Arne Helleryd 71Riksrättsåtal mot president Nixon?
Under hösten 1973 igångsattes i Förenta Staternas kongress en undersökning av förutsättningarna för riksrättsåtal mot president Richard M. Nixon.Undersökningen företas av representanthusets utskott för frågor om rättsväsendet (The House Judiciary Committee).
Då USA:s statsförfattning utarbetades av konstitutionsförsamlingen år 1787, övertogs — efter livlig debatt för och emot — riksrättsinstitutionen från brittisk statsrätt, där den daterar sig från 1300-talet. Året innan konstitutionsförsamlingen sammanträdde hade i England den förste brittiske generalguvernören för Indien, Warren Hastings, åtalats av underhuset för "high crimes and misdemeanours", och församlingen tog starka intryck härav. Den meningen blev förhärskande att någon form för utkrävande av ansvar för sådana "brott mot samhället", som män i allmänt värv (inklusive statschefen) gjort sig skyldiga till, måste införas i konstitutionen. Därvid gällde det dock att såvitt möjligt undvika att riksrättsinstitutionen —så som hade hänt i England — utnyttjades för politisk vendetta.
Konstitutionsförsamlingen följde det brittiska mönstret i så måtto att representanthuset — liksom underhuset i det brittiska parlamentet — tilllades ensamrätt att besluta (med enkel majoritet) om riksrättsåtal (jfr konstitutionsutskottets ställning enligt 106 § regeringsformen), och senaten blev liksom överhuset den dömande myndigheten. Senatens fällande dom kräver emellertid två tredjedels majoritet, dess medlemmar måste överlägga under ed eller sanningsförsäkran och i händelse åtalet avser unionens president skall högsta domstolens ordförande presidera. Domens räckvidd har begränsats till i första hand avsättning, i andra hand diskvalificering i fråga om framtida ämbetsinnehav. Domen hindrar dock inte ny rättegång inför allmän domstol.
Förutom presidenten och vicepresidenten kan alla civila ämbetsmän ställas under riksrättsåtal. Uttrycket "civila ämbetsmän" har ansetts omfatta inte bara den federala förvaltningsapparatens tjänstemän utan även federala domare och t. o. m. kongressens ledamöter.
Medan riksrättsåtal kommit ur bruk i Storbritannien har representanthuset ganska ofta förelagts motioner om riksrättsåtal (t. ex. år 1972 mot president Nixon). De allra flesta av dessa motioner har dock aldrig återkommit från det utskott till vilket de remitterats. Femtio åtalsförslag har nått fram till omröstning i plenum; därav har tolv lett till beslut om åtal (senast 1936). Endast i fyra av dessa tolv fall har senaten avkunnat fällande dom. De har alla berört federala domare. Endast en president har stått åtalad, nämligen Andrew Johnson, som efterträdde Abraham Lincoln efter mordet på denne. Åtalet mot Johnson, som ägde rum 1868, hade sin grund i motsättningar från inbördeskriget mellan nord- och sydstaterna; som speciell anklagelse gjordes gällande att presidenten avskedat sin krigsminister utan att höra senaten, vilket stred mot en då gällande (sedermera upphävd) lag. Presidenten friades med endast en rösts övervikt.
Målet mot Andrew Johnson ger knappast någon vägledning för bedömning av frågan om skäl föreligger att åtala president Nixon. Det råder vitt skilda uppfattningar om vad som kan föranleda riksrättsåtal. Någon motsvarighet till vår ansvarighetslag för statsrådets ledamöter finns inte. Konstitutionen säger att "förräderi, bestickning och andra allvarliga brott och förseelser" är åtalbara. Orden "allvarliga brott och förseelser" ("high