Arne Helleryd 71Riksrättsåtal mot president Nixon?
Under hösten 1973 igångsattes i Förenta Staternas kongress en undersökning av förutsättningarna för riksrättsåtal mot president Richard M. Nixon.Undersökningen företas av representanthusets utskott för frågor om rättsväsendet (The House Judiciary Committee).
    Då USA:s statsförfattning utarbetades av konstitutionsförsamlingen år 1787, övertogs — efter livlig debatt för och emot — riksrättsinstitutionen från brittisk statsrätt, där den daterar sig från 1300-talet. Året innan konstitutionsförsamlingen sammanträdde hade i England den förste brittiske generalguvernören för Indien, Warren Hastings, åtalats av underhuset för "high crimes and misdemeanours", och församlingen tog starka intryck härav. Den meningen blev förhärskande att någon form för utkrävande av ansvar för sådana "brott mot samhället", som män i allmänt värv (inklusive statschefen) gjort sig skyldiga till, måste införas i konstitutionen. Därvid gällde det dock att såvitt möjligt undvika att riksrättsinstitutionen —så som hade hänt i England — utnyttjades för politisk vendetta.
    Konstitutionsförsamlingen följde det brittiska mönstret i så måtto att representanthuset — liksom underhuset i det brittiska parlamentet — tilllades ensamrätt att besluta (med enkel majoritet) om riksrättsåtal (jfr konstitutionsutskottets ställning enligt 106 § regeringsformen), och senaten blev liksom överhuset den dömande myndigheten. Senatens fällande dom kräver emellertid två tredjedels majoritet, dess medlemmar måste överlägga under ed eller sanningsförsäkran och i händelse åtalet avser unionens president skall högsta domstolens ordförande presidera. Domens räckvidd har begränsats till i första hand avsättning, i andra hand diskvalificering i fråga om framtida ämbetsinnehav. Domen hindrar dock inte ny rättegång inför allmän domstol.
    Förutom presidenten och vicepresidenten kan alla civila ämbetsmän ställas under riksrättsåtal. Uttrycket "civila ämbetsmän" har ansetts omfatta inte bara den federala förvaltningsapparatens tjänstemän utan även federala domare och t. o. m. kongressens ledamöter.
    Medan riksrättsåtal kommit ur bruk i Storbritannien har representanthuset ganska ofta förelagts motioner om riksrättsåtal (t. ex. år 1972 mot president Nixon). De allra flesta av dessa motioner har dock aldrig återkommit från det utskott till vilket de remitterats. Femtio åtalsförslag har nått fram till omröstning i plenum; därav har tolv lett till beslut om åtal (senast 1936). Endast i fyra av dessa tolv fall har senaten avkunnat fällande dom. De har alla berört federala domare. Endast en president har stått åtalad, nämligen Andrew Johnson, som efterträdde Abraham Lincoln efter mordet på denne. Åtalet mot Johnson, som ägde rum 1868, hade sin grund i motsättningar från inbördeskriget mellan nord- och sydstaterna; som speciell anklagelse gjordes gällande att presidenten avskedat sin krigsminister utan att höra senaten, vilket stred mot en då gällande (sedermera upphävd) lag. Presidenten friades med endast en rösts övervikt.
    Målet mot Andrew Johnson ger knappast någon vägledning för bedömning av frågan om skäl föreligger att åtala president Nixon. Det råder vitt skilda uppfattningar om vad som kan föranleda riksrättsåtal. Någon motsvarighet till vår ansvarighetslag för statsrådets ledamöter finns inte. Konstitutionen säger att "förräderi, bestickning och andra allvarliga brott och förseelser" är åtalbara. Orden "allvarliga brott och förseelser" ("high

p72 Arne Hellerydcrimes and misdemeanours") stammar från England, där den dominerande tolkningen synes vara att brottet (eller förseelsen) måste innebära en överträdelse av "en känd och stiftad lag". Mot denna uppfattning står den mening som bl. a. den nyutnämnde vicepresidenten Gerald R. Ford tidigare givit uttryck för, nämligen att åtal kan väckas för varje förseelse som representanthusets majoritet i det aktuella läget finner åtalbart. Denna tolkning synes ligga i linje med grundlagsfädernas intentioner, om därtill fogasatt förseelsen skall ha lett till allvarlig skada för samhället. En av grundlagsfäderna, Alexander Hamilton, skrev att riksrättsåtal är en metod för nationens undersökning av hur män i allmänt värv uppfört sig. Han såg åtalsmöjligheten som ett politiskt botemedel mot politiska förseelser, "som skadat samhället".
    Har nu president Nixon gjort sig skyldig till någon sådan politisk förseelse? Övertygelsen att så är fallet har snabbt gripit omkring sig. Dock är det mycket ovisst om åtal verkligen kommer att anställas och — än mer —om erforderlig majoritet skulle kunna ernås i senaten för fällande dom. Bland särskilda tänkbara anklagelsepunkter nämns — i avvaktan på klarhet om Watergateaffären — att president Nixon 1970 godkände en plan för den inre säkerhetstjänsten som innebar bemyndigande att företa åtgärder i strid mot gällande lag, vidare att presidenten utan bemyndigande upprättat en hemlig polis till Vita Husets förfogande samt att han lagstridigt utnyttjatden federala polisen (FBI) och informationsbyrån (CIA), låtit avlyssna sina egna stabstjänstemäns och vissa journalisters telefoner och försökt muta en domare (i målet mot Daniel Ellsberg om pentagondokumenten). Även bombningarna av Cambodia 1969—70 (som presidenten beordrade utan kongressens hörande eller vetskap) har föreslagits som åtalspunkt.
    Alexander Hamilton varnade redan när den amerikanska statsförfattningen skrevs för att riksrättsåtal lätt kunde väcka till liv lidelsefulla motsättningar och ställa fraktioner inom samhället mot varandra. Faran vore att beslut om åtal dikteras mer av olika partiers styrka än av brott och skuld. Att döma av de avgöranden som hittills fattats i representanthusets rättsutskott rörande undersökningen i åtalsfrågan, synes Alexander Hamilton bli sannspådd nu som tillförne. Försök att åstadkomma lösningar över partilinjerna har strandat. Ett förslag att låta det republikanska partiets äldste utskottsmedlem delta i den demokratiska ordförandens beslut om vilka vittnen som utskottet bör kalla till sina utfrågningar föll med 21 röster mot 17. Utskottet består av 21 demokrater och 17 republikaner.
    Det står dock klart att demokratiska kongressmän knappast finner det förenligt med sina intressen att driva fram ett beslut om riksrättsåtal. Påtryckningar i den riktningen torde i stället emanera från presidentens egna partikamrater. För dessa har kritiken mot president Nixon blivit en storbelastning och republikanska partiet synes befara katastrofala bakslag i kommande val, om man inte kan hänvisa till initiativ från partiets egen sida för att förmå presidenten att avgå eller få honom skild från sitt ämbete.
                                                                                                                             Arne Helleryd