tager död och hedenarv". I Upplandslagen saknas detta dopkrav därför att kyrkopolitikernas maktställning vid nedtecknandet varit underlägsen de världsliga storherrarnas.
    Att sätta ut barn har förekommit i Norden likaväl som hos andra germanska folk. De isländska sagorna ger ett flertal exempel. Enligt den norska Borgartingslagens Kristenret skulle varje barn föras till dopet, förutsatt att det inte var behäftat med så svåra kroppsliga defekter, att moderninte kunde ge barnet näring — då skulle det begravas under sten på stran-

den, dvs. få samma vanhedrande begravning som illgärningsmän i Gulatingslagen och trollpackorna i Dalalagen. Så småningom mildras dock behandlingen av det missbildade barnet och enligt Gulatingslagen blev den som satte ut ett barn fredlös och fick sin egendom konfiskerad. Också från senare medeltid finns tecken som tyder på att man satte ut barn. I Stockholms stads räkenskaper från 1460-talet finns som återkommande utgiftspost avlöning åt kvinnan som vaktade hittebarnen.
    Per-Edwin Walléns ord om första delen såsom en betydande landvinning står sig också för denna andra del. Utom sitt vetenskapligt sett betydande värde är det en härlig läsning för kulturhistorikern. Och framför allt är det ett arbete fotat på källkritik och sunt förnuft.
                                                                                                                         Gunnel Hedberg